Idag blev jag uppringd av en trevlig kvinna på SVT som frågade om jag ville vara med i ett debattprogram på ettan, som publik med åsikter. Ämnet som skulle diskuteras är det “nya” ordet HEN. Kvinnan från SVT hade sett en kommentar jag gjort på ett ställe ang. just detta.

Det jag kommenterade -inne hos Lady Dahmer- handlade om att ordet “HEN” inte hade kommit med i Språkrådets nyordslista för 2011. Listan presenteras varje år och uppmärksammar ord som är nya i det svenska språket eller som har ökat i användning under året som gått.

Min kommentar löd som följer:

“Ordet hen har jag stor förståelse för om det INTE kommer med. Antingen är man för tusan hon eller han. Ta en titt mellan benen! Jag kommer aldrig någonsin definiera varken mig själv eller någon annan som hen. Om man letar kläder som är könsneutrala, ska man gå till hen-avdelningen då eller? Kvinnor och män har olika kroppsbyggnader. Sen håller jag med om att det är galet med färger efter kön eller att tjejkläder är mindre i stlk osv.”

Jag fick en kommentar på min blogg om detta, och det fick mig att tänka till… igen… och igen… och fortfarande… Jag tror dock inte att det är så som “kommentaren” säger, att det endast är vid dessa tillfällen det används. Hade det varit så, så hade jag nog köpt det rakt av, efter lite bollande med mig själv.

Den kommentaren löd som följer:

Såg din kommentar på LadyDahmers blogg och ville bara förstärka att ordet Hen är menat att användas när vi inte vet könet/det inte spelar någon roll. Idag använder vi ju ibland uttrycket “han eller hon” när vi berättar något, när vi istället skulle kunna använda det korta och praktiska Hen.
Har aldrig hört någon använda Hen på en person som de vet könet på.
Sigrid Drakhjärta

Hen är ett könsneutralt personligt pronomen som används istället för hon eller han om det finns ett behov av att benämna någon i ett sammanhang där personens kön är okänt eller ovidkommande. Hen böjs hen-henom-hens som går att jämföra med hon-henne-hennes.

Jag tycker att man alltid ska behandla människor som individer och inte kön, men sen kommer man ALDRIG undan att man är född med ett specifikt kön. Antingen föds man med fitta, eller så föds man med kuk. Ja, självklart finns det undantag, men ni förstår vad jag menar.

Jag hade en vän för många år sedan som var född med det manliga könet, men ville byta kön eftersom hon kände att det rätta könet för henne var just det kvinnliga. Jag kallade henne för hon. Det kändes helt naturligt, jag visste ju att det var så hon ville ha det.

När jag var liten så fanns det ett hus uppe i byn där det bodde en kvinna. Denna kvinna kallades av bybornas “hon-han” eller “hohan”. Fruktansvärt fula ihopsättningar av ord tycker jag. Det låter som skällsord, och det var negativ klang i hur det sades. Man fick höra saker som att “-man vet ju inte om det är en hon eller han”. “-…och där brukar vara en tjej till”.

Så här i efterhand, lite mer upplyst om hur saker och ting ligger till, så kan jag tänka mig att det var en flata som bodde där. Att det var en kvinna som troligen valde att klä sig mer åt det “maskulina” hållet. Jag kan idag känna ilska mot hur folk i kvinnans omgivning pratade och behandlade henne bakom hennes rygg.

Jävla fördomsfulla människor. Inklusive min egen mor och styvfar. Okunskap! Rädsla! :[ Frågan är om det i det läget hade varit praktiskt att kunna säga hen. Fast, jag tycker nog inte det, för man "visste" ju trots allt att det var en kvinna.

Och det är HÄR jag har lite svårt i mina tankebanor.

Så här tycker JAG: Om man VET någons kön, och med kön menar jag då helt krasst det vi har mellan benen, så ÄR det för MIG en man eller kvinna beroende av könet. Om man däremot INTE vet könet, exempelvis om man ska få barn, om man ska till en läkare som man inte vet könet på, osv... DÅ kan jag faktiskt tycka att det är helt ok med ett ord som HEN. Jag har bråkat med mig själv lite om detta, och vänt och vridit på det. Och ja, så här långt har jag kommit i tanken. Ett litet steg framåt...

