Idag fyller Mowgli 3 år! Han är en stor kille nu, i dubbel bemärkelse. Han är verkligen en helt underbar katt. Lite korkad och så snäll. Tjock, mjuk, lång, go päls som sätter sig överallt och som yr runt i luften så fort han rör sig.

Han är så lång så han öppnar våra innerdörrar själv. Sötnosen! Han älskar att busa och smiter ut så fort han får tillfälle. Men, han är så lugn så han rymmer inte, han vill bara nosa runt, lite som Ferdinand; sitta och lukta på blommorna.

Mowgli får återkommande som en grön finne på halsen, och den verkar göra ont när man klämmer lite på den. Den är alltid på exakt samma ställe, och ni kan se färgen/storleken på bilden ovan. Det som kommer ut, är mjukt och kladdigt.

När man fått bort det gröna så blir det som ett minihål. Hålet ser fint ut, och läker fort. Men så tar det någon månad och så är det en ny grön smetig kula som kommer ut. Man behöver inte ens klämma, den kommer ut av sig själv. Den syns utanpå huden, som om det vore en tunn hinna på den, tills man rör den.

Mycket märkligt. Det känns inte som om det är något vi behöver gå till veterinären med, men jag undrar verkligen vad det är. Kanske någon av er som läser här har sett eller hört talas om något liknande.

I övrigt så är Mowgli en hel kisse nu. Hans sår på halsen försvann helt med penicillinet, kortisonet och Hills Z/D allergimat. Skönt för honom (och oss) att slippa såren, tratten och allt rengörande.

Tänk om alla visste om den här sidan på nätet, och tänk om alla orkade engagera sig med att skriva där om man tex råkar köra på en katt, eller om man har ett djur som försvinner. Det skulle vara optimalt!

På sidan hittadjur.se finns även väldigt användbara lappar att skriva ut ang. fyrverkerier, hund i varm bil och information om vilka grader som är farliga osv.

hittadjur.se

Den känsla av maktlöshet och förtvivlan som infinner sig när ens eget husdjur försvinner är obeskrivbart hemsk.

Målet med hittadjur.se är att det ska vara som en central efterlysningssida där du kostnadsfritt kan lägga in en annons om du har förlorat ett husdjur. Du kan även lägga in en annons om du har hittat ett djur som du tror någon saknar.

Hur söt var inte den här då! Helt underbar. Våra katter hade älskat den. De, som troligen de flesta andra katter, älskar att ligga inuti saker.

Nu när vi håller på och packar och det står tomma bananlådor lite här och var, kastar sig pälsklingarna runt och dyker ner i var och annan låda. Rätt vad det är så sticker det upp ett litet katthuvud ur en låda, eller en tass från ett hål på sidan.

Igår när Anna åkte vägen mellan Gärdhem och Brunnered så låg det en död, påkörd katt mitt på vägen. Anna stannade för att ta bort den, så inte några bilar skulle köra på den. Den var fortfarande mjuk och varm, så den var ganska nyss påkörd.

Idag, alldeles nyss, åkte hon samma väg igen, och ett par hundra meter från den hon hittade igår, närmare Gärdhem, så låg det ytterligare en påkörd katt, mitt på vägen. Hon stannade och plockade bort även den från vägen. Den här katten var också var mjuk och varm, och nyligen påkörd, och tyvärr låg inälvorna utanför katten… :[

Båda dessa katter la hon ner i diket.

VARFÖR I HELA VÄRLDEN STANNAR MAN INTE OM MAN KÖR PÅ ETT DJUR!???? Varför kollar man inte hur det gick? Ifall djuret ligger och plågas! Fy fan! Det är det minsta man kan göra om man har oturen att råka köra på ett liv. För man kan omöjligt köra på något och inte märka det. Det borde smälla till, eller om man känner det under däcken.

