Dag 7/8: Onsd 1 feb 2012

Idag hade vi inget speciellt inbokat mer än att vi skulle åka upp i norr och titta på naturen och lite annat. Vi tog lite sovmorgon och ställde klockan på tio istället för åtta. Jag är så förkyld så det spränger i huvudet, men det är näst sista dagen här nu, så jag får bara gilla läget.

Mysmorgon, duschat, packat väskorna och ätit frukost i godan ro. Som vanligt tog vi med oss matsäck i form av mackor och dryck. Idag hade vi med oss en påse muffins också.

Först åkte vi till en park här i Puerto De la Cruz som heter Jardin Botánico. Där fanns otroligt vackra blommor och träd. Häftiga träd där det såg ut som om rötterna hängde från grenarna och växte som trådar på stammarna.

Efter den botaniska parken åkte vi vidare mot Temeriffas norra del. Vi var i Punta del Hidalgo och tittade på utsikten. Vi hamnade bakom en bil som hade megafoner på taket, som “skrek ut” någonting om att ett barn på 5 år, Alejandro, som hade vit tröja, hade försvunnit. Hemskt. Men, jäkla bra sätt att få ut det till folk.

Vi åkte uppför bergen på slingervägar för att komma till Anaga som ligger uppe bland bergen. Det var otroligt grönt överallt och jättefin natur, till skillnad från när vi åkte upp bland bergen mot Teide på andra mitt på Teneriffa-ön.

Vi körde så långt upp/ut vi kunde komma med bil. Det är helt fascinerande att folk BOR sådär högt uppe i bergen, i risiga hus och lite här och där. Det är långt att åka dit upp och det är vägar som svänger hej vilt så man kan bara köra i ca 20-35 km/h. Max! Vägarna är otroligt smala så man vill inte möta en bil, men det gör man såklart lite då och då.

Väl där uppe längst upp, så var det lite hus. Man kunde gå en bit till, men bi insåg att det skulle inte vara ett dugg mer spännande en bit längre in i berget. Däremot kom det först en hundkrake gåendes, som såg helt deprimerad och ihopkrupen ut. Den såg inte ut att leva ett bra liv.

Efter kom ytterligare en hund, en hona med hängande tuttar. Hon var jättesöt men såååå mager så revbenen stack ut och ryggraden såg ut att vara en bit utanför hunden. Hon gick ihopkrupen och såg rädd ut med svansen mellan benen. Det såg ut som om hon hade fått både skäll och stryk, stackarn.

När Anna pratade med henne så lyfte hon sina slokande öron. Så söt. När vi åkte så hade hon gått iväg, men var framför oss på vägen ut från stället. Vi stannade till och så fick hon ett par muffinsar och osten från mackor vi hade kvar i vår matsäck. Vi tyckte så synd om henne och ville helst rädda henne, ta med henne hem och ge henne massor av kärlek, mat och glädje.

Anna grät när hon gav hunden vår matsäck. Hunden var jättehungrig och slickade på Annas hand när det var slut. Men hon såg jätterädd och orolig ut hela tiden samtidigt som hon blev så glad för den lilla maten hon fick. Jag grät när vi åkte därifrån. Det är så jobbigt att se djur fara illa. Det gör så ont i mig. Jag har tänkt på hunden hela dan/kvällen. Kan inte få bort henne från näthinnan.

Hur kan man vara så elak mot djur? Hur kan man behandla dem illa? Det var tre killar som oxå stannat där, och de skrattade åt hunden och kastade en torr stenhård brödkant till henne, som hon såklart inte ville ha, och hånade henne. Idioter! Anna kan lite spanska, så hon förstod vad de sa.

Vi åkte därifrån med sorg i våra hjärtan. Inget kändes plötsligt roligt. Vi hade tänkt åka till La Laguna och gå en sista sväng bland butikerna där. Men vi gick in i en butik, sen valde vi att åka hem. Det kändes bara tråkigt och båda tänkte på hunden.

