Äntligen söndag. Jag har jobbat hela helgen, så nu är jag välförtjänt ledig i två dagar. Kommande vecka jobbar jag bara onsdag och torsdag sen bär det av till Svartå på pysselträff hela nästa helg.

Vi åker på fredagen, de slår upp dörrarna kl 18. Vi kommer att sova på medhavda madrasser i bygdegården fredag och lördag natt tillsammans med ett helt gäng pysslerskor. Åh, det ska bli så roligt! Många av dessa underbara människor träffar vi ju inte så ofta heller.

I helgen har frugan varit hemma samtidigt som mig, vilket nästan aldrig händer. Vi jobbar ju tyvärr helt olika tider när Anna får timmar. I går var vi hos Nathalie och Janina tills klockan var bortåt halv tre på natten. Eller var den halv fyra? Tiden rusar verkligen iväg när man har trevligt, och detta goa par får vi aldrig nog av!

Jag längtar mig helt sjuk efter vår kommande flytt in till centrum igen. Jag vill flytta nu, helst igår. Jag planerar till och med hur sakerna ska placeras i skåpen redan nu, i skallen. Det är så roligt att få göra ordning ett helt nytt hem. Hoppas hoppas att vi får välja lite nya tapeter oxå.

Nu har jag pratat med chefen om när jag vill ha semester. Jag valde den tidiga semestern i år, så kan jag välja den sena nästa år. Detta innebär att jag kan ha semester 25 juni-22 juli om jag vill ta ut mina fyra veckor i ett svep. Men, jag vet inte om jag vill det. Jag tror jag vill spara lite till i höst. Jag får se hur jag gör, får väl kolla vad som händer i mitt liv och när för att planera efter det. De vill att man tar ut tre efterföljande veckor iallafall.

Nu är jag iallafall ledig på Fallens Dagar, vårt årliga stadsevenemang. Det är det enda som händer i Trollhättan känns det som, så man får väl passa på. Det ska bli extra roligt i år eftersom vi bor mitt i stan på gågatan med ena balkongen ut mot gågatan. Vi kommer se hela gågatan och även torget. Häftigt! Ååååå, vill flytta!!!

Jag har blivit helt kär i Mikael Wiehes låt Flickan och kråkan. Jag älskar när Timbuktu sjunger den. Även låten Vart jag mig i världen vänder med Den svenska björnstammen är galet bra.

Jag har lyssnat på Thåströms nya platta. Köpte den, Thåströms är ju alltid Thåström. Men, den här plattan räckte inte långt. Det hjälpte inte att min tonårsgud sjunger med sin underbara röst. Plattan är… tyvärr kass. Inget jag njöt av att lyssna på. Det kändes som om alls låtar var en sammanhängande långtråkig låt som bara ändrade story. Stor besvikelse. Rekommenderas inte.

Jennifer har varit hos en kompis, han bor åt Boråshållet, så henne har jag inte sett röken av på hela helgen. Alexander hade tre killkompisar här i fredags på lite party. De var bara här hemma och umgicks, sen sov alla tre killar över. Skönt att veta var de är när de dricker.

Mowglis sår har blivit nästan helt bra! Underbart! Han har fått cortison och penicillin i ett par veckor nu. Alla sår som fanns innan har så gott som läkt ut. Det enda som är kvar nu är ett under hakan på halsen. Så fort även det har läkt så ska han få slippa den där tratten på heltid.

Idag när vi skulle ta av Mowgli hans bandage på ena framtassen, så upptäckte vi att veterinären hade glömt att ta bort kanylhållaren. Eller vad heter det? Vi tog iallafall bort den och satte en tejp.

Om två veckor ska vi tillbaka till Smådjurskliniken i Uddevalla och ta bort stygnen. Då har de även fått hans provsvar. De tog en del prover och lite hud, därför de fick sy. Mowgli äter nu både penicillin och kortison. Han hade en infektion i kroppen. Som om det inte vore nog med såren.

