När dina ord
inte längre finns här
för att lugna mig
gör kroppen ont av kyla
och saknad

Såren har nu blivit
till stora ärr
för att dom aldrig
fick läka klart

Kanske saknar du inte
mina ord eller närhet
Kanske är det bara jag
som tänker tillbaka
minns dom stunder
då dina ord betydde allt

Kanske är din kropp
för full av berusningsmedel
för att du ska minnas
allt vi delade

Jag kommer alltid att minnas
vad du betydde för mig

Men alla gånger vi har legat
och förstått varandra
känns numera suddiga
som en dröm jag drömt
för att slippa känna mig ensam

Slut din famn om mig
Vagga mig till tröst

Håll min hand
din strålar trygghet

Obehindrat av skäl att ta distans
förs jag in i din famn
Andas ut
För första gången på länge
eller kanske
för första gången nånsin

Låter hjärtat styra
kroppens rytm
Hör min egen andning

Lugn
utan motstånd
sitter jag där när gråten kommer

Tårar glider ner för mina kinder
som en segelbåt på öppet hav
Dina händer smeker min rygg

Ensamhet är inte nödvändigtvis tomhet

Jag reser mig upp
vet att ett tack inte räcker

“du räddade min värld”
hade jag kunnat sagt
men jag gick

Dina ögon lyser förståelse
när din blick tar farväl

Jag fångar en tår
innan den liksom dom andra
sluter sig till pölen på golvet
Den är speciell
som du min vän