Just nu så längtar jag mest. Jag längtar efter att få må bättre, har magsjuka. Jag längtar efter att flytta in i vår nya lägenhet med min underbara familj. Jag längtar efter känslan att tycka någonting är roligt, för just nu kan jag knappt minnas hur det känns.
Jag tror att jag är deprimerad. Saker jag förr tyckte var jätteroligt, känns mest grått och trist. Jag har ingen ork heller, att ta tag i saker. Jag går mest runt och känner mig sur, vresig, gnällig och mestadels till besvär. Och jag vet att det är mina känslor och att det är jag som framkallar dem men jag kan inte släppa det ändå.
PTSD och depression vill de kalla det. Jag antar att de har rätt. Jag tycker inte om att sätta stämplar, men ibland behöver jag veta varför jag känner och mår som jag gör. Ibland kan det vara tryggt och skönt att veta att detta inte är ett normal tillstånd för mig som människa. Att detta går över om jag jobbar med det.
Nu känns det mest som om jag pratar i nattmössan, så jag säger godnatt istället. } ) <-Detta ska föreställa en sovande jag… 
Det är kniven som gör det.. Det är den bilden av när han plockar upp kniven som gör att jag känner att jag inte kan andas. Den känslan jag hade i den stunden, när jag visste att jag inget annat kunde göra än att lyda. Det var kniven som gjorde mig maktlös, utan möjlighet att försvara mig.
Jag har återfått mina mardrömmar.. Jag vill inte längre somna för att jag är rädd att behöva se honom. Så fort jag blundar ser jag hans belåtna ansikte och hur det växer i hans byxor när han drar kniven.
Jag litade på människans godhet. Nu vet jag inte vad jag ska lita på.
Maktlösheten är en känsla som jag börjar vänja mig vid. Ända sen den kvällen då killen med stirrig blick tog sig friheten att hota mig med blänkande metall och tvinga mig att utföra något så vidrigt och hemskt att jag fortfarande känner mig smutsig, äcklig och skakig.
Jag började känna mig på rätt spår igen, innan jag såg killen med stirrig blick på torget ännu en gång. 1,5 månad efter incidenten så rör denna person till mitt liv igen och jag känner mig återigen helt utan makt. Som att jag sakta sjunker igen, ner i djupet och känner hur luften i mina lungor tagit slut och det enda som kan rädda mig är att någon tar min hand, drar mig upp till ytan och återigen fyller mina lungor med luft.
Det är alltid du. Du som får mig tillbaka på fötter. Jag vet inte hur du lyckas, men du tar min hand, hjälper mig upp och finns där när jag behöver andas.
Som tur finns det mycket i mitt liv just nu som får mig att kämpa på och jag tror att jag har en inre styrka som ger mig ett övertag. Men jag kan ändå inte sluta att känna det som att en enda liten, obetydlig människa kan skaka mig så mycket. Hur en enda människa kan få mig att känna mig som en rädd hare på gator som förr kändes bekväma att gå på.
Jag sa idag till henne med samma namn att jag önskar att jag kunde fly. Flytta långt bort, iaf en bit härifrån. Så att jag slipper känna oron och rädslan så fort jag går utan för dörren igen.
Många får leta länge för att hitta den stora kärleken som man så fint kallar det.. Den människa som gör att man känner “om du hoppar, hoppar jag” med.. Den människa som får en att känna sig trygg, älskad och galet kär i.. Den personen du hoppas säger ja när du friar.. Den personen som stannar vid din sida trots dina fel och brister..
Många letar länge, men jag behöver inte leta mer.. Jag har hittat min kärlek som stort K.. Jag har hittat min plats i det här livet och jag har aldrig varit så säker på att det här är rätt.. Att det är här jag hör hemma.. Min vackra, underbara fru ger mig allt jag kan tänkas önska och mycket, mycket mer!
Denna människa är min! Kan ni tänka er!!? Min bara min! Jag har aldrig varit lyckligare!
Dessa snyggingar hade ju inte varit helt fel att spendera en natt med…
Lauren Graham
Spelar mamman, Lorelai, i Gilmore Girls
Kate Walsh
Spelar Addison Shepherd i Grey’s anatomy och Private Pratice
Kelly Rowan
Spelar Seth’s mamma, Kirsten, i O.C.
Barbara Alyn Woods
Spelar Nathans mamma, Deb Scott, i One Tree Hill
Angelina Jolie
Världskänd skådespelerska från bla Tomb Raider, Mr & Mrs Smith mfl
Demi Moore
Världskänd skådespelerska från bla Ghost, G.I. Jane mfl
Elisabeth Hurley
Världskänd modell och skådespelerska
Ellen Pompeo
Spelar, Meredith Grey, i Grey’s anatomy
Jennifer Beals
Spelar, Bette Porter, i The L word
Sharon Stone
Världskänd skådespelerska från bla Basic Instinct, Den felande länken mfl
Lucy Lawless
Spelar, Xena, i Xena- Krigarprinsessan
Imorgon åker min älskade fru till Tyskland… Jag blir kvar i lilla Sverige och kommer inte att få höra hennes röst ens.. På 5 dagar…
Men såååå roligt att hon ska få åka iväg.. Härligt med lite miljöombyte, och det skadar ju inte att hon skall tillbringa mesta delen av tiden i en stor mässhall under en riktigt stor stämpelmässa!
