Eva

Anna

Nu åker vi igenom Svartå, vilket innebär att vi snart är framme i Karlskoga. Bilen är full av pysselsaker och det ska bli sååå roligt att få sitta med tjejerna härifrån och pyssla hela helgen. Det ska bli spännande att se hur många alster det blir gjorda den här ggn. Brukar bli en del!

Anna är lycklig, för hon får köra lite bil. Jag körde till Skövde där vi hämtade upp Eva, och Anna har kört från Skövde. Det är rätt skönt, trots allt, att sitta bredvid och bara slappa. Annars kör ju gärna jag.

Gillar du att köra bil? Om du är/varit i förhållande där båda har körkort, vem brukar köra då?

Ha nu en underbar helg! Det ska vi ha!

Jag har gått upp flera kg efter min GastricBypass-operation. Närmare tio kg tror jag. Jag vill inte ens väga mig just nu för det ger mig bara ångest. Faktum är att jag märker inte ens av längre, att jag är opererad. Jag kan äta allt, och tyvärr så gör jag det också.

Vi är riktiga godisråttor både jag och Anna. Speciellt choklad. Det har blivit som en drog för mig. Jag bara måste ha. Och bullar! Jag har aldrig före operationen varit så här sugen på bullar. Helt galet. Jag sätter lätt och relativt snabbt i mig en hel påse med kanelsnäckor.

Jag får mer och mer ångest över detta, och jag känner när jag rör på mig att jag ökat i vikt. Operationen var en gåva som jag tyvärr har misskött å det grövsta. Men det är jävligt svårt att stå emot gott när det ALLTID finns hemma.

Så, i förrgår tog jag och frugan beslutet att; Nu är det fan slut på godisätandet. Detta går inte. Jag vill inte gå upp mina kilon igen som jag har gått ner. Och frugan går ju självklart oxå upp i vikt av allt ätande.

Vi får inte äta NÅGOT godis, inga bakverk eller bullar. Ingen dricka. Jag skulle nog kunna göra nästan vad som helst för en chokladbit just nu. En god Marabou Almondy/ Seasalt. Fy FAN vad det är jobbigt innan sockersuget försvinner.

Popcorn får vara ett substitut tills sockerberoendet har lagt sig lite, annars går jag fan bärsärk här snart. Gah! Frukt är gott, men det är inte alltid jag är SUGEN på frukt. Jo, om det hade varit färska jordgubbar. Men det är ju inte säsong för dem än tyvärr.

Granny Smith-äpple och Galia-melon.

To die for…

Vi har precis krupit ner i sängen och har spelat lite WordFeud och Rumble i våra Iphones. Det är kul! Jag heter såklart MiloLilja i båda spelen, och Anna heter AnnaLilja.

Idag sov vi till halv två. Det är väldigt länge för att vara mig. Jag var vaken vid tiosnåret när Anna kom hem från sin psykolog, och surfade lite iPhone. Jag skulle väcka Anna, som ville sova lite till, efter en timme. Men, tydligen somnade även jag om. Det var välbehövligt, om än jävligt tråkigt.

Efter en sen frukost hamnade vi i pysselrummet. Jag har gjort två studentkort idag, och igår gjorde jag ett konfirmationskort. Det är ju sådana tider just nu, och självklart kan man köpa personliga, unika och handgjorda kort som vi gör efter beställning. Inget kort är det andra exakt likt.

Jag har jobbat hela helgen, och den här veckan är jag helt ledig. Eller ledig och ledig… Jag har bokat in en massa roliga aktiviteter i veckan, och även nästa vecka.

• Tisdag 15:e: Pyssla och packa inför helgen
• Onsdag 16:e: Kidnappa Pirkko på morgonen för att fira henne då hon fyllt 50 år för ett par veckor sen.
• Torsdag 17:e-söndag 20:e:
  Åka med frugan och Eva till Karlskoga och pyssla med Mikaela och gänget.
• Onsdag 23:e-fredag 25:e: Jag ska på egen hand åka till Halmstad på DT-träff och pyssla i butiken ScrappWeb/ Porslinsblomman
• Lördag 26:e: Åka till Nathalie och Janina och kolla på Schlagerfestivalen och mysa.
• Och helgen efter det så… FLYTTAR VI JU!

Igår var vi på sonens flickvän Mikaelas dansuppvisning på Folkets Hus. Jennifer har ju hoppat av där efter att ha varit med i flera år. Men tiden räcker inte till.

