I söndags fm ringde en vän till mig, och hade en tråkig nyhet. Hon fick inte fram ett ord, jag hörde bara gråt och försök till ord. Hon sa att något hade hänt, och det första jag tänkte på var att hennes bror var död. Tyvärr var det precis så det var.
Jag sa till henne att jag kommer bort. Med en gång. Jag släppte allt jag hade i mina händer, och åkte bort till henne. Jag stannade hos henne hela söndagen, och försökte att bara finnas där. Kramade och torkade tårar och höll om henne. Jag ringde en massa samtal åt henne, till polis, sjukhus osv och vänner som behövde få veta vad som hänt.
Brodern bodde på ett missbrukarboende på Betelsskeppet i Göteborg, och hade i fredags hittats inne i sin hytt, sittandes, död. Han dog på fredagen, men det är INGEN som har ringt till min vän och berättat detta. Hon fick av en slump veta på söndagen, och ringde till stället där han bodde för tillfället, och frågade efter honom. Då fick hon bekräftat att det var sant. Men, ingen från boendet, ingen från polisen och ingen läkare har hört av sig. Katastrof! De måste ha begått tjänstefel! Hennes namn och telefonnr finns överallt där brodern har bott.
På söndagskvällen åkte jag hem igen, med löfte om att jag skulle komma tillbaka, vilken tid på dygnet som helst, om hon behövde mig. Vi bestämde att jag skulle komma igen på morgonen idag, måndag, och ringa några samtal till polis och sjukhus igen. Och även till Rättsmedicinska för att kolla om brodern fanns där. Det gjorde han, och jag bestämde tid med dem där, att vi ska få komma dit efter obduktionen på onsdag och titta på honom, och för att ta ett sista farväl.
Betelsskeppet, där missbrukare som håller sig rena kan bo en period.
Idag har vi varit på två ställen där brodern har bott, dels Betelsskeppet där de hittade honom avliden i fredags kväll, och dels på Länkarna. Min vän har gått igenom broderns tillbehörigheter och hämtat saker som hon vill behålla. Det känns så hemskt att se henne plocka ner hans saker, och att tänka att han inte finns mer. Helt obeskrivligt. Det är svårt att fatta. Han blev bara 49 år, och det är verkligen ingen ålder.
Han var en helt underbar människa, en omtänksam & generös man som alltid satte andra före sig själv. Han brydde sig om människor i sin närhet, så mycket så det ställlde till besvär för honom själv ibland. Han var en man som gärna rörde på sig, och som gärna ville gå sin egen väg, han gjorde det som han tyckte var rätt. Han var en rastlös själ som hade svårt att stanna på ett ställe någon längre tid. Han lämnade ingen människa oberörd. Man minns honom.
Tyvärr var han missbrukare av droger och alkohol, men han hade sina rena perioder då han verkligen ville ordna upp sitt liv. Han hade dagen innan sagt till min vän att han verkligen kämpar, att han inte vill dö. Det är ingen som vet än hur han dog. Troligen är det kroppen som tyckte att det var bra nu. Kroppen tar mer stryk än man tror när man missbrukar.
Jag känner med min vän, och kommer att finnas här för henne. Som jag sa förut, när jag lämnade av henne hemma; “Jag finns bara ett telefonsamtal bort.” Men nu ska jag krypa ner i sängen med Anna och bara vara lite. Slappna av och kanske se lite film. Jag är trött i ögonen och många tankar far runt i skallen.
Krama varandra, var snälla och visa er kärlek! En dag kan det vara slut, fortare än man tror.
Åh så tragiskt att läsa, idag har det varit en massa tragiska saker så u hoppas jag slippa mer tragiska saker. jag mådde ju inte så bra innan jag läste något av det här och det lyfte ju upp precis….
Du är en underbar vän som ställer upp och visst som säkert tycker det är självklart,men det är det inte för alla! Du är en bra vän!!!!
Kram Ann-Marie
Åh, så sorgligt. Konstigt att ingen kontaktade din vän :-( Tur att hon har dig som vän iaf! Kram
Jag måste bara säga att du ger mig mod & hopp! Det gör det lättare att veta att det finns folk som mår precis som jag. Tack! :kiss:
Åh så tråkigt :(
Väldigt konstigt att ingen kontaktade henne när hennes bror dog. Men hon har tur som har dig som vän och som ställer upp i vått och torrt. Sådana vänner är guld värda.
*kramar om*
Jag får katastroftankar när jag läser sånt här, för det är ju precis så som du säger: Hela livet kan ändras på bråkdelen av en sekund, och man har ingen möjlighet att vrida tillbaka tiden och ändra nånting. Jag lider med din vän! Tur att hon har en sån fin vän i dej, som ställde upp och fanns där när hon som mest behövde.
Sen vill jag tacka för dina ord i bloggen, dom värmde!
Och jag tyckte också det var jättekul att få träffa dej och din blivande fru – ni kommer att bli hur lyckliga som helst ihop, det är jag helt säker på!
Tycker om dej också massor hjärtat!
STOR kram! :kiss:
Krama om din vän!
Det är ju sååå sorgligt! Och hemskt! Läser just nu en bok som innehåller mycket missbruk och det är fruktansvärt vad det kan göra ens kropp.
Men att ha dig som vän måste vara härligt och tryggt för henne.
P o k