När min dotter var liten, och även min son för den delen, så fick jag ta hur mycket kort som helst på dem. Troligen mättade jag deras linslushet, för nuförtiden får jag ALDRIG ta kort på dem.

Jennifer har Instagram, och där brukar jag stjäla foton då och då. Alexander har dessvärre varken Instagram eller Facebook, så på honom finns det aldrig några foton att sno. Illa.

Hur är det med dina barn? Vill de vara med på foto?

Min älskade efterlängtade saknade fina underbara vän Camilla. En del människor kryper hela vägen ända längst in i hjärtevrån, och där fastnar de, oavsett.

Det känns som om det var igår vi pratade och kramades på tu man hand. I själva verket är det över sex år sedan. Sex långa år, som försvann när hon och hunden Korven steg över min tröskel idag.

ÄNTLIGEN.

Äntligen har vi blivit av med vår skrotbil. Den har stått på parkeringen hur länge som helst, avställd och trasig. Anna försökte starta den idag och den tog nog sin sista suck just då. Bilskroten kom och hämtade den med bärgare.

Bärgaren kostade summan vi skulle fått för bilen, så vi gav bort den kan man säga. Men, jag är bara sååå glad att slippa skiten.

Igår kväll var jag och frugan hembjudna till Janina och Nathalie. Det var även Maria och Anna, så vi var sex brudar som käkade god mat och garvade halvt ihjäl oss till spelet Alias. En så jäkla kul kväll, det var länge sedan jag hade så skoj och skrattade så mycket. Jösses! Och sent blev det, men det gjorde inget. Jag längtar till nästa gång!

Jag borde verkligen ta med mig en riktig kamera när jag ska ta kort. Fotona i iPhonen suger verkligen. Nån som har tips på en RIKTIGT bra fotoapp? Jag har dels del vanliga och dels Camera+. Men, jag är inte nöjd med fotona från någon av dem, iallafall inte i mörker. Det blir ofta kornigt och suddigt.

När jag gick förbi terrariet med vår spindel Lucifer, så var det något på gång där inne. Hon stod i ett hörn och gnuggade på sina nätspinnarspröt med benen.

Det är ett par år sedan hon ömsade skinn senast. Jag tror att det kan vara det som är dags igen. Förrförra gången lyckades jag fånga hela ömsningen med kameran. Den kan ni se här.

Det är lite steg-för-stegfoton, och längst ner på den sidan är en liten filmsnutt som någon spelat in på en hel ömsning, och snabbat på. Skithäftigt!

Ja, vi lär väl se imorgon om det hänt något revolutionerande i terrariet. Lucifer köpte jag när min son var ett halvår, alltså för 20 år sedan. Hon hänger med än och har änna blivit en inventarie i vårt hem. Vacker och fascinerande, stor som en handflata.

Idag när vi skulle ta av Mowgli hans bandage på ena framtassen, så upptäckte vi att veterinären hade glömt att ta bort kanylhållaren. Eller vad heter det? Vi tog iallafall bort den och satte en tejp.

Om två veckor ska vi tillbaka till Smådjurskliniken i Uddevalla och ta bort stygnen. Då har de även fått hans provsvar. De tog en del prover och lite hud, därför de fick sy. Mowgli äter nu både penicillin och kortison. Han hade en infektion i kroppen. Som om det inte vore nog med såren.

Stackars stackars kisse. Men nu måste de bannemig komma på en lösning hos veterinären. Håll alla tummar ni kan!

Hela söndagen så hördes en katt skrika utanför Evas hus. Hon bor på fjärde våningen, men skriken hördes väldigt väl. Katten jamade och den lät så förtvivlad så vissa skrik/jam lät som som en skällande hund. Hjärtskärande, som ett plågat barn.

Jag blir så illa berörd när något är fel med ett djur. Det här kändes verkligen inte rätt. Vi gick ner och tittade till katten, kände på den och gav den vatten och lite skinka. Katten åt lite försiktigt, gick mest avvaktande runt och tittade på oss. Men, den kändes väldigt snäll plus att det märktes att den egentligen var tillgiven.

