Vi är nu på Landvetter. Klockan är 07.44 och vi har checkat in. Snälla söta Pirkko körde oss hit. TACK!

Vi har precis gått ombord på flygplanet som ska ta oss till Teneriffa. Det är trångt! Som fan! Jag har långa ben och jag har knäna en bit in i sätet framför. Obekvämt. Ska ta en Sifrol, så kanske jag förhoppningsvis slipper myrkrypningar i benen. Ska ju sitta så här i FEM timmar.

Jag hoppas att jag kan uppdatera bloggen lite under resan utan att det kostar en förmögenhet, men annars hörs vi om en vecka! Nu ska vi ha SEMESTER!!! :]

Jag antar att ingen som läser här inne har missat att jag älskar djur otroligt mycket. Jag mår riktigt riktigt illa och det gör ont i hela hjärtat om ett djur far illa, om det ligger ett dött djur intill vägkanten eller bara om jag ser ett djur ute, ensamt. Tankarna sätter igång att snurra och jag vill bara hem till våra tre pälsklingar och gosa in mig i deras pälsar. Och visa/tala om för dem hur mycket jag älskar dem och hur mycket de betyder för mig. De är mina bebisar.

Varje dag när jag åker till och från jobbet så åker jag förbi inte mindre än två djurkyrkogårdar. En här i stan och en nästan i Lilla Edet. Jag har skrivit om den en gång tidigare. Varje dag när jag åker förbi där, så måste jag titta om det är några lyktor tända. Det har nästan blivit en tvångstanke. Varje gång jag ser det lysa, för det gör det, vilken tid på dygnet jag än passerat, så vandrar mina tankar vidare till tidigare djur jag haft.

Jag minns dem med värme, kärlek och även ångest. Det finns katter som har ryckts ifrån mig utan att jag fått säga hej då. En hittades på en väg i Sollebrunn då jag bodde där. Död. En annan försvann, och kom aldrig mer tillbaka. DET är riktigt jobbigt. Fortfarande, trots att det är över 20 år sedan. Jag blir fortfarande ledsen när jag funderar på vilket öde som gick honom till mötes. Var han blev av, om han plågades… Osv.

Idag när jag åkte förbi djurkyrkogården i Lilla Edet så for tankarna iväg till filmen jag såg förra året. Hachiko – A Dog’s Story. Jag borde ha slagit bort tankarna. Det är inte så svårt egentligen. Men, icke. Jag tvingade? mig själv att tänka på filmens slut. På den stackars underbara hunden. Hur ensam han var och hur mycket han saknade och längtade efter sin husse som bara försvann. Hur han väntade på husse varje dag i nio år.

Nio ÅR! Fattar ni hur lång tid det är!

Jag har tänkt på filmen hela kvällen. Just nu ligger jag och gråter, letade efter en bild att lägga in här, och då kom tårarna. Kanske var det dem jag var ute efter. Kanske behövde jag gråta. Jävligt konstigt sätt att få fram det på kan jag tycka, men det hjälpte ju. Till slut.

Jag känner mig sådär eländig som man kan göra ibland. Så där ensam och skör. Sårbar ända intill själen. Egentligen vet jag inte varför, jag borde vara lycklig och må bra. Jag mår bra. Egentligen. Troligen är det mina hormoner som spökar. Jag har ju fått tillbaka min mens efter hyvlingen av livmodern. Och det suger. Jag hatar att vara så här känslig, hela min kropp spelar mig ett spratt. Ingenting stämmer.

Jag har ALDRIG gråtit så mycket till en film som när vi såg denna. Så sorglig och så vacker på samma gång.

Läs inte texten nedan om du har tänkt se filmen.

Hachiko – En vän för livet (A Dog’s Story)

År 1924 förenades Hachi med sin ägare Hidesabur? Ueno, som arbetade som professor på Tokyos universitet. Varje dag lämnade Hachi sin ägare vid järnvägsstationen och mötte honom sedan vid samma plats vid arbetsdagens slut.

