Tack för era fina rader om det jag skrev förut idag… Det värmer… Just nu är jag verkligen BARA förbannad på min mamma. Jag tycker hon beter sig så illa. Jag skrev mail till henne förut och talade om hur jag känner. Och istället för att ens bry sig, så får jag bara ett kort svar tillbaka som handlade om pengar som jag är skyldig henne. No more. Det var DET som var viktigt, inte att se försöka få oss att hålla sams.
Det slutade med att jag talade om för henne det jag egentligen velat säga i alla år, men tigit med, och på nåt sätt förskonat henne ifrån. Att hon har förstört hela mitt liv, genom min barndom. Att det är mycket tack vare henne jag mår som jag gör idag. Jag har bearbetat mycket i mitt liv, och jag har insett att min barndom har satt djupa spår. Att få skäll för allt man säger, att ständigt få höra att man inget är värd, att man inget kan, att få stryk så fort man öppnar käften eller gör något fel.
Jag har aldrig känt mig ärligt välkommen till henne. Det känns bara som att jag stör. Och om hon kommer ner till Trollhättan en vecka, så bor hon hos min bror, vilket inte är så konstigt eftersom han har stort hus. Men hon träffar mig några timmar på den tiden hon är här. Och så fick jag höra för nån sommar sen när hon var nere att när hon ändå är här nere, kan hon ju lika gärna träffa mig oxå. *eh?* Sånt gör ont. Det känns.
Men, hon har alltid gjort skillnad på mig och min älskade bror. Det har alltid varit han som har varit den duktiga och den bra av oss. Hemma hos henne är det brorsan som sitter på foton över hela lägenheten. Mig har hon kanske ett eller två kort på. Är det konstigt att jag blir bitter? Är det konstigt om jag blir ledsen? Jag har alltid försvarat henne och hennes handlingar genom alla år, men nu orkar jag inte mer. Nu får det vara bra. Nu får hon skylla sig själv, det är hennes förlust, inte min. Faktiskt.
Jag vet ärligt talat inte ens om jag vill ha en ursäkt från henne. Det känns som att den iallfall skulle vara falsk. Det känns som att det kvittar mig. Jag orkar inte lyssna på någon som ändå bara tycker synd om sig själv hela tiden, och som aldrig kan lyssna på hur jag mår någon gång. Hon säger att min panikångest och allt med att jag mår dåligt, bara är inbillning. Syns det inte så finns det inte. Hon fattar inte att hon är en stor bidragande orsak till mitt mående.
Min mamma lämnade min far när jag var två år, och honom hade jag lite kontakt med när jag var liten. Jag åkte dit på somrar och sånt ibland. Men nu är det väldigt många år sen vi hade någon kontakt. Han har helt enkelt valt bort mig. Det känns inte som att jag har en pappa. Jag är hans enda biologiska barn, men det är bara hans frus barn och barnbarn som betyder något. Och det kan kvitta mig. Jag har min egen familj med Anna och mina barn som jag älskar över allt annat. Och min goa goa älskade lillebror och hans mysiga familj. Jag överlever!
Jag och mamma pratar i telefon ungefär en gång i månaden om ens det. Vi ses en gång om året i några timmar. Det är ärligt talat inte så mycket jag förlorar. Jag har klarat mig utan föräldrar och deras stöd i så många år, så jag klarar mig resten av livet utan dem oxå. Det känns ändå som att jag är deras största misstag. Tur för mig att jag kan ta hand om mig själv, och att jag har skinn på näsan och vågar stå för det jag tror på.
Blodsband är inte alltid det starkaste & bästa.
Robinson var det idag ja… Pirkko var här. Jag blev såå besviken över att Angela åkte ut. Nu har både Billing och Angela åkt ut. Det var ju dem jag satte i första rum att vinna. Billing etta och Angela som etta när han åkte ut. Vem ska jag välja nu??? Erik eller Lukas lutar det åt… Svårt… Jag tycker iallafall att Jarmo och Ellinor kan åka ut… Och vad ska hända med dem som sitter och iakktar? Har TV4 fått tänka om lite och ska plocka in dem igen, eftersom det är så många som har åkt ut? Vad tror du? Vem tycker DU ska vinna?
Nu har jag skrivit klart för idag tror jag… Ska fixa lite annat i datorn, och sen sova. Det är en dag imorn oxå, och då ska jag pyssla. Jag fick gjort nästan tre kort idag.
En mor som gör skillnad på sina barn….
En “sån” ska inte få kalla sig för mor anser jag och jag förstår att du är arg, besviken och ledsen och du gör rätt i att “ta bort” henne ur ditt liv.
Nu förstår jag ännu bättre varför du skrev som du gjorde i förra inlägget..
Ha dé!/Kram
Oavsett släktband eller ej – omge dig med människor som får dig att må bra. Omge dig med människor som får dig att skratta, som du kan få gråta ut hos utan att må ännu sämre, omge dig med människor som får dig att må gott. Människor som sprider sin negativa energi omkring sig kan hålla sig på¨avstånd…..far far away… :innocent:
Ja du stackars Fidelio, som tror att du vet hur livet kan vara bäst för andra.
Om Milo nu väljer att skriva om sin mamma och sej själv, och du störs av det, så är det väl bara att ge katten i att in och läsa.
Jag är själv en som varit med om mycket i mitt liv, och bland det värsta jag vet, är när andra ska mästra över mej och tala om hur jag ska hantera det och hur jag ska reagera, det vet jag nog bäst själv, utan andras “välmenande” råd, och jag tror nog att det är likadant för dom flesta, eller hur Milo.
Kram till dej och Anna, och ska du skita i nåt, så är det såna som inte är torra bakom örona så att dom vet vad dom pratar om.
Usch vad tråkigt det här med din mamma tycker jag. Separationer inom familjer är alltid tråkigt! Men om det inte funkar, så är det ju inte mkt man kan göra. :(
Oj då. Vet nu inte allt kring detta. Men jag kan mkt väl förstå att du känner dig ledsen och besviken på din mamma.
Tror det gör gott i längden för dig att du inte är tyst och talar om vad du känner och hur du mår.
En mamma skall inte vara sån mot sina barn punkt slut. Tyvärr kan du nog inte göra annat än att ge dina barn en annan mamma än du själv har.
Jag hoppas du kan finna frid med dina känslor när det gäller din mamma. Massor av styrke kramar till dig :luv: