Jag kan varmt rekommendera en sån där nackkudde som ser ut som ett U. SÅ jäkla skönt och snällt för nacken! Underbart! När man som jag slumrar lite, så hänger ju gärna huvudet och far åt alla håll. Utan den hade jag troligen haft nackspärr länge efter flygresorna, men nu kände jag inte av nacken mer än vanligt. Jag köpte min bruna sköna på Lidl, och den fungerade hur bra som helst.

Nackkudden på bilden kommer dock ej från Lidl, men visst var den här snygg!
Foto: Eleven.se

Flygresor i all ära, det är häftigt att flyga, dock lite långtråkigt! Men jag mår jättebra när jag flyger, dock är jag glad att jag inte har klaustrofobi… Jisses… Jag har långa ben, och har man det så sitter man med knäna IN i sätet framför. DET är ingen höjdare kan jag lova… Mina knän är blåa efter flygresorna på 5,5 timmar x två.

Jag är verkligen glad att jag inte gav mig upp i ett flygplan innan jag gick ner i vikt. Jag hade aldrig fått plats i flygstolen. Den är mindre än en biostol, och dem fick jag inte plats i. Vad gött det skulle vara om man kunde ligga ner och sova uppe i luften, vad fort timmarna skulle gå! Men, då kostar det nog därefter oxå…

Idag blev jag uppringd av en trevlig kvinna på SVT som frågade om jag ville vara med i ett debattprogram på ettan, som publik med åsikter. Ämnet som skulle diskuteras är det “nya” ordet HEN. Kvinnan från SVT hade sett en kommentar jag gjort på ett ställe ang. just detta.

Det jag kommenterade -inne hos Lady Dahmer- handlade om att ordet “HEN” inte hade kommit med i Språkrådets nyordslista för 2011. Listan presenteras varje år och uppmärksammar ord som är nya i det svenska språket eller som har ökat i användning under året som gått.

Min kommentar löd som följer:

“Ordet hen har jag stor förståelse för om det INTE kommer med. Antingen är man för tusan hon eller han. Ta en titt mellan benen! Jag kommer aldrig någonsin definiera varken mig själv eller någon annan som hen. Om man letar kläder som är könsneutrala, ska man gå till hen-avdelningen då eller? Kvinnor och män har olika kroppsbyggnader. Sen håller jag med om att det är galet med färger efter kön eller att tjejkläder är mindre i stlk osv.”

Jag fick en kommentar på min blogg om detta, och det fick mig att tänka till… igen… och igen… och fortfarande… Jag tror dock inte att det är så som “kommentaren” säger, att det endast är vid dessa tillfällen det används. Hade det varit så, så hade jag nog köpt det rakt av, efter lite bollande med mig själv.

Den kommentaren löd som följer:

Såg din kommentar på LadyDahmers blogg och ville bara förstärka att ordet Hen är menat att användas när vi inte vet könet/det inte spelar någon roll. Idag använder vi ju ibland uttrycket “han eller hon” när vi berättar något, när vi istället skulle kunna använda det korta och praktiska Hen.
Har aldrig hört någon använda Hen på en person som de vet könet på.
Sigrid Drakhjärta

Hen är ett könsneutralt personligt pronomen som används istället för hon eller han om det finns ett behov av att benämna någon i ett sammanhang där personens kön är okänt eller ovidkommande. Hen böjs hen-henom-hens som går att jämföra med hon-henne-hennes.

Jag tycker att man alltid ska behandla människor som individer och inte kön, men sen kommer man ALDRIG undan att man är född med ett specifikt kön. Antingen föds man med fitta, eller så föds man med kuk. Ja, självklart finns det undantag, men ni förstår vad jag menar.

Jag hade en vän för många år sedan som var född med det manliga könet, men ville byta kön eftersom hon kände att det rätta könet för henne var just det kvinnliga. Jag kallade henne för hon. Det kändes helt naturligt, jag visste ju att det var så hon ville ha det.

När jag var liten så fanns det ett hus uppe i byn där det bodde en kvinna. Denna kvinna kallades av bybornas “hon-han” eller “hohan”. Fruktansvärt fula ihopsättningar av ord tycker jag. Det låter som skällsord, och det var negativ klang i hur det sades. Man fick höra saker som att “-man vet ju inte om det är en hon eller han”. “-…och där brukar vara en tjej till”.

