Jag har så underbara vänner. Vänner som berör mig djupt in i hjärtat. Jag behöver inte namnge någon för ni vet mycket väl vilka ni är. Jag älskar er!

Idag ramlade det in sms från två olika vänner, eller tre egentligen. På en och samma dag! Jag är så glad! Tack för att ni finns sötnosar!

Det är så underbart att få höra sånt här, även om man vet det utan ord. Glöm inte det! <3

Sist jag var hos tandläkaren hade jag tolv hål som ska lagas, varav troligen ett par rotfyllningar. Vi kom fram till att hon ska bedöva ena sidan och laga så mycket som hinns med på 1,5 h. I ett par dagar nu har jag haft ont i den tanden som gått sönder, det har strålat som el upp i käken. Det är en av rotfyllningständerna.

Igår var jag där igen. Efter att tandläkaren kollat där det gör ont, så blev det ändrade planer. Hon gjorde rent och plockade bort alla mjuka delar i min onda tand, och då blev det nästan inget kvar! Det blev i princip en vägg utåt kvar, men resten var borta. Det fanns inte ens något att fästa en lagning i.

Detta resulterade i att det måste göras en rotfyllning PLUS att jag måste ha en ny krona med ställning på tandresterna. Vilket såklart blir en merkostnad. Men, efter att ha räknat om gårdagens besök, så blir slutsumman ca 12.900 kr istället. Från början var det 11.258. Det är ju inte så mycket på den redan stora summan, så det var bara att gilla läget.

Idag har jag sjukt ont i hela tanden, tandköttet och upp i kinden och skallen. Men så har hon bråkat en del där nere i rötternas hål oxå. Hoppas det släpper snart. Jag tog en Naproxen ihop med en Panodil, och den värsta smärtan har gett med sig, tack och lov.

De två vita “gummipinnarna” går ner i rötternas hål,
alltså en rotfyllning.

Bästa tandläkaren, Minna.

Vad tycker du, är en begravning en offentligt akt? Får vem som helst komma? Om den döde eller dess anhöriga inte önskar att en viss person kommer tex. Hur gör man då?

Jag tycker att en begravning är en offentlig akt. Vill någon komma, mot den dödes eller anhörigas vilja, så kan de ju åtminstone hålla sig längst bak och sen gå. Det är ju trots allt sista avskedet så att säga, och det skulle inte kännas rätt att hindra någon.

Jag känner nog lite som så, att är jag inte så nära att jag vet när vederbörande dör och själv kan besluta detta, så vad är meningen? Det är så typiskt, att folk ska besöka en begravning där de inte ens träffat den döde på tiotal år. Om man inte kan ta sig tiden medan man lever, varför sedan? För vems skull? Den döde? Sällskapet? För att döva sitt dåliga samvete?

Men, som sagt, den ovälkomne kan ju åtminstone hålla sig i bakgrunden, och inte göra nåt väsen av sin närvaro. Av respekt. Begravningar är ju trots allt till för att de efterlevande ska kunna ta farväl. I annat fall hade en begravningsakt inte behövts?

Hur resonerar du kring detta?

Personligen skulle ingen kunna hindra mig ifall jag skulle må bra av att ta ett sista farväl och ville gå på en begravning där jag inte var välkommen. Det är min rätt tycker jag. Samtidigt som jag kan känna att en begravning på plats inte är livsviktig. Man kan tända ett ljus där man befinner sig, och ägna den döde en extra tanke.

Min farfar gick bort för några veckor sedan, och jag kommer inte att åka på begravningen. Dels för att det är så jävla jobbigt, psykiskt, och dels för att farfar finns inom mig ändå. Jag tänker ofta på honom, och kan hedra minnet av honom ändå. Hade ceremonin varit på närmre håll än 40 mil, så hade jag troligen närvarit.

Nu handlar inte dagens inlägg om min älskade farfar, utan om ett helt annat fall jag läste om, och kommenterade på Facebook.

Imorse körde vi Mowgli till veterinären. Stackarn både spydde, dreglade och bajsade i buren på vägen dit. Han tycker inte om att åka bil, det är en sak som är säker.

