Jag önskar så att det här var något som gick att lösa. Men vi har ett stort problem, som jag väl egentligen borde insett redan när jag och Anna träffades.
Hon är 24, jag är 39… Hon vill ha barn… Det vill inte jag. Det är där vi krockar. Självklart skulle vi kunna ge det en chans, det var min första tanke när Anna berättade om sin barnlängtan första gången. Då tänkte jag att jag älskar ju henne, och vill hon ha ett barn så finns jag såklart här.
Men… Tiden har gått sedan dess och jag har funderat över detta med ett barn till. Jag har två vuxna barn. Jag fyller 40 nästa år. Jag orkar inte börja om från början igen med blöjbyten, skrikande ungar, pass 24/7. Jag är ingen barnmänniska. Jag älskar mina båda barn över allt annat på jorden, men jag steriliserade mig för 14 år sen av en endaste anledning.
Jag vill inte ha fler barn.
Jag vet hur anti jag är när det dräller barn överallt. De tar tid, engagemang och kraft. Jag är alldeles för egoistisk för att vilja ha en liten till. Det känns inte rättvist mot varken Anna eller barnet. Jag vill kunna åka iväg och göra saker när jag vill. Vara så där härligt impulsiv. Jag vill inte känna att jag har ansvar för ett barn till. Jag vill inte känna mig låst och bunden på det sättet. Jag får panik bara vid tanken.
Det här känns så… åt helvete. Jag älskar Anna och hon älskar mig, men vi måste nog inse att vi inte kan fortsätta tillsammans. Det gör ont. Men, jag tror vi lurar oss själva om vi fortsätter. Jag tror tyvärr inte det blir bra för någon av oss. Det enda jag känner är att hur mycket jag än älskar henne, så vill jag inte stå i vägen om hon känner att hon vill ha barn. Jag kan inte be henne skita i sin önskan om ett eget barn.
Tyvärr.
Vi har en jävligt tuff tid framför oss just nu. Jag orkar inte detta en gång till. Jag vet hur jävla ont det gör, och hur jävla jobbigt det är med en separation. Att splitta på det liv vi byggt upp tillsammans, som vi trodde och hoppades skulle hålla längre än så här.
Skit är vad det är. Helt åt helvete.
Teneriffa
Det är verkligen ingen lätt situation. Jag kan relatera till mig själv… om och när jag träffar en man. Tänk om han har barn som inte flugit iväg och bor själv? Då vill jag INTE… för jag är precis lika ego. Jag har gjort mitt. Nu är det MIN tur att leva och komma ifatt med livet. För det har fan inte varit lätt…
Styrkekram
[Svara]
Åhh :sad: Massa kärlek och styrka till dej/er!!!
[Svara]
Åh så svårt! Vad ska jag säga / skriva? Jag minns att jag frågade er om detta en gång för länge sedan. Jag förstår er båda, Annas längtan efter barn och ditt beslut om att inte vilja ha fler. Så svårt när man älskar varandra men när en så stor sak kommer emellan er.
Kram till er båda….
[Svara]
Även om det känns skittungt just nu tror jag att ni tar rätt beslut. Rätt för Anna, rätt för Dig. Kramar om
[Svara]
Förstår dig vad gäller barn. Är inte heller någon “barnmänniska”. Skulle förmodligen inte haft några alls om inte barnafäderna tjatat sig till det. Låter ju hemskt, men så är det. Och jag älskar ju såklart mina barn över allt annat på jorden och är tacksam över att jag har dem, men som sagt … förstår dig till fullo.
Förstår dock även Anna, som ju inte har barn och är i en ålder då man (om man nu ÄR av den sorten) börjar längta efter barn. Förstår problemet. Att det är en rävsax för er relation. Vilket såklart inte underlättar för dig/er ett smack förstås, men jag ville ändå säga det.
Kramar!/Tette.
