Skrivet i Kropp & Själ, Mat, GBP, Vikt
Jag skrev ett inlägg om att Fetton får skylla sig själva, och har fått lite intressanta kommentarer om detta på Facebook. Mitt svar blev så långt så jag gör en ny blogpost av det istället.
Jag tycker att sjukvården borde följa upp bättre och hjälpa till även efteråt och till exempel sätta in “eftervårdsgrupper” där man kan träffas och peppa varandra. Där man kan dela med sig av sina erfarenheter och ge varandra tips. Visst, det är krävs ytterligare resurser för att få till detta, men som det är nu så känns det lite halvdant, att de bara hjälper till halva vägen, om du förstår hur jag menar.
Efter min GBP så fanns det inget sådant att tillgå. Jag hade telefonkontakt med en dietist, som för övrigt sa samma sak varje gång. Faktum är att jag VET hur jag ska göra för att få ner i vikt, det är inte där problemet sitter. Det är ätberoendet i hjärnan jag måste få bukt på. Peppning och att träffa likasinnade hade hjälpt iallafall mig mer.
Jag tänkte innan operationen att det mesta löser sig om jag “inte kan” äta de mängder eller socker och fett som jag gjorde innan. Det var den informationen som tilldelades mig. Tyvärr så pratas det väldigt lite, eller inte alls om den procenten som det inte går lika bra för.
Jag äter idag som före operationen. Både mat och onyttigheter. Tyvärr. Det finns ingen annan jag kan skylla på än mig själv. Jag var otroligt korkad som ens smakade på onyttigheter några månader efter operationen. Det fanns framför mig då jag har en fru som inte (heller) kan låta bli.
Jag har själv varit rökare, och tycker att det är en stor skillnad i att sluta röka och gå ner i vikt. Cigaretterna (snuset) kan man plocka bort helt, det “behöver” man inte, men mat behöver man för att överleva, och det är allt för lätt att överkonsumera det som redan finns och ju då tyvärr måste finnas.
Sötsaker behöver inte finnas hemma, och jag hade helt ärligt klarat detta bättre om jag hade hjälp från min fru som tyvärr alltid vill ha godsaker och dricka. Hon hittar anledningar i allt, och frågar mig flera ggr i veckan om det är ok, trots att vi har diskuterat en miljon gånger att det inte ska köpas hem. Jag skyller absolut inte på henne, men mitt sug finns där, och det är svårt att säga nej.
Vi har tyvärr bråkat så mycket om detta, och det har nästan till och med lett till skilsmässa, då jag inser att jag inte har karaktären att låta bli om det finns framför mig. Jag vill inte bli frestad varje vecka, jag vill inte ha möjligheten att bara sträcka ut handen för att stoppa något i munnen. Jag har tyvärr inte den disciplinen att låta bli.
Jag vet av erfarenhet, att hade frågan inte kommit upp, och om hon hade “hjälpt mig” genom att peppa och ge sjutton i att se till att det ständigt finns hemma så hade jag fixat det. Det är klart att det finns tillfällen då även jag vill köpa hem, men de kommer oftast som en följetong efter att vi redan har ätit några dagar.
Beträffande rökning och snusning så tycker jag även där att det ska följas upp på något sätt. Jag har aldrig gått någon sådan kurs så jag har inte en aning om hur de fungerar, men berätta gärna.
Om landstinget kan ha resurser till själva kursen (eller GBP-operationen) så tycker jag att det borde vara en självklarhet att även hjälpa människan efteråt. Man kan inte kasta ut någon från ett flygplan utan fallskärm, bara för att hen vill ner.
 |
29 September 2012
Vill inte låta dömmande ang. din fru,men om du hade varit alkoholist då,hade hon fortsatt o dricka vid dig o bara tänkt på sig själv??! Iaf. tills du kommit en bit på väg,så BORDE hon hjälpa till o äta sina godsaker utanför hemmet.Kanske att ni unnar er nångång,men inte så ofta?? Och jag vet så många som inte klarat av o fortsätta med sin viktnedgång efter op. just för att det inte finns någon hjälp efteråt. Det finns ju AA-möten för alkoholister,men alla vi matmissbrukare då? Ska vi bara klara av det själva?! Hmm?
