Nu är det inte ens roligt längre. Folk säger att man inte ska klaga, men nu är det för varmt… det är totalt vindstilla och nästan 30 grader. Det måste vara mer i solen. Jag vill ha en pool här utanför som man kan bo i några timmar om dan.

Min kropp är inte van vid den här tropiska värmen. Jag får huvudvärk och orkar inget. Cymbaltan gör att svetten rinner mer än lovligt. Ansiktet är helt vått. Jag vill bada, duscha iskallt. Jag har redan tagit en kall dusch idag, och snart kommer Maria och Elli och hämtar oss. De är så söta och bjuder med oss på en badtur. Vi har ju ingen bil, så vi kommer ju inte till badställen direkt.

TACK Maria och Elli för er omtanke!

Nu ska jag se om min hjärna fungerar nåt alls, och scrappa lite. Vi har inte fått klart alla bröllopskorten än. Det är ca tio st. kvar att göra.

Ha en bra em/kväll! Och ta hand om varandra!

Vad i hela världen har det för betydelse om en elefant drar sig till motsatta könet eller samma kön? Jag läste om elefanten på Aftonbladet, en länk som jag hittade inne hos min vän Linda, och blev så jävla förbannad! Idioter! Sätta en oskyldigt djur som inte ens fattar vad det är frågan om i en liten bur. :scombust: :exhausted:

Ja, nu sitter jag och fastnar till på Aftonbladet igen. Jag hittade till Lisa Magnussons krönikor, och läste bla. den som handlar om “Allas rätt till sin egen död“.

Jag skrev i den här veckans tjejsnack om att jag tycker att det i Sverige borde införas dödshjälp.

Citerar mig själv: “Jag tycker att det är bra att det finns dödshjälp! Jag tycker att det borde införas i Sverige. Och att man får fylla i papper, precis som när man väljer om man vill donera organ. Det finns bara en person som kan bestämma över kroppens vara eller icke vara, och det är den som lever med den. Jag önskar att det finns dödshjälp att tillgå om jag skulle bli så sjuk och vet att det inte går att göra något, om jag bara ligger och plågas. Varför ska man ligga och vänta in döden, bara för att det ska vara moraliskt rätt? Det gynnar ingen, varken den som ligger för döden eller anhöriga. Det är som sagt MIN kropp, och borde vara min rätt att bestämma när den levt färdig.”

Och det vore att ha dubbelmoral om jag tyckte att man helt plötsligt inte har rätt till sin egen kropp om man inte är så gott som redan döende. Det finns människor som är trötta på livet, och visst fan är det jävligt tråkigt för omgivningen, för familj och vänner. Det är fruktansvärt när någon man känner tar livet av sig, eller ens pratar om det. Jag har vänner som har tagit sitt liv och som har försökt otaliga gånger. Man vill inte höra att en vän eller att ens eget barn vill dö. Men, vänder man på det, så undrar jag om det finns någon oskriven regel, en åldersgräns på att vara trött på allt, och tycka att livet suger?

Jag tycker att det är fördjävligt, speciellt när en ung människa uttalar sin trötthet över livet. Jag tycker att den där unga människan borde ta sig i kragen, och fatta att livet kanske vänder en dag, och att det kan bli helt fantastiskt. Vad fan! Ge det några år till! Bli vuxen och känn efter. Jag blir arg! Eller kanske frustrerad! Precis som man kanske “borde” reagera. Men vadå bli vuxen? Måste man vara vuxen för att få känna? För att vara trött? Eller ska man tycka att det är ok att en ung människa som mår dåligt faktiskt får ta sitt liv. Var går gränsen?

