Relaterade länkar:

Sätta gränser
Ertappade i köket
Bitter
Ikaros
Svinalängorna gjorde ont

På frågan om jag saknar henne, så kan jag helt ärligt svara nej. NEJ, jag saknar inte min mamma som person, men jag kan ibland sakna att “ha en mamma”. Jag saknar att ha någon som känt mig hela mitt liv, och som jag kan ringa till när som helst och vara glad eller ledsen, eller bara prata lite. Men, jag sörjer inte heller att jag är utan den personen. Jag klarar mig fint utan och jag har inte något “behov” av att ha en mamma. Tanken dyker upp ibland, men jag känner mig tillfreds med att hon inte finns i mitt liv.

Jag har hela mitt liv fått ta hand om mig själv, och ibland även fått finnas för min mamma och agera mogen när hon brustit. Jag menar… man säger inte till sina små barn att man ska gå ut i skogen och hänga sig… Man ringer inte sina barn stupfull och beklagar sig över sin situation när man inte ens försöker göra något åt den.

Så här är det. Så här blir det.

Däremot har jag mer och mer börjat sakna min far. Vi ses inte allt för ofta, då även han bor uppe i Dalarna. Det har blivit någon gång om året, om ens det. Men, jag tycker om honom. Han känns genuin, det känns som att sakerna han säger är sanning. Jag tror (eller vill tro) att han har saknat mig, och att min mamma har varit en stor anledning till att jag och pappa inte har någon bra relation. Självklart har väl även pappa en del i det, men det är ändå hos mamma jag har bott. Jag har mest fått höra skitsnack om min fars sida.

Pappa är inte jättegammal, men han är rätt så skruttig och sjuk och man vet aldrig hur länge en människa lever. Han har varje gång jag varit där frågat efter mina barn. Jag vill så gärna att de ska få träffas innan han dör. De har inte träffats på 17 år (?), då jag flyttade tillbaka till Trollhättan från Insjön.

Jag vill åka dit i sommar, med mina barn och min fru, men jag vet inte om det blir någon resa dit i år. Jag vill ju även träffa min “bonussyster”. Vi är inte biologisk släkt, men hennes mamma och min pappa har levt ihop sedan jag var tre år. Vi har pratat lite på Facebook, och bestämt att vi ska ses när jag åker upp, men tiden och pengarna känns för lite just nu. Hoppas kan man ju dock.

Jaja, livet är som det är. På något sätt känns det som att “allt har en mening”, och att det som händer händer. Ta hand om varandra, visa respekt och tala om för dem ni älskar hur viktiga de är, oavsett om ni är släkt eller inte.

En dag kan det vara försent.

Och som jag skrev i överskriften, blod är tjockare än vatten men kärlek är tjockare än blod.

Jag borde verkligen ta med mig en riktig kamera när jag ska ta kort. Fotona i iPhonen suger verkligen. Nån som har tips på en RIKTIGT bra fotoapp? Jag har dels del vanliga och dels Camera+. Men, jag är inte nöjd med fotona från någon av dem, iallafall inte i mörker. Det blir ofta kornigt och suddigt.

Som de flesta par bråkar vi då och då. Det har gått lite i perioder och ibland har det varit mer, ibland mindre. Det är aldrig roligt att bråka, och det tär på känslor och förhållande som fan.

Igår hände saker som blev toppen på ett isberg. Jag kände att jag inte orkade mer. Att det fick bli ett slut på det vi har. Det kändes som om det enda rätta just då var att gå isär. Vi var nog ganska överens om att det var lika bra tror tag. Även om det gjorde ont som fan.

Jag var på jobbet och Anna var hemma. Jag jobbade vaken natt, och det var inte en rolig natt. Mycket tankar som snurrade. Jag önskar att jag kunde sovit bort den natten istället, men det var bara att gilla läget.

Efter jobbet var jag på vårdcentralen och fick penicillin och en stelkrampspruta, Mowgli har råkat bita mig i tummen. Det kommer sårvätska och är ömt där, så jag tyckte det var lika bra att låta en doktor titta på det.

Väl hemma så väckte jag Anna. Vi har pratat och pratat och gråtit och pratat hela morgonen. Vi har vänt ut och in på oss och vridit på saker som vi funderar över. Gårdagens bryt kändes inte helt rätt. Vi vill leva tillsammans, vi vill kämpa och alla känslor som jag tryckt undan för att det varit jobbigt måste plockas fram igen. Det känns bara tråkigt att ge upp allt vi har tillsammans.

