Tänk om alla visste om den här sidan på nätet, och tänk om alla orkade engagera sig med att skriva där om man tex råkar köra på en katt, eller om man har ett djur som försvinner. Det skulle vara optimalt!

På sidan hittadjur.se finns även väldigt användbara lappar att skriva ut ang. fyrverkerier, hund i varm bil och information om vilka grader som är farliga osv.

hittadjur.se

Den känsla av maktlöshet och förtvivlan som infinner sig när ens eget husdjur försvinner är obeskrivbart hemsk.

Målet med hittadjur.se är att det ska vara som en central efterlysningssida där du kostnadsfritt kan lägga in en annons om du har förlorat ett husdjur. Du kan även lägga in en annons om du har hittat ett djur som du tror någon saknar.

Jag får ibland frågan om jag saknar min mamma. Jag bad henne dra åt helvete för ganska exakt fyra år sedan. Här kan du se lite länkar som handlar om min mamma och mig/mitt liv om du inte har läst min blogg så länge.

Relaterade länkar:

Sätta gränser
Ertappade i köket
Bitter
Ikaros
Svinalängorna gjorde ont

På frågan om jag saknar henne, så kan jag helt ärligt svara nej. NEJ, jag saknar inte min mamma som person, men jag kan ibland sakna att “ha en mamma”. Jag saknar att ha någon som känt mig hela mitt liv, och som jag kan ringa till när som helst och vara glad eller ledsen, eller bara prata lite. Men, jag sörjer inte heller att jag är utan den personen. Jag klarar mig fint utan och jag har inte något “behov” av att ha en mamma. Tanken dyker upp ibland, men jag känner mig tillfreds med att hon inte finns i mitt liv.

Jag har hela mitt liv fått ta hand om mig själv, och ibland även fått finnas för min mamma och agera mogen när hon brustit. Jag menar… man säger inte till sina små barn att man ska gå ut i skogen och hänga sig… Man ringer inte sina barn stupfull och beklagar sig över sin situation när man inte ens försöker göra något åt den.

Så här är det. Så här blir det.

Däremot har jag mer och mer börjat sakna min far. Vi ses inte allt för ofta, då även han bor uppe i Dalarna. Det har blivit någon gång om året, om ens det. Men, jag tycker om honom. Han känns genuin, det känns som att sakerna han säger är sanning. Jag tror (eller vill tro) att han har saknat mig, och att min mamma har varit en stor anledning till att jag och pappa inte har någon bra relation. Självklart har väl även pappa en del i det, men det är ändå hos mamma jag har bott. Jag har mest fått höra skitsnack om min fars sida.

Pappa är inte jättegammal, men han är rätt så skruttig och sjuk och man vet aldrig hur länge en människa lever. Han har varje gång jag varit där frågat efter mina barn. Jag vill så gärna att de ska få träffas innan han dör. De har inte träffats på 17 år (?), då jag flyttade tillbaka till Trollhättan från Insjön.

Jag vill åka dit i sommar, med mina barn och min fru, men jag vet inte om det blir någon resa dit i år. Jag vill ju även träffa min “bonussyster”. Vi är inte biologisk släkt, men hennes mamma och min pappa har levt ihop sedan jag var tre år. Vi har pratat lite på Facebook, och bestämt att vi ska ses när jag åker upp, men tiden och pengarna känns för lite just nu. Hoppas kan man ju dock.

Jaja, livet är som det är. På något sätt känns det som att “allt har en mening”, och att det som händer händer. Ta hand om varandra, visa respekt och tala om för dem ni älskar hur viktiga de är, oavsett om ni är släkt eller inte.

En dag kan det vara försent.

Och som jag skrev i överskriften, blod är tjockare än vatten men kärlek är tjockare än blod.

Det är många delade åsikter om hur länge man som mamma ska/bör amma sina barn. Personligen tycker jag det ser äckligt ut när ett barn som springer runt och är över en viss ålder, ska suga på sin mammas bröst. Det känns inte helt ok. Det snackas om att det är “bra att amma sina barn länge”, och att det ger en speciell närhet osv. Men, jag ser iallafall inte någon som helst anledning till att ett så här stort barn behöver bröstmjölk.