Så här i efterhand, lite mer upplyst om hur saker och ting ligger till, så kan jag tänka mig att det var en flata som bodde där. Att det var en kvinna som troligen valde att klä sig mer åt det “maskulina” hållet. Jag kan idag känna ilska mot hur folk i kvinnans omgivning pratade och behandlade henne bakom hennes rygg.

Jävla fördomsfulla människor. Inklusive min egen mor och styvfar. Okunskap! Rädsla! :[ Frågan är om det i det läget hade varit praktiskt att kunna säga hen. Fast, jag tycker nog inte det, för man "visste" ju trots allt att det var en kvinna.

Och det är HÄR jag har lite svårt i mina tankebanor.

Så här tycker JAG: Om man VET någons kön, och med kön menar jag då helt krasst det vi har mellan benen, så ÄR det för MIG en man eller kvinna beroende av könet. Om man däremot INTE vet könet, exempelvis om man ska få barn, om man ska till en läkare som man inte vet könet på, osv... DÅ kan jag faktiskt tycka att det är helt ok med ett ord som HEN. Jag har bråkat med mig själv lite om detta, och vänt och vridit på det. Och ja, så här långt har jag kommit i tanken. Ett litet steg framåt...

Jag vet inte om jag någonsin kommer att känna inför mig själv att någon är en hen, när jag vet att det är en man eller kvinna. På grund av att jag inte förstår anledningen. Jag förstår om man känner att man är i fel kropp... och jag försöker verkligen vara så fördomsfri som möjligt, tror att jag är det oxå, men jag behöver ibland hjälp i tanken. Hjälp att få höra olika vinklar, och hjälp genom att diskutera fram och tillbaka.

Jag har alltid skrivit h*n om jag inte vet, men det är ju rätt svårt att uttala. Om man tex är född i "fel" kropp, och inte är opererad till det andra könet, om det nu är det andra könet man känner tillhörighet till, så hade jag nog "velat" säga det könet som människan VILL vara. Om någon vill bli kallad hen, så får jag ju bara acceptera och respektera det, även om JAG kan ha svårt att få in i skallen att någon inte vill vara han eller hon. Jag skulle GÄRNA vilja veta VARFÖR? Varför i hela världen man lixom inte vill "ha något kön alls".

Jag kan acceptera att man inte vill att någon ska se en för att man är ett specifikt kön. Absolut! Men... alltså... varför? Vad har det för betydelse? Jag är nyfiken och jätteintresserad av att få svar på detta, gärna av människor som själva ÄR där. Av människor som kallar sig för HEN. Även teorier från alla er andra såklart. Jag vet ju liksom inte!

Sen vore det ju rätt tråkigt om ett könsneutralt pronomen leder till att vi suddar ut femint och maskulint. För att haka upp mig lite på det yttre, jag GILLAR ju det där manliga utseendet; fyrkantiga hakor, hår på bröstet, skäggstubb, snygg fräsch frisyr och ett hårt kön. Lika mycket som jag gillar det kvinnliga; mjuka former, brösten, ett vått kön osv. Jag tycker väldigt mycket om tjejer som ser ut lite åt det maskulina "butchiga" hållet, och killar som är lite lagom feminina.

Jag gillar ytterligheter, jag gillar när folk sticker ut, jag gillar när man vågar gå emot massan. Jag gillar när man vågar stå för vem man är, och när man står för sina åsikter. Jag älskar människor. Jag är otroligt nyfiken på hur människor tänker och hur man agerar i olika situationer. Jag är jävligt nyfiken. Och jag vill acceptera alla grupper, ja så länge det inte handlar om att någon far illa.

Det har nu givits ut en bok som heter "Kiwi och Monsterhunden (bilden)" , skriven av Jesper Lundqvist. Jag vet ju inte vad den handlar om, eller hur den är skriven mer än om Kiwi och Monsterhunden. Jag är nyfiken på den, för jag vill veta. Det finns även böcker för barn som handlar om att två av samma kön är kära. DET gillar jag verkligen, det är fan på tiden!