[Svara]
September 29th, 2012 at 18:24
Ja, jag är faktiskt benägen att hålla med dig i detta. Hur mycket jag än älskar min underbara fru, och hur go och omtänksam hon än är, så är just den här biten SKITJOBBIG. Jag hade önskat att det inte kom en godisbit eller sötsliskig dricka över tröskeln. Jag föredrar dock att dricka Loka, men har svårt att låta bli att iaf smaka på Champis. Jag försöker byta ut chokladen och chipsen mot frukt och iallafall popcorn. Men, det är svårt. Det är helt sjukt egentligen. Jag kan ju tycka att vad fan! Det är väl bara att låta bli! Men… Nä… Så enkelt är det tyvärr inte. Då hade vi nog inte haft några med överviktsproblem.
Vi får starta AT= Anonyma Tjockisar.
[Svara]
October 1st, 2012 at 14:05
Men om ni har diskuterat/bråkat om detta så mycket…så blir jag jättenyfiken på hur Anna resonerar eller motiverar inköp av godis och läsk?
Om hon absolut inte kan låta bli så kan hon väl äta det när hon är på jobbet?
Förr fanns det OA-grupper (overeaters anonymus) men det finns kanske inte mer?
Jag tror att du skulle må bra av en samtalsterapi, kanske med inriktning just på ditt ätbeteende. Du ser ju själv att det inte räcker med operationen utan att det handlar om att förändra beteendet (som i sin tur kommer av vissa känslor som framkallas av vissa tankar…)
Hoppas du/ni fixar det!
Kram,
Karin
[Svara]
29 September 2012
Jag förstår precis vad du går igenom och det är en av huvudskälen till att jag valt bort operationen för min egen del.
Utan förändrat “tänk” så är operationen bortkastad… Kände en man som gjorde operationen för många år sedan och gick ner halva sin vikt på mindre än ett år, och tre år senare var han tillbaka på samma nivå igen…
Jag är så ledsen för din skull, att det inte har gett önskat resultat och hoppas och önskar att du ska hitta styrkan att släppa beroendet.
Kram <3
[Svara]
September 29th, 2012 at 18:28
Jag önskar att jag hade fått mer kött på benen ang den här “biverkningen” att man visst kan gå upp i vikt igen. Jag hade varit mycket hårdare mot mig själv då. Tyvärr hade det behövts mer info, jag var otroligt naiv och korkad när jag ens tillät mig att smaka på godis efter operationen. Men jag trodde verkligen inte att jag skulle KUNNA äta det på samma sätt, och då spelade det på något sätt ingen roll med ett par godisar.
Det har jag surt fått lära mig den hårda vägen, att det där är bara önsketänkande.
Kram
[Svara]
29 September 2012
Du har så rätt i vad du säger! Jag som varit knubbig i hela mitt liv utom då jag var djupt olycklig efter en skilsmässa o sen sakta men säkert åter lade på mig har verkligen kämpat sista åren. I o med mitt rökstopp så gick jag upp i vikt ytterligare och kände att min kropp inte orkade bära mig längre. 6 kg upp har idag blivit 12 ner och det är jag stolt över. Dock har jag fortfarande 20 kg övervikt o jag kan inte för mitt liv begripa hur jag ska få bort dem. För mig handlar det inte om socker och godis och drickor, har ju inte ätit socker på 15 år, utan vanlig mat! Men jag kan välja att inte ha hemma sånt jag faller för frestelsen för, till helgen måste maken få god mat men i veckorna håller jag igen.
Är det säkert att inte din vårdcentral har någon viktminskningsgrupp du kunde delta i, bara för att få pepptalket?
Kram från nya pörtet
[Svara]
September 29th, 2012 at 18:34
Ibland undrar jag verkligen varför det är så som du skriver. Att man låter bli det onyttiga och ändå inte får mer tillbaka. Det måste handla om storleken på portionerna? Om man äter normala portioner kanske kroppen vant sig vid det och inte går ner mer därför, men om man minskar storleken så MÅSTE man ju gå ner. Men, det är enkelt som sjutton att tänka rätt och veta, men sååå svårt att genomföra det tyvärr. Och, mat behöver vi ju.