[Svara]
Jag brukar säga att ålder betyder ingenting, men vilken livsfas man är i är viktigt. När livsfaser krockar gör det fördömt ont. Även om inte barnfrågan varit ett problem för mig så kändes det likadant mot slutet i mitt senaste förhållande-vi var i så olika livsfaser. Jag förstår er båda-mitt hjärta blöder med dig. Stora kramar
[Svara]
Meeeen så trist :sad:
Fast jag förstår er båda, och det beslut ni än fattar är väl troligen det rätta.
Kramar till både dig och Anna!
[Svara]
För varje motgång blir man starkare sägs det……. Förstår dig att du inte vill börja om med små barn när dina är vuxna, man blir bekvämare med åren och barnen har vuxit upp och flyttar en efter en. Jag ser fram emot och bli mormor snart (maj), barnbarnen får man låna när man själv har lust och ork.
[Svara]
Hej min vän!
Jag kan inte komma med nåt bra råd eller nånting. Men jag vill ändå skriva att jag förstår er båda.
Jag förstår dig så väl, du har ju liksom det där med småbarn bakom dig.
Men jag förstår också Anna, för jag hade inte varit hel om jag inte hade fått mina barn.
Jag tycker det är oerhört fint gjort av dig att släppa pga av kärlek, även om det kommer bli fruktansvärt jobbigt.
Massor av kramar!!!
[Svara]
Åhh vad ledsen jag blir av att läsa om ert dilemma, och att det verkar bli en separation pga det.
Det är ingen lätt situation ni är i, och det är svårt för er bägge, och hur man än ser på det så blir det ju tokigt vilket som.
Var rädd om er bägge <3
Kram
[Svara]
Vad säger man…. :sad: ?
Tycker Kajsa här ovanför har uttryckt sej på ett så bra sätt, så jag har lust att nästan kopiera det…
Och som sagt här innan…släppa av kärlek är starkt och kanske är det det bästa för Er båda.
Annars får ju någon ge sej med sin önskan och då blir det nog inte bra ändå.
Kramar i mängd!!!!!!!!!!!! TILL ER BÅDA!
Jenny
[Svara]
Vilken jobbigt situation! Svårt att kompromissa om en sådan stor sak med. För många år sedan, innan jag träffade min sambo, så gillade jag en kille som verkligen inte ville ha barn, någonsin. Och självklart så trodde man att personen kanske skulle ändra sig. Men ofta så är det nog inte så, och då kände jag att det inte fanns någon anledning att starta något eftersom att jag visste att jag ville ha barn, vilekt skulle betyda att vi skulle behöva bryta upp förr eller senare..
Jag önskar er lycka till med allt!!
[Svara]
Tråkigt om det inte alls går att lösa! Det är ju ålderskillnad mellan mig och min fru åxå och hon har barn sen innan. men hon har trots att hon egentligen inte vill ha fler barn alltid sagt att om jag vill så skulle det ändå va ok. Nu vill jag ju inte alls ha barn, känner inte det behovet. Men tycker det är skönt att veta att om jag hade velat så hade jag kunnat. Nu tycker jag dessutom att jag är för gammal, skulle jag skaffat barn så skulle det varit runt 30 eller innan inte nu när jag blir 40. då hade ett barn fått två äldre föräldrar vilket jag inte hade tyckt va så bra.
Men jag hoppas ni kan lösa det!!! jag ger ju inget lösning, det kan ju ingen annan göra, jag delar bara med mig av hur vi resonerade innan. Men sen är man ju olika!
Kram och hoppas det blir bra hur ni än löser det!
[Svara]
Jag önskar så, att ni skulle kunna mötas någonstans som blir bra för båda. Ni är så fina båda två, och jag kände all kärlek som fullkomligt svärmade mellan er på bröllopet! Men kärlek räcker tyvärr inte alltid till, hur mörkt och hemskt det än låter. Men verkligheten är inte alltid endast vacker, ens när det kommer till kärlek!