Vi lämnade honom hos veterinären, för att hämta honom på em. Han skulle sövas och det skulle tas blodprover. Jag bad veterinären att kolla vilken sorts protein osv som han är allergisk mot.

Jag hade en tid hos min tandläkare Minna, nån timme senare, även det i Uddevalla, så vi åkte och satte oss där. Jag har inte varit hos tandläkaren sen 2008, sånär som på besöket uppe i Jämtland förra året då jag drog en tand.

Jag hade… 12 hål! Jag höll på att trilla av stolen. Jag som alltid haft jättestarka tänder och väldigt få hål. Men tandläkaren trodde det beror på att jag äter oftare efter gastric bypass-operationen. Men hallå eller, tolv!?

Jaja, det är ju bara att ta tag i detta. De tog bort min tandsten, som var väldigt sparsam, med ultraljud. Sen lagades det hålet som hade blivit synligt i framtanden. Jag var helt bedövad i halva fejset. Jag fick ny tid i mitten på mars, och då ska hon bedöva och laga massor på en gång. Jag fick en tid på 90 minuter.

De gjorde en kostnadsförslag, och nog kostar det att gå till tandläkaren alltid. 11.258 kr. Luften gick nästan ur mig. Men men, ett nödvändigt ont, det är skönt att man får dela upp det lite. Mowglis besök kostade 1300 kr som inte går att dela upp, så idag var det en snuskigt dyr dag att heta Milo och Anna Lilja.

Efter besöken i Uddevalla så åt vi lite och sen mötte vi Alexander i stan. Han följde med och tittade på lägenheten vi vill ha. Den var helt underbar i planlösningen, stor och rymlig. Det var tre sovrum och ett tvrum med matsalsdel i ett eget rum. Matsalsdelen blir ju ett klockrent pysselrum.

Nu håller vi alla tummar och tår att vi på något sätt kan få den lägenheten, trots betalningsanmärkningar. Vi Vill verkligen ha den!

På dagen ringde min chef och frågade om jag kunde jobba kväll. Sjuk personal. Javisst det fick jag ju bara lösa. Behöver alla pengar jag kan få just nu. Anna fick hämta Mowgli. Han fick både kortison och penicillin utskrivet stackarn. Han hade även en infektion i kroppen, utöver sina sår. Om två veckor får vi svaret på proverna som togs idag

I någon månad nu så har jag haft domningar i min vänstra hand. Tummen, pekfingret och lånfingret plus ner mot handleden har domnat bort. Jag har stickningar som om de precis har sovit och vaknat till liv, plus att känseln har avtagit. Obehagligt som tusan. Detta har kommit varje dag ett tag nu, och ibland känns det även upp i armen.

Karpaltunneln är en trång kanal som bildas av handlovens ben och ett kraftigt ledband. I kanalen under ledbandet passerar en nerv som kallas medianusnerven till tummen, pekfingret, långfingret och delar av ringfingret. Där går även nio senor till de muskler som böjer fingrarna. Karpaltunnelsyndrom orsakas av att det blir ett tryck mot medianusnerven i denna kanal.

Jag fick tips i helgen om att det kan vara karpaltunnelsyndrom, och när jag läste om det så var det klockrent! Det låter ju exakt som jag känner, så det är nog så då. Jag ska få ändan ur vagnen och höra av mig till vårdcentralen om detta oxå, men det lät inte farligt så det är väl ingen panik. Skönt att veta bara vad anledningen är.

Är det någon som har erfarenhet av detta? Berätta gärna? Är det vanligt att man måste operera?

Det var ta mig fan det bästa jag läst på länge. Jag håller med till fullo! Han är en bra man den där Thorsten. Jag gillar honom. Inte nog med att han är smart, för det är han, han har utstrålning och är stundom rätt snygg plus att gubben har den sexigaste röst jag hört. Den skulle nog kunna framkalla både det ena och det andra. *hehe*

-Jag har aldrig förstått mig på detta patriarkat som i alla tider har rått och fortfarande råder: att Lisa har en fitta och Lasse har en kuk, att Börje är bög och Britta är flata. Hade det varit en arbetssituation skulle jag ha sagt: ”Vem fan bryr sig? Ska vi börja arbeta nu eller?”