Jag har lättast att äta en liten portion om den redan är färdigportionerad och det är det enda som finns. Så det är perfekt när vi har gjort matlådor. :)
Jag har pratat med min vårdcentral om det, och det enda de säger är att jag måste röra på mig och tänka på vad jag äter. Jättelätt liksom! Ibland känns det inte som att de tar en på allvar.
Kram
[Svara]
29 September 2012
Jag hoppas att du inte tar illa upp, men jag vet att jag skrev precis de saker du säger att du inte visste. Att ta det försiktigt och att ta tillvara på den där första tiden, då man har hjälp av operationen mer än sedan. Jag kommenterade dina texter en del efter din operation, eftersom jag vet hur det kan bli. Jag försöker inte skriva dig på näsan eller säga att du ska skylla dig själv alls – jag tycker inte det. Jag har själv erfarenheten du har nu och jag vet hur svårt det är. Men det jag vill säga är att det kanske inte räcker med att få vetskapen heller, om grundproblemet finns kvar.
Jag gick aldrig ner all övervikt efter min operation och jag har gått upp en del. Visst, efter sex och ett halvt år, väger jag ändå 20 kg mindre ungefär än jag gjorde innan operationen. Men förhoppningarna var ju att det skulle bli bättre varaktigt resultat än så…
[Svara]
September 30th, 2012 at 03:27
Jag tar inte illa upp Bella! Jag vet att du, och flera andra skrev även om baksidan med operationen, men på något sätt ville jag nog inte ta till mig det. Jag hade nog velat höra det från sjukvården, och inte bara få det positiva från dem. Jag läste även i viktforum och förfasade mig över hur det gick till när folk dumpade. Men, det var ju det jag VILLE. Att bli “stoppad” i min framfart av onyttighetsintag. Så jag slog nog bort det.
Jag inbillade mig nog att även om jag äter det jag inte får, så kommer kroppen säga ifrån. Otroligt korkat. Men, det är inte alltid man tänker så förnuftigt. Tyvärr är jag inte en av dem som dumpar om jag äter onyttigt. Jag har inte heller svimmat någon gång, ej heller tappat håret, som nog var min största riktiga fasa.
Jag märker i stort sett inte av att jag är opererad. Jag dumpar endast om jag äter för fort, och då menar jag riktigt fort! Eller om något skulle vara överdrivet fett. Jag kan äta allt, tyvärr. Jag blev varnad innan för kyckling, sparris, avokado, socker, fett osv. Men det är inga problem. Tyvärr. För jag tycker att det är tyvärr.
Jag ångrar absolut inte min operation. Jag skulle gärna göra om den om det gick. Och ta vara på den. Men, jag får vara glad för det “lilla”. Som ju faktiskt trots allt är en hel del. Jag har med uppgången sammanlagt gått ner 22 kg och DET är jag otroligt tacksam för. Det är de resterande 50 kilona som blev kvar, som jag är ledsen för.
[Svara]
29 September 2012
För 18 årsedan gjorde jag, på eget bevåg, en magoperation. Trodde mig ha en liknande by-pass men det visade sig vara ett band. Idag vet dom hur dåligt det funkar så dom görs inte. Jag rasade i vikt och som du efterlyser saknade jag stöd och svar på frågor so kom med den sanabba viktminskningen ch annat som blev jobbigt. Jag såg snart att jag inte kunde äta “hårda” livsmedel.. frukt, grönt och annat nyttigt fick mig att kräkas. Jag började då hitta “lättsmälta” livsmedel = onyttiga… choklad, kakor, ostbågar, glass… det fastnar inte.. :/