Jag tänker på er båda.
Kramar och värme!
[Svara]
Jag kan bara instämma i vad många andra skriver…Ledsamt och jag känner med er båda. Men jag är heller ingen barnmänniska, trots mina två högt älskade vuxna barn, så jag förstår dig på det planet.
Kramar till er båda!
[Svara]
Fy vilken jobbig situation, förstår er bägge två så väl.
Jag skulle vilja ha ett trollspö som gjorde att allt löste sig till det allra bästa (vilket det nu är?)
Stora kramen till er båda.
[Svara]
Kan bara säga att jag älskar er båda.
Önskar jag kunde göra något men kan bara finnas där min vän.
Du är den finaste jag har och önskar dig/er allt gott.
Puss och kram <3
[Svara]
Kram på er båda! <3
[Svara]
kram <3
[Svara]
Åhh jobbigt, sorgligt tråkigt.
[Svara]
Jag förstår er båda. Idag skulle jag inte vilja ha småbarn igen utan barnbarn skulle sitta fint :-) Men….. För tjugo år sedan när jag fick beskedet att vi inte kunde få några barn rasade min värld. Jag kunde inte tänka mig ett liv utan barn. Som tur var så kunde vi adoptera och har idag två fina ungar. Skulle kunnat offra det mesta för att få möjligheten till att bli mamma, så jag förstår Anna så väl. Jag har även i bekantskapskretsen dom som valt bort barn och idag har verkligheten börjat komma ikapp dom och det finns en enorm saknad att dom missat något mycket vesäntligt i livet. Anna måste få chansen att bli mamma och att få uppleva den otroliga glädjen som det innebär. Kärleken är enorm men så är också längtan efter ett barn. Hoppas verkligen att ni kommer fram till vad som är bäst för er båda. Kramar/Britt-Marie
[Svara]
Kan bara skicka en jättekram!
[Svara]
[...] kan förstå att ni är nyfikna på hur det gått efter mitt inlägg om huruvida vi ens ska fortsätta tillsammans. Vårt gemensamma beslut är att… vi SKA [...]
Jag tänker på er—- Kram kram till er båda
[Svara]
Hej Milo Lilja.
Jag satt i samma sits som dig för ett par år sedan, fast jag var då 45 o sambon 29.
Jag ville eg inte ha fler barn (har ett sedan tidigare som då var 19) men liksom du….så av kärlek till kvinnan ifråga kom en liten dotter till oss…..är vansinnigt glad för denna söta lilla.
En fin historia som slutar lyckligt….jo…så långt.
Nu kommer nästa dilemma….hon vill ha fler barn.
Nu är jag snart 47 o hon snart 31.
Nu kan jag omöjligt gå längre…..jag inser ju att jag kommer att vara småbarnförälder i HELA mitt liv…(är VÄLDIGT barnkär)..kommer ju att ha tonåring att försörja när jag själv är pensionär.
Jag finner tyvärr ingen förståelse hos henne.
Hon bryter upp det vi har…(8 år tillsammans) just för att hon vill ha fler barn.
Det är många som blir satta på pottan….jag, vår dotter, min tidigare dotter o givetvis hon själv i förlängningen…..vet ej om hon inser vad det innebär det hon håller på att göra.
Jag vet hur JAG ska handskas med denna situation.
Är det någon som vet eller har något råd…..detta är ingen självömkan så jag vill helst inte bara höra hur synd det är eller att ni bara poängterar tragiken i det…..jag vill bara ha några råd….goda eller dåliga….spelar ingen roll….det bedömmer jag själv…..ge mig råd!!
Tack för en INTRESSANT tråd Milo
[Svara]
Hej igen.
Lite rättning till tidigare inlägg av mig….det ska stå på rad 14: “Jag vet EJ hur JAG ska handskas med denna situation”……så ska det ju vara.
[Svara]