Denna dagliga ritual fortsatte fram till en dag i maj år 1925 då professorn en kväll inte dök upp vid tåget. Professor Ueno hade, vid universitetet samma dag, drabbats av en stroke som ledde till hans bortgång, därför återvände han aldrig till järnvägsstationen där Hachi väntade.

Efter sin ägares död fick Hachi ett nytt hem, som han ständigt rymde ifrån för att bege sig till järnvägsstationen. I 9 år väntade Hachi vid stationen precis vid den tid, då tåget hans husse åkt med skulle anlända, men husse återvände aldrig.

Hachis närvaro vid stationen uppmärksammades av andra pendlare och många mindes, hur Hachi hade väntat varje dag där på professor Ueno. De började ta med mat och godsaker till Hachi.

Professor Uenos före detta student återvände ofta för att besöka Hachi och genom åren skrev han flera artiklar om hans otroliga lojalitet. År 1932 publicerades en av artiklarna i Tokyos största tidning och Hachi blev känd över hela landet.

Hans trofasthet mot sin husse imponerade på folket i Japan och ansågs representera en familjelojalitet som alla borde sträva efter. Lärare och föräldrar använde berättelsen om Hachik? som ett exempel för sina barn och elever. En känd japansk konstnär skapade en skulptur av hunden och hela Japans medvetande om rasen Akita växte.

Så småningom blev Hachis legendariska trofasthet en nationell symbol för lojalitet. I april år 1934 restes en bronsstaty av honom på stationen, där han väntade varje dag och Hachi var själv närvarande vid avtäckningen. Under åren så började man hedra Hachi med att säga ‘Hachik?’, eftersom ‘k?’ är ett hederstitel.

Hachik? dog den 8 mars år 1935. Han hittades på en gata och man fann att han hade hjärtmask och tre-fyra Yakitori-pinnar (en sorts grillspett med kyckling) hittades i hans mage. Han finns idag uppstoppad på National Science Museum of Japan i Ueno, Tokyo.

Källa: Wikipedia

Idag, den 2 januari, fyller min goa dotter 17 år. SJUTTON! Hur i hela världen gick detta till undrar jag? Det var ju inte länge sedan hon var fem. Sjutton år, självständig och med ett jävlar anamma. Henne sätter man sig inte på i första taget.

Underbara fina Jennifer. Jag älskar henne så det värker i hela hjärtat. <3 Goa ungen min. Men, sjutton! Ja, nu är båda mina barn stora. Min älskade son Alexander blir ju 20 i mars. Men, visst är det så att det bara är ens barn som blir äldre? Vi föräldrar blir väl inte en dag äldre va!

Troligen kommer hon hata mig för att jag smygfotograferade henne förut när vi var på Mc Donalds, hon blir ju aldrig nöjd med nåt foto man tar, om man ens lyckas ta nåt foto.

Säga vad man vill om att det är fel att stjäla från någon för att ge andra, men jag tycker filmen är helt underbar! Jag tycker om iden, och jag älskar sagan om Robin Hood oxå. Jag är av den åsikten att man ska dela med sig om man kan. Varför ska någon vara skitrik när andra lider av fattigdom.

Jag har själv smakat på fattigdomen och levt under existensminimum i hela mitt liv. Jag har nu, för första ggn i mitt 39-åriga liv en riktig anställning. Mina barn har fått stå tillbaka många ggr när pengarna inte räckt. Jag har fått göra avkall på sånt jag hade önskat att jag hade råd till.

Som till exempel den resan jag och Anna ska göra i slutet av januari. Det är STORT för mig att kunna göra den resan, och även om vi verkligen inte är rika, så FINNS möjligheten iallafall.

Jag har många ggr fått hjälp av soc för att överleva. Jag har fått julmat- och julklappspengar från kyrkan vid ett par tillfällen för att jag inte velat att mina barn skulle vara utan julglädjen i detta kommersiella samhälle vi lever i.

Jag har till och med sålt min kropp för att få pengar till att köpa mat. Det här är saker jag inte berättat öppet innan, men så är det. Jag har överlevt, och det tack vare att det funnits andra människor som hjälpt mig på ett eller annat sätt. Ibland är man tvungen att gå den hårda vägen för att inte gå under.