Jag vet inte om jag någonsin kommer att känna inför mig själv att någon är en hen, när jag vet att det är en man eller kvinna. På grund av att jag inte förstår anledningen. Jag förstår om man känner att man är i fel kropp... och jag försöker verkligen vara så fördomsfri som möjligt, tror att jag är det oxå, men jag behöver ibland hjälp i tanken. Hjälp att få höra olika vinklar, och hjälp genom att diskutera fram och tillbaka.

Jag har alltid skrivit h*n om jag inte vet, men det är ju rätt svårt att uttala. Om man tex är född i "fel" kropp, och inte är opererad till det andra könet, om det nu är det andra könet man känner tillhörighet till, så hade jag nog "velat" säga det könet som människan VILL vara. Om någon vill bli kallad hen, så får jag ju bara acceptera och respektera det, även om JAG kan ha svårt att få in i skallen att någon inte vill vara han eller hon. Jag skulle GÄRNA vilja veta VARFÖR? Varför i hela världen man lixom inte vill "ha något kön alls".

Jag kan acceptera att man inte vill att någon ska se en för att man är ett specifikt kön. Absolut! Men... alltså... varför? Vad har det för betydelse? Jag är nyfiken och jätteintresserad av att få svar på detta, gärna av människor som själva ÄR där. Av människor som kallar sig för HEN. Även teorier från alla er andra såklart. Jag vet ju liksom inte!

Sen vore det ju rätt tråkigt om ett könsneutralt pronomen leder till att vi suddar ut femint och maskulint. För att haka upp mig lite på det yttre, jag GILLAR ju det där manliga utseendet; fyrkantiga hakor, hår på bröstet, skäggstubb, snygg fräsch frisyr och ett hårt kön. Lika mycket som jag gillar det kvinnliga; mjuka former, brösten, ett vått kön osv. Jag tycker väldigt mycket om tjejer som ser ut lite åt det maskulina "butchiga" hållet, och killar som är lite lagom feminina.

Jag gillar ytterligheter, jag gillar när folk sticker ut, jag gillar när man vågar gå emot massan. Jag gillar när man vågar stå för vem man är, och när man står för sina åsikter. Jag älskar människor. Jag är otroligt nyfiken på hur människor tänker och hur man agerar i olika situationer. Jag är jävligt nyfiken. Och jag vill acceptera alla grupper, ja så länge det inte handlar om att någon far illa.

Det har nu givits ut en bok som heter "Kiwi och Monsterhunden (bilden)" , skriven av Jesper Lundqvist. Jag vet ju inte vad den handlar om, eller hur den är skriven mer än om Kiwi och Monsterhunden. Jag är nyfiken på den, för jag vill veta. Det finns även böcker för barn som handlar om att två av samma kön är kära. DET gillar jag verkligen, det är fan på tiden!

Det här är bara mina åsikter, inget som är "rätt eller fel", det är bara man själv som bestämmer hur man väljer att definiera sig själv. Jag är en kvinna. Anledning? Jag har en fitta mellan benen. Sen kan jag tycka att jag inte alltid är den kvinnligaste kvinnan i många situationer. Men, det skulle bli en hel roman till. ;]

Ah, debattprogrammet i TV 1? Ja, jag åker ju till Teneriffa imorgon, och det skulle vara direktsändning imorgon torsdag, så jag kan inte deltaga hur gärna jag än hade velat. Men, missa inte programmet! Jag vet inte vad det heter, men som sagt, ettan imorgon torsdag 26 januari. Runt 22.00 tror jag? Jag ska försöka komma ihåg att se det när jag kommer hem på SVT Play. Påminn mig gärna! ;]

Hans Karlgren föreslog i en artikel 1994 att ordet hen ska användas istället för hon/han i svenskan, men egentligen är förslaget ännu äldre. 1966 introducerades det av Rolf Dunås i Upsala Nya Tidning. I det här förslaget används “hen” i subjektsform precis som hon/han och henom i objektsform precis som henne/honom.

