Jag har sedan övre tonåren haft lågt järn-och blodvärde. Jag har fått järninjektioner pga att jag inte tål järntabletter. Mitt järn/blodvärde har flera ggr varit så lågt att jag till och med har fått blodtransfusioner. När jag får injektionerna så är värdena bra ett tag, för att sedan oförklarligt bli kassa igen.
 
 Jag hade en tid före vi åkte till Rom, men kunde inte då, så jag avbokade den. Nu när jag ville boka en ny tid, så har de plötsligt nya regler. De får inte längre ge intravenöst på VC längre, det ska göras på Hematologen. Visst! Inga problem! Men, de sa att de bara behöver ett underlag från VC.
 
 Min läkare på VårdCentralen som har skrivit ut järnet är nu på semester i en dryg månad till, så en annan läkare/tillika verksamhetschef, läste min journal och säger att han inte skickar något underlag för jag ska äta järntabletter istället!?
 

Va!?

 För det första så har jag redan hämtat ut mitt Venofer, som järnet heter, och det är skitdyrt, så när jag väl fick frikort på Apoteket så hämtade jag ut flera. Och för det andra så har den jävla läkaren inte en aning om vem jag är, hur jag mår osv. Han sa dessutom att jag skulle vara välutredd? Eh? Ja, om han tycker att prover hos reumatologen -som inte visade ett smack- är att vara välutredd så borde han kanske gå om sin utbildning.
 
 Jag skiter högaktningsfullt i om han dessutom är verksamhetschef, som det påpekades, det gör honom inte mer insatt i min järn/blodbrist. Det finns ju en anledning till att jag får järnet intravenöst. Vad fan är hans problem?! Kostar det VC pengar att skicka en remiss/ett underlag? Jag ska ringa hematologen i morn igen, och fråga om jag kan skicka en egenremiss. Jag vägrar äta tabletter som jag vet att jag får ont i magen av.
 
 Jag var med Jennifer en gång när hon hade oturen att träffa denne man på öppenmottagningen. Hon var jättetrött, mådde illa hela tiden och hade ständig migrän. Han undersökte henne inte ens, sa bara: Ät mer grönsaker och motionera!
 

Va!?

 Så jävla nonchalant! Han kanske hade varit mindre högdragen om han inte varit verksamhetschef. Jävla stropp! Åh, jag blir så förbannad så jag gråter. Nu när jag äntligen tog tag i att ringa för en ny tid. Jag bad dessutom om att få prata med en annan kvinnlig läkare om underlaget till Hematologen, så jag fattar inte ens varför HAN, som jag aldrig skulle välja, tog över.

Det är många som undrar och frågar. Jag tänker nu ge klarhet i hur mitt liv ser ut idag. Det blir inte alltid som man tänkt tyvärr, och all kärlek är inte för alltid, även om man hoppades på det från början.

Jag och min fru gick isär i tisdags, 8 juli, för en vecka sedan. Efter en jävligt (för) varm semester i Rom, efter flera år av gemensam panikångest och tråkiga händelser under vägen – våldtäkt mm, efter snart ett års påfrestningar av förföljelse, så hade vi båda, vad jag tror, på tok för kort stubin. Vi började bråka och det urartade med bl.a. hårda jävligt onödiga ord som kastades genom luften som giftpilar.

Denna händelse, där vi båda betedde oss illa, gjorde att Anna inte kan se någon framtid tillsammans med mig. Trots att hon enligt egna ord älskar mig, så vill hon inte mer. Som en blixt från en klar himmel. Jag blev nog rätt chockad. Jag vräkte ur mig saker jag kunde sagt på ett finare, känslosammare och vänligare sätt. Men jag kastade i ansiktet på henne att jag inte älskar henne längre.

Listan kan göras lång med allt tungt vi tillsammans kämpat oss igenom de 5 åren och 7 månaderna vi levt ihop sedan energin av åtrå blixtrade mellan oss i november 2008. Jag har varit så lycklig tillsammans med Anna. Jag har svävat på de fluffigaste rosa molnen och kärleken har varit sann och mysig. Vi har fått uppleva mycket roligt tillsammans. Jag har haft turen att ha delat nästan sex år tillsammans med en underbar tjej som älskat mig tillbaka lika förbehållslöst.

