Tack för era frågor! Lite att bita i… Härligt! Här kommer svaren på de tre frågor jag fick av mina läsare.
:question: Jag vet ju inte om din mamma kommer på bröllopet. Men om hon inte gör det, tycker du det känns jobbigt?
Min mamma är inte bjuden på bröllopet, och om hon hade varit det så tror jag inte att hon ens hade engagerat sig i att komma. Det hade väl funnits tusen saker att skylla på antar jag.
Jag har aldrig förstått varför en del människor gör allting krångligare än vad det är?
Jag har strukit min mamma ur mitt liv. Eftersom hon valde bort en del av min familj, i det här fallet Anna, så ser jag ingen anledning till att ha mamma i mitt liv. Kan inte hon respektera mig och mina val i livet, så har hon inget i mitt liv att göra. Om hon skulle höra av sig, så skulle jag förmodligen inte ens svara. Jag orkar inte. Jag har ställt upp för henne 150% hela livet, och ordnat så hon ska ha det bra, hjälpt henne att flytta från en elak karl osv, men jag har inte ens fått ett tack av henne. Jag har försvarat henne i alla möjliga lägen, men vad får jag för det? Förnekelse.
Det är som jag skrivit innan, hennes förlust. Jag har mängder av människor i mitt liv, underbara vänner och en helt fantastisk bror. Det räcker för mig. Hon har inte så många, men hon verkar ju trivas med att sitta ensam jämt. Hon får ringa någon annan och beklaga sig för. Det är inte mina problem längre.
Jag är en sån människa som, faktiskt, ger väldigt många chanser… som förlåter gång på gång, men det finns en gräns. Och den är definitivt nådd. Det var bara den sista droppen som behövdes för att jag skulle inse att jag skulle må bättre utan att ha en energitjuv i mitt liv. Hon har gjort mig så mycket illa, och tyvärr är det nog det jag minns nu när jag tänker på henne. Det är svårt att plocka fram positiva sidor.
Det är klart att jag kan känna att det hade varit roligt att dela lyckan på mitt bröllop med min mamma, om hon hade varit en mamma som bryr sig, och som hade funnits för mig när jag behövde och inte bara tvärtom. Hon kan ju inte ens lyssna när jag pratar om hur jag mår, att jag har panikångest osv. Hon slår bara bort med att jag “nog bara inbillar mig”. Ja men eller hur? Hon har gjort mig ledsen så många ggr, så nu räcker det.
:question: Vem hjälpte dig att få in smiliesarna på din blogg? Kan vederbörande tänka sig att hjälpa mig med tror du? Jag har nämligen renoverat min blogg och vill så gärna ha dessa lila sötnosar där, men hon som hjälpte mig kan inte få in dem..
Det är Saija som har hjälpt mig. Jag vet inte riktigt vad hon tar för att hjälpa till med att fixa endast sånt, om hon ens gör det, men maila och kolla!
:question: Om du skulle välja, skulle du då välja att dö framför din familj eller dödas av din familj? Jag fick själv den frågan och undrar lite vad andra skulle svarat, det är inte som jag är morbid, utan bara en sån där “pest eller kolera” fråga.
Oj! Det där var verkligen en knivig fråga… något morbid ja… :wink: varför kommer någon ens på att ställa en sån fråga…
På något sätt så blir jag ju dödad framför min familj hur jag än väljer… antingen av dem eller nån annan… Men, ok… av min familj väljer jag då. Om jag har en bra familj så vill jag inte att de ska behöva genomlida och må dåligt av att se mig dö… Om jag har en familj som vill se mig dö, så är de ju inte så mycket att ha… Då kan de få leva med att de har dödat mig. Vad svarade du som gav mig den frågan?
Teneriffa
Tack för svaret!
[Svara]