Det här är bara mina åsikter, inget som är "rätt eller fel", det är bara man själv som bestämmer hur man väljer att definiera sig själv. Jag är en kvinna. Anledning? Jag har en fitta mellan benen. Sen kan jag tycka att jag inte alltid är den kvinnligaste kvinnan i många situationer. Men, det skulle bli en hel roman till. ;]

Ah, debattprogrammet i TV 1? Ja, jag åker ju till Teneriffa imorgon, och det skulle vara direktsändning imorgon torsdag, så jag kan inte deltaga hur gärna jag än hade velat. Men, missa inte programmet! Jag vet inte vad det heter, men som sagt, ettan imorgon torsdag 26 januari. Runt 22.00 tror jag? Jag ska försöka komma ihåg att se det när jag kommer hem på SVT Play. Påminn mig gärna! ;]

Hans Karlgren föreslog i en artikel 1994 att ordet hen ska användas istället för hon/han i svenskan, men egentligen är förslaget ännu äldre. 1966 introducerades det av Rolf Dunås i Upsala Nya Tidning. I det här förslaget används “hen” i subjektsform precis som hon/han och henom i objektsform precis som henne/honom.

Källa: Wikipedia

Jag antar att ingen som läser här inne har missat att jag älskar djur otroligt mycket. Jag mår riktigt riktigt illa och det gör ont i hela hjärtat om ett djur far illa, om det ligger ett dött djur intill vägkanten eller bara om jag ser ett djur ute, ensamt. Tankarna sätter igång att snurra och jag vill bara hem till våra tre pälsklingar och gosa in mig i deras pälsar. Och visa/tala om för dem hur mycket jag älskar dem och hur mycket de betyder för mig. De är mina bebisar.

Varje dag när jag åker till och från jobbet så åker jag förbi inte mindre än två djurkyrkogårdar. En här i stan och en nästan i Lilla Edet. Jag har skrivit om den en gång tidigare. Varje dag när jag åker förbi där, så måste jag titta om det är några lyktor tända. Det har nästan blivit en tvångstanke. Varje gång jag ser det lysa, för det gör det, vilken tid på dygnet jag än passerat, så vandrar mina tankar vidare till tidigare djur jag haft.

Jag minns dem med värme, kärlek och även ångest. Det finns katter som har ryckts ifrån mig utan att jag fått säga hej då. En hittades på en väg i Sollebrunn då jag bodde där. Död. En annan försvann, och kom aldrig mer tillbaka. DET är riktigt jobbigt. Fortfarande, trots att det är över 20 år sedan. Jag blir fortfarande ledsen när jag funderar på vilket öde som gick honom till mötes. Var han blev av, om han plågades… Osv.

Idag när jag åkte förbi djurkyrkogården i Lilla Edet så for tankarna iväg till filmen jag såg förra året. Hachiko – A Dog’s Story. Jag borde ha slagit bort tankarna. Det är inte så svårt egentligen. Men, icke. Jag tvingade? mig själv att tänka på filmens slut. På den stackars underbara hunden. Hur ensam han var och hur mycket han saknade och längtade efter sin husse som bara försvann. Hur han väntade på husse varje dag i nio år.

Nio ÅR! Fattar ni hur lång tid det är!

Jag har tänkt på filmen hela kvällen. Just nu ligger jag och gråter, letade efter en bild att lägga in här, och då kom tårarna. Kanske var det dem jag var ute efter. Kanske behövde jag gråta. Jävligt konstigt sätt att få fram det på kan jag tycka, men det hjälpte ju. Till slut.

Jag känner mig sådär eländig som man kan göra ibland. Så där ensam och skör. Sårbar ända intill själen. Egentligen vet jag inte varför, jag borde vara lycklig och må bra. Jag mår bra. Egentligen. Troligen är det mina hormoner som spökar. Jag har ju fått tillbaka min mens efter hyvlingen av livmodern. Och det suger. Jag hatar att vara så här känslig, hela min kropp spelar mig ett spratt. Ingenting stämmer.

Jag har ALDRIG gråtit så mycket till en film som när vi såg denna. Så sorglig och så vacker på samma gång.

Läs inte texten nedan om du har tänkt se filmen.

Hachiko – En vän för livet (A Dog’s Story)

År 1924 förenades Hachi med sin ägare Hidesabur? Ueno, som arbetade som professor på Tokyos universitet. Varje dag lämnade Hachi sin ägare vid järnvägsstationen och mötte honom sedan vid samma plats vid arbetsdagens slut.