Citat: Thorsten Flinck

Jag skrev ett inlägg för ett tag sedan angående detta med att tjejer har fitta och killar kuk, och hur jag ställer mig till ordet “HEN”. Jag TYCKER att det är en tjej om det finns en fitta med och en kille om han har kuk. Sen att man kan anpassa hur man tilltalar människor är en annan sak.

MEN. Som Thorsten säger: “VEM FAN BRYR SIG?”
Alla är vi trots allt MÄNNISKOR, och JAG tycker att ALLA, ja ALLA, har samma värde oavsett kön, könstillhörighet, färg, yrke eller vad man nu vill. Alla är födda till samma värld, och lever på samma jordklot. What the fuck lixom!

Och… Thorsten hade gärna fått tafsa mig på rumpan oxå, jag hade brytt mig föga. Man såg klart och tydligt att det inte låg något allvar bakom. Lite skoj får man tåla, och en hand på rumpan är väl inget att haka upp sig på. Det blir lite överdrift när det gäller sånt här idag tycker jag. “Skamgrepp” som de dessutom väljer att kallar det, är för mig när man greppar någon i skrevet, inte när man lägger en hand på rumpan och klämmer lite lätt.

Hade han tagit henne på brösten däremot så hade det varit en helt annan sak. Eller mellan benen. DET är inte ok. Inte ens på skoj, såvida man inte innan vet att vederbörande tycker att det är ok… För det kan man tycka. Jag tycker det är ok i vissa sammanhang, när jag varit singel. Inte vem som helst dock. Och jag tycker inte att det är ok att en okänd människa klämmer mig någonstans på kroppen, bara så där, på krogen tex.

Jag kan varmt rekommendera en sån där nackkudde som ser ut som ett U. SÅ jäkla skönt och snällt för nacken! Underbart! När man som jag slumrar lite, så hänger ju gärna huvudet och far åt alla håll. Utan den hade jag troligen haft nackspärr länge efter flygresorna, men nu kände jag inte av nacken mer än vanligt. Jag köpte min bruna sköna på Lidl, och den fungerade hur bra som helst.

Nackkudden på bilden kommer dock ej från Lidl, men visst var den här snygg!
Foto: Eleven.se

Flygresor i all ära, det är häftigt att flyga, dock lite långtråkigt! Men jag mår jättebra när jag flyger, dock är jag glad att jag inte har klaustrofobi… Jisses… Jag har långa ben, och har man det så sitter man med knäna IN i sätet framför. DET är ingen höjdare kan jag lova… Mina knän är blåa efter flygresorna på 5,5 timmar x två.

Jag är verkligen glad att jag inte gav mig upp i ett flygplan innan jag gick ner i vikt. Jag hade aldrig fått plats i flygstolen. Den är mindre än en biostol, och dem fick jag inte plats i. Vad gött det skulle vara om man kunde ligga ner och sova uppe i luften, vad fort timmarna skulle gå! Men, då kostar det nog därefter oxå…

Idag blev jag uppringd av en trevlig kvinna på SVT som frågade om jag ville vara med i ett debattprogram på ettan, som publik med åsikter. Ämnet som skulle diskuteras är det “nya” ordet HEN. Kvinnan från SVT hade sett en kommentar jag gjort på ett ställe ang. just detta.

Det jag kommenterade -inne hos Lady Dahmer- handlade om att ordet “HEN” inte hade kommit med i Språkrådets nyordslista för 2011. Listan presenteras varje år och uppmärksammar ord som är nya i det svenska språket eller som har ökat i användning under året som gått.

Min kommentar löd som följer:

“Ordet hen har jag stor förståelse för om det INTE kommer med. Antingen är man för tusan hon eller han. Ta en titt mellan benen! Jag kommer aldrig någonsin definiera varken mig själv eller någon annan som hen. Om man letar kläder som är könsneutrala, ska man gå till hen-avdelningen då eller? Kvinnor och män har olika kroppsbyggnader. Sen håller jag med om att det är galet med färger efter kön eller att tjejkläder är mindre i stlk osv.”