Källa: Wikipedia

Det pratas en hel del om att komma ut ur garderoben. Min dotter gjorde tvärtom, hon flyttade in i garderoben. Men, det blev faktiskt mysigt. Rummet består som ni kan se på fotona nedan, av en säng, sen är garderoben fylld till brädden. Ja, om man inte räknar hyllorna på väggarna då.

Jag kollar på “Biggest looser” på TV 4, och de har precis valt ut teamkamrater. Folk står och väljer vem de vill vara med. Det är helt sjukt att det fortfarande förekommer. Jag blir så illa till mods, så ledsen, så jävla ARG. Det är fan inte OK! Jag vill bara kräkas!

Den som inte blir vald då? Den som blir kvar till sist? Det är inte så jävla skoj att stå kvar när alla andra har blivit valda. Det har vad jag kan minnas, aldrig hänt mig, men jag kan tänka mig hur man mår när man står där och skäms för att ingen vill välja en.

Har ni varit med om detta själva, eller sett någon annan drabbas? Vad tycker du om detta sättet att bygga lag/team?

Idag, den 2 januari, fyller min goa dotter 17 år. SJUTTON! Hur i hela världen gick detta till undrar jag? Det var ju inte länge sedan hon var fem. Sjutton år, självständig och med ett jävlar anamma. Henne sätter man sig inte på i första taget.

Underbara fina Jennifer. Jag älskar henne så det värker i hela hjärtat. <3 Goa ungen min. Men, sjutton! Ja, nu är båda mina barn stora. Min älskade son Alexander blir ju 20 i mars. Men, visst är det så att det bara är ens barn som blir äldre? Vi föräldrar blir väl inte en dag äldre va!

Troligen kommer hon hata mig för att jag smygfotograferade henne förut när vi var på Mc Donalds, hon blir ju aldrig nöjd med nåt foto man tar, om man ens lyckas ta nåt foto.

Jag är inne på min andra vakna natt på jobbet… klockan är nu 06.08, och jag har suttit och grejat med min blogg under natten. Nu börjar jag bli nöjd. Ni som varit in några ggr idag och igår, kan se att den har ändrats några ggr fram och tillbaka. Men som sagt, nu börjar jag bli nöjd.

Det här med att autocentrera endast foton verkar inte fungera. Om man inte lägger in det i några speciella koder. Jag läste mig till att själva koden för foton inte går att centrera, lixom en text i sig inte går att centrera. Men, om man gör det till en kodsnutt funkar det… Äh, nu minns jag inte ens vad jag läste… Men, det lät väldigt logiskt… just då… *trött i skallen nu*

TISDAGEN

När jag kom hem igår morse vid 8-snåret så var det låst på toan uppe. Inte ett ljud därifrån, och det tog tid… tyckte jag. Jag var ju trött och ville sova. När jag kom in i hallen nere så stod det lite skor där som jag inte kände igen. Jag öppnade försiktigt Jennifers sovrumsdörr för att se om hon låg i sängen, eller om jag skulle knacka på toa.

Nix, ingen Jennifer i sängen, däremot två vänner. Alltså drog jag slutsatsen att det var min kära dotter på toa. Jag knackade på och frågade hur läget var… Varpå hon öppnar dörren efter en liten stund och berättar att hon inte mår så bra… Hon hade lagt sig med täcke och kudde där inne för att inte störa vännerna som sov i sängen. Hon mådde illa och hade spytt. (Jennifer äger största sängen i familjen, en 180-variant, och där sover det ofta över vänner, ibland en, ibland fyra!)

Å nej… magsjuka tänkte jag och höll andan… Men nix… hon hade druckit kvällen innan och blivit lite för full… De hade “spelat/lekt” Jag har aldrig… och druckit vodka… *eh* Ok… inte så smart drag kanske… Blir lätt lite för mycket… Men, jag är oerhört glad att hon kommer hem iaf, och att hon berättar för mig.

Det är så skönt att min 17-åriga dotter verkligen har tagit det lugnt med alkoholen, men nu när hon väl börjat dricka lite, så känns det helt skumt att HON dricker… Ja, ni med barn vet känslan… Sonen väntade till sin student med att bli full, och det är nog inte så vanligt bland tonåringar idag att de faktiskt tackar nej när det bjuds.

