Vad i hela världen har det för betydelse om en elefant drar sig till motsatta könet eller samma kön? Jag läste om elefanten på Aftonbladet, en länk som jag hittade inne hos min vän Linda, och blev så jävla förbannad! Idioter! Sätta en oskyldigt djur som inte ens fattar vad det är frågan om i en liten bur. :scombust: :exhausted:
Ja, nu sitter jag och fastnar till på Aftonbladet igen. Jag hittade till Lisa Magnussons krönikor, och läste bla. den som handlar om “Allas rätt till sin egen död“.
Jag skrev i den här veckans tjejsnack om att jag tycker att det i Sverige borde införas dödshjälp.
Citerar mig själv: “Jag tycker att det är bra att det finns dödshjälp! Jag tycker att det borde införas i Sverige. Och att man får fylla i papper, precis som när man väljer om man vill donera organ. Det finns bara en person som kan bestämma över kroppens vara eller icke vara, och det är den som lever med den. Jag önskar att det finns dödshjälp att tillgå om jag skulle bli så sjuk och vet att det inte går att göra något, om jag bara ligger och plågas. Varför ska man ligga och vänta in döden, bara för att det ska vara moraliskt rätt? Det gynnar ingen, varken den som ligger för döden eller anhöriga. Det är som sagt MIN kropp, och borde vara min rätt att bestämma när den levt färdig.”
Och det vore att ha dubbelmoral om jag tyckte att man helt plötsligt inte har rätt till sin egen kropp om man inte är så gott som redan döende. Det finns människor som är trötta på livet, och visst fan är det jävligt tråkigt för omgivningen, för familj och vänner. Det är fruktansvärt när någon man känner tar livet av sig, eller ens pratar om det. Jag har vänner som har tagit sitt liv och som har försökt otaliga gånger. Man vill inte höra att en vän eller att ens eget barn vill dö. Men, vänder man på det, så undrar jag om det finns någon oskriven regel, en åldersgräns på att vara trött på allt, och tycka att livet suger?
Jag tycker att det är fördjävligt, speciellt när en ung människa uttalar sin trötthet över livet. Jag tycker att den där unga människan borde ta sig i kragen, och fatta att livet kanske vänder en dag, och att det kan bli helt fantastiskt. Vad fan! Ge det några år till! Bli vuxen och känn efter. Jag blir arg! Eller kanske frustrerad! Precis som man kanske “borde” reagera. Men vadå bli vuxen? Måste man vara vuxen för att få känna? För att vara trött? Eller ska man tycka att det är ok att en ung människa som mår dåligt faktiskt får ta sitt liv. Var går gränsen?
Samhället är inte uppbyggt för att ta hand om människor som vill dö. Psykvården räcker inte till. De tar in varelser gång på gång, som talar om att de inte vill mer. Men, när varelsen sen blir utsläppt och hemskickad, så finns tankarna ändå kvar. Och vem kan stoppa om någon verkligen vill bort från livet? Vem har egentligen rätt att stoppa om någon inte vill leva mer? Vi har inte den moraliska rätten till att själva bestämma hur länge vårt hjärta ska slå. Det är omgivningen som ska tycka och tänka om det är moraliskt rätt. Är det bra eller dåligt? Borde vi ha rätten till vår egen död? Oberoende av ålder?
Tänk om någon mår dåligt tillfälligt, och blir erbjuden ett piller som skulle rädda vederbörande från allt det jobbiga. För alltid. Det är nog många som skulle ta den enkla vägen och svälja det där pillret, istället för att ta tag i sina problem. Det är ingen utväg, det skulle bara öka självmordsstatistiken. Det kanske är bra om det är “svårt” att välja hur man vill dö. Att man tänker till en extra gång innan man hoppar framför tåget, eller sveper snaran runt sin hals.