Jag fick en kommentar på min blogg om detta, och det fick mig att tänka till… igen… och igen… och fortfarande… Jag tror dock inte att det är så som “kommentaren” säger, att det endast är vid dessa tillfällen det används. Hade det varit så, så hade jag nog köpt det rakt av, efter lite bollande med mig själv.

Den kommentaren löd som följer:

Såg din kommentar på LadyDahmers blogg och ville bara förstärka att ordet Hen är menat att användas när vi inte vet könet/det inte spelar någon roll. Idag använder vi ju ibland uttrycket “han eller hon” när vi berättar något, när vi istället skulle kunna använda det korta och praktiska Hen.
Har aldrig hört någon använda Hen på en person som de vet könet på.
Sigrid Drakhjärta

Hen är ett könsneutralt personligt pronomen som används istället för hon eller han om det finns ett behov av att benämna någon i ett sammanhang där personens kön är okänt eller ovidkommande. Hen böjs hen-henom-hens som går att jämföra med hon-henne-hennes.

Jag tycker att man alltid ska behandla människor som individer och inte kön, men sen kommer man ALDRIG undan att man är född med ett specifikt kön. Antingen föds man med fitta, eller så föds man med kuk. Ja, självklart finns det undantag, men ni förstår vad jag menar.

Jag hade en vän för många år sedan som var född med det manliga könet, men ville byta kön eftersom hon kände att det rätta könet för henne var just det kvinnliga. Jag kallade henne för hon. Det kändes helt naturligt, jag visste ju att det var så hon ville ha det.

När jag var liten så fanns det ett hus uppe i byn där det bodde en kvinna. Denna kvinna kallades av bybornas “hon-han” eller “hohan”. Fruktansvärt fula ihopsättningar av ord tycker jag. Det låter som skällsord, och det var negativ klang i hur det sades. Man fick höra saker som att “-man vet ju inte om det är en hon eller han”. “-…och där brukar vara en tjej till”.

Så här i efterhand, lite mer upplyst om hur saker och ting ligger till, så kan jag tänka mig att det var en flata som bodde där. Att det var en kvinna som troligen valde att klä sig mer åt det “maskulina” hållet. Jag kan idag känna ilska mot hur folk i kvinnans omgivning pratade och behandlade henne bakom hennes rygg.

Jävla fördomsfulla människor. Inklusive min egen mor och styvfar. Okunskap! Rädsla! :[ Frågan är om det i det läget hade varit praktiskt att kunna säga hen. Fast, jag tycker nog inte det, för man "visste" ju trots allt att det var en kvinna.

Och det är HÄR jag har lite svårt i mina tankebanor.

Så här tycker JAG: Om man VET någons kön, och med kön menar jag då helt krasst det vi har mellan benen, så ÄR det för MIG en man eller kvinna beroende av könet. Om man däremot INTE vet könet, exempelvis om man ska få barn, om man ska till en läkare som man inte vet könet på, osv... DÅ kan jag faktiskt tycka att det är helt ok med ett ord som HEN. Jag har bråkat med mig själv lite om detta, och vänt och vridit på det. Och ja, så här långt har jag kommit i tanken. Ett litet steg framåt...

Jag vet inte om jag någonsin kommer att känna inför mig själv att någon är en hen, när jag vet att det är en man eller kvinna. På grund av att jag inte förstår anledningen. Jag förstår om man känner att man är i fel kropp... och jag försöker verkligen vara så fördomsfri som möjligt, tror att jag är det oxå, men jag behöver ibland hjälp i tanken. Hjälp att få höra olika vinklar, och hjälp genom att diskutera fram och tillbaka.

Jag har alltid skrivit h*n om jag inte vet, men det är ju rätt svårt att uttala. Om man tex är född i "fel" kropp, och inte är opererad till det andra könet, om det nu är det andra könet man känner tillhörighet till, så hade jag nog "velat" säga det könet som människan VILL vara. Om någon vill bli kallad hen, så får jag ju bara acceptera och respektera det, även om JAG kan ha svårt att få in i skallen att någon inte vill vara han eller hon. Jag skulle GÄRNA vilja veta VARFÖR? Varför i hela världen man lixom inte vill "ha något kön alls".