Hur som helst, det är ju troligen någon som saknar dessa två katter. Hur gör man för att hitta ägaren till en katt? Kanske någon som läser det här känner någon som bor mellan Gärdhem och Brunnered, något närmre Gärdhem, och kan sprida detta. Så inte ägaren/ägarna behöver leta och undra. Det är nog det värsta som finns. Att ropa och ingen kommer.

Äntligen är det någon som har tagit hand om den döda katten som nu legat i tre veckor vid mitt jobb. Det har gjort ont i mig varje dag jag sett den där.

En kväll stannade jag till och letade efter en påse i bilen, men jag hade ingen. Sen slog det mig att jag hade inte vetat var jag skulle göra av kroppen. Jag kan ju inte bara kasta den i en soptunna. Det hade jag verkligen inte hjärta till. Jag vet inte om det ens är tillåtet att lägga döda djur i soporna. Det kanske hade varit bättre än att den låg vid vägen iaf. Jaja, nu är den borta.

Jag har frågat runt lite bland folk jag mött och satt upp lappen i affären, så jag gjorde vad jag kunde iaf.

—

Den här veckan jobbar jag bara tisdag, onsdag och torsdag. På fredag ska vi först hämta Eva i Skövde för att sen fortsätta till Karlskoga. Vi ska på pysselträff hos Mikaela och de andra goa tjejerna fre-sön. Jag längtar!

—

I helgen åkte Anna till Eva en sväng. Sen tog hon med sig Eva och sonen Anton hit, så de har varit här hela helgen. Mysigt! Jag har jobbat em/kväll men vi har umgåtts på dagarna fram till tre iaf. I söndags körde Anna hem dem igen.

—

Igår var vi i Göteborg. Jag var på intervju för dokussåpan Farmen som ska spelas in nu i sommaren. Men nu har jag skrivit på tystnadsplikt, så nu blir det inget mer sagt om det. ;]
__

Idag har vi varit hos underbara vännerna Nathalie och Janina. Jag körde frugan dit när jag åkte till jobbet vid tre, och sen åkte jag också dit när jag kom till stan igen. Myyyys!

—

Nu är det sovadags. Imorn VILL jag stiga upp lite tidigare så jag hinner pyssla några timmar före jobbet. Dagarna blir så korta annars och det är verkligen jättejobbigt.

Jag älskar utmaningar! Kickar! Att göra annorlunda saker! Att träffa människor! Att göra saker jag aldrig tidigare har gjort! Dessa anledningar gjorde att jag faktiskt drog iväg en ansökan till dokusåpan Farmen. Farmen ska starta igen, och ska spelas in nu i sommar, juli 2012, och två månader framåt.

Tidigare den här veckan fick jag ett telefonsamtal från “Farmen”, och på måndag ska jag på intervju. Det är nog jävligt många som ska på intervju, jag är nyfiken på HUR många, men trots det så tänds ju såklart ett litet litet hopp. Det hade varit så galet skoj att åka iväg på det, och att leva 100 år tillbaka i tiden. Spännande, galet men samtidigt otroligt jobbigt att inte få vara uppkopplad mot internet dygnet runt.

Jag kollar mail, Facebook och bloggen så fort jag vaknar. Sen bor jag med min Iphone nära till hands, tills jag somnar med den i handen när jag bloggar/spelar WordFeud mitt i natten. Det skulle verkligen vara en utmaning att inte ens ha rinnande vatten och sånt. Jag är otroligt bekväm… Men, snacka om kick! Håll alla tummar och tår!

Häromdagen när jag åkte till jobbet åkte jag förbi två döda katter. Det skar verkligen i hjärtat att se dem. När jag åkte hem på em, så var den efter vägkanten borta. Men, den som ligger precis här borta i Lödöse, ligger kvar än. Så nu har jag skrivit en lapp som jag ska sätta upp i affären. Usch för att vara den som är husse eller matte till dem. Jag vet hur ont det gör att mista en kär pälskling. Man vill veta vad som hänt om de inte kommer hem, men ändå inte… Det gör så ont, så ont…

Jag har haft rätt många katter. Den första som jag förbarmade mig över var en uteliggarkatt i stallet där vi hängde. Jag döpte honom till Dojjan, och hade med mat till honom varje dag. Men en dag när vi kom dit, så låg han stel och död i en skottkärra. Usch, jag glömmer det aldrig. Vi begravde honom i en skogsdunge i närheten.