Väl hemma på hotellet så delade vi på en pizza. Det har inte varit speciellt god mat här tyvärr. Det godaste var pizzan idag, men annars brödet vi ätit till frukost med massa frön på; solrosfrön, linfrön, sesamfrön och nån form av korn/vete?

Vi har köpt lite träfigurer och sånt som minne, och vi är osäkra på hur det funkar med vikten på våra väskor. Får man “bara” betala för det då, eller måste man lämna kvar saker? Det är lite nervöst. Min väska väger enligt vågen här på hotellet 15,5 kg, Annas väger 18 kg och mitt handbagage väger 7 kg. Hmm. Det står 20 kg, så vi hoppas på det.

Nu är det dax att sova. Imorgon är det hemresa, och bussen går från hotellet redan kl 09.10. Flyget går från andra sidan ön, 1,5 h bort runt ett tror jag. Vid sex ska Pirkko hämta oss på flygplatsen och köra oss hem.

Jag antar att ingen som läser här inne har missat att jag älskar djur otroligt mycket. Jag mår riktigt riktigt illa och det gör ont i hela hjärtat om ett djur far illa, om det ligger ett dött djur intill vägkanten eller bara om jag ser ett djur ute, ensamt. Tankarna sätter igång att snurra och jag vill bara hem till våra tre pälsklingar och gosa in mig i deras pälsar. Och visa/tala om för dem hur mycket jag älskar dem och hur mycket de betyder för mig. De är mina bebisar.

Varje dag när jag åker till och från jobbet så åker jag förbi inte mindre än två djurkyrkogårdar. En här i stan och en nästan i Lilla Edet. Jag har skrivit om den en gång tidigare. Varje dag när jag åker förbi där, så måste jag titta om det är några lyktor tända. Det har nästan blivit en tvångstanke. Varje gång jag ser det lysa, för det gör det, vilken tid på dygnet jag än passerat, så vandrar mina tankar vidare till tidigare djur jag haft.

Jag minns dem med värme, kärlek och även ångest. Det finns katter som har ryckts ifrån mig utan att jag fått säga hej då. En hittades på en väg i Sollebrunn då jag bodde där. Död. En annan försvann, och kom aldrig mer tillbaka. DET är riktigt jobbigt. Fortfarande, trots att det är över 20 år sedan. Jag blir fortfarande ledsen när jag funderar på vilket öde som gick honom till mötes. Var han blev av, om han plågades… Osv.

Idag när jag åkte förbi djurkyrkogården i Lilla Edet så for tankarna iväg till filmen jag såg förra året. Hachiko – A Dog’s Story. Jag borde ha slagit bort tankarna. Det är inte så svårt egentligen. Men, icke. Jag tvingade? mig själv att tänka på filmens slut. På den stackars underbara hunden. Hur ensam han var och hur mycket han saknade och längtade efter sin husse som bara försvann. Hur han väntade på husse varje dag i nio år.

Nio ÅR! Fattar ni hur lång tid det är!

Jag har tänkt på filmen hela kvällen. Just nu ligger jag och gråter, letade efter en bild att lägga in här, och då kom tårarna. Kanske var det dem jag var ute efter. Kanske behövde jag gråta. Jävligt konstigt sätt att få fram det på kan jag tycka, men det hjälpte ju. Till slut.

Jag känner mig sådär eländig som man kan göra ibland. Så där ensam och skör. Sårbar ända intill själen. Egentligen vet jag inte varför, jag borde vara lycklig och må bra. Jag mår bra. Egentligen. Troligen är det mina hormoner som spökar. Jag har ju fått tillbaka min mens efter hyvlingen av livmodern. Och det suger. Jag hatar att vara så här känslig, hela min kropp spelar mig ett spratt. Ingenting stämmer.

Jag har ALDRIG gråtit så mycket till en film som när vi såg denna. Så sorglig och så vacker på samma gång.

Läs inte texten nedan om du har tänkt se filmen.

Hachiko – En vän för livet (A Dog’s Story)

År 1924 förenades Hachi med sin ägare Hidesabur? Ueno, som arbetade som professor på Tokyos universitet. Varje dag lämnade Hachi sin ägare vid järnvägsstationen och mötte honom sedan vid samma plats vid arbetsdagens slut.

Denna dagliga ritual fortsatte fram till en dag i maj år 1925 då professorn en kväll inte dök upp vid tåget. Professor Ueno hade, vid universitetet samma dag, drabbats av en stroke som ledde till hans bortgång, därför återvände han aldrig till järnvägsstationen där Hachi väntade.

Efter sin ägares död fick Hachi ett nytt hem, som han ständigt rymde ifrån för att bege sig till järnvägsstationen. I 9 år väntade Hachi vid stationen precis vid den tid, då tåget hans husse åkt med skulle anlända, men husse återvände aldrig.

Hachis närvaro vid stationen uppmärksammades av andra pendlare och många mindes, hur Hachi hade väntat varje dag där på professor Ueno. De började ta med mat och godsaker till Hachi.

Professor Uenos före detta student återvände ofta för att besöka Hachi och genom åren skrev han flera artiklar om hans otroliga lojalitet. År 1932 publicerades en av artiklarna i Tokyos största tidning och Hachi blev känd över hela landet.

Hans trofasthet mot sin husse imponerade på folket i Japan och ansågs representera en familjelojalitet som alla borde sträva efter. Lärare och föräldrar använde berättelsen om Hachik? som ett exempel för sina barn och elever. En känd japansk konstnär skapade en skulptur av hunden och hela Japans medvetande om rasen Akita växte.

Så småningom blev Hachis legendariska trofasthet en nationell symbol för lojalitet. I april år 1934 restes en bronsstaty av honom på stationen, där han väntade varje dag och Hachi var själv närvarande vid avtäckningen. Under åren så började man hedra Hachi med att säga ‘Hachik?’, eftersom ‘k?’ är ett hederstitel.

Hachik? dog den 8 mars år 1935. Han hittades på en gata och man fann att han hade hjärtmask och tre-fyra Yakitori-pinnar (en sorts grillspett med kyckling) hittades i hans mage. Han finns idag uppstoppad på National Science Museum of Japan i Ueno, Tokyo.

Källa: Wikipedia

Hemma efter en vaken natt på jobbet. Jag är nedkrupen i sängen i ett alldeles perfekt iskallt sovrum, och bredvid mig ligger en fjäskig spinnande Mowgli. Han är supergosig sötnosen. Det är så mysigt med katter. Och ju större de är desto bättre. Någon gång i mitt liv ska jag ha en riktigt stor Main Coon. Mowgli är nog en del Main Coon, och han är jättestor.

Nu ska jag stänga av ljudet på min iPhone, och sova till minst tre. Sen blir ser pyssel och efter det jobba 22.00-07.15. Det ska bli såååå skönt att sova.

Natti natti…

Jag tycker synd om alla djur på nyårsnatten, till exempel hundar och katter som ofta är rädda när det smäller. Visst kan man säkert lära många att det inte är farligt, men det känns korkat att tro att man kan lära alla per automatik! Tack och lov för dem som faktiskt inte blir skrämda, men de stackarna som aldrig fått lära sig eller kunnat lära sig.

Är det då hundarnas fel att mattar och hussar inte tagit tag i det, eller att hundarna helt enkelt ÄR och förblir rädda utan att ha förmågan att kunna tycka att det är ok. Det är inget som är naturligt i ett djurliv. Ska de lixom bara “få skylla sig själv då eller?” Hur vet människan att djuret inte våndas i tysthet?

Det finns alltför många idioter som smäller i närheten av hundar för att det är roligt att se dem hoppa av rädsla. Jag önskar man kunde skrämma skiten ur de människorna, oftast yngre killar. Jag såg senast förra veckan exempel på detta.

