I natt grät jag mig till sömns… jag är så ledsen för att jag inte har orkat ta hand om min älskade son när han var liten. Jag är så ledsen att jag var tvungen att be om hjälp för att han skulle få det bättre, eftersom jag inte orkade. Jag vet att det var starkt gjort av mig att be om hjälp, och jag trodde verkligen att han skulle få det bättre…
I natt när Alexander kom hem, så var han jättedeppig… Vi satt och pratade en massa och han berättade om hur illa han har blivit behandlad i båda familjehemmen han bott i. Han tänker väldigt mycket, och har en ganska hård attityd. Han försvarar sig med tänder och klor nästan, när man säger något till honom. Det beror nog på att han ständigt har blivit hårt kritiserad för allt han gör och säger i senaste familjehemmet. Då ställer man sig i försvar.
Han berättade en massa saker, och han säger att det är så skönt att äntligen få bo här. Det känns lite som att han vill ta igen allt han har missat under alla år. Han HAR missat så mycket, för han har varit extremt hårt hållen. De har bestämt hur han ska äta, hur han ska se ut, hur han ska röra sig osv osv… Helt sjukt. Jag får ont i magen när jag förstår hur han har haft det.
Första familjen han bodde i från han var 6 år, satte honom på en stol varje morgon i en timme. Där skulle han sitta och vara snäll, och fick en videokamera riktad mot sig, troligen för att han inte skulle våga röra sig. Ärligt talat??? Sjuka människor! Alexander var väldigt ensam när han bodde där, han har berättat att han ofta satt och bara tittade ut genom fönstret och längtade efter mig. :worship:
Indirekt är det jag som har gett honom det livet, eftersom jag valt att han ska bo där istället för här. Jag ville att han skulle få det bättre, men frågan är om det inte har varit sämre. Det känns som att jag har satt honom i fängelse. Det är definitivt det absolut värsta och jobbigaste beslutet jag tagit i hela mitt liv, att lämna bort mitt barn. Han är 17 år nu, och vi har missat så mycket tillsammans. Jag är så ledsen för hans skull. Så ledsen över att han mår så dåligt, och att han är så bitter.
Jag förstår hans bitterhet. Han sa igår att han var arg på familjen som behandlat honom som de gjort, att han är arg på dem för att de har bestämt att han ska bo där. Jag förklarade för honom att det är mitt beslut att han ska bo där, inte familjens, och isåfall är det mig han ska vara arg på. Jag önskar att det här funnits för länge sen. Det är inte alla ungdomar som orkar ta tag i det, men ändå…
Han vill aldrig mer prata med dem eller träffa dem, och jag tänker då rakt inte tvinga honom. Krävs det någon kontakt, så tänker jag ansvara för den, utan att han behöver engagera sig i det överhuvudtaget. Jag vet att jag är en bra mamma, och jag behandlar mina barn med respekt. Jag visar och talar om varje dag hur mycket jag älskar dem, och jag sätter regler efter bästa förmåga. Jag vet att jag är klok när vi diskuterar och att jag är bra på att förklara, och försöka avdramatisera saker som är jobbiga.
Vi diskuterar jättemycket och Alexander har massor av frågor om allt. Och angående familjehemsplaceringen, så är det mitt val, endast mitt val. Det är mitt “fel” att han inte kunde bo kvar här hemma, eftersom det var min ork som inte fanns. Det kan aldrig bli hans fel, eller någons annans fel. Det som är skit är hur han har blivit behandlad av människor som skulle vara hans trygghet och fasta punkt i livet. Jag tänker på alla barn som blir familjehemsplacerade… och vilka vägar en del väljer att ta… Jag är livrädd!
Alexander blev mobbad i nästan hela grundskolan av olika anledningar. Han har sommarjobb nu, och det är en kille där som verkar ha ont av honom, som skäller på honom, och gnäller hela tiden. Jag ringde till Alexanders chef i fredags att sa att han får ta tag i den där killen, för det är inte ok. Hela den här veckan ska Alexander jobba ihop med honom, så jag hoppas att killen skärper till sig. :exhausted: Annars ska jag fan åka dit och ta honom i örat och slänga runt honom lite.
Alexander var inte så sugen på att åka tillbaka till jobbet, vilket är förståligt, men nu har vi pratat om det, och det är hans sista vecka. Han får tänka på pengarna, och på att det bara är fem dagar till. Blir det mer problem ska jag prata med hans chef igen. *muttrar argt*
Mina ögon gör helvetes ont idag. Tårarna i natt har gjort dem svullna som golfbollar, och skallen värker. Nu ska jag lämna datorn åt sitt öde, och pyssla lite.
