Följ mig gärna på Instagram i din smartPhone: @MiloLilja.
31 Jul
0
Jag har haft mysigaste helgen på länge. Jag är så glad för mina underbara, goa, fina vänner! Ni är guld värda! Tack för att ni finns! *KÄRLEK*
I fredags jobbade jag till 15.15. Sen tog jag med mig Jennifer och Rasmus till Willys och handlade lite mat, och en helsikes massa frukter och bär mm. Gott! Jag är verkligen inte ens sugen på godis. Någon gång ibland kan det däremot vara gott med lite salta chips.
På kvällen kom goa Ulrika och Pernilla och pysslade. Mys! Jag fick ett så fint halsband av Pernilla. Klockrent! Väldigt passande med tanke på hur livet ser ut just nu, tänkvärd text och så sanna ord, så gulligt! <3
På lördagen var jag hos goa Kicki. Mysigt att bara träffas och babbla. Åh vad jag älskar mina vänner! När jag åkte från Kicki så ställde jag min bil i P-huset och hade kommit halvvägs hem, när jag kom på att, jag handlade ju lite förbrukningsvaror på Rusta innan besöket hos henne! Det var bara att vända och gå tillbaka till bilen och hämta påsarna. Tur det är nära!
På lördag kväll kollade jag och Alexander på film. Mumsade på lite chips och dip, och hade jättemysigt. Det var åska och oväder och tack vara det så fick jag huvudvärk. Jag gick och la mig tidigt. Det är skönt att ha en hel säng att sträcka ut sig i. Det blir svalare så oxå! Man blir bortskämd fort.
Pratade med en ny vän på kvällen och bestämde att vi skulle ses idag, söndag. Pratade igen på morgonen idag, och bestämde tid. Jag låg och småslumrade, det var ju så svalt och skönt i sovrummet för en gångs skull. När han kom så hade jag lyckats somna om! Jäklar! Bara att kasta sig upp.
Vi hade några trevliga timmar, såg lite film och lyssnade på ett jäkla oväder. När han gick hem så var jag hungrig som en varg. Jag unnade mig första pizzan på evigheter. Jag bara älskar den pizzan, vegetarisk med sparris, champinjoner, kronärtskocka och fetaost. Mums!
Nu ska jag mysa ner mig i soffan igen och se en film till. Häromdagen såg jag en skitbra film; Desert Rose. Den rekommenderas verkligen!
Jag har sedan övre tonåren haft lågt järn-och blodvärde. Jag har fått järninjektioner pga att jag inte tål järntabletter. Mitt järn/blodvärde har flera ggr varit så lågt att jag till och med har fått blodtransfusioner. När jag får injektionerna så är värdena bra ett tag, för att sedan oförklarligt bli kassa igen.
Jag hade en tid före vi åkte till Rom, men kunde inte då, så jag avbokade den. Nu när jag ville boka en ny tid, så har de plötsligt nya regler. De får inte längre ge intravenöst på VC längre, det ska göras på Hematologen. Visst! Inga problem! Men, de sa att de bara behöver ett underlag från VC.
Min läkare på VårdCentralen som har skrivit ut järnet är nu på semester i en dryg månad till, så en annan läkare/tillika verksamhetschef, läste min journal och säger att han inte skickar något underlag för jag ska äta järntabletter istället!?
Va!?
För det första så har jag redan hämtat ut mitt Venofer, som järnet heter, och det är skitdyrt, så när jag väl fick frikort på Apoteket så hämtade jag ut flera. Och för det andra så har den jävla läkaren inte en aning om vem jag är, hur jag mår osv. Han sa dessutom att jag skulle vara välutredd? Eh? Ja, om han tycker att prover hos reumatologen -som inte visade ett smack- är att vara välutredd så borde han kanske gå om sin utbildning.
Jag skiter högaktningsfullt i om han dessutom är verksamhetschef, som det påpekades, det gör honom inte mer insatt i min järn/blodbrist. Det finns ju en anledning till att jag får järnet intravenöst. Vad fan är hans problem?! Kostar det VC pengar att skicka en remiss/ett underlag? Jag ska ringa hematologen i morn igen, och fråga om jag kan skicka en egenremiss. Jag vägrar äta tabletter som jag vet att jag får ont i magen av.
Jag var med Jennifer en gång när hon hade oturen att träffa denne man på öppenmottagningen. Hon var jättetrött, mådde illa hela tiden och hade ständig migrän. Han undersökte henne inte ens, sa bara: Ät mer grönsaker och motionera!
Va!?
Så jävla nonchalant! Han kanske hade varit mindre högdragen om han inte varit verksamhetschef. Jävla stropp! Åh, jag blir så förbannad så jag gråter. Nu när jag äntligen tog tag i att ringa för en ny tid. Jag bad dessutom om att få prata med en annan kvinnlig läkare om underlaget till Hematologen, så jag fattar inte ens varför HAN, som jag aldrig skulle välja, tog över.
Det är många som undrar och frågar. Jag tänker nu ge klarhet i hur mitt liv ser ut idag. Det blir inte alltid som man tänkt tyvärr, och all kärlek är inte för alltid, även om man hoppades på det från början.