Jag och Anna diskuterade detta, och hon hade intressanta och tänkvärda åsikter. Det var hon som började prata om det här pillret som Lisa Magnusson skrev om, som jag inte ens hade en tanke på, eller reflekterade över. Det var inte den biten jag “fastnade” för i Lisas text. Men nu var jag ju oxå tvugen att skriva nåt om det. Anna har skrivit om detta på sin blogg. Ibland behöver man diskutera lite för att få fler infallsvinklar, och inte fastna i sitt eget tänk. *tack älskling*
Jag har sen barnsben fått höra hur min mor nämnt vid några tillfällen att hon är trött på livet, och minsann ska gå ut i skogen och hänga sig. Till slut blev jag bara förbannad, och kontrade med att hon kunde göra det om hon ville. Varför tala om det för mig vid flera tillfällen, vad fick jag ut av det? Mer än ilska och förakt! Ett rop på hjälp, som ett barn ändå inte kan göra något åt. Ta tag i problemet eller knyt din snara! Så kände jag. Jag blev riktigt arg och skällde ut henne. Jag kände att om hon ville dö, varför gjorde hon inte bara något åt det då, istället för att tycka synd om sig själv. Vilket barn vill höra att mamma vill dö?
Jag tänker på det som Lisa Magnusson skrev om att ingen av oss har bett att få bli född. Och då borde väl rimligtvis inte någon tvingas att leva mot sin vilja. Eller? Vad tycker DU som läser här om allt detta? Jag är nyfiken!
Jag har en mamma som under hela min uppväxt pratat om att hon vill ta livet av sig. Det är jävligt tärande att höra det och som vuxen ska man fan inte säga så till sina barn ! När hon för några veckor sedan började igen ( hon blir 71) och sa att hon skulle slänga sig framför tåget då blev jag förbannad och sa att det var omoget att säga till sina barn och om hon nu nödvändigtis skulle dö så fanns det andra metoder. Jag blir så jävla förbannad när jag skriver om det . :devil:
Här kommer några av mina tankar och funderingar i ämnet.
:raisebrow:
Självklart ska man själv ha rätten att bestämma över sin kropp. To be or not to be.
I en riktigt mörk stund, känns det inte som att det finns en ljusning. Någonsin. Men det gör det ju, egentligen. Så småningom. Det kommer att vända. Därför SKA det vara svårt att välja det oåterkallerliga alternativet.
Vi är alla vår egen lyckas smed. Att gå och säga att man ska göra slut på sitt liv, oavsett om det är ett tomt hot eller allvar, gör ingen lyckligare och definitivt inte något man ska försöka belasta (eller hota) sina nära och kära med. Bättre då att berätta att man mår dåligt och försöka få hjälp med det som inte är bra.
Hjälpen i samhället borde självklart finnas mycket mycket snabbare och bättre för dem som mår dåligt! Det är skandal att det är som det är nu!
**
Vi har möjligheten att ta ställning till vad vi vill gällande organdonation. Då borde vi kanske även ha alternativet att välja när det får vara nog. När tex kroppen har så ont, att varje sekund är en plåga.
Självklart ska hjälpen i så fall bara finnas där om patienten själv har begärt det och under totalt kontrollerade former.
Vi djurvänner låter inte våra älskade djur lida. Ska människor då tvingas att fortsätta plågas, när det inte kommer att kunna bli bättre?
**
Ha en bra dag!
:)
Jag är en av dem som ofta varit deprimerad och ibland tänkt på att dö,fått panik av tanken av att kanske behöva uppleva livet som ett fängelse.JAg har aldrig kunnat fly från den tanken riktigt.Aldrig kunnat vara glättig och glad och kunnat se en självklar mening med livet,trots att jag har barn.Missförstå mig inte,jag älskar mina barn och man.Men i grund och botten är jag en depressiv människa.Med värk dessutom,det finns goda och dåliga dagar.De dåliga är svåra,naturligtvis.
Det är inte roligt att behöva tänka på döden när man inte ens fyllt 36.
Jag vill inte vara en sådan mamma som Tania skriver om,jag säger aldrig att jag vill dö så mina barn hör,inte ens om jag är nere.Jag har däremot gjort det till min man ibland.Tyvärr.Men det är ju så att livet inte är perfekt och rättvist.
Till de ledsna mammornas försvar vill jag säga att alla även har rätt till sina känslor och att vara deprimerad är en sjukdom som inte är mer att lägga någon till skuld för än att någon har cancer.Idag lever många barn ensamma med en pressad och stressad förälder som kanske inte får stöd och hjälp och ett litet socialt kontaktnät.Förr fanns det nästan alltid en stor familj till hands som tog vid när någon var svag.Barn var sällan utlämnade.
Med andra ord.jag tror inte barn tar någon skada av att se att en förälder inte mår helt bra så länge det finns andra runt omkring som kan ta vid ibland.