Teneriffa
Du gjorde så gott du kunde efter din förmåga DÅ, och du ville ju självklart att han skulle få det bättre.
Jag vet att du är en JÄTTEBRA mamma! :)
Och det är jättebra att du finns där för honom nu när han har det jobbigt.
Nu är han där han hör hemma och det känner ni nog allihopa.
Jag önskar er all lycka – det vet ni!
Jo, vi åker ner till sthlm söndag den 2:a, tar bussen dit. Hela familjen plus min mamma.
Sen åker vi på kryssning till Helsingfors och kommer hem igen på tisdagen då vi tänkte gå på Grönan med barnen.
Sen tar vi bussen hem igen på kvällen 22.30.
Så vi har lite fullspäckat schema, men har ni möjlighet så vore det skoj att ses en snabbis. Typ när vi kommer med bussen till Sthlm på söndagen eller på tisdagen.
Älskar er! Puss
[Svara]
Svar till Maria:
Min dotter är född 3 år före han flyttade. Självklart känns det i samvetet att dottern flyttade tillbaka till mig från sin pappa efter att han flyttat bort. Men alla barn är olika, och alla barn kräver olika mycket uppmärksamhet. Och det här har vi oxå pratat om, eftersom vi har en väldigt öppen och ärlig kommunikation.
Jag steriliserade mig när jag var 25 efter en abort, pga att jag inte ville ha fler barn, och en av de anledningarna var att jag aldrig skulle kunna se min son i ögonen om jag hade skaffat en till efter att han fick flytta. Jag hade nog så dåligt samvete över att jag inte orkade. Men man måste försöka göra det bästa av situationen.
Han överdramatiserar inte, jag vet att han talar sanning eftersom jag har konfronterat familjen med detta. Och han vet att han får min kärlek ändå. Det handlar inte om sympati, utan om att han mår dåligt, och att han tyvärr brottas med en bitterhet som måste vara otroligt påfrestande.
Om jag får panikångest på Pride och i Sthlm kan du läsa om i mitt inlägg nedan som handlar om just den resan. Citerar mig själv:
“Det här blir verkligen en utmaning. Dels resan, och sen att vi ska vara i en stad långt hemifrån. Men, det är ju utmaningar som bygger broar till ett bättre liv. Kognitiv terapi. Och det gör inte något om vi inte fixar det, vi vet båda hur vi mår, och det är OK att inte må bra, och att säga nej om måendet säger ifrån. Det ska bli mysigt att få rå om varann och göra sånt vi vill i en hel vecka. ”
Och sen ett par frågor till dig, Maria:
Har du barn? Tror du på något de säger, eller tror du att de överdramatiserar och bara vill ha sympati? Utmanar du någonsin något du tycker är jobbigt? Gör ett försök och kanske rent utav lyckas, eller står du fast på samma ställe och stampar? Tänker du någonsin positivt?
Mvh Milo
[Svara]
Bra Milo!
Ha dé!/Kram
[Svara]
Jag måste bara säga att jag tycker du är oerhört stark som överhuvudtaget vågade söka kontakt för att du behövde hjälp. När jag läste ditt inlägg så grät jag. Tänk att stå där med valet. Ska jag – eller ska jag inte. Det handlar ju om ditt eget kött och blod. Och nu har du möjligheten att åter uppbygga respekt och kärlek med din son, även om han har mkt frågor så står du upp och svarar på de. Man kommer alltid längst med sanningen.
Kram Josefina
[Svara]
Precis som andra före mig redan har nämnt så gjorde du det du orkar och fixade just då, och att försöka ge sitt barn en andra chans till en ny slags start är inget dåligt. Tvärtom. Jag önskar att fler barn hade föräldrar som tänker som du gör nu. Föräldrar som är beredda att bestiga alla berg och några till för sina barn, även om det så innebär att lämna dom till en fosterfamilj.
Mitt enda råd till dig är att prata prata prata. Vänd och vrid på allting med din son, låt honom ställa frågor, svara så gott du kan och säg hur du känner i den mån det är möjligt.
Ta hand om dig och din fina familj!