Men, vi har bestämt att vi ska leta efter en lägenhet inne i stan igen. Vi vill inte bo kvar här, eftersom vi nu är trötta på att inte veta hur länge vi får bo kvar, eller inte kan renovera som vi vill. Vi vill ha våra färger och känna att det är vårt hem så länge vi själva vill. Så sitter du med en FYRA med stort TV-rum eller mindre FEMMA i bakfickan, så pip till. Men, MAX-hyra ca 7000 kr. Gärna billigare. Här betalar vi 7150 kr.

-Jag har aldrig förstått mig på detta patriarkat som i alla tider har rått och fortfarande råder: att Lisa har en fitta och Lasse har en kuk, att Börje är bög och Britta är flata. Hade det varit en arbetssituation skulle jag ha sagt: ”Vem fan bryr sig? Ska vi börja arbeta nu eller?”

Citat: Thorsten Flinck

Jag skrev ett inlägg för ett tag sedan angående detta med att tjejer har fitta och killar kuk, och hur jag ställer mig till ordet “HEN”. Jag TYCKER att det är en tjej om det finns en fitta med och en kille om han har kuk. Sen att man kan anpassa hur man tilltalar människor är en annan sak.

MEN. Som Thorsten säger: “VEM FAN BRYR SIG?”
Alla är vi trots allt MÄNNISKOR, och JAG tycker att ALLA, ja ALLA, har samma värde oavsett kön, könstillhörighet, färg, yrke eller vad man nu vill. Alla är födda till samma värld, och lever på samma jordklot. What the fuck lixom!

Och… Thorsten hade gärna fått tafsa mig på rumpan oxå, jag hade brytt mig föga. Man såg klart och tydligt att det inte låg något allvar bakom. Lite skoj får man tåla, och en hand på rumpan är väl inget att haka upp sig på. Det blir lite överdrift när det gäller sånt här idag tycker jag. “Skamgrepp” som de dessutom väljer att kallar det, är för mig när man greppar någon i skrevet, inte när man lägger en hand på rumpan och klämmer lite lätt.

Hade han tagit henne på brösten däremot så hade det varit en helt annan sak. Eller mellan benen. DET är inte ok. Inte ens på skoj, såvida man inte innan vet att vederbörande tycker att det är ok… För det kan man tycka. Jag tycker det är ok i vissa sammanhang, när jag varit singel. Inte vem som helst dock. Och jag tycker inte att det är ok att en okänd människa klämmer mig någonstans på kroppen, bara så där, på krogen tex.

Det jag kommenterade -inne hos Lady Dahmer- handlade om att ordet “HEN” inte hade kommit med i Språkrådets nyordslista för 2011. Listan presenteras varje år och uppmärksammar ord som är nya i det svenska språket eller som har ökat i användning under året som gått.

Min kommentar löd som följer:

“Ordet hen har jag stor förståelse för om det INTE kommer med. Antingen är man för tusan hon eller han. Ta en titt mellan benen! Jag kommer aldrig någonsin definiera varken mig själv eller någon annan som hen. Om man letar kläder som är könsneutrala, ska man gå till hen-avdelningen då eller? Kvinnor och män har olika kroppsbyggnader. Sen håller jag med om att det är galet med färger efter kön eller att tjejkläder är mindre i stlk osv.”

Jag fick en kommentar på min blogg om detta, och det fick mig att tänka till… igen… och igen… och fortfarande… Jag tror dock inte att det är så som “kommentaren” säger, att det endast är vid dessa tillfällen det används. Hade det varit så, så hade jag nog köpt det rakt av, efter lite bollande med mig själv.

Den kommentaren löd som följer:

Såg din kommentar på LadyDahmers blogg och ville bara förstärka att ordet Hen är menat att användas när vi inte vet könet/det inte spelar någon roll. Idag använder vi ju ibland uttrycket “han eller hon” när vi berättar något, när vi istället skulle kunna använda det korta och praktiska Hen.
Har aldrig hört någon använda Hen på en person som de vet könet på.
Sigrid Drakhjärta

Hen är ett könsneutralt personligt pronomen som används istället för hon eller han om det finns ett behov av att benämna någon i ett sammanhang där personens kön är okänt eller ovidkommande. Hen böjs hen-henom-hens som går att jämföra med hon-henne-hennes.

