Naala är definitivt en ensamkatt. Hon behöver bo i ett hem där hon ensam kan röra sig fritt utan att plötsligt stå nos mot nos med ett annat djur. Hon behöver människor runt sig som är lika kärleksfulla mot henne som vi varit, som pratar med henne, gosar på henne, ger henne trygghet och all kärlek i världen.

Vi kan ge henne allt det, nästan. Våra tre andra katter försöker verkligen. De närmar sig försiktigt, lägger sig en bit ifrån. De är nyfikna och öppna. Naala är jätterädd, vilket inte alls är konstigt med tanke på hela situationen. Vi vet inte vad hon varit med om i sitt liv. Vi kan bara ana att någon behandlat henne jävligt illa, med tanke på hur hon ryggar tillbaka och hela hennes oroliga kroppsspråk.

Hon är tyvärr en väldigt instabil kisse. Hon morrar till och med åt oss människor. Hon fräser och hon bet mig i handen förut när jag klappade henne. Plötsligt gjorde hon ett utfall och högg mig. Hårt, men inte så det gick igenom. Det var det som fick mig att inse att vi kan inte, hur gärna vi än vill, behålla henne.

Hon jagar Mowgli och kastar sig efter honom så han får panik och rusar iväg. Han är jätterädd så fort Naala kommer i närheten. Så ska det inte va. Han är utstött nog som det är redan innan hennes ankomst. Vi vill ju att han, som söker så mycket kärlek från andra djur, ska få en kompis. Inte ytterligare en plågoande att frukta när han vill leka eller gosa.

Jag gråter så ögonen ser ut som stoppljus i mitt svullna ansikte. Jag älskar ju den lilla sötnosen. Tusen tankar flyr genom huvudet. Hur kommer Naala att få det nu? Kommer folk vara snälla mot henne? Kommer hon att få ett kärleksfullt tryggt hem? Blir flytten till och från oss ytterligare en tung sten i hennes lilla ryggsäck som ökar på hennes osäkerhet?

Jag vet att det här är rätt beslut. Men fy fan vad jobbigt det är att vara realistisk. Helst vill jag låta tiden gå och hoppas på att det blir hur bra och mysigt som helst. Men både jag och Anna inser att det nog tyvärr bara är önskedrömmar.

Anna är nu på väg med Naala tillbaka till tjejen hon bodde hos innan i Uddevalla. Jag orkade inte vänta tills imorgon, då hade jag ångrat mig igen. Nu eller aldrig var känslan.

Men fan vad tomt det kommer vara vid våra fötter inatt. Ingen liten Naala som kommer och mjauar innan hon hoppar upp i sängen och somnar så långt ut på sängkanten så man nästan tror att hon ska ramla ur så fort vi rör oss. Hon har till och med redan lärt sig var hennes matplats är. Nedanför den öppna spisen. Dit gick hon och satte sig med lite mjauande när hon var hungrig. Hon pratade hela tiden. Så söt.

Du kommer alltid att finnas i våra hjärtan. Du gjorde stort intryck på den korta tiden du bodde här. Jag älskar dig fina lilla kissen. Jag hoppas att du får ett bra liv och att folk är snälla mot dig.