Eftersom Anna sov i Lödöse hos en jobbarkompis, så kröp Jennifer ner på Annas sida av vår säng och sov resten av morgonen där. Jag sov till 12 ungefär, då ringde min kära fru och väckte mig. Hon hade nog glömt att jag jobbat vaken natt och behövde sova.

Nåväl… jag slumrade en stund till och sen gick jag upp och kunde inte låta bli datorn… Jag ville ju bli klar med min blogg. Vid åtta igår kväll kom frugan hem. Vi möttes nästan i dörren, eftersom jag åkte till jobbet 21. Det var några dagar/nätter sen vi sågs nu.

Nu är kl snart halv sju på morgonkvisten. Jag ska sluta svamla, packa ihop mina saker och skriva lägesrapport innan morgonpersonalen kommer och löser av mig så jag får åka hem och krypa ner bredvid frugan.

Sus är 15 år. Hon bor med sin mamma och pappa och sina småsyskon i en större stad i Sverige. Sus är en van Internetanvändare. Hon chattar, bloggar, laddar upp och laddar ner samt spelar online-spel sedan ganska länge. Hon tillbringar åtskilliga timmar varje dag med sin dator. Sus har flera nära kompisar och är en ganska vanlig tjej.

Det Sus ibland kan känna är att många i hennes omgivning och bland hennes kompisar (både tjejer och killar) är lite barnsliga. Hon kan ibland känna en riktig längtan efter att umgås med äldre, mer erfarna människor.

Hon har i flera år sexchattat med okända och känner sig ofta ganska kaxig och säker i den situationen. När någon är äcklig eller hotfull blockar hon bara. Det känns inte som ett problem för henne. Hon bestämmer vilka hon ska chatta med, och hon bestämmer också om hon vill visa upp sig i webbkameran eller inte.

När hon en eftermiddag lämnar sin dator och sitt rum för en kort stund, står en oerhört förbannad pappa där när hon kommer tillbaka. Han har gått in på hennes rum för att lägga in ren tvätt när han ser hennes pågående, inte helt ”föräldravänliga”, konversation på MSN med en ”RudeBoy”.

Konsekvensen blir ett omedelbart datorförbud för Sus. Ingen dator på rummet längre och om hon ska ut på nätet måste hon sitta i köket eller i vardagsrummet så att föräldrarna kan se och höra henne. Föräldrarna utgår från att Sus mår dåligt, är destruktiv och därmed utsatt, och kontaktar även skolan.

Alla vuxna i Sus omgivning är upprörda och helt överens om att Sus är ”ute på hal is”. Flera möten genomförs innan Sus involveras. Skolan kopplar in elevvårdsteamet och kuratorn kallar in Sus till ett samtal.

När Sus väl ställs inför de vuxnas oro och konfronteras skäms hon. Hon skäms för sin egen sexualitet och för att det hon gjort tydligen är så förbjudet att även skolan måste få veta vad hon gjort och sagt. Och detta trots att hon själv anser att hon haft kontrollen, inte blivit utnyttjad och själv tagit initiativ till de allra flesta av de chattar som hon är aktiv i.

Från att ha varit en utåtriktad och social tjej sluter sig nu Sus i sig själv. Hon blir tyst i skolan, slutar hänga med sina kompisar och sitter mest hemma på sitt rum. Föräldrarna och skolan blir nu ännu mer oroliga för att hon verkligen blivit utsatt för övergrepp av någon hon chattat med. Men, ju mer de frågar, desto mer skäms Sus för det hon gjort och ju mer inåtvänd blir hon.

Detta har Chris J Magnusson skrivit. Tanken är att detta ska användas i ett skolarbete, och jag har reflekterar över frågorna nedan. Gör gärna det du med! Hur tänker DU kring detta? Du får gärna vara anonym.