Dock har jag sista månaderna slagits med mina egna tankar ganska mycket. Ena stunden har jag varit jättelycklig och jättekär. Allt har känts underbart, och jag har verkligen älskat henne. Samtidigt som funderingar har trängt sig igenom, om jag verkligen är kär. Sådär på riktigt. Hejdundrande kär är man inte hela tiden, det går upp och ner, som allt annat i livet. Men, dessa tvivlande tankar som dök upp, allt oftare kändes som något helt annat. Jag ville inte lyssna på det mitt hjärta sa till mig, jag ville ju att allt skulle vara bra och att vi skulle leva ihop resten av livet.

Jag älskar Anna. Men det har övergått till en kärlek som mer är avsedd för vänskap än ett älskande par. Vi har levt bredvid varandra ganska länge utan att egentligen bete oss som om vi är ett kärlekspar. Det har känts lite som att det gått på räls. Vi har inte varit särskilt mysiga eller gosiga mot varandra på väldigt länge. Sex minns jag inte ens när vi hade senast. Plus att jag har börjat störa mig på mer och mer saker, som jag tidigare aldrig brytt mig om. Småsten i andras ögon, berg i mina.

Nu när vi gått isär och jag har haft tid att tänka, och vara ensam – jag har valt bort att prata med någon, är jag säker på att det som sipprat emellan och bitit sig fast i min hjärna, tyvärr är sanningen. Jag är inte kär längre. Kanske lika bra med tanke på utgången av vårt bråk. Jag känner med hela kroppen att jag inte vill fortsätta vårt liv tillsammans. Det finns inget att bygga någonting på.

Det hade varit snällare att framföra dessa känslor och tankar under andra omständigheter, men det blir, som sagt var, inte alltid som man tänkt sig. Sina känslor är nog det minsta man kan påverka och rå på. Livet är oberäkneligt.

Samtidigt som skiljsmässan känns rätt, är detta en stor sorg. Det känns jättekonstigt att fortsätta livet utan Anna vid sidan. Det är jättekonstigt att inte vakna bredvid henne, att inte äta mat ihop, eller se en film. Det är tomt och tryggheten är borta. Människan är ett vanedjur, så det tar nog ett tag innan jag känner mig hel igen efter detta.

Dock hoppas jag att vi en dag, när allt lagt sig, kan vara vänner. Jag trivs väldigt bra i hennes sällskap, och vi har haft roligt ihop. Jag tycker ju faktiskt om den tjejen jag en gång kärade ner mig i. Hon som fick mig att skita i att jag trodde jag skulle ha en man som dessutom skulle vara äldre än mig och absolut inget distansförhållande. Och, gifta mig har jag ju sagt sen barnsben att jag aldrig skulle göra. Och, vi har en hund ihop, och Warja lämnar jag aldrig. Så länge hon lever vill jag kunna träffa henne och ge henne min kärlek.

Jag letar efter en mindre och framför allt billigare lägenhet. Jag har verkligen inte råd med den här hyran på 9350 kr. Däremot så hoppas jag att det finns en chans att jag kan bo kvar inom samma bostadsbolag eftersom jag inte får lägenhet någon annanstans. Betalningsanmärkningar är inget jag rekommenderar någon att dra på sig. Det sätter käppar i hjulen för det mesta.

Så håll tummarna att det finns en trea, helst i samma hus, som blir ledig snarast. Jag vill flytta från det här hemmet som varit ”vi”, och som påminner om att det är så underbart att vara två. Jag vill gå vidare så fort som möjligt och bara behöva tänka på mig, mina barn och djuren. Det är fruktansvärt jobbigt att befinna sig i den här gråzonen som vi gör nu.

Igår när vi kom hem från Rom, skulle vi mysa lite och se på film, men så började jag och Anna tjafsa, och blev världens ovänner om en skitsak. En riktig jävla urladdning från bådas sida, som JAG tror beror på allt som hänt sista tiden. Vilket resulterade i att vi nu har gjort slut och går åt skilda håll.

Fint avslut på vår semester tillsammans va… Det blir tyvärr inte alltid riktigt som man tänkt här i livet…

Tisdag 8 juli, åttonde dagen i Rom + hemresa.