Denna dagliga ritual fortsatte fram till en dag i maj år 1925 då professorn en kväll inte dök upp vid tåget. Professor Ueno hade, vid universitetet samma dag, drabbats av en stroke som ledde till hans bortgång, därför återvände han aldrig till järnvägsstationen där Hachi väntade.

Efter sin ägares död fick Hachi ett nytt hem, som han ständigt rymde ifrån för att bege sig till järnvägsstationen. I 9 år väntade Hachi vid stationen precis vid den tid, då tåget hans husse åkt med skulle anlända, men husse återvände aldrig.

Hachis närvaro vid stationen uppmärksammades av andra pendlare och många mindes, hur Hachi hade väntat varje dag där på professor Ueno. De började ta med mat och godsaker till Hachi.

Professor Uenos före detta student återvände ofta för att besöka Hachi och genom åren skrev han flera artiklar om hans otroliga lojalitet. År 1932 publicerades en av artiklarna i Tokyos största tidning och Hachi blev känd över hela landet.

Hans trofasthet mot sin husse imponerade på folket i Japan och ansågs representera en familjelojalitet som alla borde sträva efter. Lärare och föräldrar använde berättelsen om Hachik? som ett exempel för sina barn och elever. En känd japansk konstnär skapade en skulptur av hunden och hela Japans medvetande om rasen Akita växte.

Så småningom blev Hachis legendariska trofasthet en nationell symbol för lojalitet. I april år 1934 restes en bronsstaty av honom på stationen, där han väntade varje dag och Hachi var själv närvarande vid avtäckningen. Under åren så började man hedra Hachi med att säga ‘Hachik?’, eftersom ‘k?’ är ett hederstitel.

Hachik? dog den 8 mars år 1935. Han hittades på en gata och man fann att han hade hjärtmask och tre-fyra Yakitori-pinnar (en sorts grillspett med kyckling) hittades i hans mage. Han finns idag uppstoppad på National Science Museum of Japan i Ueno, Tokyo.

Källa: Wikipedia

Häromdagen ramlade månadens gratispaket med OB ner i brevlådan, och även en present från Tampons For Free. En tub från Sensual Balans med en gel som ökar den sexuella njutningen hos kvinnan. Det är toppen att få prova massa olika saker gratis! Och att få OB gratis är verkligen inte fy skam, så jäkla dyrt som det är att köpa.

Om Sensual Balans

Sensual Balans kan även användas dagligen av kvinnor som upplever minskad naturlig fuktighet i underlivet, t.ex. i samband med menopausen. Sensual Balans är inget läkemedel utan en registrerad handelsvara.

Sensual Balans ger en värmande känsla, intensifierar känsligheten i intimområdet och motverkar torrhet då den återställer den naturliga fuktigheten i underlivet. Sensual Balans finns i en 30 grams tub.

För ökad sexuell njutning: Massera in en liten mängd Sensual Balans intimgel på klitoris samt de yttre blygdläpparna ca 5-10 min före samlag. Frekvent användning ger ökad effekt. Gelen kan användas i samband med förspel.

För ökad sexuell njutning hos kvinnor som upplever minskad naturlig fuktighet i underlivet, t.ex. i samband med menopausen: Massera in en liten mängd Sensual Balans intimgel på klitoris och de yttre blygdläpparna 1 gång per dag i 4 v.

Sensual Balans är paraben- och parfymfri.

Källa: Sensual Balans

Bilderna kommer från Tampons for free

Tack för era rader angående att jag köpte Nutrilett. Av egen erfarenhet, och även andra jag har sett äta nutrilett etc under en kortsiktig period, så vet jag att man går upp i vikt så fort man börjar äta riktigt igen. Inte så underligt alls, eftersom kroppen går på svält under en period. När den sedan får den normala födan igen, så försvinner svält-egenskaperna och självklart går man upp i vikt. Kroppen kommer gärna ihåg det den vägde innan, plus att den oftast lägger på lite extra efter en viktnedgång av den snabba sorten.

Jag är definitivt inte någon förespråkare för NÅGON av alla dessa bantnings/viktnedgång-kurerna. Snarare tvärtom faktiskt. Jag tror inte på någon av dem i ett långsiktigt perspektiv. Före min viktoperation så genomled jag ett gäng varianter, tex. Viktväktarna, Nutrilett, Helsingörpiller, Xenical, depression, olycklig kärlek osv.