Jag kan acceptera att man inte vill att någon ska se en för att man är ett specifikt kön. Absolut! Men... alltså... varför? Vad har det för betydelse? Jag är nyfiken och jätteintresserad av att få svar på detta, gärna av människor som själva ÄR där. Av människor som kallar sig för HEN. Även teorier från alla er andra såklart. Jag vet ju liksom inte!

Sen vore det ju rätt tråkigt om ett könsneutralt pronomen leder till att vi suddar ut femint och maskulint. För att haka upp mig lite på det yttre, jag GILLAR ju det där manliga utseendet; fyrkantiga hakor, hår på bröstet, skäggstubb, snygg fräsch frisyr och ett hårt kön. Lika mycket som jag gillar det kvinnliga; mjuka former, brösten, ett vått kön osv. Jag tycker väldigt mycket om tjejer som ser ut lite åt det maskulina "butchiga" hållet, och killar som är lite lagom feminina.

Jag gillar ytterligheter, jag gillar när folk sticker ut, jag gillar när man vågar gå emot massan. Jag gillar när man vågar stå för vem man är, och när man står för sina åsikter. Jag älskar människor. Jag är otroligt nyfiken på hur människor tänker och hur man agerar i olika situationer. Jag är jävligt nyfiken. Och jag vill acceptera alla grupper, ja så länge det inte handlar om att någon far illa.

Det har nu givits ut en bok som heter "Kiwi och Monsterhunden (bilden)" , skriven av Jesper Lundqvist. Jag vet ju inte vad den handlar om, eller hur den är skriven mer än om Kiwi och Monsterhunden. Jag är nyfiken på den, för jag vill veta. Det finns även böcker för barn som handlar om att två av samma kön är kära. DET gillar jag verkligen, det är fan på tiden!

Det här är bara mina åsikter, inget som är "rätt eller fel", det är bara man själv som bestämmer hur man väljer att definiera sig själv. Jag är en kvinna. Anledning? Jag har en fitta mellan benen. Sen kan jag tycka att jag inte alltid är den kvinnligaste kvinnan i många situationer. Men, det skulle bli en hel roman till. ;]

Ah, debattprogrammet i TV 1? Ja, jag åker ju till Teneriffa imorgon, och det skulle vara direktsändning imorgon torsdag, så jag kan inte deltaga hur gärna jag än hade velat. Men, missa inte programmet! Jag vet inte vad det heter, men som sagt, ettan imorgon torsdag 26 januari. Runt 22.00 tror jag? Jag ska försöka komma ihåg att se det när jag kommer hem på SVT Play. Påminn mig gärna! ;]

Hans Karlgren föreslog i en artikel 1994 att ordet hen ska användas istället för hon/han i svenskan, men egentligen är förslaget ännu äldre. 1966 introducerades det av Rolf Dunås i Upsala Nya Tidning. I det här förslaget används “hen” i subjektsform precis som hon/han och henom i objektsform precis som henne/honom.

Källa: Wikipedia

Jag antar att ingen som läser här inne har missat att jag älskar djur otroligt mycket. Jag mår riktigt riktigt illa och det gör ont i hela hjärtat om ett djur far illa, om det ligger ett dött djur intill vägkanten eller bara om jag ser ett djur ute, ensamt. Tankarna sätter igång att snurra och jag vill bara hem till våra tre pälsklingar och gosa in mig i deras pälsar. Och visa/tala om för dem hur mycket jag älskar dem och hur mycket de betyder för mig. De är mina bebisar.

Varje dag när jag åker till och från jobbet så åker jag förbi inte mindre än två djurkyrkogårdar. En här i stan och en nästan i Lilla Edet. Jag har skrivit om den en gång tidigare. Varje dag när jag åker förbi där, så måste jag titta om det är några lyktor tända. Det har nästan blivit en tvångstanke. Varje gång jag ser det lysa, för det gör det, vilken tid på dygnet jag än passerat, så vandrar mina tankar vidare till tidigare djur jag haft.