[Svara]
Jag förstår att lämna bort Alexander måste ha varit ditt livs allra svåraste beslut. Men du gjorde det helt säkert i tron att han skulle få det mycket bättre någon annanstans, och du litade säkert på att dom som har hand om fosterhemsplaceringar visste vad dom gjorde. Om du hade vetat att det var så illa som det nu visat sig, så hade du säkert slagits med näbbar och klor för att få honom därifrån. Du gjorde det du kände var rätt i situationen då.
Men det är aldrig för sent att ta igen förlorad tid. Tack vare att du lyssnar och pratar och låter honom berätta och verkligen tar emot allt han berättar, så tror jag att han kommer att kunna bearbeta sina upplevelser och kunna gå vidare och bli hel i själen och må bra – även om det kanske kommer att ta lite tid. Du är klok som en bok och vettig och förnuftig och en jättebra mamma, och tack vare dej tror jag Alexander kommer att hitta trygghet och självförtroende så småningom.
Stor styrkekram till er båda!
[Svara]
*stor hård kram till den finaste av dom alla* :kiss:
[Svara]
Men du…Hjärtat mitt brister av att läsa dina rader, av Alexanders egna ord. Du gjorde vad du då förmådde. Om förutsättningarna i dåtid varit annorlunda hade det inte varit något snack. Främst tänker jag på att Alexander behöver lära sig att leva i nuet, njuta av tiden som nu är -tillsammans med er. Han ska också bemötas på den planhalva han för tillfället befinner sig -i tankar om varför och hur det varit, men inte fastna där.
Genom att finnas där för honom kommer han lära sig att skapa tillit för omvärlden. Det är jag bergsäker på! Om ett par år ser han annorlunda på saker och ting. Det är en mycket klok son du har, Milo. Du är medveten om det och ser till att han förstår det.
Du vet hur jag brann för er båda då det var tal om familjehem. Jag menade då vad jag sa och jag skulle utan att blinka ställa upp på vad du än ber mig om. Hoppas du förstår det?
Kramar i massor
/Mia…(som faktiskt finns men inte syns för tillfället)
[Svara]
Förresten…
Tänkte på det här med att en del barn överdriver saker och ting. Jag tror inte att han gör det. Tvärtom är han trygg hos dig nu och vågar säga vad han tycker…om hur det var. Se till att bekräfta det han säger. Inte avfärda. Det har du igen i framtiden! Oavsett…
:kiss:
[Svara]
Som alla säger här-du gjorde det rätta just då. Att familjen inte förmådde förvalta den gåvan de fått är en annan historia. Har bara träffat Alexander en gång-men han gjorde ett gott intryck. Och det är inte för sent att ta igen förlorad tid och skapa en bra relation-det har jag gjort med närstående jag varit riktigt arg på
[Svara]
*kramar om, HÅRT*
[Svara]
Milo, jag är så imponerad av din kämparglöd, trots ditt mående har du ändå sett till dina barns bästa i alla lägen. Det gjorde så ont att läsa hur Alexander har mått/mår och hur han blivit behandlad.. hur skulle du ha kunnat veta? Du gjorde det du trodde var det bästa, ta nu nya tag i livet..äntligen finns din son i din närhet, ta vara på det snart är han så stor att han flyttar till eget boende men fram till dess får ni ta vara på den här tiden som “hel” familj.. Och Milo, du är en toppenmorsa, glöm inte det!!
Till Maria, med den inställning du har till barn undrar jag hur du själv är som morsa? Fördömmande, kritiserande.. har du någonsin tagit dina barn på allvar?
Så som du skriver, så verkar du vara en riktig ragata..
[Svara]
Det är klart att det aldrig innerst inne kan ses som ett “rätt” beslut av en mor att lämna bort sitt eget barn. Men när man kommit till insikt och insett att ens barn har det bättre hos någon annan ett tag, så får det nog ses som ett rätt beslut ändå. Att det hem barnet sedan kom till var under all kritik, det kan du ALDRIG lasta dig själv för Milo! Du hade, om du kunnat, offrat allt du äger och har för att din son skulle få det BÄST, så länge du inte klarade av att ta hand om honom.
Jag kan bara säga en sak nu: ta hand om Alex, ge honom all den kärlek och all den tid han saknat och nu behöver!
Styrkekramar
[Svara]
Hemskt att han hade det så! Tyvärr är det ju många som tar hand om barn som inte borde få det!
Men så klart är det ju inte ditt fel! Du kunde ju inte veta! Det är ju sånt som soc borde ha koll på tycker jag!