Ett par yngre killar smällde smällare när en hundägare med sin hund gick över vägen. Hunden formligen studsade fram och tittade sig omkring. Hänsyn var inget ord som fanns i dessa killars vokabulär tyvärr, så de brydde sig föga om hundstackarn. De skrattade och slängde några smällare till.

Jag ville bara stanna och slita upp bildörren och skälla ut ungjävlarna! DÄR brister det verkligen i uppfostran. Hur kan man njuta av att se ett djur må dåligt, hur kan man ens komma på tanken att skjuta några smällare till när man så uppenbart ser rädslan.

Personligen ser jag inget nöje överhuvudtaget med att se på när alla pengar går upp i rök. Jag ser inte, har faktiskt aldrig sett tjusningen eller fascinationen med alla dessa smällare, raketer och tårtpjäser som folk är helt galna efter. Visst kan det vara vackert, men det finns annat som är tusen ggr vackrare, och som inte skrämmer våra djur. Skänk pengarna till nåt vettigare istället, kanske djurhjälporganisationer. ;)

Våra pälsklingar Tindra, Mowgli och Zpiky.
Det är inte ofta man lyckas fånga dem alla tre på samma bild.
De nedre bilderna har jag snott från Google.

Fyrverkerihistoria

Fyrverkerier är kända sedan tidigt 1400-tal i Europa. Krutet kom till Europa på 1200-talet. Seden kommer ursprungligen från Kina, där krutet troligen uppfunnits långt tidigare. I Kina används smällare, som ett sätt att skrämma bort onda andar vid många händelser som begravningar, bröllop, invigningar och start på festligheter.

Troligen spreds tekniken via de gamla handelsvägarna till Europa. Européerna har sedan utvecklat tekniken vidare. Idag sker den största delen av världens produktion i Kina, men även Italien, Spanien, Indien och andra länder har en egen produktion av mindre volymer. I Sverige tillverkas numera endast specialprodukter på några få ställen, oftast endast för företagens egna användning.

Källa: Wikipedia

Igår hörde jag på radion att Tarzans apa Cheetah hade dött i en ålder av 80 år. Åh, tänkte jag! DET måste jag blogga om. Hur coolt är det inte att en apa blivit så gammal till att börja med. Och nu när jag skulle ut och hitta nån fin bild på apan, så står det överallt att Cheetahs död ifrågasätts.

Eller kanske inte döden i sig, utan vem apan är. Jag kan väl tycka att det är helt oviktigt! Apan är död, troligen vid en hög ålder. Häftigt att den levt så länge, men nu är han borta. Sorligt… Apor är så söta! Eller, inte alla, men många. Babianer är grymt fula med sina stora röda rumpor, men såna här apor, som Cheetah är gulliga.

Att jag är känslig har jag vetat länge, men så här känslig!? När jag läste den vackra storyn om jägaren och rådjursungen som blivit goda vänner stacks det rejält i tårkanalerna. Vilken grej! Sånt händer ju liksom bara inte på riktigt.

Bambinas mamma blev påkörd och Bambina blev lämnad kvar. Hon kommer när jägaren visslar och lyder honom som en hund. När han försökte få henne att lämna honom, så hoppade hon i vattnet och simmade efter.

Verkligheten är grym…

ÄNTLIGEN ska katten få ett högre värde. Det är verkligen på tiden. Katter har tyvärr alltid räknats som mindre värda, och det är stor skandal. Registrering och kastrering ska bli obligatoriskt enligt lag, och det tycker jag är bra. Varför skulle katter vara mindre värda än hundar? För mig har de precis lika stort värde.

Det är inte bra att det föds katter hej vilt, och att de förvildade lever överallt. De behöver ett hem och kärlek precis som hundar. Det finns inte på kartan att man skulle lämna en hund vind för våg, eller låta valpar bli släppta ute för att tvingas överleva på egen hand. Ja, om man inte är sjuk i huvudet då.

Våra sötnosar, Tindra, Mowgli och Zpiky