Frågor att diskutera

1. Varför man inte talade med Sus först, innan det stora drevet drogs igång?
2. Varför de vuxna direkt utgick ifrån att Sus var utsatt för över grepp? Hon kanske hade koll på situationen.
3. Om det är ett övergrepp vid hennes ålder om hon själv söker sig dit aktivt?
4. Vart kan man som vuxen vända sig för att få stöd i en dylik situa tion utan att röra upp hela barnets/den ungas vuxna nätverk?
5. Vad kan man göra för att stärka Sus i rådande situation? Det vill säga, hur kan vi använda hennes energi och kunskaper så att hon inte råkar illa ut om fel person skulle dyka upp?
6. Om det är problematiskt att unga kan utforska sin sexualitet på detta sätt via Internet?
7. Vad föräldrarna kan göra för att Sus ska känna sig trygg igen?

Här nedan kan du läsa mina rader om detta. Och som sagt, skriv gärna dina egna reflektioner. Jag påstår inte att mina ord är de “rätta”, men det är så JAG känner.

1. Jag kan personligen inte förstå varför man inte pratade med Sus först. Hade det varit min dotter så hade jag satt mig ner med henne och pratat. Lugnt och sansat. Först hade jag sagt att jag inte är arg. Sen hade jag förklarat vad det är hon egentligen har utsatt sig för.

Jag tycker inte man ska köra över Sus och gå över huvudet på henne då det är HENNE det handlar om. Jag tror att föräldrarna fick panik.

2. De utgick nog ifrån att hon var utsatt för övergrepp då en 15-åring inte “ska” göra sånt här. Dels är hon i en väldigt ung ålder, och sen pratade hon dessutom med en äldre man. Jag undrar vad en äldre man får ut av att prata med och titta på en så ung tjej.

Det är en otrevlig situation, som förälder blir man nog ganska förtvivlad. Överlag så tror nog inte föräldrar att ens lilla dotter skulle göra nåt sånt utan att blivit hotad eller tvingad.

3. Jag tycker att det är ett övergrepp eftersom hon är minderårig och mannen i fråga borde förstå bättre än att utnyttja situationen på detta sättet.

Även om Sus vill visa sig och vill prata sex, så är det bannemig mannens ansvar att lämna konversationen. Övergreppet ligger här i att han utnyttjar situationen.

4. Jag tycker inte att man ska riva upp hela nätverket, skola osv. Det blir pinsamt för Sus och till att börja med så kan man nöja sig att prata med henne. Behöver man stöd kan man kanske prata med en person, kanske kuratorn i skolan.

Men, man ska nog inte direkt tvinga Sus att prata med någon. Som sagt, det kanske hjälper att diskutera med henne och förklara faran med detta. Plus att kanske ge konkreta förklaringar genom fall som faktiskt hänt. Visa filmer etc.

5. Prata med henne. Förklara. Och berätta om vad som kan hända. Att plötsligt är det inte snälla söta mannen på andra sidan, utan elaka gubben. Sen vet jag ju själv hur det är att vilja testa allt själv och att det inte spelar någon roll vad någon annan säger.

Tyvärr så är det nog så att man måste bränna sig själv för att veta att det gör ont. Det är bara att hoppas på att Sus tar sitt förnuft till fånga och lyssnar på vad föräldrarna har att säga

6. På ett sätt kan det vara bra om man som tonåring kan hitta information om det man söker. Alla ungdomar är väl nyfikna. Om man inte vågar prata med någon om saker man undrar över tex. Men, sen kan jag tycka att det finns lite för lätta vägar att gå via nätet för att hitta info.

Det finns en hel väldig massa mer än det som kanske en 15-åring borde vänta lite med att ta in. Och då menar jag olika sexuella läggningar osv. Man kan prata med dem om att det här och det här finns, absolut! Men jag kan ju tycka att som 15 år kanske man inte behöver titta på när någon blir fastbunden och påsatt.

Det man kan göra är kanske att sätta spärrar på vissa kategorier på datorn, men det finns ju datorer överallt. Jag har aldrig spärrat något för mina barn, men jag har däremot krävt lösenord till deras sidor så jag kan kolla om jag vill. Och det har jag alltid fått.

7. PRATA med Sus tycker jag att föräldrarna ska göra. Förklara att de inte är arga, för ilska löser verkligen inget i detta fall. Diskutera med henne och återigen förklara vidden av det hon gjort. Berätta att de blev OROLIGA och att de kanske överreagerade.