Min lille Gizmo, en katt som vi räddade från ett hemskt öde när jag var 19 år, försvann spårlöst. Jättejobbigt, jag undrar än idag vad som hände med honom. En annan katt, Elvis, som vi fick av en granne, och som dessutom hade förlorat svansen av någon anledning, blev påkörd fick vi veta av någon.

Tova var en katt som vi försökte ta hand om men det gick inte med de andra katterna. Minns inte riktigt hur det gick med henne, men tror att den förre ägaren fick ta henne tillbaka.

Sen har jag haft flera katter som vi varit tvungna att avliva. Bubben blev troligen påkörd av något, en skördetröska? Han kom hem med svansen hängandes i en uppskuren spiral och ena bakbenet brutet. Detta var oxå när jag var i tonåren. Jag hade inte någon försäkring på katterna på den tiden, högst korkat. Men, jag hade troligen inte haft råd med operationen ändå.

Sen har vi syskonen Kim och Mimmie. Mimmie var sjuk på något sätt så henne var vi tvungna att avliva. Kim var som en hund, han följde med mig var jag än gick, till och med till posten och affären osv, och väntade utanför. När jag var ihop med Jennifers pappa så fick han för sig att han var allergisk, (idag föder han upp katter!?) så vi var tvungna att ta bort Kim.

Tibby var min älskade skogskatt. Världens underbaraste katt! Jag räddade honom från en tjej som avreagerade sig på katten när hon var arg, och fick honom att bli både lugn och rumsren igen. Han bodde oxå hemma hos mig när jag träffade Jennifers pappa, och jag gav bort Tibby till en vän när den troligen påhittade allergin dök upp. *arg* Sedan avlivade kompisen Tibby utan att säga något till mig. Det har jag haft lite svårt att komma över… Snällare och vackrare katt fick man leta efter.

Snoddas och Zeke hade jag när jag träffade mitt ex. Snoddas var lite opålitlig och flög på Jennifer när hon gick förbi honom. Tyvärr fick han somna in. När jag och exet flyttade ihop fick min mormor och morfar ta hand om Zeke eftersom exets son var allergisk. Nu när både mormor och morfar gått bort, så bor Zeke hos min kära kusin Lisa.

Nu har vi våra älskade katter Zpiky, Tindra och Mowgli, och jag vill ALDRIG ALDRIG någonsin igen leva utan katter vid min sida. Jag är så ledsen för alla tidigare katter som jag saknar jättemycket. Detta inlägget blev lite jobbigt att skriva, så nu räcker det.

Här finns lite söta foton på Tindra och Zpiky. Jag har alldeles glömt lägga in Mowgli där. *to-do-list*

När jag gick förbi terrariet med vår spindel Lucifer, så var det något på gång där inne. Hon stod i ett hörn och gnuggade på sina nätspinnarspröt med benen.

Det är ett par år sedan hon ömsade skinn senast. Jag tror att det kan vara det som är dags igen. Förrförra gången lyckades jag fånga hela ömsningen med kameran. Den kan ni se här.

Det är lite steg-för-stegfoton, och längst ner på den sidan är en liten filmsnutt som någon spelat in på en hel ömsning, och snabbat på. Skithäftigt!

Ja, vi lär väl se imorgon om det hänt något revolutionerande i terrariet. Lucifer köpte jag när min son var ett halvår, alltså för 20 år sedan. Hon hänger med än och har änna blivit en inventarie i vårt hem. Vacker och fascinerande, stor som en handflata.