Jag gick ner i vikt, rätt mycket i omgångar, ja faktiskt 20 kg under ett par månader. Det var efter separationen med mitt ex, då jag blev deprimerad. Jag åt i princip en macka om dagen, och drack bara vatten. Inget att rekommendera, kroppen sa ifrån till slut, jag hade inga salter och mineraler kvar och mina njurar pajade. Men jag KUNDE INTE äta. Då var jag nere på 118 kg.

Idag väger jag ca 122 kg, jag har gått upp ett par kg sista månaderna. Jag började som ni vet på 157 kg innan operationen. Jag är livrädd för att gå upp mer i vikt, men det är nog rätt troligt att jag gör det eftersom jag kan äta som vanligt igen. Jag märker “knappt” av att jag är opererad. Tyvärr. Hade det funkat, så hade jag velat göra operationen igen.

Jag tror inte att det finns några genvägar om man vill gå ner i vikt. Man måste lägga om hela sitt liv. Sin kost, sin motion osv. Jag är totalt usel på motion, och även på vad jag ska äta. Jag är verkligen inte ett bra exempel på hur det ska vara efter en Gastric Bypass. Jag är ett USELT exempel. Jag gick ner mina kg första fyra-fem månaderna efter operationen, sen har jag stått helt stilla. I ett par år. Det SUGER!

Jag tror att det går jättebra när man håller sig till en diet, som text LCHF. Lite kalorier mycket fett. MEN jag tror inte att det är bra för kroppen i långa loppet. Säkert under en kortsiktig period, och det är jätteroligt för alla er som använder detta och tycker att det funkar. Men, ska ni leva på detta resten av livet? Jag tror inte att det är nyttigt att stoppa i sig en massa fett. På sikt. Javisst jag förstår att man kanske inte “överdriver”, men ändå. Jag tror att kroppen behöver lite av ALLT. Även av kalorier, kolhydrater, fett, salt osv.

Jag tror inte man ska ta bort något, utan minska lite på allt, och äta lite mindre portioner, mer frukt och grönt, dricka mer vatten och röra på sig. Det finns inga bra genvägar.

Anledningen till att jag tänkte köra lite Nutrilett är att jag tänkte såhär: Eftersom jag är GBP-opererad, så kanske jag minskar “magsäcken/tarmen?” lite, och att jag förhoppningsvis efter en Nutrilettkur börjar dumpa igen när jag äter fel. Ingen annan anledning. Jag vill krympa det som finns inuti mig, jag skulle som sagt gärna göra en GBP igen, och ta bort ytterligare en bit av min tunntarm. Jag vill gå ner mer i vikt, minst 40 kg.

Så, om ni har några andra bra tips, så är jag idel öra. Om ni kanske vet någon annan GBP-opererad som stannat i vikt/börjat gå UPP i vikt igen, som kanske fått hjälp på något sätt, så hojta gärna till! Jag behöver HJÄLP! Jag har telefontid inbokad med “min sköterska” på Skövde sjukhus där jag blev opererad, i mitten på februari. Då ska jag fråga henne vad jag ska ta mig till. För jag är på väg åt helt jävla fel håll.

Jag är inne på min andra vakna natt på jobbet… klockan är nu 06.08, och jag har suttit och grejat med min blogg under natten. Nu börjar jag bli nöjd. Ni som varit in några ggr idag och igår, kan se att den har ändrats några ggr fram och tillbaka. Men som sagt, nu börjar jag bli nöjd.

Det här med att autocentrera endast foton verkar inte fungera. Om man inte lägger in det i några speciella koder. Jag läste mig till att själva koden för foton inte går att centrera, lixom en text i sig inte går att centrera. Men, om man gör det till en kodsnutt funkar det… Äh, nu minns jag inte ens vad jag läste… Men, det lät väldigt logiskt… just då… *trött i skallen nu*

TISDAGEN

När jag kom hem igår morse vid 8-snåret så var det låst på toan uppe. Inte ett ljud därifrån, och det tog tid… tyckte jag. Jag var ju trött och ville sova. När jag kom in i hallen nere så stod det lite skor där som jag inte kände igen. Jag öppnade försiktigt Jennifers sovrumsdörr för att se om hon låg i sängen, eller om jag skulle knacka på toa.