Stackars stackars kisse. Men nu måste de bannemig komma på en lösning hos veterinären. Håll alla tummar ni kan!

Imorse körde vi Mowgli till veterinären. Stackarn både spydde, dreglade och bajsade i buren på vägen dit. Han tycker inte om att åka bil, det är en sak som är säker.

Vi lämnade honom hos veterinären, för att hämta honom på em. Han skulle sövas och det skulle tas blodprover. Jag bad veterinären att kolla vilken sorts protein osv som han är allergisk mot.

Jag hade en tid hos min tandläkare Minna, nån timme senare, även det i Uddevalla, så vi åkte och satte oss där. Jag har inte varit hos tandläkaren sen 2008, sånär som på besöket uppe i Jämtland förra året då jag drog en tand.

Jag hade… 12 hål! Jag höll på att trilla av stolen. Jag som alltid haft jättestarka tänder och väldigt få hål. Men tandläkaren trodde det beror på att jag äter oftare efter gastric bypass-operationen. Men hallå eller, tolv!?

Jaja, det är ju bara att ta tag i detta. De tog bort min tandsten, som var väldigt sparsam, med ultraljud. Sen lagades det hålet som hade blivit synligt i framtanden. Jag var helt bedövad i halva fejset. Jag fick ny tid i mitten på mars, och då ska hon bedöva och laga massor på en gång. Jag fick en tid på 90 minuter.

De gjorde en kostnadsförslag, och nog kostar det att gå till tandläkaren alltid. 11.258 kr. Luften gick nästan ur mig. Men men, ett nödvändigt ont, det är skönt att man får dela upp det lite. Mowglis besök kostade 1300 kr som inte går att dela upp, så idag var det en snuskigt dyr dag att heta Milo och Anna Lilja.

Efter besöken i Uddevalla så åt vi lite och sen mötte vi Alexander i stan. Han följde med och tittade på lägenheten vi vill ha. Den var helt underbar i planlösningen, stor och rymlig. Det var tre sovrum och ett tvrum med matsalsdel i ett eget rum. Matsalsdelen blir ju ett klockrent pysselrum.

Nu håller vi alla tummar och tår att vi på något sätt kan få den lägenheten, trots betalningsanmärkningar. Vi Vill verkligen ha den!

På dagen ringde min chef och frågade om jag kunde jobba kväll. Sjuk personal. Javisst det fick jag ju bara lösa. Behöver alla pengar jag kan få just nu. Anna fick hämta Mowgli. Han fick både kortison och penicillin utskrivet stackarn. Han hade även en infektion i kroppen, utöver sina sår. Om två veckor får vi svaret på proverna som togs idag

Hela söndagen så hördes en katt skrika utanför Evas hus. Hon bor på fjärde våningen, men skriken hördes väldigt väl. Katten jamade och den lät så förtvivlad så vissa skrik/jam lät som som en skällande hund. Hjärtskärande, som ett plågat barn.

Jag blir så illa berörd när något är fel med ett djur. Det här kändes verkligen inte rätt. Vi gick ner och tittade till katten, kände på den och gav den vatten och lite skinka. Katten åt lite försiktigt, gick mest avvaktande runt och tittade på oss. Men, den kändes väldigt snäll plus att det märktes att den egentligen var tillgiven.

Svansen var borta så jag döpte katten till… Svanslös. Han hade ett väldigt säreget utseende, och påminde väldigt mycket om den svanslösa Manx-katten. Manx-katterna har svagt utvecklad svans, dock i olika hög grad. Pälsen kan vara antingen kort eller lång, och finns i många färger. Huvudet är stort och runt. Ögonen motsvarar pälsens färg. Öronen har avrundade spetsar, kroppen är kraftig och ryggen kort. De har längre bakben än framben och ser lite harliknande ut. Precis som fina Svanslös!

Det märktes väldigt tydligt att det var en uteliggarkatt. Den var smutsig och fet i pälsen, hade smutsiga öron, dock ej skabb. Pälsen var kort men väldigt tjock och på bakre delen av ryggen hade den jättehårda och rätt många tovor. Svansen kan ha blivit kapad, det vet vi ju inte, men stumpen var hur som helst “hel”.

Ingen kan väl behandla sin katt så här illa, så jag misstänker att katten är på rymmen, eller att *ve och fasa* någon har övergivit kattstackarn.

Jag kände över ryggen på honom, och han var otroligt mager plus att revbenen stack ut. Han var väldigt grov över “axlarna”, men om man lägger fingret mellan “axlarna” och drar bakåt på ryggraden så känner man lätt om det är ett magert djur. Men, han kändes inte utsvulten eftersom han inte kastade sig över skinkan, så han måste ha fått tag på mat någonstans.

Jag tyckte så synd om honom. Stackars kissen. Om vi inte redan hade haft tre katter, varav en sjuk, där hemma, så hade jag tagit med honom hem. Han behövde kärlek, mat, omsorg, en veterinärs omdöme och kastrering.

På ena sidan av halsen hade han en svullnad under huden. Det kändes tjockt och inflammerat. Det kan ha varit en fästing som orsakat honom det. Jag trodde inte det fanns fästningar den här tiden på året, men det satt fast ett sprattlande äckel i ryggen på Svanslös.

Vi kollade upp var man kunde vända sig och försökte ringa ett par ställen. Klockan var runt elva och troligen är det ingen som har telefonjour den tiden, tyvärr. Jag knackade på hos grannen till Eva, längst ner. Hon hade katt så jag frågade om det kanske var hennes katt.

Svanslös väckte mig med sitt skrikande vid ett par tillfällen under natten och även på morgonen. Det är ju svinkallt ute oxå. Jag ville bara hålla om stackarn och ge honom värme.

Svanslös var så utmattad så när han jamade under fm, så var han hes. Han var nog trött efter att ha stått och ylat i ett dygn, så han vilade lite i knät när han kändes sig lite tryggare innan vi åkte till Katthemmet med honom. Sötnos… Åh, vad jag önskar att jag kunde ta med honom hem.

Vi fick låna Marias kattbur när vi körde Svanslös till Skövde katthem. Vi hade pratat med en tjej där som sa att vi skulle komma med honom. Hon skulle observera honom i ett par dagar, och sedan ta med honom på en veterinärrunda med undersökning och kastrering. Sen skulle hon sätta ut en annons, så får vi se om någon hör av sig.

Jag har fått ett mail av en tjej som skrev att hon fick telefonsamtal i höstas när hon hittat en katt. Samtalet var från en kvinna som för ca tre år sedan blivit av med sin gråtigrerade svanslösa katt i Tidaholm. Kvinnan ringde på alla hittade katter i hopp om att hennes svanslöse älskling skulle dyka upp.

Tyvärr hade såklart inte tjejen kvar kvinnans telnr, men skulle sätta upp en annons i samma affär som i höstas. Kanske kvinnan med den förlorade katten hör av sig, och TÄNK OM det är samma katt! Det vore ju helt underbart, men tre år är lång tid, speciellt om man är en uteliggarkatt. Men, hur som helst är Svanslös nu i goda händer.

Det finns gott om sjuka människor i vår värld, och att ha 73 katter, samt två hundar, överhuvudtaget, vare sig det är i en trerummare eller ett hus på 400 kvm, är inte ok. Jag finner inget syfte överhuvudtaget. Tyvärr har katter alldeles för låg status, och folk tror att man kan behandla dem hur man vill. Att man kan lämna dem vind för våg, och att man kan ha vilka som helst tillsammans var som helst.

73 katter. Sjuttiotre. Vi har tre… 73 är 70 fler. SJUTTIO! Man kan inte ge KÄRLEK, MAT, OMSORG och RENHET till så många katter. Inte en person. Då måste man vara många, det måste vara organiserat, det måste finnas UTRYMME för alla katterna att kunna få sig en frizon att känna sig trygg i.