Man litar ju på att familjehemmen är seriösa!
Men skönt att han nu kan prata om det.
Och det va modigt av dig att be om den hjälper när du behövde den! Hur det hade blivit annars vet man ju inte heller.
Men det va åxå modigt att besluta om att han kunde flytta hem! Allt kommer bli bra! Jag lovar!!!!!! Och ni är så pass öppna mot varandra och då kan man lösa saker till det bästa:-)
(undra varför folk alltid vill klaga på allt du gör? Man ska nog läsa alla dina inlägg och så innan man kan uttala sig! Då vet man varför du lät honom flytta tex. )
Kramar i massor Thina
[Svara]
Stor djup suck!
Just nu tror jag att den här kära Maria LETAR FEL i min blogg. Jag slutar aldrig förundras över människor som inte har ett eget liv, utan hela tiden måste förpesta någons annan liv, för att få lite sinnesro i själen. Men, fortsätt du leta fel Maria, det är ok. Men det vore trevligare om du behöll dina barnsliga idiotiska rader och påståenden för dig själv. Jag är inte intresserad av att läsa dem.
Det vore väl djävligt dumt att bara ta min blogg för vad det är, en av alla människors tankar, åsikter och drömmar ute på nätet. Jag tycker det är underbart att läsa andra människors bloggar, och ännu mer roligt är det när man upptäcker vad olika alla människor är. Hur unika varelser det lever på den här jorden. Men, ibland kan man undra om en del tycker att alla ska leva efter samma normer, regler och tankesätt. Vi kanske borde stöpa alla i samma form?
Jag är bara så förvånad över hur någon ens orkar lägga energi på att ständigt gå in på en blogg som bara irriterar en. Jag brukar använda krysset i högra hörnet om jag kommer till en sida med innehåll som inte tilltalar mig. Det är så lätt! Try it!
[Svara]
Maria: Det var det dummaste jag har hört, att scrapping e sånt man gör på dagis. Har du provat någon gång? Det är riktigt roligt faktiskt.
Snart 40 eller inte…låt Milo hålla på med scrapping om hon tycker det är roligt. Alla har vi väl olika intressen och tur e väl det. Jag tycker ju det är bättre att ha en hobby än ingen alls. Vad gör du själv på fritiden?
Borde egentligen inte lägga energi på detta men jag var bara tvungen.
Kram till dig Milo
[Svara]
Haha!
Själv lägger jag pärlplattor av fotomotiv…Jag är superbarnslig och 39 år gammal! :silly:
[Svara]
Misstänker att “Maria” är samma person som “en jobbande människa” eller vad det nu var hon då kallade sig?? Tror att det är en mycket sorgsen personlighet som egentligen bara vill bli sedd och därför återkommer hit till din sida Milo, endast för att spy ut galla lite då och då. Det kunde ha blivit vems sida som helst egentligen men här märker denna personer att det blir reaktioner på sina fula påhopp på dig, eftersom du är en mycket omtyckt person och många försvarar dig mot lögner och förtal. Det bästa vore nog att bara låta denna personen vara, och totalt ignorera dennes inlägg i fortsättningen..så kanske inläggen så småningom upphör.
[Svara]
Milo .. det bästa vore att du inte ens svarar till den där Maria överhuvdtaget.
Noncha kommentarerna helt. Om du försvarar dig/svarar/förklarar dig .. ger du henne det hon vill ha; DIN uppmärksamhet.
Hon verkar ha blivit helt besatt av dig och allt du gör och försöker hitta sätt att kritisera dig. Ge henne inte den energin. Det finns bättre saker att fokusera sig på. :-)
DU SKA JU PÅ PRIDE MED DIN ÄLSKLING!!!! Förbered dig mentalt, tänk postivit varje dag inför resan för att mentalt peppa dig själv, tänk ” JAG KOMMER FIXA DETTA”!
Man behöver få göra roliga saker i sitt liv, få lite andrum från den vanliga vardagen ..
och jag hoppas ni kommer fixa det utan den förhatliga herr Ångest.
Styrkekramar
[Svara]
Du gjorde det som var bäst för din son. Jag tycker att du är strong som tog tag i det och som skriver om det . Och du Maria .Bittra lilla människa. Jag är 52 och scrappar .Frågor på det? Har du inte funderat på att skaffa dig ett liv istället för att hacka på Milo ?
Milo. Göd inte bloggtrollet .
Kram :)
[Svara]