Skrivet i Reflektioner
Esmeralda flyttade in hos oss i lördags. Världens minsta katt. Så söt, så rädd och så morrig. Hon morrar åt allt och fräser som värsta huggormen. Men, sååå fin och alldeles underbar.
Dock tyckte vi ganska snabbt att Esmeralda blev ett jobbigt namn. Jättefint, men det ligger inte bra på tungan när man ropar på henne. Det är för långt med för många stavelser. Så nu har vi bytt ut hennes namn till NAALA istället. Och hon ser verkligen ut som en Naala.
Naala är väldigt rädd, samtidigt som hon gärna vill ha koll och vill vara med. Hon gömmer sig under allt hon hittar, badkar, soffor, sängar och byråar. Hon har fått vara ifred första dagen, och bara acklimatisera sig. Insupa alla dofter och vila lite.
Vi delade lägenheten i två halvor, så Naala och Mowgli fick vara i samma halva, Tindra och Zpiky fick vara i den andra halvan. Vi tänkte att det nog räcker med en katt till och börja med. Dag två så öppnade vi upp hela lägenheten så Naala kunde utforska resten av sitt nya hem.
En riktig liten argbigga är det vi har fått hem. Hon fortsätter att morra och fräsa så fort någon av de andra katterna kommer i närheten. Ett jäkla morrande är det. Så fort något inte faller henne i smaken, så morrar hon, även åt oss människor. Men, hon är samtidigt snäll och vill vara med.
Det är jätteskillnad på hennes morrande ljud när hon “bara” inte får som hon vill, och när hon är arg på riktigt. Arg på riktigt är hon tack och lov inte mot oss människor. Hon är inte det minsta farlig, jag tror att hon bara låter väldigt mycket. Piper, mjaoar och mullrar.
Jag undrar verkligen vad hon har varit med om, den lilla stackarn. Hon är en hittekatt, som hade tre bebisar med sig. Vem är så elak och kastar ut sin katt! Hon känns otroligt osäker och hennes rörelsemönster visar på att hon inte kan ha varit särskilt trygg i sin uppväxt. Hon ryggar undan och tittar osäkert på både oss och katterna.
Hon är kastrerad precis innan hon flyttade hem till oss. Veterinären gissade på att hon kan vara född 2010, vilket innebär att hon skulle vara ca två år nu. Hon är en pytteliten katt, långhårig men med lite ojämn päls. Det ser ut som om någon har klippt i pälsen bak i nacken mot ryggen. Skumt. Hon är verkligen supersöt.
Hoppas bara att det blir bra med våra andra katter, och att de blir vänner. Det funkar tyvärr inte att behålla henne om det inte blir bra. Vi ska ge henne någon månad, och vi får lämna tillbaka henne om det inte funkar. Kruxet är ju bara att jag fäst mig sååå mycket vid henne på så kort tid. Hon är verkligen en speciell katt, vår lilla Naala.
 |
30 August 2012
Ah Milo… hon ar verkligen underbar…sa fantastiskt vacker. Stackars liten, hon maste ha varit med om riktigt jobbiga saker for att ha fatt ett sadant humor. Men karlek, omsorg, och mycket talamod ska nog rada bot pa det sa smaningom, sa att hon kommer att kanna sig trygg och harmonisk hemma hos er. Lycka till!
Kram,
S.
[Svara]
30 August 2012
Oojojoj så liten och söt! Det kommer säkert att gå bra när hon fått vänja sig, även om katter är solitära djur och det händer i bland att dom inte vill vara med andra katter, så tycker jag att hon ser lite nyfiken ut mitt i allt.;-)
Lustigt att hon är så där liten, men vi hade en vildkattshona här ute på landet i många år som var så liten och min tro är att de helt enkelt har fått för lite mat och då växer det inte sig så stora.
Vildkatten som vi hade blev matad men hon var så rädd så hon tittade hela tiden upp och då åt dom andra katterna fortare än henne. När grannen flyttade som tog hand om vildkatterna så fick han lov att skjuta henne då hon aldrig hade klarat en vinter till. Vet inte varför han lät henne vara ute ensam om den första vintern. Vi åkte ut hit på helger och jul och gav henne mat och en gång så var en granne ute helt ensam och ingen av oss andra var här och då kom mamma katt, som hon hette och var vrålhungrig och hon hade bara 1 enda mariekex att ge henne. Hemskt sorgligt. Vi pratar än i dag om den händelsen fast det är nog ca 40 år sedan det hände. Nu ska jag käka och se om jag får nån kraft här.:-) <3 Massa kramelikramar! <3
[Svara]
31 August 2012
Katter kan vara “små” oxå.
Svårt att avgöra på bilderna, men tycker inte er nya katt ser ut att vara extremt liten?
Alla är ju olika.
Vi har sju stycken katter.
Den äldsta på sju år har alltid varit stor o “ståtlig” utan att ha varit det minsta tjock.
Han är en blandning av bondkatt (huskatt) och siames sa de vi fick han av som bebis :)
Han är verkligen “biff” i sin kropp.
Hanen på 6 år är en normalstor tjockiskatt ;)
Hans syster, 6 år, är lika stor i höjd, men dock smalare i form. Verkligen “tjejig”.
Sen har vi en mammakatt på 3 år, som är tjock i ansiktet men smal om magen typ. Utan att det e “fel” på henne.
Hennes äldsta son på två år var en tjockis som bebis, men nu e han normalbyggd. Fortfarande lite ung i utseendet.
Han har två småsyskon på ett år, som är små fortfarande. Ena är fluffigare än den andra som är mycket smalare o helt annorlunda i päls. Fastän de är syskon o uppfödda här så är de som att de inte vore syskon.
De får alla mat varje dag så de är mätta o goa.
O ändå skiljer de sej i storlek.
Vi människor är ju oxå varierande i vår storlek.
När de är 3 -4 år börjar de bli mera “vuxna” anser jag, o förändras lite i storlek.
2 åringar e fortfarande “små katter” fastän de är hela två år, om du frågar mej ;)
Vi trodde att den minsta hanen vi har var en hona tills för några månader sen… då vi upptäckte bollar där bak på han HAHA.
Honorna vi har har alltid varit “mindre” i storlek nämligen, så vi antog att detta var en hona, för då de var bebisar såg vi inga bollar.
De är fortfarande små, men de finns ju där ;)
Men han är extremt liten för att va en katt. Å andra sidan e han bara ett år.
Jag tycker inte du ska vara orolig över hennes storlek. Det kommer med åren. O endel förblir lite mindre… utan att det beror på dålig kost tex.
Pälsen, att det ser ut att det fattas i nacken kanske har o göra med om det varit en utekatt, o fått fästingmedel droppat där?, att de tagit bort den långa tjocka pälsen för att medlet ska nå ner?
Eller kanske den blivit chippad?
Ett sätt att föra samman katter är att bjuda på nåt SUPERgott, ställa ner EN skål, större variant mitt på köksgolvet tex. Låta de äta tillsammans.
Visst, de fräser o har sej, men det är terapi för dem.
Sen då de inte vill va me, går de därifrån o tvättar sej o funderar över att det inte var så hemskt ;)
Sen nästa dag, mata igen… till slut vänjer de sej vid varandra.
De vi har moppsar sej mot varandra ibland.
Inte på blodigt allvar. Men den äldsta honan väser åt de yngre katterna, bara för att.
Det ÄR hon som är äldst. Hon gör dem aldrig nåt, mer än väser om hon känner för det då hon passerar dem ;)
[Svara]