Jag delar gärna med mig av det jag har, om jag kan. Senast härom dagen betalde jag överpris, det dubbla, för tidningen Faktum som såldes av en troligen hemlös kvinna utanför Ica här i Lödöse. Har jag pengar, så köper jag ALLTID den tidningen när jag ser en försäljare. Och det kändes inte ens i min plånbok att betala extra. Jag gladde istället en medmänniska.

KURIOSA: Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton

…är en berättelse av Tage Danielsson i Sagor för barn över 18 år, utgiven 1964. 1975 gjordes en animerad film. Filmen har visats varje julafton sedan dess i Sveriges Television.

Den fjortonårige Karl-Bertil, som är en stor beundrare av Robin Hood, tar på sig sin fars något för stora tomtekläder och delar ut rika människors julklappar i slumkvarteren. Dessa gåvor är paket som han har smusslat undan under sitt feriearbete på postens paketavdelning, och vilkas adressaters inkomster han kontrollerat i taxeringskalendern. Hans far, som är varuhuschef, blir upprörd över sonens brottsliga tilltag, men det visar sig att de rika som berövats sina julpaket mest är glada över att slippa dem.

Filmen innehåller ett antal anakronismer, alternativt omedvetna felplaceringar av detaljer. Några visuella detaljer i filmen tyder på att historien ska ha utspelat sig under andra världskriget: bilden på En svensk tiger, gengasaggregaten på bilarna och nazistflaggorna i julgransdekorationerna, minst en svastika kan även ses hänga i ett slags flaggband efter den taxi Tyko hyr åt sig själv och Karl-Bertil till deras reprimandstripp.

Taxeringskalendern som Karl-Bertil använder för att kontrollera folks årsinkomst är från 1942. Det nämns även att Karl-Bertil studerar i läroverket, en benämning som avskaffades i och med grundskolans införande 1962.

Å andra sidan pekar andra detaljer på att historien utspelas senare: Sartres självbiografi utkom först 1964 och julsångerna som strömmar ur TV:n kan vara ett avsnitt av Nygammalt med Bosse Larsson som hade premiär först 1971. TV-apparater infann sig inte i de svenska hemmen förrän sent på 1950-talet.

En annan aspekt i sammanhanget är att Karl-Bertil är väldigt oförsiktig med glaspaketen han sorterar i början av historien. Det har diskuterats om detta är en medveten plantering av att Karl-Bertil har en annorlunda syn på annans egendom, om det är en set-up till varför han sedan stjäl diverse paket utan att nämnvärt reflektera angående äganderätten. Mer troligt är dock att det är en satirisk kommentar till att posttjänstemän ibland är oförsiktiga med de paket de ska handha.

I december 2002 fanns Karl-Bertil på postens julfrimärken. Samtidigt var det strykande åtgång på de originalfilmceller ur filmen som såldes på Seriegalleriet i Stockholm för mellan 1800 och 2800 kronor.

På den engelska DVD-utgåvan från 2004 saknas scenen med gatflickan Beda Larsson som trycker den randiga sidenslips hon fått i julklapp mot sin barm.

Filmen släpptes på DVD i Sverige 23 november år 2011.

En något smädande karikatyr av Karl-Bertil har en roll i den tecknade serien Myggan, producerad av Kanal 5, där Karl-Bertil framställs under sitt vuxna liv som taxichaufför i Stockholm med grava narkotikaproblem.

Källa: Wikipedia

Jag skulle gärna ta från de rika och ge till de fattiga.

Bad hair day.

Helgen gick undan i ett rasande tempo. Vips så var det måndag och jobb igen. Men, jag har haft en väldans trevlig helg tillsammans med min familj och goda vänner.

I torsdags och fredags var jag hemma och pysslade hela em/kvällen med Pirkko och Nathalie. Både Pirkko och Nathalie har blivit ena riktiga pysslerskor. Roligt som tusan! Nathalie och Jennifer sjöng och Nathalie spelade gitarr för oss oxå.

