Idag har jag av någon anledning hamnat på ett par bloggar som handlar om människor som har gått bort i sjukdomen cancer. Ett litet barn och en kvinna i min ålder. Det är så tragiskt, så fruktansvärt hemskt. Var och varannan människa drabbas av cancer verkar det som, antingen själv eller någon i närheten. Vad kommer den där djävulska sjukdomen ifrån egentligen. Varför får så många cancer? Jag förstår faktiskt inte.
När jag var 20 år, förlorade jag en pojkvän som fick cancer i levern. Det spred sig till lungorna. Fredrik hade jätteont i ryggen, kunde inte ligga, inte sitta, inte stå. Han bara grät för att det gjorde så ont. Prover togs, han var inlagd på Sahlgrenska i en period. Det här var i början på året, januari 1992. Det tog ett tag innan de hittade anledningen till att han hade så ont och blev så sjuk.
Den 10 mars 1992 dog Fredrik. Då hade vi vetat i 2,5 vecka att han hade cancer. TVÅ OCH EN HALV VECKA! Man fattar inte. Man vill inte fatta. Man är så maktlös. Han ville vara hemma hos sina föräldrar, och jag var där hos honom. Det gick så fort, så galet fort. Från att ha varit en frisk kille på 26 år, så blev han på ett par dagar som en zombie. Han kunde inte äta själv, jag fick mata honom. Han kunde nästan inte svälja ner alla mediciner som han skulle ta. Han bara satt där.
Jag sov med honom några dagar innan han gick bort, och han hade så ont. Han kunde knappt röra sig. Han ville att jag skulle ligga på hans arm, trots smärtan, och han pussade på mig. Jag minns det som om det var igår.
Den dagen Fredrik inte fanns i jordelivet mer, ringde hans far och bror på min dörr. Jag förstod genast vad besökets mening var. Jag sa det själv… han är borta, han är död, eller hur! Och så var det… Jag åkte med dem för att ta farväl. Han låg så fridfullt i sin säng. Så insjunken och sjuk. Alldeles gul i kroppen. Men smärtan i hans ansikte var borta. De plågsamma ögonen var stängda, för alltid.
Jag fick vara ensam med honom en stund. Jag är så glad att jag fick möjligheten att se honom, och att jag fick klappa honom på kinden där han låg. Jag tror inte att jag hade förstått att han faktiskt var borta annars. Han var min stora kärlek. Jag var gravid med min son, med en annan kille, och min son är född dagen efter Fredrik gick bort.
Det var jättekonstigt. Ena dagen känna sån smärta för att ha förlorat någon som står en så nära, och som man älskar så. Och nästa dag föda fram ett barn, och känna sån lycka. Det var en märklig period kan jag lugnt säga. Jag låg på BB i en vecka, och åkte direkt därifrån till Fredriks begravning. Min son var hos min mamma under tiden. Det var en fruktansvärd begravning. Det var så fint, hela kyrkan var full av människor. Vänner som grät hjärtskärande och så mycket smärta. Men man ska inte dö när man är 26 år. Så är det bara. Livet är orättvist.
Det har satt sina spår. Och jag är livrädd för smärta. Så fort jag får ont i ryggen, så går tankarna till Fredrik och hans smärta i ryggen. Jag tänker, såklart, på den hemska anledningen till att han hade ont. Jag har sån dödsångest, och ibland kan jag ligga och gråta för att jag är så rädd att få cancer. Eller att jag ska förlora mina barn, eller någon annan nära i den jävla sjukdomen. :worship: Man vet ju inte! Man har inte en aning. :worried:
Kan någon forskare bara komma på ett botemedel för alla sorters cancer. Kan de bara komma på någon medicin man kan ta i förväg så man aldrig kan få cancer.
Just nu sitter Maria och Anna och har teaterplanering. Vi var på Marias födelsedagsfest igår. Tanken var att inte gå dit alls, men vi blev lite sugna under em. Jag hade lite ångest, och mådde skit på dan, sov en stund medan Anna lagade mat. Efter maten, en dusch och lite fixning av hår och smink, så kändes det rätt bra. Älsklingen plattade mitt hår, och otroligt nog så blev jag nöjd. Men, orka hålla på med smink och plattång varje jäkla dag för att kunna titta sig i spegeln och inte gråta.
Nyplattat hår, blev rätt ok… och lite smink gör alltid susen…
Ser åtminstone inte LIKA blekfet ut.