Natten på golvet var hård, men annars gick det rätt bra att ligga där faktiskt. Vi vaknade till liv ett tag innan det var dags att lämna in väskorna. När det var vår tur, så stoppade de Alexanders väska. Han hade byggt ihop två väskor med öppningarna mot varann, och tejpat runt så de skulle hålla ihop. I väskan fanns ett samurajsvärd som han samlar på, som var för långt för någon väska.

Kvinnan i incheckningen skickade honom till ett annat ställe med väskan, så de kunde röntga den. Men, det var inga problem alls. Flygresan hem gick bra, vi sov nästan hela vägen, sjukt trötta efter natten på golvet. Väl i Göteborg, på Landvetter flygplats, så var inte min och Annas väska med. Jag kollade upp varför, och de spårade dem till Bryssel. De skulle komma med nästa flyg, på kvällen. Sån tur var så har de utkörning av ”sent bagage”, så på kvällen kom en taxi med det ända fram till dörren. Kanon!

Jag frågade varför det blev så här, verkade vara rätt många som saknade sina väskor. Det är om det är kort tid mellan planen som nu i Bryssel, så lägger de på väskor, men prioriterar att flyget ska komma iväg i rätt tid, och blir det några väskor kvar då, så får de åka med nästa flyg.

Måndag 7 juli, sjunde dagen i Rom.

Vi bestämde oss för att åka till flygplatsen redan idag. Flyget går i morgon tidigt som attans, och det går inga bussar som passar i tid. Vi vill inte betala 750kr för taxi, och dessutom litar vi inte på att vi kommer i rätt tid. Flygplatsen är ju dessutom 3,5-4 km lång, så det gäller att hitta rätt terminal innan planet lyfter.

Idag har Jennifer och Alexander varit ute på egen hand. De åkte till Vatikanstaten men jag och Anna beslutade oss för att stanna kvar på hemmaplan. Vi var ut en sväng och köpte en beigebrun resväska till mig. Den skulle ha kostat €55 men vi fick ner den till €35, ca 325kr. Sen har vi faktiskt tillbringat dagen på vårt B&B. Svalt, slappt, inget folk, ingen värme, ingen trängsel, ingen brännande sol. Bara skönt! I morgon flyger vi hem till kalla Sverige igen.

Pengarna har rullat fortare än puttekulor här, och det som har kostat är… Vatten! Vatten, mat och biljetter till tunnelbanan och bussar. Faktiskt rätt trista utgifter men livsnödvändiga för att må bra. Vi har kollat in småbutiker, stora butiker, marknadsstånd och gatuförsäljare, men otroligt nog har jag inte hittat något jag ens vill köpa.

Det enda i prylväg vi lagt pengar på mer än resväskan till mig, är ett handgjort servettställ i form av en katt, en påse hjärtpasta, två tröjor till Anna, två solfjädrar till mig, en handsymaskin som vi prutade ner från €10 till €6 av en gatuförsäljare och en liten väska i present till Annas systerdotter från kattcentret. Och detta mina vänner, är ingenting för att vara oss. Jo, ett par kylskåpsmagneter blev det ju oxå!

Ungarna kom tillbaka tidigare än förväntat, men det hade varit sjukt lång kö in till Vatikanstaten, plus att det hade kostat multum att gå in med en guide. Och utan guide rekommenderas inte ens, så de hoppade över det.

På kvällen tog vi näst sista bussen till flygplatsen. En sträcka på ca 3,5 mil. Vi satt på de obekväma stolarna en stund, innan vi intog golvet. Jag, Jennifer och Anna la oss och sov på golvet. Jag hade min lilla ryggsäck som kudde. Det var några år sedan jag sov i trappuppgångar (när jag var runt 14-16 år) och jag är väldigt mycket större nu, och det kändes i höfter, axlar och rumpa. Men, tiden gick fortare iallafall. Jag lyckades slumra några timmar, tror jag…

Söndag 6 juli, sjätte dagen i Rom.

Vi började dagen med frukost på Mc Donalds. Jag drack en cappuccino och åt två Bagel Mc Bacon. Gott! När vi hade käkat klart åkte vi tillbaka där vi var igår, till tunnelbanestationen Piramidi.

Vi rundade Cestiuspyramiden och vandrade runt inne på den helt galet vackra ”The Non-Chatolic Cementary” (Cimitero acattolico di Roma). Många foton blev det. Vilka gravstenar! Vilka monument det fanns! Vackert och fascinerande! Kyrkogården var även ett hem för några hemlösa katter. Det är så underbart att se att katter inte blir ”utkastade” från sina fristäder, utan att man tar hand om dem där istället.

