Skrivet i Film-Tv-Böcker, Kropp & Själ, Mobilbloggat, Panikångest, Vikt-GBP
Paus i Robinson igen… Jag älskar det programmet. Och nu är det inte långt kvar. Jag hoppas att Sanna, Anders, Fredrik och Jimmy är i final. Hoppas att Sanna vinner allt. Men det är ok med vem som helst av de fyra… Eller nja… Kanske sist Jimmy… Ja, vi får se hur det går.
Idag har jag varit jättedepp och allt har varit jobbigt. Gråtit och haft ångest för operation. Eller inte för den i sig, utan för livet efter. Men det kommer att gå bra. Jag inser ju att det bara känns extra jobbigt för att jag inte har ätit på så länge.
Idag gav jag efter för mitt sug. Jag åt tre st snabbmakaroner och en korvbit på 0,5×0,5 cm. Det var helt underbart med matsmak i munnen. Jag säger som Sanna sa på Robinson när de fick mat för första ggn på länge. Det känns som att det knullar i munnen. Nu är reklampausen slut.
Min älskade fru 
28 January 2010
Jag tänker på dig..!Det är en stor operation du ska göra som är livsavgörande! Du kommer inte kunna äta som innan, o det kommer påverka ditt liv! Så långt vet du säkert! Det är mkt o tänka på o mkt oro, det förstår jag! Själv hade jag inte valt denna utväg…jag hade levt på sallad om det skulle behövas! Men vi är alla olika, o jag hoppas verkligen du känner att du tagit rätt beslut! Du gör detta svåra för din egen skull…inte för o göra någon annan nöjd! Önskar dig stor lycka till o ser fram emot o få följa dig även efter op. Kram maggan
28 January 2010
*kramar om hårt o länge*
28 January 2010
Jag tycker att du var superduktig, som kunde hålla dej till dom tre makaronerna och korvbiten, jag skulle nog ha slukat en tallrik full, om jag väl hade fått smaken av det!!
Jag är djupt imponerad av att du pallar att leva på flytande som du gör, inte undra på att det blir depp och ångest ihop med det, för det är ju lätt att det hänger ihop med när man inte får äta.
Jag beundrar ditt mod att dels klara dom här veckorna innan, och att du har modet att göra operationen, det skulle jag aldrig i livet våga, jag är så vansinnigt rädd för sjukhus och allt vad op har att göra.
Du gör ju helt rätt som tar chansen, för det ger dej säkert ett helt annat liv, där inte oron för viktrelaterade sjukdomar behöver spöka för dej, det är en av dom saker som skrämmer mej, med min övervikt, att jag ska drabbas av nt sånt.
Kram
28 January 2010
Jag är för feg för operation och beundrar dig oerhört som vågar ta det steget.
för att nu ligga på BMI 40. Har som högst varit på 42…
Du gör ju också, enligt läkarvetenskapen, helt rätt. Det är ju bevisat att det är mycket, mycket få människor som klarar av att bryta sin övervikt och hålla sig normalviktig sedan.
Innan mitt första barn för 17½ år sedan så var jag normalviktig i ett halvår… Men, det var första gången då på över 15 år… Efter varje barn så har jag bara ökat efter det
Försöker nu, peppad av dig, minska mina portioner, men det svåra är att äta så ofta som man ska då… Jag blir ju inte hungrig, och då ställer kroppen snabbt in sig på svält, och allt man stoppar i sig blir till extra lager… Inte konstigt att operation är hart när den enda vägen att verkligen lyckas.
Jag önskar dig all lycka!
Kram, kram Caroline