Jag tycker att man alltid ska behandla människor som individer och inte kön, men sen kommer man ALDRIG undan att man är född med ett specifikt kön. Antingen föds man med fitta, eller så föds man med kuk. Ja, självklart finns det undantag, men ni förstår vad jag menar.

Jag hade en vän för många år sedan som var född med det manliga könet, men ville byta kön eftersom hon kände att det rätta könet för henne var just det kvinnliga. Jag kallade henne för hon. Det kändes helt naturligt, jag visste ju att det var så hon ville ha det.

När jag var liten så fanns det ett hus uppe i byn där det bodde en kvinna. Denna kvinna kallades av bybornas “hon-han” eller “hohan”. Fruktansvärt fula ihopsättningar av ord tycker jag. Det låter som skällsord, och det var negativ klang i hur det sades. Man fick höra saker som att “-man vet ju inte om det är en hon eller han”. “-…och där brukar vara en tjej till”.

Så här i efterhand, lite mer upplyst om hur saker och ting ligger till, så kan jag tänka mig att det var en flata som bodde där. Att det var en kvinna som troligen valde att klä sig mer åt det “maskulina” hållet. Jag kan idag känna ilska mot hur folk i kvinnans omgivning pratade och behandlade henne bakom hennes rygg.

Jävla fördomsfulla människor. Inklusive min egen mor och styvfar. Okunskap! Rädsla! :[ Frågan är om det i det läget hade varit praktiskt att kunna säga hen. Fast, jag tycker nog inte det, för man "visste" ju trots allt att det var en kvinna.

Och det är HÄR jag har lite svårt i mina tankebanor.

Så här tycker JAG: Om man VET någons kön, och med kön menar jag då helt krasst det vi har mellan benen, så ÄR det för MIG en man eller kvinna beroende av könet. Om man däremot INTE vet könet, exempelvis om man ska få barn, om man ska till en läkare som man inte vet könet på, osv... DÅ kan jag faktiskt tycka att det är helt ok med ett ord som HEN. Jag har bråkat med mig själv lite om detta, och vänt och vridit på det. Och ja, så här långt har jag kommit i tanken. Ett litet steg framåt...

Jag vet inte om jag någonsin kommer att känna inför mig själv att någon är en hen, när jag vet att det är en man eller kvinna. På grund av att jag inte förstår anledningen. Jag förstår om man känner att man är i fel kropp... och jag försöker verkligen vara så fördomsfri som möjligt, tror att jag är det oxå, men jag behöver ibland hjälp i tanken. Hjälp att få höra olika vinklar, och hjälp genom att diskutera fram och tillbaka.

Jag har alltid skrivit h*n om jag inte vet, men det är ju rätt svårt att uttala. Om man tex är född i "fel" kropp, och inte är opererad till det andra könet, om det nu är det andra könet man känner tillhörighet till, så hade jag nog "velat" säga det könet som människan VILL vara. Om någon vill bli kallad hen, så får jag ju bara acceptera och respektera det, även om JAG kan ha svårt att få in i skallen att någon inte vill vara han eller hon. Jag skulle GÄRNA vilja veta VARFÖR? Varför i hela världen man lixom inte vill "ha något kön alls".

Jag kan acceptera att man inte vill att någon ska se en för att man är ett specifikt kön. Absolut! Men... alltså... varför? Vad har det för betydelse? Jag är nyfiken och jätteintresserad av att få svar på detta, gärna av människor som själva ÄR där. Av människor som kallar sig för HEN. Även teorier från alla er andra såklart. Jag vet ju liksom inte!

Sen vore det ju rätt tråkigt om ett könsneutralt pronomen leder till att vi suddar ut femint och maskulint. För att haka upp mig lite på det yttre, jag GILLAR ju det där manliga utseendet; fyrkantiga hakor, hår på bröstet, skäggstubb, snygg fräsch frisyr och ett hårt kön. Lika mycket som jag gillar det kvinnliga; mjuka former, brösten, ett vått kön osv. Jag tycker väldigt mycket om tjejer som ser ut lite åt det maskulina "butchiga" hållet, och killar som är lite lagom feminina.

Jag gillar ytterligheter, jag gillar när folk sticker ut, jag gillar när man vågar gå emot massan. Jag gillar när man vågar stå för vem man är, och när man står för sina åsikter. Jag älskar människor. Jag är otroligt nyfiken på hur människor tänker och hur man agerar i olika situationer. Jag är jävligt nyfiken. Och jag vill acceptera alla grupper, ja så länge det inte handlar om att någon far illa.