Våra tre katter slåss titt som tätt, jag kan ju bara ana hur 73 katter agerar tillsammans. Dessutom på en sån liten yta som tre rum. SJUTTIOTRE katter. Det är helt galet! Jag kan inte ens förstå hur människan bakom detta tänker. Det är knappast en djurvän. En djurvän fattar att detta inte går.

Jag vill ha minst tio katter, och alla ska helt ligga på och runt mig i sängen när jag sover, för det är så mysigt med gosiga katter. Men, nä! Det fattar jag väl att det inte är realistiskt. Det går inte! Vi har tre och det är nästan en för mycket.

Sen har vi den här kategorin som tex har stall där det samlas katter som får ungar… som får ungar… som får ungar… och helt plötsligt kryllar det av katter som är halvvilda, som inte får tillräckligt med mat, som aldrig får komma in i värmen, som knappt eller aldrig får kärlek eller beröm. DET ÄR INTE OK!

Det är så jävla oansvarigt! Har man djur ska man ta hand om dem. En katt är ett djur som behöver kärlek och omtanke likväl som en hund. Dessa stallmänniskor behöver få in i sina skallar att katter inte är “bara katter”. De skulle aldrig behandla en hund eller en häst på det sättet. För de har högre status i samhället.

Sång här gör mig så JÄVLA förbannad! Jag går verkligen igång när djur far illa.

Dag 7/8: Onsd 1 feb 2012

Idag hade vi inget speciellt inbokat mer än att vi skulle åka upp i norr och titta på naturen och lite annat. Vi tog lite sovmorgon och ställde klockan på tio istället för åtta. Jag är så förkyld så det spränger i huvudet, men det är näst sista dagen här nu, så jag får bara gilla läget.

Mysmorgon, duschat, packat väskorna och ätit frukost i godan ro. Som vanligt tog vi med oss matsäck i form av mackor och dryck. Idag hade vi med oss en påse muffins också.

Först åkte vi till en park här i Puerto De la Cruz som heter Jardin Botánico. Där fanns otroligt vackra blommor och träd. Häftiga träd där det såg ut som om rötterna hängde från grenarna och växte som trådar på stammarna.

Efter den botaniska parken åkte vi vidare mot Temeriffas norra del. Vi var i Punta del Hidalgo och tittade på utsikten. Vi hamnade bakom en bil som hade megafoner på taket, som “skrek ut” någonting om att ett barn på 5 år, Alejandro, som hade vit tröja, hade försvunnit. Hemskt. Men, jäkla bra sätt att få ut det till folk.

Vi åkte uppför bergen på slingervägar för att komma till Anaga som ligger uppe bland bergen. Det var otroligt grönt överallt och jättefin natur, till skillnad från när vi åkte upp bland bergen mot Teide på andra mitt på Teneriffa-ön.

Vi körde så långt upp/ut vi kunde komma med bil. Det är helt fascinerande att folk BOR sådär högt uppe i bergen, i risiga hus och lite här och där. Det är långt att åka dit upp och det är vägar som svänger hej vilt så man kan bara köra i ca 20-35 km/h. Max! Vägarna är otroligt smala så man vill inte möta en bil, men det gör man såklart lite då och då.

Väl där uppe längst upp, så var det lite hus. Man kunde gå en bit till, men bi insåg att det skulle inte vara ett dugg mer spännande en bit längre in i berget. Däremot kom det först en hundkrake gåendes, som såg helt deprimerad och ihopkrupen ut. Den såg inte ut att leva ett bra liv.

Efter kom ytterligare en hund, en hona med hängande tuttar. Hon var jättesöt men såååå mager så revbenen stack ut och ryggraden såg ut att vara en bit utanför hunden. Hon gick ihopkrupen och såg rädd ut med svansen mellan benen. Det såg ut som om hon hade fått både skäll och stryk, stackarn.