Jag och min fru gick isär i tisdags, 8 juli, för en vecka sedan. Efter en jävligt (för) varm semester i Rom, efter flera år av gemensam panikångest och tråkiga händelser under vägen – våldtäkt mm, efter snart ett års påfrestningar av förföljelse, så hade vi båda, vad jag tror, på tok för kort stubin. Vi började bråka och det urartade med bl.a. hårda jävligt onödiga ord som kastades genom luften som giftpilar.
Denna händelse, där vi båda betedde oss illa, gjorde att Anna inte kan se någon framtid tillsammans med mig. Trots att hon enligt egna ord älskar mig, så vill hon inte mer. Som en blixt från en klar himmel. Jag blev nog rätt chockad. Jag vräkte ur mig saker jag kunde sagt på ett finare, känslosammare och vänligare sätt. Men jag kastade i ansiktet på henne att jag inte älskar henne längre.
Listan kan göras lång med allt tungt vi tillsammans kämpat oss igenom de 5 åren och 7 månaderna vi levt ihop sedan energin av åtrå blixtrade mellan oss i november 2008. Jag har varit så lycklig tillsammans med Anna. Jag har svävat på de fluffigaste rosa molnen och kärleken har varit sann och mysig. Vi har fått uppleva mycket roligt tillsammans. Jag har haft turen att ha delat nästan sex år tillsammans med en underbar tjej som älskat mig tillbaka lika förbehållslöst.
Dock har jag sista månaderna slagits med mina egna tankar ganska mycket. Ena stunden har jag varit jättelycklig och jättekär. Allt har känts underbart, och jag har verkligen älskat henne. Samtidigt som funderingar har trängt sig igenom, om jag verkligen är kär. Sådär på riktigt. Hejdundrande kär är man inte hela tiden, det går upp och ner, som allt annat i livet. Men, dessa tvivlande tankar som dök upp, allt oftare kändes som något helt annat. Jag ville inte lyssna på det mitt hjärta sa till mig, jag ville ju att allt skulle vara bra och att vi skulle leva ihop resten av livet.
Jag älskar Anna. Men det har övergått till en kärlek som mer är avsedd för vänskap än ett älskande par. Vi har levt bredvid varandra ganska länge utan att egentligen bete oss som om vi är ett kärlekspar. Det har känts lite som att det gått på räls. Vi har inte varit särskilt mysiga eller gosiga mot varandra på väldigt länge. Sex minns jag inte ens när vi hade senast. Plus att jag har börjat störa mig på mer och mer saker, som jag tidigare aldrig brytt mig om. Småsten i andras ögon, berg i mina.
Nu när vi gått isär och jag har haft tid att tänka, och vara ensam – jag har valt bort att prata med någon, är jag säker på att det som sipprat emellan och bitit sig fast i min hjärna, tyvärr är sanningen. Jag är inte kär längre. Kanske lika bra med tanke på utgången av vårt bråk. Jag känner med hela kroppen att jag inte vill fortsätta vårt liv tillsammans. Det finns inget att bygga någonting på.
Det hade varit snällare att framföra dessa känslor och tankar under andra omständigheter, men det blir, som sagt var, inte alltid som man tänkt sig. Sina känslor är nog det minsta man kan påverka och rå på. Livet är oberäkneligt.
Samtidigt som skiljsmässan känns rätt, är detta en stor sorg. Det känns jättekonstigt att fortsätta livet utan Anna vid sidan. Det är jättekonstigt att inte vakna bredvid henne, att inte äta mat ihop, eller se en film. Det är tomt och tryggheten är borta. Människan är ett vanedjur, så det tar nog ett tag innan jag känner mig hel igen efter detta.
Dock hoppas jag att vi en dag, när allt lagt sig, kan vara vänner. Jag trivs väldigt bra i hennes sällskap, och vi har haft roligt ihop. Jag tycker ju faktiskt om den tjejen jag en gång kärade ner mig i. Hon som fick mig att skita i att jag trodde jag skulle ha en man som dessutom skulle vara äldre än mig och absolut inget distansförhållande. Och, gifta mig har jag ju sagt sen barnsben att jag aldrig skulle göra. Och, vi har en hund ihop, och Warja lämnar jag aldrig. Så länge hon lever vill jag kunna träffa henne och ge henne min kärlek.
Jag letar efter en mindre och framför allt billigare lägenhet. Jag har verkligen inte råd med den här hyran på 9350 kr. Däremot så hoppas jag att det finns en chans att jag kan bo kvar inom samma bostadsbolag eftersom jag inte får lägenhet någon annanstans. Betalningsanmärkningar är inget jag rekommenderar någon att dra på sig. Det sätter käppar i hjulen för det mesta.
Så håll tummarna att det finns en trea, helst i samma hus, som blir ledig snarast. Jag vill flytta från det här hemmet som varit ”vi”, och som påminner om att det är så underbart att vara två. Jag vill gå vidare så fort som möjligt och bara behöva tänka på mig, mina barn och djuren. Det är fruktansvärt jobbigt att befinna sig i den här gråzonen som vi gör nu.
kram Milo
Kram