Svansen var borta så jag döpte katten till… Svanslös. Han hade ett väldigt säreget utseende, och påminde väldigt mycket om den svanslösa Manx-katten. Manx-katterna har svagt utvecklad svans, dock i olika hög grad. Pälsen kan vara antingen kort eller lång, och finns i många färger. Huvudet är stort och runt. Ögonen motsvarar pälsens färg. Öronen har avrundade spetsar, kroppen är kraftig och ryggen kort. De har längre bakben än framben och ser lite harliknande ut. Precis som fina Svanslös!

Det märktes väldigt tydligt att det var en uteliggarkatt. Den var smutsig och fet i pälsen, hade smutsiga öron, dock ej skabb. Pälsen var kort men väldigt tjock och på bakre delen av ryggen hade den jättehårda och rätt många tovor. Svansen kan ha blivit kapad, det vet vi ju inte, men stumpen var hur som helst “hel”.

Ingen kan väl behandla sin katt så här illa, så jag misstänker att katten är på rymmen, eller att *ve och fasa* någon har övergivit kattstackarn.

Jag kände över ryggen på honom, och han var otroligt mager plus att revbenen stack ut. Han var väldigt grov över “axlarna”, men om man lägger fingret mellan “axlarna” och drar bakåt på ryggraden så känner man lätt om det är ett magert djur. Men, han kändes inte utsvulten eftersom han inte kastade sig över skinkan, så han måste ha fått tag på mat någonstans.

Jag tyckte så synd om honom. Stackars kissen. Om vi inte redan hade haft tre katter, varav en sjuk, där hemma, så hade jag tagit med honom hem. Han behövde kärlek, mat, omsorg, en veterinärs omdöme och kastrering.

På ena sidan av halsen hade han en svullnad under huden. Det kändes tjockt och inflammerat. Det kan ha varit en fästing som orsakat honom det. Jag trodde inte det fanns fästningar den här tiden på året, men det satt fast ett sprattlande äckel i ryggen på Svanslös.

Vi kollade upp var man kunde vända sig och försökte ringa ett par ställen. Klockan var runt elva och troligen är det ingen som har telefonjour den tiden, tyvärr. Jag knackade på hos grannen till Eva, längst ner. Hon hade katt så jag frågade om det kanske var hennes katt.

Svanslös väckte mig med sitt skrikande vid ett par tillfällen under natten och även på morgonen. Det är ju svinkallt ute oxå. Jag ville bara hålla om stackarn och ge honom värme.

Svanslös var så utmattad så när han jamade under fm, så var han hes. Han var nog trött efter att ha stått och ylat i ett dygn, så han vilade lite i knät när han kändes sig lite tryggare innan vi åkte till Katthemmet med honom. Sötnos… Åh, vad jag önskar att jag kunde ta med honom hem.

Vi fick låna Marias kattbur när vi körde Svanslös till Skövde katthem. Vi hade pratat med en tjej där som sa att vi skulle komma med honom. Hon skulle observera honom i ett par dagar, och sedan ta med honom på en veterinärrunda med undersökning och kastrering. Sen skulle hon sätta ut en annons, så får vi se om någon hör av sig.

Jag har fått ett mail av en tjej som skrev att hon fick telefonsamtal i höstas när hon hittat en katt. Samtalet var från en kvinna som för ca tre år sedan blivit av med sin gråtigrerade svanslösa katt i Tidaholm. Kvinnan ringde på alla hittade katter i hopp om att hennes svanslöse älskling skulle dyka upp.

Tyvärr hade såklart inte tjejen kvar kvinnans telnr, men skulle sätta upp en annons i samma affär som i höstas. Kanske kvinnan med den förlorade katten hör av sig, och TÄNK OM det är samma katt! Det vore ju helt underbart, men tre år är lång tid, speciellt om man är en uteliggarkatt. Men, hur som helst är Svanslös nu i goda händer.