Det är nog svårt att göra det bättre i skolan eftersom de redan har “förstört” för henne där. Det är klart att det är jobbigt och pinsamt för Sus. Det hade jag oxå tyckt.

Det här inlägget blir ett hopkok av virriga tankar och känslor som dyker upp när jag läser allt detta hysteriska kring genusfrågan.

Jag citerar Lady Dahmer:

“Nej, man är inte en dålig mamma för att man gör saker som är mindre bra ibland eller för att man saknar kunskap om exempelvis genus.”

“Om man däremot vet att det man gör och väljer har väldigt negativa konsekvenser för barnets välmående och utveckling och ändå gör samma val, ja då kan man börja fundera på föräldrarollen.”

“Genus handlar även om att sluta köna barnen.”

Dessa citat hänvisar till att man inte ska klä barnen stereotypt. Att man inte ska klä sina flickor i rosa, och att man abssolut inte ska säga att barnen är fina.

Ibland tycker jag ärligt talat att det går lite för långt med det här genussnacket. Jag tycker att det är idiotiskt att klädaffärer och även leksaksaffärer delar upp kläder/leksaker utefter vad det är för kön på dem som “borde” ha varan. Det är förlegat. Jag tycker att tjejer kan ha “killiga” kläder, och vice versa. Jag tycker att killar kan leka med leksaksspisar och strykjärn likväl som tjejer. Det är galet att att bara tjejer får dansa runt i prinsessklänningar med målade naglar, och det är helt absurt att det bara är killar som får leka med actiongubbar och får smutsa ner sig när de är ute.

Men, jag tycker att det är så jävla uppschasat åt andra hållet istället. Att tjejer inte FÅR klä sig i rosaskimrande klänningar med glitter, paljetter och tiaror om de vill. Varför?

Jag har aldrig i mitt liv, varken som barn, tonåring, vuxen eller tjej-förälder varit någon förespråkare för rosa. Jag har aldrig tyckt om färgen, och i tonåren minns jag att jag tänkte att “tjejer förväntas tycka om rosa, och då tänker jag då fan inte ha det”.

Jag köper gärna mina kläder på herravdelningen. Jag köpte senast min jacka på Gekås herravdelning av den enkla anledningen att jag tycker att den sitter bättre, och dessutom gillade jag modellen bättre än de som fanns på damavdelningen. Men, jag köper även kläder som är typiska damkläder, tex. fina tunikor och tröjor just för att de är så fiiiiina. Men, jag måste trivas i det jag har på mig. Ibland vill jag känna mig mer “kvinnlig” med höga klackar och smink och ibland vill jag vara mer neutral i mitt utseende. Sminkar mig gör jag enbart när jag ska på någon speciell tillställning, om ens då.

Jag har i hela mitt liv medvetet valt bort rosa just för att det är en “tjejig” färg, och jag har aldrig identifierat mig med att vara en flickig tjej. Jag har alltid varit mer av en “pojkflicka”, men ändå inte extremt. När min dotter var liten kan jag inte minnas att jag köpte ett enda rosa plagg till henne. Jag gjorde ett kontruktivt val, för att jag inte tycker om färgen rosa. Hon hade däremot en bonusmamma som älskade att klä henne i klänningar, rysch och pysch, spetsar och rosetter. Jag kräktes nästan vid blotta åsynen, kommenterade det vid flera tillfällen, men varför skulle min dotter inte kunna få vara så där äckligt flickig oxå, så länge inte HON tyckte att det kändes obekvämt.

Som vuxen, som förälder, så har man ett val. Jag kunde vägrat min dotter tjejiga leksaker när hon var liten, men varför? Hon ville ha det, skrev det på sina önskelistor och hade jätteroligt med sina Bratz-dockor och sin leksaksspis med tillhörande kastruller. Hon älskade att sminka sitt dockhuvud och fixa håret på det. Jag kunde sagt nej och bara köpt leksaksbilar till henne, eller varför inte actiongubbar. Hon läste om prinsessor i böcker, borde jag ha gett henne böcker som bara handlade om bilmek istället?

