Inne på Facebook idag så länkade jag till en sida på Aftonbladet, som handlar om en man som suttit inne i 57 år för mord och pedofilbrott.
Från otukt – till mord
1949 Dömd för förmögenhetsbrott. Togs in på sinnessjukhus.
1957 Skrevs ut 19 januari.
1958 Dom för otukt med annan av samma kön som ej fyllt 15 år samt misshandel. Återtogs till sinnessjukhus, Salberga i Sala, 24 juni 1958.
1966 Försöksutskrevs 1 november, föreståndaren vid Frälsningsarméns industrihem blir tillsynsman.
1967 Våldtar och mördar i mars en åttaårig pojke. Överlämnas till sluten psykiatrisk vård.
2008 Sitter inlåst på rättspsykiatrisk klinik utan permissioner.
Jag tänkte lägga in här vad jag har skrivit.
Det är ju väldigt vanligt att de som förgriper sig på barn själva har blivit utsatta. Samma sak om någon blivit slagen som barn, så slår den själv sen. Man kan undrar hur det blir så egentligen. Vet man inte annat/bättre, tror man att det ska vara så? Man kan tycka att om man blir illa behandlad som barn, så vill inte man inte utsätta någon annan för det… Jag tycker att man absolut måste ta ansvar för sitt eget liv, och för sina egna handlingar. Man måste tänka till, och fundera över om ens beteende eller tankar är sunda.
Den här mannen har ju suttit på sk sinnessjukhus redan som ung, och jag är skeptisk till att dåtidens sinnessjukhus hade samma kunskaper som man trots allt har idag om detta. Det började fel, det fortsatte fel och den här mannen verkar ju inte ha kommit så långt i sina tankar med tanke på hans fortsatta försök till att åtminstone komma i närheten av unga pojkar. Det är nog tyvärr till stor del i vården det brister, att det inte finns resurser till att behandla människor som honom, men jag tycker inte det låter friskt att vara så fokuserad på att få träffa en liten pojke, och vem tusan vet om/hur lång tid det skulle ta om Sten Erik hade blivit frisläppt, innan han gjorde om samma sak igen, och kanske om möjligt ännu grövre.
Det är *missförstå mig rätt* EN sak att ha tankar och fantasier. Men det är en helt annan sak att göra något åt sina tankar och fantasier. Jag har svårt att tro att en pedofil någonsin kan arbeta bort sina känslor för barn. Möjligen kan h*n undvika att ge “utlopp” för sina tankar, men själva tanken och ev. längtan lär troligen finnas där livet ut.
Som Henrik Belfrage, professor vid Rättspsykiatriska kliniken i Sundsvall, sagt till Aftonbladet: “Pedofili går aldrig att behandla, vi kan aldrig byta läggning på personen. Däremot kan man ju genom behandling åtminstone förmå personen att inte begå pedofila brott.”
Det här är ett hemskt men intressant ämne, och jag skulle gärna vilja gå in i skallen på en pedofil, och se hur h*n tänker. Det här är något som både jag och de flesta andra människor inte kan förstå, men jag skulle ändå vilja veta hur deras hjärna kan acceptera något som är så in i helvete fel.
Ja, men visst måste han väl vara “sjuk”, eftersom han är både steriliserad och kemiskt kastrerad och han är en otroligt farlig man trots sin ålder…/ Ha dé!