Jag var dessutom så omoge och kände inte mig själv som person men efter en djup depression fick jg samtalsstöd av kurator, psykolog osv och idag känner jag mina bister och tillgångar. Sök en RIKTIG samtalskontakt. Du måste sortera i dina mönster och trigger-punkter och dessutom.. KRÄV att din fru äter godis och onyttigt i “smyg” då du inte ser det! Det är det minsta hon gör om hon äldkar dig och vill att du ska må bra. I onsdags fick jag omoperation och mitt gamla band är borta och nu har jag en riktig by-pass.. Tycker jag fått bra och saklig info om risker och att det ändå i slutändan är mitt jobb att det ska lyckas och jag ska tappa den vikt jag vill och hoppas på.. Jag VET vad du går igenom med den faktiskt sekundliga kampen om sötsuget! Jag har, trots nyss opererats, fortfarande sug och vill bara “testa” den där chokladbiten… men.. nu vet jag att om jag inte vill acceptera mig med pluskilon så – NEJ! Jag vet att jag kommer äta godis och hoppas faktiskt vara en av dem som dumpar snabbt av det söta! :) Du har kommit så långt i ditt liv ( läser din blogg ibland ) och låt inte detta dra ner dig igen. Börja om från början! Ta 2-4 veckor med pulver, starta med soppor och SMÅ portioner och hitta den där “mätt-signalen” igen, det är det din kropp tappat i allt kaos med slagsmålet om sötsuget! Kraaaam
[Svara]
September 30th, 2012 at 03:44
Oj! Vad underbart att faktiskt få en chans till! Jag önskar dig all lycka, och ja, du har ju gjort det två ggr, om än på olika sätt, så du vet ju riskerna och har känt av dem innan. Jag önskar så att jag kunde få en andra chans. Jag skulle vara så noga med allt. Jag skulle verkligen värna om den hjälpen jag fick.
Just nu känns det faktiskt rätt hopplöst. Vissa stunder så orkar jag inte bry mig alls, och andra stunder gråter jag för att detta gör mig så olycklig. Jag ser mig själv i spegeln varje dag och får ångest. Men, ÄNDÅ så är det så svårt att lägga in en ny växel. Konstigt egentligen. Men, jag är livrädd att gå upp mer nu. Livrädd att hamna på 157 kg igen. Nu stannar vågen på 135, och bara det är illa nog.
Jag får sån ångest av att ta tag i detta, egentligen är det väl bara att lyfta luren och ringa. Men jag vet nog egentligen inte var, vem jag ska prata med eller vad sjutton jag ska säga. Jag har ju försökt med vårdcentralen men får svar jag redan vet. Det handlar inte om kunskapen, det handlar om att värdera om den till handling. Men, det kommer väl. Snart hoppas jag.
Jag har funderat många ggr på om det kan funka så som du skriver. Att man kan ta tillbaka det där med små portioner och att man dumpar fortare igen. Jag är ju skeptisk till att leva på dessa soppor, och att sen börja äta vanligt med viktökande som ett brev på posten. För byter man ut sopporna mot riktig mat igen, så ökar man i vikt igen. Oftast mer än man lyckats gå ner. Been there done that…
Kram <3
[Svara]
September 30th, 2012 at 10:10
oh vad jag känner igen mig i ditt svar :)
jag sa till alla “skyller dom på min barndom går jag aldrig tillbaka”
men jag har provat kognitiv behandling av en uuunderbar kurator på VC och hon jobbar mest med att DU ska hitta dina egna svar.. SKITJOBBIGT.. du vill inte se dina egna svagheter och säga ögt dina fel och brister… men om du bara vey hur mycket det har hjälpy! Bara att få sitta där och KÄNNA… man sväljer och trycker undan och vill inte ta tag i… därför mår vi som vi gör <3
senare fick jag en psykolog som hjälpte mig bygga upp mig igen… hon va mer "hands-on" och rådde med mina godkännande…
KAN du se i din framtid en bra samtalskontakt så rekommenderar jag det 110% :)
När du väl vågar öppna dörren till äkta känslor kommer du få en härlig harmoni på många nivåer och må så mycket bättre!
Jag ska själv, imorgon, ta kontakt med min VC igen för att få en samtalskontakt igen så jag kan rensa dom sista vrårna.. ska vi kämpa ihop?? :)
kraaaaaaaaam
[Svara]
30 September 2012
Det är så tråkigt att du hamnat där du är nu.
Har själv gått ner i vikt med hjälp av extravaganza, 17 kilo.Det är inte bara pulvret som gjorde det utan också träffarna där vi pratat kost, vikt och motivation. Jag började sakta lägga på mig men nu har jag tagit ett rejält tag och är på väg ner igen. De 5 kilona jag ökade är nu bara 2.