Anna kom hem från Krokom/Östersund på lördag fm. Jag hämtade henne på tågstationen i Öxnered och sen åkte vi till Willys på Trestad Center och handlade julmat mm. Väl hemma så åt jag frukost och sen fixade vi till vårt hem lite, städning och lagade mat.

Vid fem kom Pirkko samt brorsan med Theriesia och Jon. Jennifer hade Sara här och Alexander hade sin flickvän Mikaela här. Vi mumsade julmat, och drack glögg och mumsade på Annas mammas lussebullar med socker på. Såååå goda! Tack svärmor!

Jag fick superfina julklappar oxå. Andra säsongen av Solsidan och biljetter till Rammstein i Globen nästa år. Av svärmor och svärfar fick jag ett indianhuvud av en kvinna. Det har jag aldrig sett innan. Så vackert!! Det är urmodern som kommer från ett träd säger sägnen.

Biljetterna är inte uthämtade och de var galet dyra. 4000 kr tyckte jag var på tok för mycket, till och med för Rammstein som jag så gärna hade sett live. Men, de kommer troligen igen. Så, först pratade vi om att åka på festival istället, men efter några timmarna letande så insåg vi att det otroligt nog inte var någon festival som kändes hundra bra.

Så nu har vi bestämt oss för att vi ska åka på sen smekmånad istället. Till Venedig. Det ska bli mysigt. I slutet på februari tänkte vi. Nu har jag ju provat att flyga oxå, när TV var med och filmade mig och jag var med i Outsiders.

Kattägd?

Igår söndag pysslade vi, och idag måndag har jag jobbat igen. Jag jobbade mellan 07-16.15, och Anna jobbade mellan 16-21.45, så vi gick om varandra. Som vanligt. Idag har Pirkko varit här igen och pysslat.

Nu måste jag sova, ska upp och jobba imorn igen. Men jag var tvungen att ta ett foto på våra nya snygga sängkläder från Ullared.

Jag måste säga att mandeln till glöggen är godast när man har kört den med mixer så den är jättefint mald, med lite stora bitar i. Jag tycker inte om när den är hackad. Testa detta!!

Att jag är känslig har jag vetat länge, men så här känslig!? När jag läste den vackra storyn om jägaren och rådjursungen som blivit goda vänner stacks det rejält i tårkanalerna. Vilken grej! Sånt händer ju liksom bara inte på riktigt.

Bambinas mamma blev påkörd och Bambina blev lämnad kvar. Hon kommer när jägaren visslar och lyder honom som en hund. När han försökte få henne att lämna honom, så hoppade hon i vattnet och simmade efter.

Oftast när jag och frugan ska figurera på samma foto så är det självklart alltid en av oss som blir mindre bra. Allt från att blunda, kisa, grimasera och se helt skev ut. Igår lyckades jag få ett foto som båda blev bra på.

Den 5 december 2008 var en bra dag. En bra kväll och en alldeles underbar natt. Denna magiska natt blev jag och frugan ett par. Vi stod vid en pelare inne på restaurang Stålverket och pratade.

Anna sa att en vän hade frågat om vi var ett par nu. Sen tittade Anna på mig och såg lite forskande ut. Jag svarade “Jag vet inte, är vi det?” Anna svarade att hon inte heller visste. Sen konstaterade vi att så var det nog.

Efter det stod vi utanför och pussades mot väggen. Höll varandras händer och gick in igen hand i hand.

Då hade Anna varit här i en vecka och hade sjukskrivit sig från skolan för vi ville inte släppa varandra. Det gick stötar mellan oss och vi kunde inte låta bli varann. Det är tre år sen nu, och här är vi nu. Gifta, bor i radhus och är lyckligt kära.

Alla foton här ovanför tog vi första veckan vi träffades.

I förrgår när jag kom hem från jobbet stod Anna i hallen. Hon pussade på mig och satte på mig en ögonbindel, och sen ledde hon mig upp till andra våningen. In i badrummet och ner i ett varmt och avslappnande bad. Såååå sköööönt! Precis vad jag behövde efter en kväll på jobbet med värk i nacke, rygg och skalle.