Min dotter ÄR en tjej, men nu ska man tydligen motarbeta det. När folk snackar genus så känns det som att tjejer inte FÅR vara tjejer, de ska vara så neutrala som möjligt, och de får absolut inte tycka att det är fint med klänningar, eller att de själva är fina. Det är så jävla hysteriskt med allt detta genus-snack. Jag ser inte att det ger negativa konsekvenser för barnets välmående och utveckling om våra flickor faktiskt FÅR lov att vara flickor. Flickor som kan ha både klänningar och brallor.

Tittar de mellan benen på sig själva, så ser de att de faktiskt är tjejer till KÖNET, och varför ska man då “sluta köna barnen”? Är det helt plötsligt fult att vara född till ett specifikt kön? I vårt hem gör alla samma sysslor, sen är det oviktigt om människan är född man eller kvinna. Min son diskar, han tvättar sina kläder själv, han dammsuger, skurar golv och så vidare, jag skulle aldrig gå med på något annat, men jag behöver inte “av-köna” honom för det.

Vi lever inte på 1800-talet lägre, då “kvinnor skulle stå i köket” och “männen skulle tjäna in brödfödan”, och det är underbart att det går framåt, att ett specifikt kön inte automatiskt är avsett till speciella sysslor eller roller. Det är förlegat, och än har vi tyvärr en bit kvar innan det synsättet är förintat. Jag är definitivt för jämställdhet, men jag skulle aldrig någonsin vilja kalla mig för “feminist”. Det känns oxå lite hysteriskt i mina öron. För mig är det en självklarhet att alla ska vara jämställda, jag måste inte hoppa ner i ett fack för att tycka så. Jag vet inte varför egentligen, men just ordet “feminist” klingar så illa i mina öron.

Det är galet att tjejkläder är sydda i så tajta och små storlekar, och att killkläder oftare är lektåliga och större i omfång. Där tycker jag att modeindustrin ska tänka om. Neutrala, lösa och lediga kläder till både tjejer och killar är önskvärt. Strintrosor och BH-ar till småtjejer är vansinne. Låt dem få vara barn, och slippa bli exploaterade som sexobjekt. De behöver inga BH-ar förrän de får bröst.

Min son är snart 20 år, min dotter är snart 17 år. Ingen av dem har tagit stryk av att få välja kläder eller färger på kläderna själva när de blev gamla nog att ha egna åsikter om detta. Min dotter klär sig “aldrig” i klänningar, hon köper gärna kläder som är någon storlek för stor för att hon inte tycker om tajta kläder. Hon sminkar sig till vardags, men kan lika gärna gå ut med håret i en tofs och sminket från gårdagen eller inget alls. Om hon känner för det, så KAN hon även bära klänningar med höga klackar till, och hon är jättefin ÄVEN i det.

Min son sminkar sig med både foundation, kajal och mascara. (Dottern knackade precis på hos honom och frågade om hon fick låna hans foundation). Nagellack har han oxå. Han är den av mina två barn som mest har provat sig fram med olika stilar, och jag låter honom göra det. Så länge han mår bra och trivs med sig själv så är jag glad. Båda mina barn har gått i mina fotspår och skiter fullständigt i vad folk tycker och tänker om hur man “ska vara”, hur man “ska se ut” och vad man förväntas göra för att andra ska bli nöjda. Jag har aldrig brytt mig om hur det “ska vara”, känns det inte rätt för mig, så nej tack.

Jag talar dagligen om för båda mina barn hur mycket jag älskar dem och vilka underbara individer de är. Kärlek och trygghet är det viktigaste av allt. Sen om min dotter och/eller son väljer klänning, smink, eller annat “könsstereotypt”, det skiter jag faktiskt högaktningsfullt i. Och jag är inte en dålig förälder för det. Jag älskar dem precis som de är, och kommer alltid att göra, vilka val de än väljer i sina liv.

Idag har söta Nathalie varit här hela em och halva kvällen och klippt oss alla fyra. Jag, Anna och Alexander blev toppade, uppklippta och lite uttunnade i håret, men Jennifer chockade oss en hel del genom att… klippa av sig sitt älskade hår!

Jennifer liksom, som gråter när minsta millimeter försvinner från skallen. Som vägrar låta någon annan sätta saxen i sitt hår. Som klippt sig själv senaste året.

