Till de ledsna mammornas försvar vill jag säga att alla även har rätt till sina känslor och att vara deprimerad är en sjukdom som inte är mer att lägga någon till skuld för än att någon har cancer.Idag lever många barn ensamma med en pressad och stressad förälder som kanske inte får stöd och hjälp och ett litet socialt kontaktnät.Förr fanns det nästan alltid en stor familj till hands som tog vid när någon var svag.Barn var sällan utlämnade.
Med andra ord.jag tror inte barn tar någon skada av att se att en förälder inte mår helt bra så länge det finns andra runt omkring som kan ta vid ibland.

Självklart ska man själv ha rätten att bestämma över sin kropp. To be or not to be.

I en riktigt mörk stund, känns det inte som att det finns en ljusning. Någonsin. Men det gör det ju, egentligen. Så småningom. Det kommer att vända. Därför SKA det vara svårt att välja det oåterkallerliga alternativet.
Vi är alla vår egen lyckas smed. Att gå och säga att man ska göra slut på sitt liv, oavsett om det är ett tomt hot eller allvar, gör ingen lyckligare och definitivt inte något man ska försöka belasta (eller hota) sina nära och kära med. Bättre då att berätta att man mår dåligt och försöka få hjälp med det som inte är bra.

Hjälpen i samhället borde självklart finnas mycket mycket snabbare och bättre för dem som mår dåligt! Det är skandal att det är som det är nu!

**

Vi har möjligheten att ta ställning till vad vi vill gällande organdonation. Då borde vi kanske även ha alternativet att välja när det får vara nog. När tex kroppen har så ont, att varje sekund är en plåga.

Självklart ska hjälpen i så fall bara finnas där om patienten själv har begärt det och under totalt kontrollerade former.

Vi djurvänner låter inte våra älskade djur lida. Ska människor då tvingas att fortsätta plågas, när det inte kommer att kunna bli bättre?

**
Ha en bra dag!
:)