Festen igår blev trevlig iallafall. Anna är så satans snygg! :innocent: Och när man kommer ut bland folk, så tittar man på varandra med helt andra ögon, och hon är sååå jävla snygg! Så sexig! Jag blir alldeles pirrig och om möjligt ännu mer nykär. :luv: Min vackra underbara flickvän. *älskar så mycket*
Anna skulle lära mig att dansa foxtrot, och jag skrattade mest tror jag. Men, tillslut så gick det hur bra som helst, och vi dansade så jag blev alldeles yr i skallen. Det är verkligen roligt att dansa. Jag älskar att dansa. Och så fick jag ju dansa med den vackraste oxå!
Jag och Anna… jag fattar bara inte vad den snygga tjejen ser hos mig riktigt.
Men lycklig är jag över att vi är varandras! *kär*
Mmmmmmm…. Så gott att pussas…
Idag är älsklingen lite bakfull… hon har mest legat på soffan och tyckt synd om sig själv. Sötisen… Och jag har suttit vid datorn och skrivit här… Nu ska jag snart köra hem Anna-Karin som kommer med tåget, och sen ska vi se på film och äta nåt.
Jag kom på att jag har glömt att skriva om Robinson igår, så några ord då… Jag tyckte att rätt person åkte ut, Valpen. Han var mager, tärd och ingen ork… han borde åka hem och äta/vila upp sig lite. Jävligt tråkigt om min favorit Erik “rosa-tuppkammen” Billing skulle åka ut.
Ni är snygga ihop! Och hon är ju supertrevlig, din Anna!
Ingen nära anhörig till mig har faktiskt dött i cancer. Däremot har några i släkten haft äggstockscancer, och godartade cystor i äggstockarna, och klarat sig genom operation. Risken är ju att det är en ärftlig variant när så många haft samma sorts cancer… Lite skrämmande. Tänker på det ibland.
Jag trivs bra med att ha både “blogg-blogg” och hemsida som jag helt kan kontrollera själv. Jag blev så nöjd ´över den kombinationen jag kom på :nervous: Men jag var inne på att göra likadant som du, att liksom vidarebefodra bloggen till domänen. Men jag fattade nada om det där. Är det så du har gjort?
Kram.
:luv:
Åh, jag sitter här med tårar i ögonen efter att ha läst om Fredrik.. Hemskt.. :(
Man kan aldrig förstå varför vissa försvinner så snabbt från livet.. Min pappa var bara 43 år när han gick bort förra året.. Och ingen kunde ana nånting alls. Det hände på en enda dag. Man förstår verkligen ingenting.. *KRAMA*
Ville också säga tack så otroligt mycket för att jag fick komma och träffa er, och DIG! Du är verkligen en underbar person och jag är såå extremt glad att Anna har dig.
Det syns så mycket att hon verkligen är lycklig, och det gör mig så glad.
Hoppas vi ses snart igen! Massa massa kramar från Sofia :thumbsup:
Milo, jag tycker du är riktigt snygg i håret! :thumbsup:
Det är fruktansvärt att någon ska behöva vara med om något sådant.
Ja,den där jävla cancern avskyr jag som pesten oxå.. :thumbsdown:
Många nära har avlidit i den och jag var på begravning i december senast där en nära anhörig hade lämnat oss.
Har oxå följt några bloggar där yngre skriver..senast om en tvåbarnsmamma som heter Sabina som kämpade in i det sista..
Blir så ledsen av att läsa sånt men kan inte låta bli eftersom man blir så tagen av deras öde.
Sen kan jag oxå känna att jag ska leva fullt ut och försöka att inte tänka på sånt hela tiden..det är då dödsångesten kommer..
Vill inte missa detta liv..
Jag minns när du och jag skulle hälsa på hos din Fredrik vid hans grav och min farmors,,båda döda i cancer samma år..Det var en fin stund du och jag hade och jag är tacksam att du tog med mig dit.
Vad roligt att ni beslöt er för att gå på festen :)
Jag har suttit och tittat lite på tågbiljetter idag till er!!!!!!!!!!
Japp,det är sant :thumbsup:
Känner att jag måste få min “Milodos”snart..behöver din värme o vänskap :luv:
Ska bli så kul att få träffa din fina Anna oxå!!
Puss o kram :kiss:
ps,,ha ha..jag skrev på fel ställe..ville ju svara här..tss..ja ja..jag e lite knasig,men det vet du redan 8) :nerd:
Ja, din Anna är vacker, men det är DU MED! Ni passar varandra :) och är så fina ihop!
Hoppas, hoppas att ni kommer förbi här i början på juni!
Kram, kram, kram och en stor PUSS
Tycker ni är väldigt lika!
Hälsningar Marie