Den 6 September, 2012 klockan 2:24 | 4 Kommentarer »
Skrivet i Djuriskt, Kropp & Själ
   

 

Jag har gråtit så ögonen påminner om Marty Feldmans, fast röda. Och inte skelande. Huvudvärken spränger som ett brev på posten som alltid då jag gråter.

Anna pratade med Naalas fd ägare, Pia, när hon lämnade tillbaka Naala där förut. Anna berättade om hur Naala hade varit här, och hur hon hade morrat för minsta lilla och att hon bet mig.

Då berättade Pia att Naala hade varit exakt likadan när hon kom till henne. De hade då trott att hon försvarade sina kattungar som hon hade med sig. Det var en annan kattunge hos Pia som hade förlorat sin mamma, och i början morrade Naala även åt den.

Efter några veckor hade Naala slutat morra och till och med tagit kattungen till sig som om den vore hennes egen. Naala hade blivit jättegosig. Hon har bott här i 1,5 vecka. Det är ju ingenting! Vad håller vi på med!?

Tjejen är för det första en hittekatt. Vi har ingen aning om hur hon har blivit behandlad innan, men med tanke på hennes tillbakaryggande så kan man bara gissa. Hon har precis bytt hem, det är nya människor, tre katter som är nyfikna på henne, fem rum, två stora hallar och ett kök istället för ett rum. Hennes bebisar har nyligen blivit bortadopterade och hon är kastrerad för bara ett par veckor sedan.

Det är verkligen inte konstigt om hon inte är tuffaste katten med skinn på näsan. Hon är osäker och hon morrar av rädsla, inte för att hon är arg. Jag och Anna pratade igenom detta när hon kom hem igen. Pratade, grät och pratade. Vi ringde Pia och pratade.

Vi bestämde oss för att hämta hem lilla Naala igen. Vi älskar henne och hon måste få mer än 1,5 vecka på sig innan vi tar ett definitivt beslut om att det inte fungerar. Veligare människor får man leta efter. Men, vi tyckte att vi hade varit orättvisa mot henne.

När Anna kom tillbaka till Pia, så berättade Pia att Naala hade bitit henne oxå. Det var när hon kände försiktigt på magen, precis som jag gjorde när hon bet mig. Troligen har Naala ont efter att ha fött två bebisar och sedan blivit kastrerad. Det är ju hennes sätt att försvara sig.

Pia lockade på Naala när Anna kom, men det var inte förrän Anna satte sig ner på knä och ropade på henne som hon kom fram. Naala gick runt Anna och strök sig mot henne. Bara det liksom! Och hon hade inte velat äta något, förrän när Anna var där.

Naala har det bra med oss. Hon får mängder av kärlek och det märks att hon blir varmare i pälsen för varje dag som går. Vi måste ge henne mer tid. 1,5 vecka känns ju löjligt lite! Men, jag fick nog lite panik när hon bet mig. Hoppas nu bara att det blir som hos Pia om ett par veckor, att hon faktiskt känner sig trygg och slutar morra.

När Naala kom hem igen så luktade hon åter illa i pälsen. Hon luktade kattpiss igen, som hon gjorde när hon flyttade hit. Det satte sig i pälsen så fort! Hon var ju bara där i nån timme! Senast i förmiddags gosade jag in näsan i hennes päls och sa att hon luktar sååå gott. Så det var bara att bada henne igen.

Blöt och lite skakande låg hon efter badet i en handduk, i min famn. Hon bara låg där, och gjorde ingen ansats till att gå därifrån. Mysigt! Fina fina!

Håll nu alla tummar och tår att det blir jättebra med allt. Att alla katterna kommer överens, och att vi människor kan lära oss att tänka efter lite mer innan vi göra något drastiskt och ska vela fram och tillbaka.

4 kommentarer »