Problemet med GBP är ju att man tar bort möjligheten att äta så mycket medans hjärnan fortfarande har kvar sitt missbruk.
Att bryta vanor gör man inte bara genom att operera utan man måste jobba med det. Då pratar vi inte veckor och månader utan år!
Jag tycker hela familjen ska se över det här med matvanorna, det är inte ens bra för smala att äta onyttigt! Vilka vanor ger ni ungdomarna?
Sedan MÅSTE ni röra på er! Ingen kropp är gjord för att sitta still. Vet att du har ont i ryggen nu men tyvärr måste du börja. Investera i ett par bra skor i en sportaffär. Walkingskor eller löparskor. Börja med korta promenader och utöka. Det är jobbigt i början men skönt när det är gjort!
Se till att få med dig Anna eller någon kompis så blir det roligare. Ni har ju många vänner be dem om sällskap!
Jag har insett att det finns inga genvägar, ska jag hålla min vikt måste jag balansera vad jag äter och motionera.
Du har ju Iphone ladda ner appen ShapeUp, använd den då ser man vad man kan äta, hur mycket och om man motionerar så kan man lägga till det!
Det finns bara en som kan göra något åt detta och det är du! Ställ krav på din omgivning, ställ inte upp på andra utan se till att få hjälp av dem också. Vill någon komma på fika säg då, vad trevligt men då vill jag att vi går en promenad först för jag behöver röra på mig!
Hoppas att du kommer till rätta med vikten.
Kram
[Svara]
30 September 2012
Dr Phil brukar säga att man inte bara kan lägga av med en ovana utan att skaffa en ny vana som ersättare och som inte är skadlig. Tror att det är så han menar. I så fall kanske du kan börja äta nåt annat gott eller göra något jätteroligt i stället när det börjar rycka i godistarmen. Och hjärnan är lättlurad så då kan du säga åt hjärnan att ditt nya godis är fantastiskt gott, även om du inte tror på det och att det är typ gurka eller pyssel.:-) Det är en form av självhypnos som jag tyckt har funkat några ggr som senila jag har glömt för tillfället vad det var jag gjorde tyvärr. När jag slutade röka så överdrev jag myset med att tugga nikotintuggummin och tog kaffe och det med mig ut på verandan i stället för cigg och kaffe. Jag rökte inte på 5 år och ska sluta igen med samma metod har jag tänkt, fast då ska jag ta plåster i stället tror jag. Just nu oroar vi oss för mkt för ekonomin. Ja just det. Vi bor i hus så det blir att sälja så småningom, med tanke på det vi pratade om i ett annat inlägg.
Kanske ska du börja med att försöka att inte må dåligt psykiskt varje gång du tar godis eller äter för mycket? Att få bort den ångesten kanske kan hjälpa lite på vägen s a s.? Och har du hört talas om att det är vanligt att ens partner försöker att hålla en tjock för att de är oroliga att man ska lämna dem som smal?;-)
Massa kramelikramar!!
[Svara]
October 1st, 2012 at 14:12
Bra tips med gurkan! Förr när jag bantade tog jag ibland och skalade ett par morötter o skivade. Sedan packade jag in varje skiva i en liten bit folie och lade dem i en godisskål. Det tar en lite längre stund att vräka i sig när man ska packa upp varje bit. Nackdelen med detta är väl att man fortsätter med själva beteendet – att stoppa i munnen hela tiden…
Kram!
[Svara]
8 October 2012
Men Milo nu är det väl ändå så att du inte kan skylla ditt ätande på Anna…… jag har oxå gjort operationen och jag måste jobba med mig själv och med vad jag stoppar i mig, jag kan inte klandra någon annan för vad just jag väljer!!! Och att inte du fått info om hur en op fungerar tror jag inte på och dessutom så är jag ganska säker på att du har sökt info om det på olika forum.
Nu är det bara att dra i bromsen om du inte vill gå upp allt igen. Ta kontakt med dietisten, börja om med pulver, det är absolut värt att testa det. Jag kan inte säga att jag äter tills jag blir mätt för den känslan kommer senare än innann op utan jag äter den mängden jag är rekommenderad att äta och inget mer. Men ta hjälp av dietisten!!!
[Svara]