Det har nu givits ut en bok som heter "Kiwi och Monsterhunden (bilden)" , skriven av Jesper Lundqvist. Jag vet ju inte vad den handlar om, eller hur den är skriven mer än om Kiwi och Monsterhunden. Jag är nyfiken på den, för jag vill veta. Det finns även böcker för barn som handlar om att två av samma kön är kära. DET gillar jag verkligen, det är fan på tiden!

Det här är bara mina åsikter, inget som är "rätt eller fel", det är bara man själv som bestämmer hur man väljer att definiera sig själv. Jag är en kvinna. Anledning? Jag har en fitta mellan benen. Sen kan jag tycka att jag inte alltid är den kvinnligaste kvinnan i många situationer. Men, det skulle bli en hel roman till. ;]

Ah, debattprogrammet i TV 1? Ja, jag åker ju till Teneriffa imorgon, och det skulle vara direktsändning imorgon torsdag, så jag kan inte deltaga hur gärna jag än hade velat. Men, missa inte programmet! Jag vet inte vad det heter, men som sagt, ettan imorgon torsdag 26 januari. Runt 22.00 tror jag? Jag ska försöka komma ihåg att se det när jag kommer hem på SVT Play. Påminn mig gärna! ;]

Hans Karlgren föreslog i en artikel 1994 att ordet hen ska användas istället för hon/han i svenskan, men egentligen är förslaget ännu äldre. 1966 introducerades det av Rolf Dunås i Upsala Nya Tidning. I det här förslaget används “hen” i subjektsform precis som hon/han och henom i objektsform precis som henne/honom.

Källa: Wikipedia

Den 5 december 2008 var en bra dag. En bra kväll och en alldeles underbar natt. Denna magiska natt blev jag och frugan ett par. Vi stod vid en pelare inne på restaurang Stålverket och pratade.

Anna sa att en vän hade frågat om vi var ett par nu. Sen tittade Anna på mig och såg lite forskande ut. Jag svarade “Jag vet inte, är vi det?” Anna svarade att hon inte heller visste. Sen konstaterade vi att så var det nog.

Efter det stod vi utanför och pussades mot väggen. Höll varandras händer och gick in igen hand i hand.

Då hade Anna varit här i en vecka och hade sjukskrivit sig från skolan för vi ville inte släppa varandra. Det gick stötar mellan oss och vi kunde inte låta bli varann. Det är tre år sen nu, och här är vi nu. Gifta, bor i radhus och är lyckligt kära.

Alla foton här ovanför tog vi första veckan vi träffades.

I förrgår när jag kom hem från jobbet stod Anna i hallen. Hon pussade på mig och satte på mig en ögonbindel, och sen ledde hon mig upp till andra våningen. In i badrummet och ner i ett varmt och avslappnande bad. Såååå sköööönt! Precis vad jag behövde efter en kväll på jobbet med värk i nacke, rygg och skalle.

Hon hade satt ihop en lista med musik från artister vi har sett live, tillsammans. Underbara låtar. Jag badade och sen myste vi ner oss i soffan och kollade ett par avsnitt av Glee.

Jag stannade till på OK/Q8 på väg hem från jobbet. Det var det enda som var öppet den tiden på dygnet. Jag köpte med mig älsklingens favorittårta, fryst men jättegod.

TACK till alla sötnosar på Facebook som har “gillat” och kommenterat min status den 5 december! <3 <3 <3

]]> http://mlilja.net/2011/12/07/tre-ars-karlek/feed/ 6 http://mlilja.net/2011/12/01/world-aids-day-vaga-och-vinn/ http://mlilja.net/2011/12/01/world-aids-day-vaga-och-vinn/#comments Wed, 30 Nov 2011 23:00:29 +0000 Milo http://mlilja.net/?p=3738

Den 1 december är det den årliga “World Aids Day”.
I samarbete med Smittskyddsinstitutet och Hiv-Sverige, så kan du nu vinna en sån här snygg halsduk. Jag lottar ut två halsdukar till två av er som vågar diskutera och berätta här under detta inlägget, om DINA erfarenheter av hiv. Känner du någon som har hiv? Har du själv hiv? Berätta fritt! Jag älskar att läsa era anekdoter, och om ni vågar berätta, manar det förhoppningsvis till att fler vågar.

Skriv gärna överst i din kommentar om du vill vinna en halsduk, så jag lottar ut bland er som vill bli lycklig ägare till detta varma snygga klädesplagg! Vinnaren kommer utses den 1 december kl. 23.59.