Jag minns dem med värme, kärlek och även ångest. Det finns katter som har ryckts ifrån mig utan att jag fått säga hej då. En hittades på en väg i Sollebrunn då jag bodde där. Död. En annan försvann, och kom aldrig mer tillbaka. DET är riktigt jobbigt. Fortfarande, trots att det är över 20 år sedan. Jag blir fortfarande ledsen när jag funderar på vilket öde som gick honom till mötes. Var han blev av, om han plågades… Osv.

Idag när jag åkte förbi djurkyrkogården i Lilla Edet så for tankarna iväg till filmen jag såg förra året. Hachiko – A Dog’s Story. Jag borde ha slagit bort tankarna. Det är inte så svårt egentligen. Men, icke. Jag tvingade? mig själv att tänka på filmens slut. På den stackars underbara hunden. Hur ensam han var och hur mycket han saknade och längtade efter sin husse som bara försvann. Hur han väntade på husse varje dag i nio år.

Nio ÅR! Fattar ni hur lång tid det är!

Jag har tänkt på filmen hela kvällen. Just nu ligger jag och gråter, letade efter en bild att lägga in här, och då kom tårarna. Kanske var det dem jag var ute efter. Kanske behövde jag gråta. Jävligt konstigt sätt att få fram det på kan jag tycka, men det hjälpte ju. Till slut.

Jag känner mig sådär eländig som man kan göra ibland. Så där ensam och skör. Sårbar ända intill själen. Egentligen vet jag inte varför, jag borde vara lycklig och må bra. Jag mår bra. Egentligen. Troligen är det mina hormoner som spökar. Jag har ju fått tillbaka min mens efter hyvlingen av livmodern. Och det suger. Jag hatar att vara så här känslig, hela min kropp spelar mig ett spratt. Ingenting stämmer.

Jag har ALDRIG gråtit så mycket till en film som när vi såg denna. Så sorglig och så vacker på samma gång.

Läs inte texten nedan om du har tänkt se filmen.

Hachiko – En vän för livet (A Dog’s Story)

År 1924 förenades Hachi med sin ägare Hidesabur? Ueno, som arbetade som professor på Tokyos universitet. Varje dag lämnade Hachi sin ägare vid järnvägsstationen och mötte honom sedan vid samma plats vid arbetsdagens slut.

Denna dagliga ritual fortsatte fram till en dag i maj år 1925 då professorn en kväll inte dök upp vid tåget. Professor Ueno hade, vid universitetet samma dag, drabbats av en stroke som ledde till hans bortgång, därför återvände han aldrig till järnvägsstationen där Hachi väntade.

Efter sin ägares död fick Hachi ett nytt hem, som han ständigt rymde ifrån för att bege sig till järnvägsstationen. I 9 år väntade Hachi vid stationen precis vid den tid, då tåget hans husse åkt med skulle anlända, men husse återvände aldrig.

Hachis närvaro vid stationen uppmärksammades av andra pendlare och många mindes, hur Hachi hade väntat varje dag där på professor Ueno. De började ta med mat och godsaker till Hachi.

Professor Uenos före detta student återvände ofta för att besöka Hachi och genom åren skrev han flera artiklar om hans otroliga lojalitet. År 1932 publicerades en av artiklarna i Tokyos största tidning och Hachi blev känd över hela landet.

Hans trofasthet mot sin husse imponerade på folket i Japan och ansågs representera en familjelojalitet som alla borde sträva efter. Lärare och föräldrar använde berättelsen om Hachik? som ett exempel för sina barn och elever. En känd japansk konstnär skapade en skulptur av hunden och hela Japans medvetande om rasen Akita växte.

Så småningom blev Hachis legendariska trofasthet en nationell symbol för lojalitet. I april år 1934 restes en bronsstaty av honom på stationen, där han väntade varje dag och Hachi var själv närvarande vid avtäckningen. Under åren så började man hedra Hachi med att säga ‘Hachik?’, eftersom ‘k?’ är ett hederstitel.

Hachik? dog den 8 mars år 1935. Han hittades på en gata och man fann att han hade hjärtmask och tre-fyra Yakitori-pinnar (en sorts grillspett med kyckling) hittades i hans mage. Han finns idag uppstoppad på National Science Museum of Japan i Ueno, Tokyo.

Källa: Wikipedia