Samhället är inte uppbyggt för att ta hand om människor som vill dö. Psykvården räcker inte till. De tar in varelser gång på gång, som talar om att de inte vill mer. Men, när varelsen sen blir utsläppt och hemskickad, så finns tankarna ändå kvar. Och vem kan stoppa om någon verkligen vill bort från livet? Vem har egentligen rätt att stoppa om någon inte vill leva mer? Vi har inte den moraliska rätten till att själva bestämma hur länge vårt hjärta ska slå. Det är omgivningen som ska tycka och tänka om det är moraliskt rätt. Är det bra eller dåligt? Borde vi ha rätten till vår egen död? Oberoende av ålder?

Tänk om någon mår dåligt tillfälligt, och blir erbjuden ett piller som skulle rädda vederbörande från allt det jobbiga. För alltid. Det är nog många som skulle ta den enkla vägen och svälja det där pillret, istället för att ta tag i sina problem. Det är ingen utväg, det skulle bara öka självmordsstatistiken. Det kanske är bra om det är “svårt” att välja hur man vill dö. Att man tänker till en extra gång innan man hoppar framför tåget, eller sveper snaran runt sin hals.

Jag och Anna diskuterade detta, och hon hade intressanta och tänkvärda åsikter. Det var hon som började prata om det här pillret som Lisa Magnusson skrev om, som jag inte ens hade en tanke på, eller reflekterade över. Det var inte den biten jag “fastnade” för i Lisas text. Men nu var jag ju oxå tvugen att skriva nåt om det. Anna har skrivit om detta på sin blogg. Ibland behöver man diskutera lite för att få fler infallsvinklar, och inte fastna i sitt eget tänk. *tack älskling*

Jag har sen barnsben fått höra hur min mor nämnt vid några tillfällen att hon är trött på livet, och minsann ska gå ut i skogen och hänga sig. Till slut blev jag bara förbannad, och kontrade med att hon kunde göra det om hon ville. Varför tala om det för mig vid flera tillfällen, vad fick jag ut av det? Mer än ilska och förakt! Ett rop på hjälp, som ett barn ändå inte kan göra något åt. Ta tag i problemet eller knyt din snara! Så kände jag. Jag blev riktigt arg och skällde ut henne. Jag kände att om hon ville dö, varför gjorde hon inte bara något åt det då, istället för att tycka synd om sig själv. Vilket barn vill höra att mamma vill dö?

Jag tänker på det som Lisa Magnusson skrev om att ingen av oss har bett att få bli född. Och då borde väl rimligtvis inte någon tvingas att leva mot sin vilja. Eller? Vad tycker DU som läser här om allt detta? Jag är nyfiken!

Jag hade verkligen velat se Marilyn Manson i Göteborg i helgen som var. Trots kritikernas minuspoäng! Jag såg honom på Hultsfredsfestivalen för massa år sen, och den konserten glömmer jag aldrig. Och anledningen var inte musiken, utan att jag höll på att bli ihjälklämd i publiken!

Dagen innan var den en tjej som faktiskt dog i publiken, när Hole spelade. Det var hemskt! Fruktansvärt! Man ska inte behöva dö när man lyssnar på musik och står i ett publikhav. Helt galet!

Det var sånt tryck i publiken när Manson spelade, så folk ramlade. Jag ramlade och hamnade på knä, och kunde inte ta mig upp för folk stod tryckta mot mig. Det fanns inte en chans att resa sig upp. Jag kan förstå tjejens skräck som dog dan innan, att bli ihjältrampad, och att ingen hjälpte henne.

Marylin Manson. Älskar hans musik och stil!

Med olyckan dagen innan brännande i skallen, så fick jag panik där jag låg på knä. Jag knöt mina händer, och slog allt jag orkade på killen framför mig. Jag slog honom i ryggen tills han vände sig om och faktiskt drog upp mig på fötter igen. *tack till honom* Men, jag var fortfarande helt panikslagen. Jag stod ganska långt fram i detta hav av hysteriska knuffande människor.