För nåt år sen såg jag en bild på Marilyn Manson och Dita Von Teese, och när jag tittade på fotona av Alexander och Mikaela så var jag tvungen att leta upp bilden igen. Och nog finns det en likhet…

Tänk om alla visste om den här sidan på nätet, och tänk om alla orkade engagera sig med att skriva där om man tex råkar köra på en katt, eller om man har ett djur som försvinner. Det skulle vara optimalt!

På sidan hittadjur.se finns även väldigt användbara lappar att skriva ut ang. fyrverkerier, hund i varm bil och information om vilka grader som är farliga osv.

hittadjur.se

Den känsla av maktlöshet och förtvivlan som infinner sig när ens eget husdjur försvinner är obeskrivbart hemsk.

Målet med hittadjur.se är att det ska vara som en central efterlysningssida där du kostnadsfritt kan lägga in en annons om du har förlorat ett husdjur. Du kan även lägga in en annons om du har hittat ett djur som du tror någon saknar.

Jag får ibland frågan om jag saknar min mamma. Jag bad henne dra åt helvete för ganska exakt fyra år sedan. Här kan du se lite länkar som handlar om min mamma och mig/mitt liv om du inte har läst min blogg så länge.

Relaterade länkar:

Sätta gränser
Ertappade i köket
Bitter
Ikaros
Svinalängorna gjorde ont

På frågan om jag saknar henne, så kan jag helt ärligt svara nej. NEJ, jag saknar inte min mamma som person, men jag kan ibland sakna att “ha en mamma”. Jag saknar att ha någon som känt mig hela mitt liv, och som jag kan ringa till när som helst och vara glad eller ledsen, eller bara prata lite. Men, jag sörjer inte heller att jag är utan den personen. Jag klarar mig fint utan och jag har inte något “behov” av att ha en mamma. Tanken dyker upp ibland, men jag känner mig tillfreds med att hon inte finns i mitt liv.

Jag har hela mitt liv fått ta hand om mig själv, och ibland även fått finnas för min mamma och agera mogen när hon brustit. Jag menar… man säger inte till sina små barn att man ska gå ut i skogen och hänga sig… Man ringer inte sina barn stupfull och beklagar sig över sin situation när man inte ens försöker göra något åt den.

Så här är det. Så här blir det.

Däremot har jag mer och mer börjat sakna min far. Vi ses inte allt för ofta, då även han bor uppe i Dalarna. Det har blivit någon gång om året, om ens det. Men, jag tycker om honom. Han känns genuin, det känns som att sakerna han säger är sanning. Jag tror (eller vill tro) att han har saknat mig, och att min mamma har varit en stor anledning till att jag och pappa inte har någon bra relation. Självklart har väl även pappa en del i det, men det är ändå hos mamma jag har bott. Jag har mest fått höra skitsnack om min fars sida.

Pappa är inte jättegammal, men han är rätt så skruttig och sjuk och man vet aldrig hur länge en människa lever. Han har varje gång jag varit där frågat efter mina barn. Jag vill så gärna att de ska få träffas innan han dör. De har inte träffats på 17 år (?), då jag flyttade tillbaka till Trollhättan från Insjön.

Jag vill åka dit i sommar, med mina barn och min fru, men jag vet inte om det blir någon resa dit i år. Jag vill ju även träffa min “bonussyster”. Vi är inte biologisk släkt, men hennes mamma och min pappa har levt ihop sedan jag var tre år. Vi har pratat lite på Facebook, och bestämt att vi ska ses när jag åker upp, men tiden och pengarna känns för lite just nu. Hoppas kan man ju dock.

Jaja, livet är som det är. På något sätt känns det som att “allt har en mening”, och att det som händer händer. Ta hand om varandra, visa respekt och tala om för dem ni älskar hur viktiga de är, oavsett om ni är släkt eller inte.

En dag kan det vara försent.

Och som jag skrev i överskriften, blod är tjockare än vatten men kärlek är tjockare än blod.

Det är många delade åsikter om hur länge man som mamma ska/bör amma sina barn. Personligen tycker jag det ser äckligt ut när ett barn som springer runt och är över en viss ålder, ska suga på sin mammas bröst. Det känns inte helt ok. Det snackas om att det är “bra att amma sina barn länge”, och att det ger en speciell närhet osv. Men, jag ser iallafall inte någon som helst anledning till att ett så här stort barn behöver bröstmjölk.