OM man nu av någon anledning ändå vill att ens barn ska få i sig bröstmjölken när barnet är stort nog att själv knalla runt och dessutom kan äta mat, dricka ur flaska eller glas, så varför inte pumpa ur mjölken. Jag skulle aldrig vilja ha mina barn hängandes i brösten när de själva kan gå och bara ta för sig. Jag må vara fördomsfull, men det ser helt sjukt ut.

Jag ammade min son fullt ut tills han var 5 månader, och delvis tills han var 7 månader. Jag hade mjölk så jag hade kunnat ge ytterligare ett eller två barn fulla mjölkmåltider. Min dotter ammade jag tills hon var dryga 2 månader, sen hade mjölken sinat, så den räckte inte. Istället för att hålla på och truga med bröstet och försöka amma ett missnöjt barn, så började jag med ersättning. Vi slapp gnäll, slapp att hon blev ledsen, jag slapp tycka att det var frustrerande, och det blev en mysig stund med flaskan istället.

Båda mina barn är friska och har nästan aldrig varit sjuka, och närheten till mig har de ändå, utan att ha sugit på mina bröst i flera år.

När min dotter var liten, och även min son för den delen, så fick jag ta hur mycket kort som helst på dem. Troligen mättade jag deras linslushet, för nuförtiden får jag ALDRIG ta kort på dem.

Jennifer har Instagram, och där brukar jag stjäla foton då och då. Alexander har dessvärre varken Instagram eller Facebook, så på honom finns det aldrig några foton att sno. Illa.

Hur är det med dina barn? Vill de vara med på foto?

Min älskade efterlängtade saknade fina underbara vän Camilla. En del människor kryper hela vägen ända längst in i hjärtevrån, och där fastnar de, oavsett.

Det känns som om det var igår vi pratade och kramades på tu man hand. I själva verket är det över sex år sedan. Sex långa år, som försvann när hon och hunden Korven steg över min tröskel idag.

ÄNTLIGEN.

Häromdagen när jag åkte till jobbet åkte jag förbi två döda katter. Det skar verkligen i hjärtat att se dem. När jag åkte hem på em, så var den efter vägkanten borta. Men, den som ligger precis här borta i Lödöse, ligger kvar än. Så nu har jag skrivit en lapp som jag ska sätta upp i affären. Usch för att vara den som är husse eller matte till dem. Jag vet hur ont det gör att mista en kär pälskling. Man vill veta vad som hänt om de inte kommer hem, men ändå inte… Det gör så ont, så ont…

Jag har haft rätt många katter. Den första som jag förbarmade mig över var en uteliggarkatt i stallet där vi hängde. Jag döpte honom till Dojjan, och hade med mat till honom varje dag. Men en dag när vi kom dit, så låg han stel och död i en skottkärra. Usch, jag glömmer det aldrig. Vi begravde honom i en skogsdunge i närheten.

Min lille Gizmo, en katt som vi räddade från ett hemskt öde när jag var 19 år, försvann spårlöst. Jättejobbigt, jag undrar än idag vad som hände med honom. En annan katt, Elvis, som vi fick av en granne, och som dessutom hade förlorat svansen av någon anledning, blev påkörd fick vi veta av någon.

Tova var en katt som vi försökte ta hand om men det gick inte med de andra katterna. Minns inte riktigt hur det gick med henne, men tror att den förre ägaren fick ta henne tillbaka.

Sen har jag haft flera katter som vi varit tvungna att avliva. Bubben blev troligen påkörd av något, en skördetröska? Han kom hem med svansen hängandes i en uppskuren spiral och ena bakbenet brutet. Detta var oxå när jag var i tonåren. Jag hade inte någon försäkring på katterna på den tiden, högst korkat. Men, jag hade troligen inte haft råd med operationen ändå.

Sen har vi syskonen Kim och Mimmie. Mimmie var sjuk på något sätt så henne var vi tvungna att avliva. Kim var som en hund, han följde med mig var jag än gick, till och med till posten och affären osv, och väntade utanför. När jag var ihop med Jennifers pappa så fick han för sig att han var allergisk, (idag föder han upp katter!?) så vi var tvungna att ta bort Kim.