Jag älskar dig sååå mycket frugis och jag kommer sakna dig massor!!!! <3<3<3
Nu ska jag sova! Imorgon skall jag hjälpa min honey att packa!
Vaknar klockan 03:30 och märker att lampan på andra sidan sängen fortfarande lyser… Min älskling ligger fridfullt och sover… Med sin iphone i handen…
Jag sträcker mig över frugan för att komma åt lampknappen som är nerknöckad mellan sängen och sängbordet… När lampan släcks “vaknar” frugan till och grymtar missnöjt…
Hon rör sig lite, men har fortfarande ett fast grepp om sin iphone… Jag försöker försiktigt att ta den ur handen på henne, när hon säger: Vad fan håller du på med? Jag svarar att: Jag tänkte bara lägga bort iphone:n för att du sover… Hon tar då ett hårdare grepp om telefonen och säger: “Det gör jag inte alls, jag bloggar!”
Sekunden efter sover hon som ett litet barn… Bloggmissbruk skulle jag vilja kalla det! Hon släpper inte ens iphone:n när hon sover…. Min söta, underbara fru! <3 <3 <3
Var på scrapmara i helgen i Uddevalla… Det är en maraton samt en relativt stor mässa anordnad av Creativica, som är en scrapbutik i centrala Uddevalla som funnits i lite mer än två år… Den här maran som jag och frugan betalde oss in på, till en kostnad på 300 kr, var allt annat än bra… Jag är ledsen att behöva säga detta pga att jag känner anordnaren väl… Men jag har sällan varit med om en så ostrukturerad mara…
För att börja från start så får man alltid ett välkomstpaket när man anländer till en mara… Det “fina välkomstpaketet såg ut så här…
Innehållet hade ett värde på kanske 30-45 kr och bestod av: 2 halvmeterslånga band, 1 nål, 1 metallnyckel, 1 litet tårtpapper, 1 filtfisk, 1 burk med glitter och 2 klistermärken med flygplan… En stor besvikelse måste jag säga…
Jag är inte den som är den och gnäller för att jag inte gillar grejerna, men har man betalt 300 kr i avgift så förväntar man sig mer än ett fjuttigt välkomstpaket…
Nu ska jag sluta gnälla och istället säga att det finns inget bättre än att få en mjuk, kurrande katt på magen innan man ska somna… Underbara, mysiga djur detta!
…Här vill jag bo…
Satt i bilen på väg hem från maran i Uddevalla… Kände tröttheten i kroppen, längtan efter sängen och sömnen… Telefonen ringer… Tonåringen behöver skjuts hem…
Vi åker och ställer bilen vid torget… Står där en stund, regnet smattrar på bilens fönsterrutor och det smattrar i plåten… Jag tittar ut genom rutan… Och bara känner hur jag blir varm i kroppen när jag tänker staden som mitt hem… Jag tänker på minnena från krogen på andra sidan torget och ler…
Jag har skapat mig minnen här.. En dåtid… Allt jag ser i staden har en historia som jag varit med att skapa… Jag mår bra över att kunna kalla Trollhättan för hem… Ett hem jag har valt…
Livet består av en rad val.. Egentligen är väl hela livet uppbyggt och utformat efter valen vi gjort och gör.. Vi kanske inte tänker på det på det sättet… Men varje val, hur litet det än må kännas har en betydelse för vår framtid..
Ibland gör vi val som vi sedan ångrar… Då när vi kommit till mitten av bron och inser att vägen tillbaka är både jobbig och krånglig… Och att vi aldrig riktigt kommer att veta vad slutet av denna bro hade att erbjuda, om vi vänder om.. Ibland så hinner vi knappt sätta foten på första plankan, innan man inser vilket misstag det hade varit att välja den vägen.. De gångerna är det enklare att göra en helomvändning och börja om från noll..
Att likna broar med val kanske inte är det mest korrekta eller poetiska sättet att göra det på, men det är så jag ser det.. Vissa broar är det lättare att tappa fotfästet på och andra har starkare rep som fungerar som ett slags skydd..
Ordspråket: Nu har du bränt alla dina broar, har du säkert hört. Då ser man istället broarna som chanser… Jag tror inte att det finns en enda människa i hela världen som inte förtjänar en ny chans och en ny start..
Jag tror på det goda i människan… Jag väljer att fokusera på de goda egenskaper en människa har.. Vi har alla våra fel och brister… För att citera ett annat ordspråk: Det finns inget ont som inte bär något gott med sig!