Nix, ingen Jennifer i sängen, däremot två vänner. Alltså drog jag slutsatsen att det var min kära dotter på toa. Jag knackade på och frågade hur läget var… Varpå hon öppnar dörren efter en liten stund och berättar att hon inte mår så bra… Hon hade lagt sig med täcke och kudde där inne för att inte störa vännerna som sov i sängen. Hon mådde illa och hade spytt. (Jennifer äger största sängen i familjen, en 180-variant, och där sover det ofta över vänner, ibland en, ibland fyra!)

Å nej… magsjuka tänkte jag och höll andan… Men nix… hon hade druckit kvällen innan och blivit lite för full… De hade “spelat/lekt” Jag har aldrig… och druckit vodka… *eh* Ok… inte så smart drag kanske… Blir lätt lite för mycket… Men, jag är oerhört glad att hon kommer hem iaf, och att hon berättar för mig.

Det är så skönt att min 17-åriga dotter verkligen har tagit det lugnt med alkoholen, men nu när hon väl börjat dricka lite, så känns det helt skumt att HON dricker… Ja, ni med barn vet känslan… Sonen väntade till sin student med att bli full, och det är nog inte så vanligt bland tonåringar idag att de faktiskt tackar nej när det bjuds.

Eftersom Anna sov i Lödöse hos en jobbarkompis, så kröp Jennifer ner på Annas sida av vår säng och sov resten av morgonen där. Jag sov till 12 ungefär, då ringde min kära fru och väckte mig. Hon hade nog glömt att jag jobbat vaken natt och behövde sova.

Nåväl… jag slumrade en stund till och sen gick jag upp och kunde inte låta bli datorn… Jag ville ju bli klar med min blogg. Vid åtta igår kväll kom frugan hem. Vi möttes nästan i dörren, eftersom jag åkte till jobbet 21. Det var några dagar/nätter sen vi sågs nu.

Nu är kl snart halv sju på morgonkvisten. Jag ska sluta svamla, packa ihop mina saker och skriva lägesrapport innan morgonpersonalen kommer och löser av mig så jag får åka hem och krypa ner bredvid frugan.

Imorse när jag satt och åt frukost, så tänkte jag att, min medicin kan jag ta när jag ätit klart. Jag orkade inte resa mig just precis då, hade ju precis studsat upp och ner flera ggr för att jag glömt morgontidningen och nästa gång smörkniven.

Jag blir så jävla trött på mig själv. Inte kom jag ihåg att ta medicinen inte. Jag känner det väldigt väl nu, på kvällen. Jag har känt av missen hela kvällen, men inte riktigt fattat varför vågorna av illamående och ångest sköljt över mig. Jag har ju inte ångest längre! Den är ju helt borta.

Utom när jag glömmer att ta mina Cymbalta. Då kommer ångesten som ett brev på posten. Varje gång. Man kan ju tycka att mitt mående utan dem borde påverka så att jag inte glömmer dem. Men icke.

Hela jag mår kymigt, jag mår illa, jag får hjärtklappning, andnöd. Jag mår rent ut sagt skit. Men, dock inte lika skit som innan jag började äta Cymbalta mot min panikångest/depression. Tack och lov. Så, jag tänker ALDRIG sluta äta dem. Så det så.

Idag sågs han igen, äcklet som tvingade kvinnan att göra saker mot hennes vilja på en toalett på en krog i vår stad. Mannen som är anmäld för sexuellt övergrepp -även rubricerat våldtäkt- stod på torget när kvinnan gick av bussen på väg hem från jobbet imorse. Kvinnan har idag skrivit några ord om detta på sin blogg, ni hittar henne här: Anna Lilja.

Ja, ni läste rätt… tyvärr… Det är min fru det handlar om. Nu kände hon sig “mogen” och “redo” att skriva om det. Nu är det ok för mig att tala om vem jag skrev om för ca 1,5 månad sedan.

Ni hittar de tidigare inläggen ang. detta här:

• Knivhot & sexuellt ofredande på krogtoalett.
• Rubricerat våldtäkt och frihetsberövande.

När jag öppnade brevlådan idag så låg där ett litet sött paket med rött snöre runt. Åh vad roligt, undrar vad det kan vara, tänkte jag. Jag blev glatt överraskad av det superfina innehållet. Paketet var från Tampons For Free, jag är ju VIP-kund där och får då lite extra saker och erbjudanden utöver mitt gratis månadspaket med tamponger.