När Anna pratade med henne så lyfte hon sina slokande öron. Så söt. När vi åkte så hade hon gått iväg, men var framför oss på vägen ut från stället. Vi stannade till och så fick hon ett par muffinsar och osten från mackor vi hade kvar i vår matsäck. Vi tyckte så synd om henne och ville helst rädda henne, ta med henne hem och ge henne massor av kärlek, mat och glädje.

Anna grät när hon gav hunden vår matsäck. Hunden var jättehungrig och slickade på Annas hand när det var slut. Men hon såg jätterädd och orolig ut hela tiden samtidigt som hon blev så glad för den lilla maten hon fick. Jag grät när vi åkte därifrån. Det är så jobbigt att se djur fara illa. Det gör så ont i mig. Jag har tänkt på hunden hela dan/kvällen. Kan inte få bort henne från näthinnan.

Hur kan man vara så elak mot djur? Hur kan man behandla dem illa? Det var tre killar som oxå stannat där, och de skrattade åt hunden och kastade en torr stenhård brödkant till henne, som hon såklart inte ville ha, och hånade henne. Idioter! Anna kan lite spanska, så hon förstod vad de sa.

Vi åkte därifrån med sorg i våra hjärtan. Inget kändes plötsligt roligt. Vi hade tänkt åka till La Laguna och gå en sista sväng bland butikerna där. Men vi gick in i en butik, sen valde vi att åka hem. Det kändes bara tråkigt och båda tänkte på hunden.

Väl hemma på hotellet så delade vi på en pizza. Det har inte varit speciellt god mat här tyvärr. Det godaste var pizzan idag, men annars brödet vi ätit till frukost med massa frön på; solrosfrön, linfrön, sesamfrön och nån form av korn/vete?

Vi har köpt lite träfigurer och sånt som minne, och vi är osäkra på hur det funkar med vikten på våra väskor. Får man “bara” betala för det då, eller måste man lämna kvar saker? Det är lite nervöst. Min väska väger enligt vågen här på hotellet 15,5 kg, Annas väger 18 kg och mitt handbagage väger 7 kg. Hmm. Det står 20 kg, så vi hoppas på det.

Nu är det dax att sova. Imorgon är det hemresa, och bussen går från hotellet redan kl 09.10. Flyget går från andra sidan ön, 1,5 h bort runt ett tror jag. Vid sex ska Pirkko hämta oss på flygplatsen och köra oss hem.

Jag antar att ingen som läser här inne har missat att jag älskar djur otroligt mycket. Jag mår riktigt riktigt illa och det gör ont i hela hjärtat om ett djur far illa, om det ligger ett dött djur intill vägkanten eller bara om jag ser ett djur ute, ensamt. Tankarna sätter igång att snurra och jag vill bara hem till våra tre pälsklingar och gosa in mig i deras pälsar. Och visa/tala om för dem hur mycket jag älskar dem och hur mycket de betyder för mig. De är mina bebisar.

Varje dag när jag åker till och från jobbet så åker jag förbi inte mindre än två djurkyrkogårdar. En här i stan och en nästan i Lilla Edet. Jag har skrivit om den en gång tidigare. Varje dag när jag åker förbi där, så måste jag titta om det är några lyktor tända. Det har nästan blivit en tvångstanke. Varje gång jag ser det lysa, för det gör det, vilken tid på dygnet jag än passerat, så vandrar mina tankar vidare till tidigare djur jag haft.

Jag minns dem med värme, kärlek och även ångest. Det finns katter som har ryckts ifrån mig utan att jag fått säga hej då. En hittades på en väg i Sollebrunn då jag bodde där. Död. En annan försvann, och kom aldrig mer tillbaka. DET är riktigt jobbigt. Fortfarande, trots att det är över 20 år sedan. Jag blir fortfarande ledsen när jag funderar på vilket öde som gick honom till mötes. Var han blev av, om han plågades… Osv.