Tibby var min älskade skogskatt. Världens underbaraste katt! Jag räddade honom från en tjej som avreagerade sig på katten när hon var arg, och fick honom att bli både lugn och rumsren igen. Han bodde oxå hemma hos mig när jag träffade Jennifers pappa, och jag gav bort Tibby till en vän när den troligen påhittade allergin dök upp. *arg* Sedan avlivade kompisen Tibby utan att säga något till mig. Det har jag haft lite svårt att komma över… Snällare och vackrare katt fick man leta efter.

Snoddas och Zeke hade jag när jag träffade mitt ex. Snoddas var lite opålitlig och flög på Jennifer när hon gick förbi honom. Tyvärr fick han somna in. När jag och exet flyttade ihop fick min mormor och morfar ta hand om Zeke eftersom exets son var allergisk. Nu när både mormor och morfar gått bort, så bor Zeke hos min kära kusin Lisa.

Nu har vi våra älskade katter Zpiky, Tindra och Mowgli, och jag vill ALDRIG ALDRIG någonsin igen leva utan katter vid min sida. Jag är så ledsen för alla tidigare katter som jag saknar jättemycket. Detta inlägget blev lite jobbigt att skriva, så nu räcker det.

Här finns lite söta foton på Tindra och Zpiky. Jag har alldeles glömt lägga in Mowgli där. *to-do-list*

Jag har så underbara vänner. Vänner som berör mig djupt in i hjärtat. Jag behöver inte namnge någon för ni vet mycket väl vilka ni är. Jag älskar er!

Idag ramlade det in sms från två olika vänner, eller tre egentligen. På en och samma dag! Jag är så glad! Tack för att ni finns sötnosar!

Det är så underbart att få höra sånt här, även om man vet det utan ord. Glöm inte det! <3

Anna är en helt underbar människa. Jag blev upp över öronen kär i henne när vi träffades för drygt tre år sedan. Hon har gjort mig lycklig sedan dess, och hon har fått mig att må bra. Men, även solen (vårt liv tillsammans) har fläckar.

Som de flesta par bråkar vi då och då. Det har gått lite i perioder och ibland har det varit mer, ibland mindre. Det är aldrig roligt att bråka, och det tär på känslor och förhållande som fan.

Igår hände saker som blev toppen på ett isberg. Jag kände att jag inte orkade mer. Att det fick bli ett slut på det vi har. Det kändes som om det enda rätta just då var att gå isär. Vi var nog ganska överens om att det var lika bra tror tag. Även om det gjorde ont som fan.

Jag var på jobbet och Anna var hemma. Jag jobbade vaken natt, och det var inte en rolig natt. Mycket tankar som snurrade. Jag önskar att jag kunde sovit bort den natten istället, men det var bara att gilla läget.

Efter jobbet var jag på vårdcentralen och fick penicillin och en stelkrampspruta, Mowgli har råkat bita mig i tummen. Det kommer sårvätska och är ömt där, så jag tyckte det var lika bra att låta en doktor titta på det.

Väl hemma så väckte jag Anna. Vi har pratat och pratat och gråtit och pratat hela morgonen. Vi har vänt ut och in på oss och vridit på saker som vi funderar över. Gårdagens bryt kändes inte helt rätt. Vi vill leva tillsammans, vi vill kämpa och alla känslor som jag tryckt undan för att det varit jobbigt måste plockas fram igen. Det känns bara tråkigt att ge upp allt vi har tillsammans.

Men, vi har bestämt att vi ska leta efter en lägenhet inne i stan igen. Vi vill inte bo kvar här, eftersom vi nu är trötta på att inte veta hur länge vi får bo kvar, eller inte kan renovera som vi vill. Vi vill ha våra färger och känna att det är vårt hem så länge vi själva vill. Så sitter du med en FYRA med stort TV-rum eller mindre FEMMA i bakfickan, så pip till. Men, MAX-hyra ca 7000 kr. Gärna billigare. Här betalar vi 7150 kr.