Dels så fick jag dessa tre olika tuggummisorter från Vigo. Vigo är en ny unik serie tuggummin med tydlig funktion som passar utmärkt för den aktiva människan. Liknande tuggummin har hittills saknats på den svenska marknaden.

Vigo finns i tre varianter:

• Vigo BEAUTY – med B-vitaminer, selen och betakaroten för sund och elastisk hud.
• Vigo ACTIVE – med uppiggande vitaminer, magnesium och koffein för ökad fysisk kapacitet.
• Vigo FOCUS – med uppiggande vitaminer, ginseng och koffein för ökad mental prestationsförmåga.

Alla produkter i Vigo-serien innehåller en bas av C- och B-vitaminer. Dessutom innehåller varje variant ytterligare näringsämnen som karaktäriserar respektive funktion. Utöver nyttiga vitaminer ingår även xylitol som stärker dina tänder och så smakar Vigo fantastiskt gott också!

Jag fick även med en intressant bok av Katerina Janouch som heter Orgasmboken. På baksidan av boken står följande:

“Orgasmen kan läras in, utvecklas och finslipas. Om du vet vilka knappar du ska trycka på, och hur, kommer din kropp att samarbeta och bjuda dig på den mest fantastiska resa. Samtidigt är orgasm ett riskfritt lyckopiller som vi när som helst kan ta utan recept. Den får dig att slappna av. Den ökar din blodcirkulation. Du blir faktiskt snyggare. Huden slätas ut. Rynkorna runt sura munnar försvinner mirakulöst. Orgasmen helar din kropp.

Orgasmboken är fylld av 250 inspirerande orgasmtips som kan få både män och kvinnor att explodera likt en nyss uppväckt vulkan och mullra som åskan på öppet hav.”

Månadens gratis tamponger i snygg ask, samt en stor tub med Pearl Body Serum, som även du kan få prova gratis. Du betalar endast frakt och expeditionskostnad på 39 kr, och får hem en vacker tub på 200 ml. Pearl Body Serum är en ny exklusiv bodylotion som är anpassad för vårt nordiska klimat. En ljuvlig creme som innehåller micropärlor med Q10, E-vitamin som ger huden skydd och ungdomlig lyster samt olivolja.

Q10 förekommer naturligt i alla kroppens celler. Det är en vitaminliknande substans som bidrar till cellernas energiproduktion. Dessutom är Q10 en kraftfull antioxidant som skyddar mot fria radikaler. Olivolja har en tusenårig tradition inom hudvård och har många goda egenskaper. Den har ett högt innehåll av antioxidanter, tränger djupt in i huden och bildar en långtidsverkande sköld av fuktighet som bidrar till att huden håller sig mjuk och smidig.

Jag fick även med det här söta vibrerande ägget i mitt paket från Tampons For Free. Nu har filmen Hysteria premiär och då kan man köpa en valfri Belladot leksak och få ett Cinnamon Apple glidmedel 50 ml (värde 99,-) utan extra kostnad.

Här har vi månadens tamponger igen - galet snygg ask- och här är även anledningen till det vibrerande ägget som present. Filmen Hysteria. Jag bara måste se den! Den verkar kul och faktiskt även intressant.

Handling:
I Viktorianska England 1880 börjar Mortimer Granville, en ung doktor, arbeta för Dr Dalrymple. Han behandlar den fruktansvärda kvinnliga sjukdomen Hysteria genom att erbjuda kvinnor intim, manuell lättnad. Efterfrågan blir så stor att Mortimer har svårt att hinna med. Med hjälp från sin vän Edmund, en miljonär med en passion för elektronik, uppfinner de världens första vibrator, som blir en enorm succé. Under resans gång, blir Mortimer förälskad i Charlotte, Dalrymples vackra och ytterst okonventionella dotter.

Tampons For Free

Tampons for free erbjuder tamponger som skickas hem till dig – helt gratis! Detta möjliggörs tack vare fantastiska samarbetspartners. Genom att deras samarbetspartners sätter skräddarsydd reklam på tampongboxarna kan de i sin tur erbjuda dig snygga tamponger helt gratis!