Idag när jag åkte förbi djurkyrkogården i Lilla Edet så for tankarna iväg till filmen jag såg förra året. Hachiko – A Dog’s Story. Jag borde ha slagit bort tankarna. Det är inte så svårt egentligen. Men, icke. Jag tvingade? mig själv att tänka på filmens slut. På den stackars underbara hunden. Hur ensam han var och hur mycket han saknade och längtade efter sin husse som bara försvann. Hur han väntade på husse varje dag i nio år.

Nio ÅR! Fattar ni hur lång tid det är!

Jag har tänkt på filmen hela kvällen. Just nu ligger jag och gråter, letade efter en bild att lägga in här, och då kom tårarna. Kanske var det dem jag var ute efter. Kanske behövde jag gråta. Jävligt konstigt sätt att få fram det på kan jag tycka, men det hjälpte ju. Till slut.

Jag känner mig sådär eländig som man kan göra ibland. Så där ensam och skör. Sårbar ända intill själen. Egentligen vet jag inte varför, jag borde vara lycklig och må bra. Jag mår bra. Egentligen. Troligen är det mina hormoner som spökar. Jag har ju fått tillbaka min mens efter hyvlingen av livmodern. Och det suger. Jag hatar att vara så här känslig, hela min kropp spelar mig ett spratt. Ingenting stämmer.

Jag har ALDRIG gråtit så mycket till en film som när vi såg denna. Så sorglig och så vacker på samma gång.

Läs inte texten nedan om du har tänkt se filmen.

Hachiko – En vän för livet (A Dog’s Story)

År 1924 förenades Hachi med sin ägare Hidesabur? Ueno, som arbetade som professor på Tokyos universitet. Varje dag lämnade Hachi sin ägare vid järnvägsstationen och mötte honom sedan vid samma plats vid arbetsdagens slut.

Denna dagliga ritual fortsatte fram till en dag i maj år 1925 då professorn en kväll inte dök upp vid tåget. Professor Ueno hade, vid universitetet samma dag, drabbats av en stroke som ledde till hans bortgång, därför återvände han aldrig till järnvägsstationen där Hachi väntade.

Efter sin ägares död fick Hachi ett nytt hem, som han ständigt rymde ifrån för att bege sig till järnvägsstationen. I 9 år väntade Hachi vid stationen precis vid den tid, då tåget hans husse åkt med skulle anlända, men husse återvände aldrig.

Hachis närvaro vid stationen uppmärksammades av andra pendlare och många mindes, hur Hachi hade väntat varje dag där på professor Ueno. De började ta med mat och godsaker till Hachi.

Professor Uenos före detta student återvände ofta för att besöka Hachi och genom åren skrev han flera artiklar om hans otroliga lojalitet. År 1932 publicerades en av artiklarna i Tokyos största tidning och Hachi blev känd över hela landet.

Hans trofasthet mot sin husse imponerade på folket i Japan och ansågs representera en familjelojalitet som alla borde sträva efter. Lärare och föräldrar använde berättelsen om Hachik? som ett exempel för sina barn och elever. En känd japansk konstnär skapade en skulptur av hunden och hela Japans medvetande om rasen Akita växte.

Så småningom blev Hachis legendariska trofasthet en nationell symbol för lojalitet. I april år 1934 restes en bronsstaty av honom på stationen, där han väntade varje dag och Hachi var själv närvarande vid avtäckningen. Under åren så började man hedra Hachi med att säga ‘Hachik?’, eftersom ‘k?’ är ett hederstitel.

Hachik? dog den 8 mars år 1935. Han hittades på en gata och man fann att han hade hjärtmask och tre-fyra Yakitori-pinnar (en sorts grillspett med kyckling) hittades i hans mage. Han finns idag uppstoppad på National Science Museum of Japan i Ueno, Tokyo.

Källa: Wikipedia