I lördags var vi på Sand, på Rockklubben, där vi lyssnade på Kapten Kermit och Ölhävers. Vi satt här innan och småpratade, jag, Anna, Kicki, Mia och Pirkko. Trevligt som tusan. Nere på Sand var det i princip fullsatt. Jag, Mia och Anna gjorde ett smart drag och åkte ner halv tio. Vi kom in med en gång. :thumbsup: De andra, som tyckte det var för tidigt, fick stanna kvar hemma hos mig, och kom ner nån timme senare. Folk som kom senare fick köa i närapå en timme.
Innan vi gick ut fick Anna ett ryck, och ville pierca sig. Hon har velat det i några år, och nu sa hon bara “gör det”! Ok… jag är inte den som är den, så fram med nål, sårtvätt och en iskall Jäger-flaska ur frysen att kyla ner med. På med lite bedövningssalva, och sen satte vi oss i köket. Jag på bordet och hon på soffan… Det gjorde ju ont, inte helt otippat, så Jennifer och Ellen kom ut och undrade vad vi sysslade med. Men nu har Anna en ring i underläppen, jättefint! Det klär henne verkligen! :luv:
Min fina flickvän med sin nya piercing i läppen.
Det har inte blivit så mycket pyssel för min del sista dagarna. Jag har mest suttit och grejat med den här nya sidan. Det är såå roligt, men ett helvete för ögonen. Jag vill bara bli klar med att få in alla foton som ska in osv. Jag har iaf fått in alla scrappingkort från 2009 än så länge. Håller på med 2008 nu, och ev. 2007. Jag får plocka ut russinen ur kakan när det gäller tidigare år… *host* Jag har utvecklats en del kan man väl säga… *s*
Anna har blivit en riktig pysslerska.
Några har undrat hur det går med sonen, och hans ev. hemflytt. Jag ska på möte igen på onsdag med familjehemsmamman och soc. Tanken är att han från påsklovet ska bo här varannan vecka. Och att han förhoppningsvis ska flytta hem igen i sommar. Jag hoppas att det kan gå snabbare. Men, inget är klart, så än håller vi bara tummarna att allt går bra. Han mår inte så bra där han bor nu. Det är ångest så fort han ska tillbaka, och det känns verkligen skit. :worried: Det gör ont i modershjärtat.
Jennifer och jag hade en diskussion i helgen. Hon har verkligen blivit tonåring, och orkar inget. Så fort jag ber henne om något, så får jag en djup suck, en sur blick, frågan varför och ett nej. Jag orkar inte… Hon fick pengar, som vi egentligen inte har, till en festivalbiljett i torsdags. Det var inga stora pengar, 250 kr, men dock mycket pengar för oss. Men, jag ville att hon skulle få följa med sina vänner dit. Ni vet hur det är; “alla ska dit”… Och då känns det verkligen inte roligt att säga nej.
Och i helgen när jag bad henne gå och handla tandkräm som vi hade glömt att köpa, så blev det som vanligt sura miner. Vad fan! :depressed: Till slut gick hon och köpte tandkrämen, vi har knappt 10 minuter till affären… Men det var bara missnöjda miner och tjafs.
När hon kom tillbaka tog jag en diskussion med henne. Jag talade om att jag tycker att hon är otacksam och gör mig ledsen när hon håller på så. Och att hon ena dagen får en festivalbiljett och nästa dag kan hon inte ens hjälpa till utan att det blir bråk. Det känns inte så jävla roligt. Jag sa att jag gör verkligen allt jag kan för att hon och Alexander ska ha det bra, och kunna göra något roligt. Även om vi inte har så mycket tillgångar, så får de så mycket kärlek. Jag är inte mer än människa, jag kan inte trolla med knäna, men jag gör så gott jag kan.
Samtalet slutade med att jag grät. Jag blir så ledsen av att hålla på att tjata. Fan… Vi kramades en stund, och hon höll på att somna i mitt knä. Vi har ju en så go relation egentligen, så det är verkligen tråkigt när vi blir ovänner. :(
Idag är en STOR dag i mitt liv. Jag har ju som bekant panikångest, och har inte blivit helt ok än efter min depression. Det tar tid att läka… Jag har nu varit sjukskriven i tre år, och mår väl egentligen mycket bättre nu än jag gjorde när jag blev sjukskriven. Då låg jag på soffan och grät i typ 1 år. Nu orkar jag stå upp, och göra saker, men jag har värre panikångest än vanligt. Mår skit flera ggr i veckan.
Men, idag har jag börjat äta medicin. :thumbsup: Jag har varit emot att äta medicin innan, för jag har spy- och illamåendefobi. Emetofobi. Rädslan för att må illa och kräkas ger mig värre ångest än något annat. Plus att jag tidigare har gått upp så mycket i vikt av medicin, och jag pallar inte det igen. Jag är då alltså livrädd för alla jävla biverkningar. Så jag hoppas innerligt att jag slipper så många som möjligt. Jag har tagit min första tablett CYMBALTA, och det är nu *räknar* drygt två timmar sen.
Jag har verkligen inte känt efter. Jag har suttit och grejat med min blogg, så jag ska slippa tänka, men för 1,5 timme sen började jag må illa. :| Jag gick och hämtade hinken, ifall att… *ångest* Jag har mått illa hela tiden sen dess nu. Lite molande och obehagskänsla. Men än så länge kan jag stå ut. Är det så här i nån vecka, så ÄR det rätt ok. Men det är ju bara första dagen idag.
Jag är livrädd! Men, nu har jag verligen bestämt mig. Jag måste försöka iaf. MÅSTE bita ihop. Håll ALLA tummar som går!
Här sitter jag i godan ro och skriver, och plötsligt hör jag att Anna, som sover, bara skriker rakt ut i sovrummet; “Jag hatar er!” Jag studsade upp ur fåtöljen och väckte henne. Hon hade drömt om nån sekt som höll fast henne. Usch… Nu ska vi iallafall äta lite…
Hej gumman!
Välkommen som mamma till en tonårstjej. Jag vet precis vad du menar och man blir så ledsen när de beter sig så. Jag hoppas att det bara är en fas som min dotter E ska gå igenom och att hon blir lättare att ha och göra med sen igen.
Vad duktigt du är (igen) att du har bestämt dig för att pröva och ta medicin.
Du kommer att klara av det Milo…jag håller tummarna.
Ha det gott och ta hand om dig
kram kram
Jag tycker oxå du har gjort ett bra beslut.Du får tänka att medicinen som en tillfällig “krycka”och ett verktyg medans du jobbar på att må bättre.
Vad modig Anna var som lät dig fixa läppen.. 8)
Snyggt blev det!
Ang tonåringar så tänker jag som Ica..det är en fas som de måste gå genom och sen (förhoppningsvis så blir det folk av dom med :wink: :nerd:
Men visst,jag förstår din förtvivlan över att ni blir osams och det blir till bråk..särskilt som jag vet att ni egentligen står varandra mycket nära.
Jag håller tummarna för att det ska gå vägen detta med Alex har ju träffat föräldern nån gång o bara av det lilla jag “såg”så förstår jag honom.
Synd att de inte låter honom vara den han vill vara..
Ha det så gott min vän!!
Kram :kiss: :luv:
Egentligen är det inte medicinen i sig man går upp i vikt av. Oftast är det så att när man mår dåligt har man lite sämre vilja att äta, och när man mår bättre sätter den vanliga hungerfunktionen igång igen. Försök att stå emot den så ska du se att du behåller vikten! :luv: