Jag har gått upp flera kg efter min GastricBypass-operation. Närmare tio kg tror jag. Jag vill inte ens väga mig just nu för det ger mig bara ångest. Faktum är att jag märker inte ens av längre, att jag är opererad. Jag kan äta allt, och tyvärr så gör jag det också.

Vi är riktiga godisråttor både jag och Anna. Speciellt choklad. Det har blivit som en drog för mig. Jag bara måste ha. Och bullar! Jag har aldrig före operationen varit så här sugen på bullar. Helt galet. Jag sätter lätt och relativt snabbt i mig en hel påse med kanelsnäckor.

Jag får mer och mer ångest över detta, och jag känner när jag rör på mig att jag ökat i vikt. Operationen var en gåva som jag tyvärr har misskött å det grövsta. Men det är jävligt svårt att stå emot gott när det ALLTID finns hemma.

Så, i förrgår tog jag och frugan beslutet att; Nu är det fan slut på godisätandet. Detta går inte. Jag vill inte gå upp mina kilon igen som jag har gått ner. Och frugan går ju självklart oxå upp i vikt av allt ätande.

Vi får inte äta NÅGOT godis, inga bakverk eller bullar. Ingen dricka. Jag skulle nog kunna göra nästan vad som helst för en chokladbit just nu. En god Marabou Almondy/ Seasalt. Fy FAN vad det är jobbigt innan sockersuget försvinner.

Popcorn får vara ett substitut tills sockerberoendet har lagt sig lite, annars går jag fan bärsärk här snart. Gah! Frukt är gott, men det är inte alltid jag är SUGEN på frukt. Jo, om det hade varit färska jordgubbar. Men det är ju inte säsong för dem än tyvärr.

Granny Smith-äpple och Galia-melon.

To die for…

Jag får ibland frågan om jag saknar min mamma. Jag bad henne dra åt helvete för ganska exakt fyra år sedan. Här kan du se lite länkar som handlar om min mamma och mig/mitt liv om du inte har läst min blogg så länge.

Relaterade länkar:

Sätta gränser
Ertappade i köket
Bitter
Ikaros
Svinalängorna gjorde ont

På frågan om jag saknar henne, så kan jag helt ärligt svara nej. NEJ, jag saknar inte min mamma som person, men jag kan ibland sakna att “ha en mamma”. Jag saknar att ha någon som känt mig hela mitt liv, och som jag kan ringa till när som helst och vara glad eller ledsen, eller bara prata lite. Men, jag sörjer inte heller att jag är utan den personen. Jag klarar mig fint utan och jag har inte något “behov” av att ha en mamma. Tanken dyker upp ibland, men jag känner mig tillfreds med att hon inte finns i mitt liv.

Jag har hela mitt liv fått ta hand om mig själv, och ibland även fått finnas för min mamma och agera mogen när hon brustit. Jag menar… man säger inte till sina små barn att man ska gå ut i skogen och hänga sig… Man ringer inte sina barn stupfull och beklagar sig över sin situation när man inte ens försöker göra något åt den.

Så här är det. Så här blir det.

Däremot har jag mer och mer börjat sakna min far. Vi ses inte allt för ofta, då även han bor uppe i Dalarna. Det har blivit någon gång om året, om ens det. Men, jag tycker om honom. Han känns genuin, det känns som att sakerna han säger är sanning. Jag tror (eller vill tro) att han har saknat mig, och att min mamma har varit en stor anledning till att jag och pappa inte har någon bra relation. Självklart har väl även pappa en del i det, men det är ändå hos mamma jag har bott. Jag har mest fått höra skitsnack om min fars sida.

Pappa är inte jättegammal, men han är rätt så skruttig och sjuk och man vet aldrig hur länge en människa lever. Han har varje gång jag varit där frågat efter mina barn. Jag vill så gärna att de ska få träffas innan han dör. De har inte träffats på 17 år (?), då jag flyttade tillbaka till Trollhättan från Insjön.

Jag vill åka dit i sommar, med mina barn och min fru, men jag vet inte om det blir någon resa dit i år. Jag vill ju även träffa min “bonussyster”. Vi är inte biologisk släkt, men hennes mamma och min pappa har levt ihop sedan jag var tre år. Vi har pratat lite på Facebook, och bestämt att vi ska ses när jag åker upp, men tiden och pengarna känns för lite just nu. Hoppas kan man ju dock.

Jaja, livet är som det är. På något sätt känns det som att “allt har en mening”, och att det som händer händer. Ta hand om varandra, visa respekt och tala om för dem ni älskar hur viktiga de är, oavsett om ni är släkt eller inte.

En dag kan det vara försent.

Och som jag skrev i överskriften, blod är tjockare än vatten men kärlek är tjockare än blod.

Det är många delade åsikter om hur länge man som mamma ska/bör amma sina barn. Personligen tycker jag det ser äckligt ut när ett barn som springer runt och är över en viss ålder, ska suga på sin mammas bröst. Det känns inte helt ok. Det snackas om att det är “bra att amma sina barn länge”, och att det ger en speciell närhet osv. Men, jag ser iallafall inte någon som helst anledning till att ett så här stort barn behöver bröstmjölk.

OM man nu av någon anledning ändå vill att ens barn ska få i sig bröstmjölken när barnet är stort nog att själv knalla runt och dessutom kan äta mat, dricka ur flaska eller glas, så varför inte pumpa ur mjölken. Jag skulle aldrig vilja ha mina barn hängandes i brösten när de själva kan gå och bara ta för sig. Jag må vara fördomsfull, men det ser helt sjukt ut.

Jag ammade min son fullt ut tills han var 5 månader, och delvis tills han var 7 månader. Jag hade mjölk så jag hade kunnat ge ytterligare ett eller två barn fulla mjölkmåltider. Min dotter ammade jag tills hon var dryga 2 månader, sen hade mjölken sinat, så den räckte inte. Istället för att hålla på och truga med bröstet och försöka amma ett missnöjt barn, så började jag med ersättning. Vi slapp gnäll, slapp att hon blev ledsen, jag slapp tycka att det var frustrerande, och det blev en mysig stund med flaskan istället.

Båda mina barn är friska och har nästan aldrig varit sjuka, och närheten till mig har de ändå, utan att ha sugit på mina bröst i flera år.

Köttfärspaj med sufflétak

Min älskade fru blev ju överfallen och oralt våldtagen i oktober förra året. Här kan du läsa om det:

Rubricerat våldtäkt och frihetsberövande.
Knivhot och sexuellt ofredande på krogtoalett.
Äcklet som våldtog henne.

Tack vare den jävla idioten så mår Anna skit än. Det har gått lite i vågor, och tyvärr har ångesten över händelsen eskalerat. Anna vaknar ofta på nätterna av mardrömmar, hon väcker till och med mig som är jättesvårväckt, med sina skrik och sitt gnyende när hon sover.

På grund av dessa återkommande drömmar, så beslutade sig Anna i samråd med sin psykolog, att ta tag i den där händelsen en gång för alla. Så just nu är Anna sjukskriven, går hos sin psykolog två ggr/vecka och hon kämpar verkligen med ångesten och tankarna dagligen.

Psykologen ger henne “läxor” som hon ska jobba med från gång till gång. Anna tycker såklart att det är jobbigt, så jag försöker stötta henne så gott jag kan. Härom dagen sa jag till henne när tankarna anföll henne, att hon skulle skriva ner alla tankar i en bok.

Alla tankar som kommer upp när hon får ångest, varför hon tror att hon känner som hon gör, och även vad de realistiska tankarna säger och vad det är för känslor som stoppar att hon kan tänka som hon “vet” att hon “borde”. Sen skrev jag ner några rader i hennes bok.

Jag skrev bland annat att det kan ALDRIG bli hennes fel att han gjorde det han gjorde. Det spelar ingen roll om hon så dansade naken framför honom, han har ingen som helst rätt att ta för sig av henne ändå. Och även om hon var trevlig mot honom, så var det inte det som gjorde att han valde just henne. Han visste inte hur hon är när han valde ut henne som offer.

Jag hoppas verkligen att den här psykologterapin hjälper henne, för just nu när hon är mitt i allt känns det mest som om allt är hundra ggr värre än när hon blev överfallen. Men det är väl sån där posttraumatisk stress och ångest som kommer när man minst anar det. Såklart är det jobbigare just nu oxå, eftersom hon river upp det extra mycket minst två dagar varje vecka.

Anna har fått insomningstabletter så hon ska få lite vila i sin kropp. De hjälper lite, men tyvärr inte så mycket som man skulle önska. Hon äter ju även sina lyckopiller; Sertralin, men frågan är om hon skulle behöva nån annan sort. Sertralin är mer ångestdämpande, och just nu tror jag Anna även är inne i någon slags depression.

Livet blir jobbigt för oss båda, och det är tufft att försöka hitta varandra i den här tunga vardagen. Men vi älskar verkligen varandra och vi kämpar på. Vi finns för varandra, och vi pratar väldigt mycket. Det tycker jag är viktigt.

Jag jobbar, och Anna är världens sötaste “hemmafru” de dagar hon orkar. Igår gjorde hon äpplepaj, och idag har hon gjort supergod köttfärspaj med sufflétak, se bilden. Riktigt smarrigt. Hon packar lite lådor emellanåt när hon orkar. Igår och idag fixade hon mina mackor i matlådan till jobbet. Sötnosen!

Jag och frugan hade en scrapträff i helgen, och vi blev 41 personer till slut. JÄTTESKOJ! Vi var i Åsaka bygdegård, i dagarna två; lördag och söndag. Det har varit en helt underbar helg, men många skratt, mycket prat och en hel del pyssel så klart.

Jag har haft jättemysigt och det är så skoj när man får chansen att pyssla med så många på en och samma gång. Även om man inte sitter på samma ställe som alla, så går man ju runt och kollar lite vad de andra gör, och man pratar lite och insuper en massa ny inspiration.

Jag älskar såna här pysselträffar!

Jag fick gjort en fågelbur på en låda, ett gitarrkort, en ask i form av en prinsesskrona och ett kort med sjöhästar. Lite blandade teman, men det var skoj. Vi hade fyra utmaningar med jättefina vinster. Mikaela Scrap In och Vilda Stamps var på plats med sina butiker.

Jag vill hålla i en sån här träff snart igen! Och det var så riktigt roligt att så många ville komma! Jag längtar till nästa träff. Om två veckor ska vi åka till Karlskoga igen och pyssla med Mikaela och tjejerna där.

Jag tog några foton under helgen, så när de är redigerade så ska jag lägga upp ett par här på bloggen. Men NU, mina vänner… ska jag gå en trappa upp och lägga mig bredvid min fru och STENSOVA! För nu är jag så trött så jag sitter upp och somnar hela tiden!

Jag älskar utmaningar! Kickar! Att göra annorlunda saker! Att träffa människor! Att göra saker jag aldrig tidigare har gjort! Dessa anledningar gjorde att jag faktiskt drog iväg en ansökan till dokusåpan Farmen. Farmen ska starta igen, och ska spelas in nu i sommar, juli 2012, och två månader framåt.

Tidigare den här veckan fick jag ett telefonsamtal från “Farmen”, och på måndag ska jag på intervju. Det är nog jävligt många som ska på intervju, jag är nyfiken på HUR många, men trots det så tänds ju såklart ett litet litet hopp. Det hade varit så galet skoj att åka iväg på det, och att leva 100 år tillbaka i tiden. Spännande, galet men samtidigt otroligt jobbigt att inte få vara uppkopplad mot internet dygnet runt.

Jag kollar mail, Facebook och bloggen så fort jag vaknar. Sen bor jag med min Iphone nära till hands, tills jag somnar med den i handen när jag bloggar/spelar WordFeud mitt i natten. Det skulle verkligen vara en utmaning att inte ens ha rinnande vatten och sånt. Jag är otroligt bekväm… Men, snacka om kick! Håll alla tummar och tår!

Jag har blivit så jävla trött. Hela tiden, inte bara så där ibland för att jag sovit för lite. Jag är kroniskt trött. Tydligen är det något som går här just nu. Anna och Jennifer är trötta de med. Jennifer kommer inte ens upp till skolan i tid.

Jag känner mig helt slut i kroppen. Orkeslös liksom. Andfådd, obekväm och matt. Jag behöver väl troligen mer frisk luft, motion och nyttigare mat. Men ändå. Jag är för trött för att orka röra på mig.

Jag längtar tills vi flyttar ner till stan, det blir närmare till flera vänner, bland annat Nathalie och Janina. De har lovat att ta mig i örat om jag inte följer med ut på promenader. Jag behöver någon som drar i mig. Här och nu har jag verkligen noll lust eller motivation.

Häromdagen när jag åkte till jobbet åkte jag förbi två döda katter. Det skar verkligen i hjärtat att se dem. När jag åkte hem på em, så var den efter vägkanten borta. Men, den som ligger precis här borta i Lödöse, ligger kvar än. Så nu har jag skrivit en lapp som jag ska sätta upp i affären. Usch för att vara den som är husse eller matte till dem. Jag vet hur ont det gör att mista en kär pälskling. Man vill veta vad som hänt om de inte kommer hem, men ändå inte… Det gör så ont, så ont…

Jag har haft rätt många katter. Den första som jag förbarmade mig över var en uteliggarkatt i stallet där vi hängde. Jag döpte honom till Dojjan, och hade med mat till honom varje dag. Men en dag när vi kom dit, så låg han stel och död i en skottkärra. Usch, jag glömmer det aldrig. Vi begravde honom i en skogsdunge i närheten.

Min lille Gizmo, en katt som vi räddade från ett hemskt öde när jag var 19 år, försvann spårlöst. Jättejobbigt, jag undrar än idag vad som hände med honom. En annan katt, Elvis, som vi fick av en granne, och som dessutom hade förlorat svansen av någon anledning, blev påkörd fick vi veta av någon.

Tova var en katt som vi försökte ta hand om men det gick inte med de andra katterna. Minns inte riktigt hur det gick med henne, men tror att den förre ägaren fick ta henne tillbaka.

Sen har jag haft flera katter som vi varit tvungna att avliva. Bubben blev troligen påkörd av något, en skördetröska? Han kom hem med svansen hängandes i en uppskuren spiral och ena bakbenet brutet. Detta var oxå när jag var i tonåren. Jag hade inte någon försäkring på katterna på den tiden, högst korkat. Men, jag hade troligen inte haft råd med operationen ändå.

Sen har vi syskonen Kim och Mimmie. Mimmie var sjuk på något sätt så henne var vi tvungna att avliva. Kim var som en hund, han följde med mig var jag än gick, till och med till posten och affären osv, och väntade utanför. När jag var ihop med Jennifers pappa så fick han för sig att han var allergisk, (idag föder han upp katter!?) så vi var tvungna att ta bort Kim.

Tibby var min älskade skogskatt. Världens underbaraste katt! Jag räddade honom från en tjej som avreagerade sig på katten när hon var arg, och fick honom att bli både lugn och rumsren igen. Han bodde oxå hemma hos mig när jag träffade Jennifers pappa, och jag gav bort Tibby till en vän när den troligen påhittade allergin dök upp. *arg* Sedan avlivade kompisen Tibby utan att säga något till mig. Det har jag haft lite svårt att komma över… Snällare och vackrare katt fick man leta efter.

Snoddas och Zeke hade jag när jag träffade mitt ex. Snoddas var lite opålitlig och flög på Jennifer när hon gick förbi honom. Tyvärr fick han somna in. När jag och exet flyttade ihop fick min mormor och morfar ta hand om Zeke eftersom exets son var allergisk. Nu när både mormor och morfar gått bort, så bor Zeke hos min kära kusin Lisa.

Nu har vi våra älskade katter Zpiky, Tindra och Mowgli, och jag vill ALDRIG ALDRIG någonsin igen leva utan katter vid min sida. Jag är så ledsen för alla tidigare katter som jag saknar jättemycket. Detta inlägget blev lite jobbigt att skriva, så nu räcker det.

Här finns lite söta foton på Tindra och Zpiky. Jag har alldeles glömt lägga in Mowgli där. *to-do-list*

I helgen var vi i Svartå, det ligger ca 1,5 mil från Degerfors, ca 3 mil från Karlskoga. De som höll i scrapträffen i Svartå Folkets Hus var tjejerna vi brukar träffa i Karlskoga; Mikaela, Mia, Anette, Lina och Kristin. De hade fått ihop en träff på ca 45 personer, 2,5 dag och två nätters övernattning.

Jag och Anna kom dit på fredag em. Vi har under helgen delat bord med Soile, Eva, Maria och Linda. Många goa skratt och mycket koncentration. Bara välkomstpåsen var utöver det vanliga. En påse full med stämplar, papper och dekorationer, se bilden här nedan.

Det var spontanutlottningar under hela helgen, då fick vi varsin stämpel. Sen var det en liten tävling, jag vann ett kit med texter i frimärken. Frågan var vilken av Tim Holtz färger som var den tredje i bokstavsordning. Svar: “Barn door”.

Anna vann förstapris med sina fotolayoter, i båda tävlingarna hon var med i där vinnaren röstades fram. Jag vann förstapris i ett par och andrapris i en där vinnaren röstades fram. De tävlingarna där vinnaren plockades genom utlottning vann vi inget. Priserna var jättefina och generösa.

Maten vi fick under helgen var jättegod; kycklingsallad, nybakta scones, andra mackor, potatisgratäng med fläskfilé, hembakta kakor, våfflor mm. Gott! Fräscht! Väl tilltaget!

Underbara människor på träffen, utmärkt service, kanonutmaningar osv. Vi har haft sååå mysigt. Detta var absolut den bästa träffen vi varit på. Jag ville inte åka hem när helgen var över, men allt har ett slut. Jag längtar till nästa gång som troligen blir till hösten. Tjejer, detta gjorde ni så jäkla bra, er första Svartåträff blev så bra, tack för att vi fick vara med!

Det behövs egentligen bara tre ord för att sammanfatta hela helgen: HELT JÄVLA UNDERBART!

1. Vår packning…
2. Välkomstkitet…
3. Maria tittar på när Eva plockar ner klockan. Hon tyckte den tickade för högt när vi skulle sova.
4. Anna byter madrass med Eva.
5. Maria…
6. Eva längst bort, Linda närmast kameran.
7. Anna…
8. Linda, Anna, Eva, Maria och Soile vid matbordet.
9. Ett av mina alster jag gjorde i helgen. Utmaningen var att använda sig av färgerna svart, vitt, grått.

Dessa tre kort har jag snott från Maria Thim Kokkis Facebook.