Jag kan ju bara säga att Jennifer behövde klippa av sig håret, för det var slitet och trasigt i halva skalpen. Så de decimetrarna som nu är ett minne blott, gjorde susen.

Vi är jättenöjda, ja alla utom Jennifer då, men hon blir aldrig nöjd med något som har med hennes hår att göra! Hon tror nog att det går att trolla hennes hår till något som är omöjligt. Även Jennifer blev jättefin i håret, men gnälliga tonåring utan mat i kroppen. Jag lovar att aldrig mer utsätta dig för detta Nathalie!

Tack bästaste Nathalie, för ditt tålamod och för din hjälp! <3 <3 <3

Jennifer förefoton:

Jennifer efterfoton:

Jag har jättesvårt att förstå varför man ska samsova med sina barn från att de är små. Visst, barnen tycker troligen det är supermysigt, men nej tack. Jag tyckte att det var skönt att somna om när jag ammade Alexander på natten, så det berodde nog mest på min egen lathet att han ibland sov kvar i min säng. Bekvämlighet. Men detta var under en väldigt kort period och inte ens varje natt.

Jag tycker inte det känns helt tryggt, kvävningsrisken av de små barnen ökar ju drastiskt om man har dem i samma säng. Och hur mysigt är det för ett barn att sova bredvid en förälder som tex har druckit och är berusad, eller som luktar rök. Eller lägger man då plötsligt barnet någon annanstans vid tex alkoholintag?

Mina barn har haft egna sängar sedan de var nyfödda. Jag har vant dem vid att sova själva och i egen bädd. Det har heller aldrig varit något problem. Sen är inget vitt eller svart, om de har varit ledsna eller rädda för något, så har de självklart fått sova bredvid mig i min säng. Jennifer kan fortfarande när det varit något jobbigt, komma in och gosa ner sig bredvid mig eller Anna. Jag skulle ALDRIG be henne gå.

Jag skulle aldrig stänga ute mina barn, det är inte det jag menar, men jag har alltid haft väldigt starka åsikter om att barnen ska ligga i egen säng. Eller vill man ha dem sovandes bredvid sig när de är tonåringar oxå?

Det måste ju vara jobbigt att vänja dem av med detta när de blir äldre? Och hur motiverar man dem till att plötsligt sova ensamma i egen säng och eget rum?

Det finns singelmammor som har sina barn sovandes i sängen, och sedan när de träffar en ny partner, så vill de plötsligt inte ha barnen hos sig i sängen nattetid längre. Hur tror de barnen mår då? Att bli “bortvalda” och inte få sova med mamma mer för att någon annan, troligen ganska okänd, ska sova där. Helt galet!

Jag tror dessutom att sexlivet skulle bli helt dämpat. Men, säger människor med barnen i sin säng, det finns väl andra ställen att ha sex på, och andra platser än sängen. Visst visst! Men jag hävdar iallafall att sängen är underskattad.

Jag tycker det är kul att ha sex varsomhelst närsomhelst, men sängen och kvällen/natten/morgonen är fan underskattat. Det finns inget mysigare än att ligga skönt i sängen och ha sex när lusten faller på, utan att man måste planera in det på ett annat ställe. Eller behöva kliva upp ur den mjuka sköna sängen om man vill ha sex mitt i natten.

Nej tack! Det är den enda tiden på dygnet man verkligen kan vara vuxen och inte ha småbarnen i famnen hela tiden. Närhet är bra, men faktiskt även mellan de vuxna. Jag vill inte välja bort mitt vuxenbehov och behovet att kunna vara obehindrat naken och leka med min partner. Det är oxå viktigt för mig.

Jag är övertygad om att mina barn fått/får den kärlek, omtanke, närhet och trygghet de behöver utan att de ligger i min säng. Det finns vakna timmar då man kan mysa ner sig med täcke och ungar i soffan tex.

Jag förstår inte heller varför man ska lägga flera av sina barn i samma säng. Barn ska väl lära sig att bli självständiga individer. De behöver ostörd nattsömn och en egen mysig säng som är bara ens egen.

Man får självklart göra som man vill, men detta är min åsikt. vad tycker du? Hur har/hade du gjort?