Protestantiska kyrkogården, som den benämns på svenska, heter på italienska Cimitero acattolico di Roma, vilket ordagrant betyder ”griftegård för icke-katoliker”. Det finns ett kapell på platsen men ingen kyrka, vilket ytterligare understryker karaktären av just griftegård. Den ligger bredvid den förkristna Cestiuspyramiden i södra delen av Roms centrum. Över huvudingången står det RESVRRECTVRIS, vilket på latin betyder ”För dem som skall uppstå”.

De mest kända gravarna tillhör de engelska poeterna John Keats (1795–1821) och Percy Bysshe Shelley (1792–1822). Den senare bekände sig inte till någon trosform, inte heller till protestantism, utan var ateist. Även den kände italienske kommunisten Antonio Gramsci (1891-1937) är begravd här. Platsen består av två avdelningar. Den gamla avdelningen vid Cestius pyramid tillkom på 1700-talet. Dessförinnan begravdes icke-katoliker vid Muro Torto mellan Monte Pincio och Villa Borghese. Den nya delen av griftegården tillkom längs den Aurelianska muren efter klagomål om platsbrist från de engelska och preussiska regeringarna 1822.

Vi var denna dag även i ”Santa Maria della Concezione dei Cappuccini”. Det är en krypta som är dekorerad med 3700 skelett. Det var så häftigt att se, jag tycker det är så faschinerande. Jag har klippt in lite info om detta från Wikipedia, om någon mer än mig vill veta hur benen hamnade där, och vem dem tillhört mm.

Santa Maria della Concezione dei Cappuccini (på svenska ungefär ”Den obefläckade avlelsens Jungfru Maria av kapucinerna”, är en katolsk kyrka i Rom som administreras av kapucinorden. Kyrkan byggdes på uppdrag av påve Urban VIII, vars bror Antonio Barberini var kapucinmunk. I kryptan under kyrkan har de dödas ben anordnats i konstfulla mönster och tematiska arrangemang.

Kyrkan ritades av Antonio Casoni och kapucinbrodern Michele da Bergamo, och den första stenen lades den 4 oktober 1626, och den första mässan firades den 8 september 1630.

Kyrkan är mest känd för sin krypta med ossariet som är belägen under kyrkan till höger. Ett ossarium är ett rum, en urna eller en sarkofag som innehåller ben efter en avliden. När munkarna flyttade från det föregående klostret, Santa Croce e San Bonaventura dei Lucchesi vid Fontana di Trevi till Via Veneto tog man med sig stoftet från kyrkogården från det kloster man lämnade. Det var från en kyrkogård anlagd under tidigt 1500-tal. Dessa ben placerade man i kryptan.

Från 1630 fram till 1870 begravde munkarna sina bröder under kyrkan och den fungerade också som fattigmanskyrkogård. Under tiden fortsatte munkarna att placera benen i kryptan. Så småningom utvecklade det sig till sex stycken sidokapell där benen arrangerades enligt olika teman i fem av dem. Dessa innehåller ben från åtminstone 4000 munkar och okända rombor som begravts under kyrkan. Benen är arrangerade så att de skapar föreställande mönster, till exempel lie och timglas, eller abstrakta mönster. En del hela skelett är klädda i munkkåpor. Syftet sammanfattas med devisen, ett memento mori, som finns skrivet i ett av kapellen på tre språk och lyder: Vad du är nu, var vi en gång; det vi är nu, skall du bli.

Återuppståndelsens krypta
På den bakre väggen skapar olika skelettdelar en bild på hur Jesus uppväcker Lasarus från de döda.

Mässkapellet
Mässkapellet är det enda området som är fritt från ben. Det anges vara en plats för bön och gudstjänst så att de döda kan slippa skärselden och istället komma till paradiset. Det illustreras av altartavlan där Jungfru Maria med Jesusbarnet kan ses bjuda in Sankt Felix av Cantalice, Sankt Franciscus av Assisi, Sankt Antonius av Padua och en ängel att befria själarna från skärselden. I den vänstra väggen förvaras Maria Felice Perettis hjärta. Hon var syskonbarnbarn till påven Sixtus V och hängiven kapucinorden.

