När jag var i tonåren så hittade jag en dikt i en bok, eller en sång är det väl egentligen. Den berörde mig, och banade sig rakt in i mitt hjärta omedelbart. Sedan dess har den följt mig, för den var så igenkännande, det kändes som om den var skriven om mig. Jag gjorde revolt. Jag var stark.
Lyssna och begrunda…
När jag tänker tillbaka på min barndom
Ser jag skräckbilder tydligast av allt
Ja, de gånger de skrämde eller slog mig
Är de minnen som hårdast sitter fast
För som barn tar man kärleken för given;
Allting annat är mot ens natur
I den stund man tar steget ut i livet
Är man bara ett tillgivet djur
Ändå står snart de vuxna där och pekar
Ut den riktning de tycker man skall ta
Alla drömmar de själva har förvägrats
Vill de förverkliga genom sina barn
Är man lydig belönas man och hyllas
Revolterar man mister man allt
Ingen älskar ett barn som inte lyckas
Ingen älskar ett barn som är starkt
Men vem besitter förmågan att veta
Vad som ryms i en ny individ?
Och vem kan säg’ till nån annan hur lyckan ser ut
Vem kan säg’ vad nån annan vill bli?
Låt dina blommor slå rot där det finns jordmån
Låt dina växter får leva där de trivs
Lås inte in dina plantor i ett drivhus
Låt de få slippa ett onaturligt liv
Låt den du älskar få pröva sina vingar
En dag så flyger din älskade rätt
Vill du bli respekterad av din avbild
Så får du visa din avbild respekt
Ikaros av och med Björn Afzelius.
Teneriffa
Har lyssnat på den många,många gånger…..
Den berör verkligen..
Puss å kram :kiss:
[Svara]
känner hans dotter Malin Afzelius ;)
[Svara]
malin är inte hans dotter
[Svara]