Jag skrek i folks öron att jag måste spy. Det fick folk att flytta lite på sig, så jag kunde knö mig framåt. Jag kände att jag bara måste bort därifrån! Det var totalt ohållbart! Jag tog mig ända längst fram med mina hot om att jag skulle kräkas, och väl därframme så såg vakterna paniken i mina ögon. De hjälpte mig. De drog min kropp i armarna upp över staketet som var i brösthöjd, så jag kunde komma ut därifrån. Det var nåt av det värsta jag varit med om.

Behöver jag säga att jag aldrig någonsin mer ger mig in ett publikhav på det sättet. No more! Det är fan livsfarligt. Människor blir egoistiska och ser ingenting i det läget. De tänker bara på sig själva, och ser bara det som rör sig på scenen längst fram. De märker inte ens om de trampar på en människa i sin framfart.

Jag har haft föreläsning för mina barn om detta. Och talat om hur farligt det kan vara. Jag är livrädd att de ska hamna i den situationen när de är på konserter. De älskar, lixom jag, att lyssna på musik och åka på festivaler. Men, jag vill gärna ha dem levande när de kommer hem igen.

Missa inte mina två tidigare inlägg här nedan, som jag lagt upp idag! :)

Idag har jag varit hos min KBT-kurator för andra gången. Hon är verkligen supertrevlig och lätt att prata med. Jag kände förtroende för henne med en gång, och det är så skönt. Idag har vi pratat lite om mina barn, mina tidigare jobb och Jennifers pappa som inte finns med i hennes liv. Han som skickade ett mail och sa upp kontakten med henne för några år sen.

Det känns bra att prata om sådana saker, och gå igenom livet igen. Jag tror det är nyttigt. Nästa gång ska jag ta med mig min triangel och cirkel som jag gjort om min panikångest, och som jag har lagt ut här: “Psykologträff”. Jag ska även ta med mig min årskrönika till kuratorn, så vi kan gå igenom den.

Åh, på tal om ingenting, ni måste lyssna på den här låten. Den är såå bra! Har ni sett trilogin: “De kallar oss Mods”? Har ni inte gjort det, så kan jag rekommendera den! Helt klart sevärd!

Låten heter “Just idag är jag stark”, och det är Kenneth Gustavsson som sjunger den.

Efter kuratorbesöket så vandrade jag till torget för att hinna med en buss hem, innan min smsbiljett gick ut. Den gick ut 14.42, och på klockslaget 14.42 steg jag på bussen och visade upp den. Snacka om tur! Jag hade verkligen inte någon lust att betala 22,70 kr till för att komma hem. Jag hade sån huvudvärk så jag orkade bara inte gå.

När jag kom hem tog jag en naproxen mot huvudvärken och svepte ett glas vatten. Jag tog med mig Tindra och la mig på sängen. Gosade lite i hennes mjuka päls tills hon ville gå igen, och så vilade jag lite. Pirkko kom hit, och Anna hade lagat mat; fiskpinnar med potatis och äggsås. Jag gjorde såsen. Det var gott med mat. Vi har ju skrivit upp mat för varje dag, flera veckor framåt.

Efter maten så var Pirkko chaufför åt oss. Det känns som att vi åkte runt halva stan för att handla. Det är ta mig fan helt hopplöst att handla på billiga ställen när man är utan bil. Det är ju inte precis så att de öppnar en billig mataffär mitt inne i stan. Nix, man måste ta sig en bit för att komma till de bra affärerna.

Först åkte vi och postade ett paket. Sen var vi på Smaxmat på Kronogården där vi köpte hårfärg, grönsaker och världens godaste fetaost. De brukar alltid ha slut på just den fetaosten jag vill ha, men nu fanns det två små burkar kvar. Dem tog jag, bums! :yum:

Världens godaste fetaost.

Sedan var vi på ÖB, där vi köpte duschtvål (att fylla på handpumpen på handfatet med), drickor och deo till mig, Anna och Alexander. Det roliga är att alla tre älskar samma deo. Jag har alltid använt herr, och nu har Anna oxå börjat göra det. Jag tycker att herr-deo doftar så mycket godare än de som är för tjejer. Och så håller den verkligen svettlukten i schack. Jag luktar aldrig svett.

Efter ÖB åkte vi till WiLLys, och köpte tre Gouda-ostar. Det är en av de absolut godaste ostarna som finns! Där köpte vi även en 5-literspaket med vaniljglass. Bra att ha hemma! Vi tog vägen förbi hemma och stoppade in glassen i frysen. Sen åkte vi till Ica Maxi. Där lyckades vi plocka ihop nödvändiga varor för 2700 drygt. Snacka om att det varit tomt hemma. Nu är vi dessutom fyra personer som ska ha mat varje dag.

Jag har nog aldrig handlat så mycket, och vi kör givetvis med självscanning. Men, när vi kommer till kassan så är det den här shoppingturen dax för avstämning… *pust* Jaha, det var bara att plocka upp alla varor på bandet. Och inte en enda sak hade vi glömt att scanna in. *tack för skjutsen runt halva stan, Pirkko!!!* :kiss:

Hela kvällen har vi tillbringat i köket. Det tog ett par timmar att få in allt, dela upp kött, köttfärs och korv. Resten fryser vi ju in i hela förpackningar, som fisk osv… Och först så städade vi ur kylen, och packade om frysen för att få plats med allt. Sen fick vi ett ryck och städade ur alla skåp i köket utom två. Vi kastade ÅTTA soppåsar med saker som jag inte vill ha kvar. Plastburkar osv osv… Shit vad skräp man samlar på sig. Skönt att rensa lite.

Jennifer kom precis in och sa att Michael Jackson är död. Han har fått hjärtstillestånd. Det var som en chock! Han är ju verkligen så känd, och det har varit så mycket skriverier om honom. Det känns nästan som om en nära bekant har dött. Jättekonstig känsla. Han ska lixom bara vara där, och göra lite skandaler. Hmm… mysko känsla! Jag är stum. Det går nästan inte att fatta. Jag kan tänka mig att känslan är lite lik när Elvis Presley dog.

Här var han rätt snygg…

Här kan du läsa om hans dödsfall.
“King of pop” är död.
Michaels sista framträdande.
Så minns vi Michael Jackson.
Milstolparna i karriären.
Stod på scen som sexåring.
Chockerar hela världen.

Nu är vi båda helt slut. Vi sitter och lyssnar på lite låtar som vi vill ha med på bröllopet. Jag ska ägna mig lite mer åt Anna nu…

Nu äntligen har jag redigerat och plockat ur lite foton för allmän beskådan från midsommarafton. Jag, Anna och mina barn blev hämtade av Theresia, och sen åkte vi och hämtade hennes kompis. Vi blev då plötsligt en för mycket i bilen, så Anna la sig i skuffen. Eller ja, det är en kombi, som man kan dra över ett skydd över rumpan på bilden typ.

Väl ute hos bror och Theresia, så var redan Theresias bror där. Lite prat och lite musikDVD, och lite skratt åt söta lille Jon blev det innan maten. När det väl var mat, så gick vi ut på verandan och satte oss. Mysigt värre! Det var första ggn igår jag åt färskpotatis, och det var sååååååå gott! Jag älskar färskpotatis, gräddfil, gräslök och salt. *mums*

Vi satt där några timmar och hade trevligt. Anna mådde sådär, så hon gick iväg och andades lite en stund. Jobbigt med ångest och sånt… Jag kramade på henne och sen gick vi tillbaka igen.

Lite senare på kvällen åkte vi upp till “byn” i Norra Björke, där det var “logdans”. Eller logdans… det var musik på låg volym, väldigt få folk… och fylla… Den som blir fullast vinner, ungefär. Det gav inte mig och Anna så mycket, så vi hämtade upp mina barn som var i huset, och så åkte vi hem. Kl. var runt 21 när vi kom hem, så ungarna tog en sväng ner på stan.

Jag och Anna hamnade i sovrummet och gosade lite. Får ju passa på de stunder man är helt barnledig nu på sommarlovet… :D Det var rätt skönt att komma hem, även om det var supertrevligt hos brorsan och Theresia. Både jag och Anna blir rätt trötta fort.

Idag är det måndag. Pirkko har varit här en sväng. Maria har varit här en sväng. Anna åkte ner till stan en sväng på kvällen, och fick en ångestattack så fort hon kom hem igen… Tycker så synd om henne att hon ska må så jävla skit. Men, det har varit ganska bra i ett par dagar nu. Jag pratade lite med henne efter ångestattacken och sa att nu är det nya tag igen. Det kommer att bli bakslag igen, och igen och igen. Det vet vi båda två. Men, hon måste försöka resa sig efter varje gång, och inte ta ett steg tillbaka. Pepp och kramar och kärlek! :innocent:

Här kommer lite foton från midsommarafton… Klicka för större foto och bildtext.

:innocent: Älsklingen poppar popcorn i köket. Vi ska mumsa såna, och kolla på O.C. Damned vad jag gillar den serien! Vi är på säsong 3 nu, och det går inte att sluta kolla. Fan, jag har glömt att kolla Prison Break oxå, de sista avsnitten. Och Lost har jag snart missat en hel säsong. Det är inte lätt att komma ihåg alla serier man gillar…

Jag mår bättre idag, men får panik så fort jag får minsta lilla press på mig… Jag HAR verkligen inte ork till något just nu. Det har känts så rätt länge… månader… år… Det är den där satans depressionen som aldrig kan försvinna helt. Och så är det nog en biverkning av Cymbaltan oxå tror jag. Att jag är orkeslös och omotiverad till allt.

Hur som helst! Tack för era peppande ord. :innocent:

Idag har jag bestämt mig för den där snygga klänningen. Jag har beställt den, och hon ska sy upp en till mig med mina mått mätt. Summan slutar på £150 plus frakt… så det blir rätt dyrt, men ändå inte dyrt för den vackra handsydda klänningen, till mig personligen. Jag kan inte sluta tänka på den, och jag tänker bara gifta mig en gång.

Ringarna är vi lite oense om just nu… Vi har kollat på tusentals ringar känns det som. Och vi ändrar oss hela tiden, vad vi vill ha och inte… Svårt… Vigselringen vill vi ha med en sten i tror vi… Och den ska vara i silver… Billigast. Vi tänkte på stål ett tag, men det är så hårt, så det går inte att ändra i stlk OM det skulle behövas.

Nu är älskligen klar, och vi ska krypa ner nakna, under täcken i soffan och mysa med varandra, popcorn och filmen. :P

Det är ingen bra dag idag. Gråter, ångest, jobbigt… :worship: Känns som att alla har förväntningar på mig. Försäkringskassan, vänner, familj. Det är säkert inte så, men känslan finns där ändå. Krav, förväntnigar, måsten, press… allt känns jobbigt. Jag orkar inte. Jag har inte någon ork till något.

Jag vill orka, vill tycka att allt är roligt, men jag får bara tyngre axlar och orken tryter verkligen. Bröt ihop förut. Jag orkar inte ens tänka ut vad jag vill ha för mat. Det är jobbigt. Jag orkar inte vara social. Det är jobbigt. Jag vill bara vara ifred. Och det är jobbigt. Jag vill glädjas åt saker som händer. Det är jobbigt. Jag vill göra roliga saker. Det är jobbigt.

Förväntningar från alla håll ger mig ångest. Det dåliga samvetet att inte räcka till. Att jag inte ids. Att andra får ta ansvar när jag inte orkar, känns orättvist. Jag lägger troligen alla förväntningar på mig själv, men det är iallafall jobbigt. Att vara en trevlig och social flickvän, en bra mamma och en god vän… Jag orkar inte. Jag vill bara stänga in mig i min bubbla, och vara ifred. :worried: Bara skrika LÅT MIG VARA!

Jag orkar inte. :cry:

Men jag älskar er… :innocent: min familj, mina vänner… Förlåt…

Igår tog jag bussen (!) till min kurator för en första träff. Hon som jobbar med KBT, och som jag har “väntat på” i ca 2,5-3 år. Hon var otroligt trevlig. Det klickade med en gång, och jag tyckte jättemycket om henne. Jag sa det till henne efter samtalet att det var lätt att prata med henne, och att det kändes jättebra. Och hon sa att hon kände samma sak.

Hon sa att man brukar behöva ca 20 träffar, plus minus. Svårt att säga. Och att man sen resten av livet måste forsätta tänka på det sättet. Att jag inte bara kan släppa allt när jag är “färdig” hos henne. De tre första träffarna vill hon att jag berättar om mitt liv, så att hon vet lite mer om mig. Hon pratade även om att vi måste vara öppna mot varandra, om något känns fel, eller om man tycker olika eller så. Och självklart! Jag behöver ju hjälp! Hon får allt hon behöver.

Idag var jag hos psykologen för första ggn. Vi pratade lite allmänt om vad jag vill ha hjälp med, och vad hon jobbar utifrån och med. Vi gick igenom den här ångestcirkeln och triangeln. Vad jag tyckte om henne? Hon var supertrevlig. Det kändes som att det klickade på en gång. Men hon var en sån människa som pratade väldigt fort och det kändes lite stressande.

Jag har fått två tider till i augusti, men hon sa att jag kan ha samtal med henne tills jag får en kontakt på vuxenpsyk. Så, troligen kommer jag inte att träffa henne i aug, eftersom jag har fått en kontakt där nu, och ska på första besöket där på torsdag. Hon jag träffade idag, kommer att sluta här i Trollhättan, så det var ändå ingen idé egentligen känns det som. Det är jobbigt att dra sitt liv för flera, lite i onödan som det känns.

Ångestcirkel som jag ritat om min ångest.

När jag får ångest så är det självklart något som triggar igång den. Ibland vet jag vad det är, men oftast har jag inte en aning. Jag har emetofobi – spyfobi oxå, och det påverkar ganska mycket av min ångest skulle jag tro. Jag är livrädd för att må illa, och för att behöva kräkas, speciellt bland folk. Och när jag får ångest så sätter magen igång, den gör ont, och jag får diarré, och behöver oftast en toalett. Jag letar efter toaletten det första jag gör när jag kommer till ett nytt ställe, så jag vet var den är. En trygghet.

När ångesten blivit igång-triggad, så får jag bla. de känslorna som står till höger om cirkeln. Hjärtklappning, illamående osv. När jag får de känslorna så rusar direkt tankarna till det som står till vänster om cirkeln; “tänk om jag kräks” osv. Och när jag får de känslorna så ökar ångesten, och så ökar allt i en spiral.

Det kan vara precis vad som helst som triggar igång en ångestattack. Jag kan sitta i soffan och kolla på TV, eller ligga i sängen och ska sova. Eller stå i en kö i en affär. Det har ingen betydelse var jag befinner mig. Enda skillanden är att om jag är hemma i trygg miljö, så känns det inte lika jobbigt som om jag är på stan, eller någon annanstans. Det kan vara en doft, eller att hjärtat hoppar ett extra slag, som triggar igång min ångest. Allt som förknippas med ångest kan ge ångest igen.

Mina säkerhetsbeteenden är att tugga tuggummi, och så känns det alltid tryggare att ha sällskap om jag ska iväg på något etc. När jag tuggar tuggummi så känns det lite som att jag tuggar bort en del av ångesten.

Det som står i den lilla rutan uppe till vänster är sånt jag ska tänka på när ångestattacken slår till. Eller sånt jag ska försöka fokusera på när jag känner att det är på väg. Att andas rätt, att försöka tänka på något annat, och att röra på sig. Inte motionera, utan röra sig som att sträcka på sig, eller gå upp och gå ett varv i rummet etc.

Tydligen så är det något ämne i kroppen som försvinner när man får ångest, och det kommer tillbaka när man rör på kroppen. Man ska tydligen bli lugnare av att röra på sig, och alltså inte krypa ihop och gömma sig.

Sen diskuterade vi triangeln här ovanför. Den här triangeln är det som är KBT – Kognitiv BeteendeTerapi. Man jobbar med det som står vid triangeln. Situationen kan vara precis vad som helst. Det kan handla om att man inte kan sova, och vilka tankar, känslor och vilket beteende det framkallar. Och sen jobbar man utifrån det.

Jag åkte buss både till och från stan idag. En kort resa, men det kändes hur bra som helst. Ingen ångest alls. Skönt! Jag är definitivt på väg åt rätt håll! Det känns helt underbart! *peppar peppar* Både bussresor och tågresan har gjort mig starkare. Det ÄR verkligen nyttigt att utsätta sig för sånt som är jobbigt. Bara man får göra det i sin egen takt.

Jag sitter och tittar på klockan, hela tiden. Jag har kollat på nätet när bussen går. Jag ska till psykologen om nån timme, och jag tänkte träna mig på att åka lite buss. Ensam. Bussen tar inte lång tid härifrån ner till torget i stan, men det blir lite träning iallafall, och så har jag så satans ont i ryggen och knät, så det gör ont när jag går. Promenaden dit jag ska, skulle ta mig 20 minuter.

Jag är nyfiken på hur psykologsamtalet kommer att gå. Kvinnan jag ska träffa sitter på Resursforum där jag gått, och det är första besöker idag. Jag tror att hon håller på med KBT, kognitiv behandling, och det ser jag fram emot. Jag har fått tid även på det andra stället jag går på till en kurator med KBT-kunnighet. Jag ska se vilken som känns bäst, det känns ju lite onödigt att gå till båda.

Det är otroligt. Jag har stått i kö i 2,5-3 år för att få komma till någon som kan KBT, och nu har jag fått tid hos två st. Meningen var att jag skulle gå på vuxenpsyk, men hade inte fått någon tid där än, och då blev jag erbjuden samtalskontakt på Resursforum, efter att jag pratat med hon som höll i Mental Styrketräningskursen där. Hon tyckte att jag behövde få hjälp, någon att prata med NU, efter att vi gått igenom mitt liv i en livslinje på kursen. Hon frågade hur jag kunde vara så stark, och hur jag hade orkat ta mig dit jag är idag.

Ibland har man inget annat val än att resa sig efter varje “smäll”. Jag älskar att leva, hade jag inte gjort det, hade jag förmodligen inte orkat. Mitt liv, min barndom, mina tonår har format mig till den jag är idag. Och jag är väldigt nöjd med hur jag är som person, om jag får säga det själv. Det verkar som att jag har en hel del bra egenskaper. Och jag är en otroligt kärleksfull människa. Men, jag hade gärna klarat mig utan erfarenheten av att inte vara värd något, och kanske sluppit all ångest i vuxen ålder. Jag ska kolla igenom min årskrönika igen, och lägga in den här.

Anna ligger och sover. :sleep: Jennifer ligger i sin säng och kollar på Gilmore Girls. Här är lugnt och stilla. Till och med katterna ligger förnöjsamt och sover. Det är ganska skönt att vara uppe före alla andra, och rå om sig själv lite. Jag älskar att ha min familj nära mig, när de är vakna, såklart, men då vill man ju umgås med dem hela tiden. Nu kan jag sitta vid datorn med gott samvete, och på något sätt blir jag mer företagsam när jag bara har mig själv att tänka på.

Jag läste om den 16-åriga tjejen som blivit mördad. :worship: Jag blir mörkrädd! Snart vågar man inte släppa ut sina barn. Snart vågar man inte gå ut själv. Man ska vara rädd om sina nära och kära, man vet inte hur länge man har dem till låns.