Skallarnas krypta
Centralt på den bakre väggen är benen arrangerade som ett timglas med vingar. Vingarna utgörs av skulderblad och timglaset är uppbyggt av andra ben. Nedanför dessa står tre skelett med munkkädsel och i två nischer uppbyggda skelettdelar på var sida vilar två skelett, också de påklädda. I taket är tre stora blommor avbildade och i korridorens tak hänger en lanterna från en åttauddig stjärna. En bevingad dödskalle, med vingarna gjorda av skulderblad, sitter ovanför passagen till nästa kapell.

Bäckenbenens krypta
I mitten bildar sju skulderblad en ros, på sidorna finns kors med lansen och svampen från passionshistorien. På sidorna finns två munkklädda skelett stående i nischer uppbyggda av ben. Mot den bakre väggen finns två stående skelett och ett liggande på en baldakin byggd av bäckenben.

Underbenens och lårbenens krypta
Längs sidorna står tre munkklädda skelett i nischer. På den bakre väggen syns franciskanernas vapensköld, Sankt Franciscus munkkåpebeklädda arm som korsar Jesu nakna arm. I det här kapellet utgörs den klädda armen skelettdelarna av en arm och den nakna armen är en mumifierad arm.

De tre skelettens krypta
Mot den inre väggen står två skelett med varsin bevingad skalle. I taket sitter ett skelett inneslutet av en gloria, symbolen för ett liv som blir fött. I den ena handen har det en lie, symbol för döden och i den andra vågskålarna i vilken de goda gärningarna vägs mot de onda.

Vi var och kollade på Pantheon. Pantheon är ett antikt tempel beläget vid Piazza della Rotonda i centrala Rom. Pantheon är en av de få antika byggnader som har varit i funktion sedan den uppfördes. Den nuvarande byggnaden uppfördes kring år 120 av kejsar Hadrianus och ersatte då en tidigare tempelbyggnad, som konsuln Marcus Vipsanius Agrippa hade låtit bygga 27 f.Kr. Pantheon var ett tempel för alla de romerska gudarna, men sedan 600-talet brukas det som kyrka, Santa Maria ad Martyres. Pantheon har under århundradenas gång inspirerat arkitekter, och det finns många stadshus, universitet och bibliotek runt om i världen som påminner om Pantheons arkitektoniska formspråk.

Vi åt på en restaurang i närheten av Pantheon. Portionerna var minimala, Alexander åt först en tallrik med ravioli, och sen fick han beställa in en pizza för att han inte blev mätt. Jag beställde en sallad med frukter. Det jag fick in var en skål full med isbergssallad och några fruktbitar lagda ovanpå. För €10! Nästan 100 spänn! När vi skulle betala sa jag till servitrisen att jag inte ville betala fullpris för de små portionerna, och definitivt inte €10 för en skål med isbergssallad.

Servitrisen blev sur som ättika och sa att det skulle vi sagt innan vi började äta. Eh va!? Alexander visste väl inte innan att det var så otroligt lite mat att portionen inte ens kändes i magen. Och jag gräver väl inte runt i salladen för att kolla vad den innehåller, det märker jag under tiden jag äter. Jag sa att jag ville ha avdrag på maten, annars tänkte jag inte ge henne några pengar alls.

Jag sa till henne att det inte var hennes fel, att jag ville prata med kocken, men det fick jag inte. Hon var helt jävla omöjlig, så till slut blev jag förbannad. Jag sa att jag tänkte då fan inte prata gott om den restaurangen iallafall. Tillslut fick vi avdrag på priset, jag slapp betala för isbergssalladen = €10. Vi tackade så mycket och gick. Jävlar! Sånt där gör mig fan skogstokig!

Anna och Alexander åkte iväg själva för Alexander skulle ”ta en zon” i sitt turfande. Jag och Jennifer åkte tillbaka till hotellet och bara tog det lugnt resten av kvällen. Det var så svalt och skönt på rummet. Tur man har en iPhone, Instagram, Facebook, WordFeud och en blogg mm. Då finns alltid något att sysselsätta sig med. Me like!

Alexander kom hem lite innan Anna. Hon var rastlös och ville snurra lite på egen hand. Hon åkte bland annat upp i en av alla byggnader som vi sett från utsidan en tidigare dag och njöt av utsikten där.