Joakim och Marianne är två helt vanliga personer – du kanske har mött dem i kön på ditt lokala snabbköp, på dansgolvet en lördagkväll, eller på skogspromenaden. För bägge är hiv en del av vardagen, på ett eller annat sätt: Joakim är själv hivpositiv, och i Mariannes fall är det hennes mamma som är smittad.

Nu kan vem som helst lära känna dem och deras vardag genom att lägga till en eller båda två som vän på Facebook.

Du hittar dem här:
- Joakim Jonsson
- Marianne Söderqvist

Eftersom jag själv tycker att människor är intressanta, det är givande att läsa om andras livsöden och hur de hanterar olika situationer, så har jag lagt till dem båda. Jag tycker det är ett stort, starkt och bra arbete de gör genom detta.

Hiv i Sverige

Totalt har det från hivepidemins start i början av 1980-talet fram till slutet av år 2010 anmälts 9 400 hivinfekterade personer varav 2 346 har fått aidsdiagnos och 2 182 har rapporterats avlidna. För grupperna aidsdiagnos och avlidna finns troligen en underrapportering som sannolikt är störst för dödsfallen. Ett okänt antal hivsmittade har också flyttat från Sverige och antalet hivinfekterade som idag lever i Sverige med känd hivdiagnos beräknas till drygt 5 300 personer.

Det är viktigt att våga prata om saker som hiv, och våga lyfta fram detta. Våga fråga om det är något man undrar och det absolut viktigaste är nog att faktiskt ta reda på information om hur det fungerar. Det finns människor som lever med sjukdomen, och för att inte “springa för livet” när man träffar dem, så behöver man veta. Jag tror att alltför många är rädda, och genom okunskapen så blir de då även undvikande. Även om det finns en god kunskap om hiv bland allmänheten riskerar de som lever med hiv att få ett negativt bemötande. Det finns INGEN som väljer att få hiv. De utsätts även för diskriminering och stigmatisering. Så får det inte vara!

Jag har jobbat aktivt inom RFSL (Trestad) i över tio år, och har genom dem även gått kurser där vi fått lära oss, pratat om och diskuterat fakta om just hiv, för att jag är intresserad. Jag vill veta! Jag känner ett par killar som har hiv, och det är inte något konstigt för mig. De är inte sämre än någon annan, på något sätt. De är människor, precis som du och jag. Skillnaden är att de tyvärr har råkat bli smittade av en livslång sjukdom som heter hiv.

Besök gärna Smittskyddsinstitutet och Hiv-Sveriges kampanjsida på Facebook för att läsa mer. Mer information om arbetet mot hiv finns också på HIV-portalen.

Basfakta om hiv och aids

Hivinfektion och aids orsakas av Humant Immunbrist Virus, ett s.k. retrovirus med ganska låg smittsamhet.
Utmärkande för retrovirus är att de lagras i kroppens arvsmassa. En hivinfektion läker inte ut spontant, utan den smittade bär på viruset resten av livet. Blod och andra kroppsvätskor kan sålunda vara smittsamma för andra under mycket långa tider, även om smittsamheten vid exponering inte är särskild stor.

En del nysmittade får en lindrig och snabbt övergående period med feber, ont i halsen, svullna lymfkörtlar och utslag några veckor efter det att de smittats – en primärinfektion. Andra märker ingenting. Det kan dröja flera år från smittillfället tills man blir sjuk. Sjukdomsbilden i denna senare fas kan delvis hänföras till viruset som sådant, men fr.a. beror symtomen på andra infektionssjukdomar man ådrar sig p.g.a. nedsatt immunförsvar.

Det är dessa sekundära infektioner som ligger bakom det sjukdomstillstånd som kallas aids (Acquired Immuno Deficiency Syndrome) och som man först lade märke till och noterade som något nytt och tidigare okänt, långt innan man identifierat själva viruset.
Ett besked om att man är smittad med hiv betyder inte att aids är nära förestående. Om inte någon bromsmedicin insätts har dock hälften av de smittade insjuknat inom 10 år.