Hon hade satt ihop en lista med musik från artister vi har sett live, tillsammans. Underbara låtar. Jag badade och sen myste vi ner oss i soffan och kollade ett par avsnitt av Glee.

Jag stannade till på OK/Q8 på väg hem från jobbet. Det var det enda som var öppet den tiden på dygnet. Jag köpte med mig älsklingens favorittårta, fryst men jättegod.

TACK till alla sötnosar på Facebook som har “gillat” och kommenterat min status den 5 december! <3 <3 <3

Jag har jättesvårt att förstå varför man ska samsova med sina barn från att de är små. Visst, barnen tycker troligen det är supermysigt, men nej tack. Jag tyckte att det var skönt att somna om när jag ammade Alexander på natten, så det berodde nog mest på min egen lathet att han ibland sov kvar i min säng. Bekvämlighet. Men detta var under en väldigt kort period och inte ens varje natt.

Jag tycker inte det känns helt tryggt, kvävningsrisken av de små barnen ökar ju drastiskt om man har dem i samma säng. Och hur mysigt är det för ett barn att sova bredvid en förälder som tex har druckit och är berusad, eller som luktar rök. Eller lägger man då plötsligt barnet någon annanstans vid tex alkoholintag?

Mina barn har haft egna sängar sedan de var nyfödda. Jag har vant dem vid att sova själva och i egen bädd. Det har heller aldrig varit något problem. Sen är inget vitt eller svart, om de har varit ledsna eller rädda för något, så har de självklart fått sova bredvid mig i min säng. Jennifer kan fortfarande när det varit något jobbigt, komma in och gosa ner sig bredvid mig eller Anna. Jag skulle ALDRIG be henne gå.

Jag skulle aldrig stänga ute mina barn, det är inte det jag menar, men jag har alltid haft väldigt starka åsikter om att barnen ska ligga i egen säng. Eller vill man ha dem sovandes bredvid sig när de är tonåringar oxå?

Det måste ju vara jobbigt att vänja dem av med detta när de blir äldre? Och hur motiverar man dem till att plötsligt sova ensamma i egen säng och eget rum?

Det finns singelmammor som har sina barn sovandes i sängen, och sedan när de träffar en ny partner, så vill de plötsligt inte ha barnen hos sig i sängen nattetid längre. Hur tror de barnen mår då? Att bli “bortvalda” och inte få sova med mamma mer för att någon annan, troligen ganska okänd, ska sova där. Helt galet!

Jag tror dessutom att sexlivet skulle bli helt dämpat. Men, säger människor med barnen i sin säng, det finns väl andra ställen att ha sex på, och andra platser än sängen. Visst visst! Men jag hävdar iallafall att sängen är underskattad.

Jag tycker det är kul att ha sex varsomhelst närsomhelst, men sängen och kvällen/natten/morgonen är fan underskattat. Det finns inget mysigare än att ligga skönt i sängen och ha sex när lusten faller på, utan att man måste planera in det på ett annat ställe. Eller behöva kliva upp ur den mjuka sköna sängen om man vill ha sex mitt i natten.

Nej tack! Det är den enda tiden på dygnet man verkligen kan vara vuxen och inte ha småbarnen i famnen hela tiden. Närhet är bra, men faktiskt även mellan de vuxna. Jag vill inte välja bort mitt vuxenbehov och behovet att kunna vara obehindrat naken och leka med min partner. Det är oxå viktigt för mig.

Jag är övertygad om att mina barn fått/får den kärlek, omtanke, närhet och trygghet de behöver utan att de ligger i min säng. Det finns vakna timmar då man kan mysa ner sig med täcke och ungar i soffan tex.

Jag förstår inte heller varför man ska lägga flera av sina barn i samma säng. Barn ska väl lära sig att bli självständiga individer. De behöver ostörd nattsömn och en egen mysig säng som är bara ens egen.

Man får självklart göra som man vill, men detta är min åsikt. vad tycker du? Hur har/hade du gjort?