Jag har jättesvårt att förstå varför man ska samsova med sina barn från att de är små. Visst, barnen tycker troligen det är supermysigt, men nej tack. Jag tyckte att det var skönt att somna om när jag ammade Alexander på natten, så det berodde nog mest på min egen lathet att han ibland sov kvar i min säng. Bekvämlighet. Men detta var under en väldigt kort period och inte ens varje natt.
Jag tycker inte det känns helt tryggt, kvävningsrisken av de små barnen ökar ju drastiskt om man har dem i samma säng. Och hur mysigt är det för ett barn att sova bredvid en förälder som tex har druckit och är berusad, eller som luktar rök. Eller lägger man då plötsligt barnet någon annanstans vid tex alkoholintag?
Mina barn har haft egna sängar sedan de var nyfödda. Jag har vant dem vid att sova själva och i egen bädd. Det har heller aldrig varit något problem. Sen är inget vitt eller svart, om de har varit ledsna eller rädda för något, så har de självklart fått sova bredvid mig i min säng. Jennifer kan fortfarande när det varit något jobbigt, komma in och gosa ner sig bredvid mig eller Anna. Jag skulle ALDRIG be henne gå.
Jag skulle aldrig stänga ute mina barn, det är inte det jag menar, men jag har alltid haft väldigt starka åsikter om att barnen ska ligga i egen säng. Eller vill man ha dem sovandes bredvid sig när de är tonåringar oxå?
Det måste ju vara jobbigt att vänja dem av med detta när de blir äldre? Och hur motiverar man dem till att plötsligt sova ensamma i egen säng och eget rum?
Det finns singelmammor som har sina barn sovandes i sängen, och sedan när de träffar en ny partner, så vill de plötsligt inte ha barnen hos sig i sängen nattetid längre. Hur tror de barnen mår då? Att bli “bortvalda” och inte få sova med mamma mer för att någon annan, troligen ganska okänd, ska sova där. Helt galet!
Jag tror dessutom att sexlivet skulle bli helt dämpat. Men, säger människor med barnen i sin säng, det finns väl andra ställen att ha sex på, och andra platser än sängen. Visst visst! Men jag hävdar iallafall att sängen är underskattad.
Jag tycker det är kul att ha sex varsomhelst närsomhelst, men sängen och kvällen/natten/morgonen är fan underskattat. Det finns inget mysigare än att ligga skönt i sängen och ha sex när lusten faller på, utan att man måste planera in det på ett annat ställe. Eller behöva kliva upp ur den mjuka sköna sängen om man vill ha sex mitt i natten.
Nej tack! Det är den enda tiden på dygnet man verkligen kan vara vuxen och inte ha småbarnen i famnen hela tiden. Närhet är bra, men faktiskt även mellan de vuxna. Jag vill inte välja bort mitt vuxenbehov och behovet att kunna vara obehindrat naken och leka med min partner. Det är oxå viktigt för mig.
Jag är övertygad om att mina barn fått/får den kärlek, omtanke, närhet och trygghet de behöver utan att de ligger i min säng. Det finns vakna timmar då man kan mysa ner sig med täcke och ungar i soffan tex.
Jag förstår inte heller varför man ska lägga flera av sina barn i samma säng. Barn ska väl lära sig att bli självständiga individer. De behöver ostörd nattsömn och en egen mysig säng som är bara ens egen.
Man får självklart göra som man vill, men detta är min åsikt. vad tycker du? Hur har/hade du gjort?