Någon specifik behandling, som en gång för alla botar infektionen och får smittan att elimineras ur kroppen, finns ej. Däremot finns idag ganska effektiva s.k. bromsmediciner som minskar mängden cirkulerande virus och som fördröjer sjukdomsutvecklingen.
Diagnos ställs genom att antikroppar mot hiv påvisas i patientens blod.
(källa: smittskyddsinstitutet)

]]> http://mlilja.net/2011/12/01/world-aids-day-vaga-och-vinn/feed/ 12 http://mlilja.net/2011/11/02/det-har-med-barn/ http://mlilja.net/2011/11/02/det-har-med-barn/#comments Wed, 02 Nov 2011 08:45:18 +0000 Milo http://mlilja.net/?p=3660 Nu har jag och frugan pratat… och diskuterat… och jag har vägt… och vänt… och vridit… och våndats… sparkat bakut… gråtit… fått ångest… funderat lite till… värderat…

Det är jobbigt! Minst sagt! Men…

Jag älskar Anna. Jag vill verkligen inte leva utan henne. Det gör så ont att ens tänka tanken på att aldrig mer få vakna och somna med henne, att inte få uppleva saker med henne, att inte kunna bygga upp ett liv tillsammans med henne. Det går inte. Det är faktiskt otänkbart. Hon känner likadant. Så, vem får vika sig då…? Hon som vill ha barn, eller jag som inte vill ha barn?

Det skulle vara jävligt elakt att ta ifrån henne något som hon önskar, något som hon vill ha, och ett barn är en stor sak. Det är inte precis så jag kan säga till henne att vi skiter i att skaffa den där hunden… Vi behöver inte ha en ny soffa… Det är verkligen inte samma sak. Tyvärr…

Jag kan förstå att ni är nyfikna på hur det gått efter mitt inlägg om huruvida vi ens ska fortsätta tillsammans. Vårt gemensamma beslut är att… vi SKA fortsätta… Vi vill inte leva utan varandra. Jag får ge med mig… Jag får bara vänja mig vid tanken. Vill Anna ha barn, så får vi lösa det på bästa sätt. Jag får jobba med min ovilja mot att binda upp mig med en liten unge i ytterligare… minst 18 år…

Hur ska det här gå till då?

Det har vi oxå pratat om. Efter att ha vridit och vänt på även det, så har vi båda kommit fram till att det ultimata vore att skaffa barn tillsammans med ett gaypar av det manliga könet. Två mammor och två pappor, det vore verkligen det bästa. The big question is… Var hittar man det där perfekta manliga gayparet som känner på samma sätt då?

]]> http://mlilja.net/2011/11/02/det-har-med-barn/feed/ 23 http://mlilja.net/2011/10/12/ar-vi-gifta-eller/ http://mlilja.net/2011/10/12/ar-vi-gifta-eller/#comments Wed, 12 Oct 2011 19:35:03 +0000 Milo http://mlilja.net/?p=3554 Idag har vi verkligen varit ute på äventyr. Vi har gjort en dagstripp till Stockholm och Solna. Men, mer om detta kommer ni att få läsa om lite senare den här månaden här i min blogg. Resan vi gjorde idag kommer även på TV i slutet på månaden. Men, än så länge är det lite hemligt.

När vi var i Stockholm så såg vi Kim Källström. Han som spelar i svenska landslaget ni vet, och som gjorde första målet i gårdagens match som Sverige vann med 3-2. Anna och ljudkillen rusade iväg och var bara tvungna att ta kort med honom. Så, här har ni fotot. Haha.

Jag får ju då erkänna att jag hade inte en aaaaaning om vem han var när vi såg honom. Har aldrig sett killen innan, men så kollar jag aldrig någonsin på sport. Varken på TV eller i tidningar. Men! Jag hade minsann hört ryktas om matchen igår, trots min totala avsaknad av intresse.

Vi kom hem vid nio-tiden på kvällen efter tåg och buss från Stockholm. Kroppen värkte, skallen var trött och jag såg framför mig hur jag låg i sängen ihopkurad i frugans famn, under täcket. Sköööön syn!

Så, vi gick faktiskt och la oss med en gång. Kroppen får väl troligen en chock nu, halv tio är kl. Frugan frågade hur trött jag är. DÖDSTRÖTT-SOVATRÖTT blev mitt svar. Hon undrade om det ens var någon ide att engagera sig i andra aktiviteter under täcket, varpå jag svarade näää tack… DET orkar jag VERKLIGEN inte.

Är vi gifta eller? Sen när började hon fråga? Och sen när började jag svara nej tack? Hur gick detta till? Är det dags för samtalsterapi nu?

]]> http://mlilja.net/2011/10/12/ar-vi-gifta-eller/feed/ 5