Vill du ha tamponger hem till dig – helt gratis?
1. Gå in på Tampons For Free och registrera dig.
2. Tampongerna skickas hem till dig.
3. Samtidigt som du får hem tampongerna får du även ett nyhetsbrev som länkar dig vidare till Kampanjutvärderingen som består av max 10 frågor. Svarar du på dessa frågor garanteras du även nästa utskick av tamponger – helt gratis.

Förra månaden var reklamen på tampongasken från Pronaxen.
Det är alltid jättebra och verkligen relevant reklam för kvinnor.

Jag har blivit erbjuden att göra en screening för ADHD.

Jag har alltid känt mig “annorlunda”, alltid gått min egen väg, alltid varit otroligt spontan samtidigt som jag gärna vill veta om det är något som ska hända, lite innan. Jag vill ha var sak på sin plats, mår bäst när det är ordning, men jag är långt ifrån pedant. Det kan var stökigt som fan hemma, men det resulterar oxå i att jag lättare blir på dåligt humör. När det är städat och fint, så infinner sig ett ro i hela min kropp och själ. Underbar känsla.

Jag kategoriserar allt som går att ha i listor. Jag blir stressad av för mycket ljud som “blippar” och “piper”. Fläktar stör mig enormt; köksfläkten och bilfläkten är riktiga mardrömsljud. Det är sååå skönt när man kan stänga av dem igen. Jag har svårt att koncentrera mig på att tex läsa texter. Jag får läsa om igen, och det känns som att det ändå inte går in. En bok är en annan sak. Den måste jag inte komma ihåg. Jag har alltid varit usel på hålla föredrag eller göra ett framförande av ett skolarbete, samtidigt som jag älskar att stå på en scen och prata inför människor. Men, det är precis som att allt jag ska säga bara försvinner, som om jag lixom “glömmer bort det”. Skallen blir… tom.

När jag var liten gjorde jag allt jag inte fick. Jag var tvungen att testa allt. Jag brydde mig inte om vad folk tyckte och tänkte, eller vad som kunde hända. Jag var ett väldigt olydigt barn, och testade ständigt alla gränser.

Men, detta behöver absolut inte betyda att jag har ADHD. Det kan bero på min uppväxtsituation överlag. Känner man sig inte älskad eller får stryk var och varannan dag, så blir man nog på ett speciellt sätt skulle jag tro. Och det kan nog ligga till stor grund för hur jag har blivit som människa.

Hur som helst… Jag har varit hos en psykolog, för ett par veckor sedan. Han ville att jag skulle berätta om hur jag upplever olika saker. Det är jättesvårt att rabbla upp saker som för mig är naturliga, och som kanske kan visa på en ev. ADHD. Jag berättade och pratade och bollade och vi kom fram till följande…

Psykologen sa till mig att man kan se drag av ADHD, men inte så mycket. Han sa att det är svårt att säga om det är ADHD, eller om det är annat som spelar in. Jag är alltså inget klockrent fall. Och det är väl ungefär det jag har anat. Han sa att han kan skicka mig vidare för en större utredning, och göra en sk. screening. Jag tror att det till slut blev så att han skickade en remiss. Men, jag tänker att, enda anledningen till att jag vill veta, är för att min son har ADHD, och för att det sägs att det är ärftligt, och för att jag… vill VETA. Inte av någon annan anledning.

Jag sa till psykologen att jag är inte ute efter att få en diagnos för att få medicinering eller något annat, utan jag är bara nyfiken. Jag sa även till honom att eftersom det är ren nyfikenhet, så borde jag nog lämna den platsen på en screening till någon som verkligen “behöver” den. Då sa psykologen att det finns ingen som “behöver den” mer än någon annan, och att mitt fall oxå måste tas på allvar. Men… jag vet inte…

Jag får väl se hur jag känner när jag får en tid, om de dit han skickat remissen anser att jag behöver en tid. Kanske säger jag ja, kanske säger jag nej. Faktum är att när han beskriver min situation så bedömer de om jag “borde få göra” en screening. Men… jag vet inte…

Jag skrev en dikt när jag skrev ner arbetet om min son och hans ADHD. Dikten är skriven utifrån hans egna tankar och känslor angående att han var familjehemsplacerad, och det gjorde ONT att skriva den. Det gjorde ONT att få det svart på vitt. Läs gärna min text, och även dikten som finns på sidan.

På Viktorias sida kan ni läsa en kanonbra text, och även titta på bilder till hennes text. Så bra!