OM man nu av någon anledning ändå vill att ens barn ska få i sig bröstmjölken när barnet är stort nog att själv knalla runt och dessutom kan äta mat, dricka ur flaska eller glas, så varför inte pumpa ur mjölken. Jag skulle aldrig vilja ha mina barn hängandes i brösten när de själva kan gå och bara ta för sig. Jag må vara fördomsfull, men det ser helt sjukt ut.

Jag ammade min son fullt ut tills han var 5 månader, och delvis tills han var 7 månader. Jag hade mjölk så jag hade kunnat ge ytterligare ett eller två barn fulla mjölkmåltider. Min dotter ammade jag tills hon var dryga 2 månader, sen hade mjölken sinat, så den räckte inte. Istället för att hålla på och truga med bröstet och försöka amma ett missnöjt barn, så började jag med ersättning. Vi slapp gnäll, slapp att hon blev ledsen, jag slapp tycka att det var frustrerande, och det blev en mysig stund med flaskan istället.

Båda mina barn är friska och har nästan aldrig varit sjuka, och närheten till mig har de ändå, utan att ha sugit på mina bröst i flera år.

Köttfärspaj med sufflétak

Min älskade fru blev ju överfallen och oralt våldtagen i oktober förra året. Här kan du läsa om det:

Rubricerat våldtäkt och frihetsberövande.
Knivhot och sexuellt ofredande på krogtoalett.
Äcklet som våldtog henne.

Tack vare den jävla idioten så mår Anna skit än. Det har gått lite i vågor, och tyvärr har ångesten över händelsen eskalerat. Anna vaknar ofta på nätterna av mardrömmar, hon väcker till och med mig som är jättesvårväckt, med sina skrik och sitt gnyende när hon sover.

På grund av dessa återkommande drömmar, så beslutade sig Anna i samråd med sin psykolog, att ta tag i den där händelsen en gång för alla. Så just nu är Anna sjukskriven, går hos sin psykolog två ggr/vecka och hon kämpar verkligen med ångesten och tankarna dagligen.

Psykologen ger henne “läxor” som hon ska jobba med från gång till gång. Anna tycker såklart att det är jobbigt, så jag försöker stötta henne så gott jag kan. Härom dagen sa jag till henne när tankarna anföll henne, att hon skulle skriva ner alla tankar i en bok.

Alla tankar som kommer upp när hon får ångest, varför hon tror att hon känner som hon gör, och även vad de realistiska tankarna säger och vad det är för känslor som stoppar att hon kan tänka som hon “vet” att hon “borde”. Sen skrev jag ner några rader i hennes bok.

Jag skrev bland annat att det kan ALDRIG bli hennes fel att han gjorde det han gjorde. Det spelar ingen roll om hon så dansade naken framför honom, han har ingen som helst rätt att ta för sig av henne ändå. Och även om hon var trevlig mot honom, så var det inte det som gjorde att han valde just henne. Han visste inte hur hon är när han valde ut henne som offer.

Jag hoppas verkligen att den här psykologterapin hjälper henne, för just nu när hon är mitt i allt känns det mest som om allt är hundra ggr värre än när hon blev överfallen. Men det är väl sån där posttraumatisk stress och ångest som kommer när man minst anar det. Såklart är det jobbigare just nu oxå, eftersom hon river upp det extra mycket minst två dagar varje vecka.

Anna har fått insomningstabletter så hon ska få lite vila i sin kropp. De hjälper lite, men tyvärr inte så mycket som man skulle önska. Hon äter ju även sina lyckopiller; Sertralin, men frågan är om hon skulle behöva nån annan sort. Sertralin är mer ångestdämpande, och just nu tror jag Anna även är inne i någon slags depression.

Livet blir jobbigt för oss båda, och det är tufft att försöka hitta varandra i den här tunga vardagen. Men vi älskar verkligen varandra och vi kämpar på. Vi finns för varandra, och vi pratar väldigt mycket. Det tycker jag är viktigt.

Jag jobbar, och Anna är världens sötaste “hemmafru” de dagar hon orkar. Igår gjorde hon äpplepaj, och idag har hon gjort supergod köttfärspaj med sufflétak, se bilden. Riktigt smarrigt. Hon packar lite lådor emellanåt när hon orkar. Igår och idag fixade hon mina mackor i matlådan till jobbet. Sötnosen!