Kan det bli bättre? Jag jobbar den kvällen, så är det alltid. Men jag ska fråga min snälla arbetskollega om hon kan tänka sig att byta en dag med mig. Det brukar aldrig vara några problem, så jag hoppas det går att lösa. Jag SKA dit!

         

Mimikry och Lastkaj 14 och två band till, spelade igår på N3 i Trollhättan. Självklart var jag tvungen att åka dit. Jag bytte bort mitt kvällspass på jobbet, och jobbade istället 7-16.15. Hem och åt lite mat. Frugan var redan hemma. På kvällen åkte Gabriella, Pirkko, frugan, min son med flickvän och jag ner till punkaftonen.

Punkafton = massor av tuppkammar = snyggt. Jag hade oxå tuppkam/mohikan när jag var yngre, tonåren. Jag önskar att jag skulle passa i det även idag, men dessvärre tror jag inte det.

Civil Olydnad heter detta bandet, och jag gillade såklart publikens outfit. Jag är verkligen svag för människor som har en stil som utmärker sig, som inte verkar vara stöpt i en mass-form.

Lastkaj 14.

Mimikry. Så GALET bra!

Ville och Mia.

Min söta son med sin flickvän.

Gabriella.

Min snygga älskade fru och jag.

Jag med mohikan, året är 1988 och jag är 16 år. Det finns fler tonårsfoton på mig om du klickar här.

         

Imorgon har jag bytt mitt arbetsplats mellan 16-22.15, så istället jobbar jag 7-16.15. På kvällen spelar Mimikry och Lastkaj 14 plus några andra band på N3 här i stan, och det vill jag ju förstås inte missa.

Jag älskar punk, och speciellt om den är svensk och framförs av Mimikry. Jag har sett dem några ggr, och mina underbara vänner Saija och Jonas gifte sig på scenen under en spelning med just Mimikry.

Lastkaj 14 hörde jag första ggn när jag var tillsammans med Jonas om jag inte missminner mig. Eller var det Magnus… Hmm. Två av mina ex är punkrockers och har visat mig otaliga udda och skitbra band. Speciellt Jonas som samlade på punksinglar. Ni vet såna där svarta platta, vinyl.

Hur som helst så ska det bli galet skoj att ÄNTLIGEN få se även detta bandet live. Anna, som egentligen oxå skulle jobba imorn kväll, har lyckats bli ledig, så hon ska oxå med. Och så min son och hans flickvän.

Jag har jobbat till 22.15 idag och eftersom jag ska upp tidigt imorn, så hade jag gått och lagt mig vid halv tolv. Då ringde det på dörren, och där stod Gabriella!!! Bara så där! Och Pirkko, som hade hämtat henne i stan och kört hit henne. Gabriella bor ju liksom i Trelleborg, och vi har pratat om att hon ska komma hit den här kvällen. Men inget bestämt.

Så, det var en rolig överraskning! Jag har haft på känn i flera dagar att hon kommer att dyka upp. Eftersom vi inte hörts av något sista veckan så misstänkte jag att hon skulle busa lite.

Men, nu måste jag sova. Klockan är 00.45 och imorgon kl 05.25 ringer min väckarklocka och det är dags att kliva upp för att jobba igen.

         

I fredags kväll var det äntligen dags. Anna köpte biljetterna redan i juli, så i fyra månader har jag väntat på denna kväll, på denna konsert, med mina största idoler: Sisters of Mercy. Det finns få band som berör mig på ett sådant sätt som de. De och Thåström är mina gudar.

Här står jag och mannen jag beundrat i ungefär 25 år och håller om varann. Mannen vars mörka sköna röst får mig att rysa av välbehag. Mannen jag älskar att höra skrika ut sina texter ur mina högtalare. ANDREW ELDRITCH him self. Det här är STORT för mig, jag tror inte ni anar hur häftigt det känns att faktiskt ha fått en kram av min stora idol.

Och… jag måste bara fråga… är vi inte lite lika??!! Det tycker jag iaf… över munnen och hakan?

Jag är verkligen inte en människa som bryr mig om kändisar överhuvudtaget. De är inte mer än människor, så att skrika, svimma och bli alldeles till mig är inte riktigt min grej. Jag tycker till och med att det är pinsamt att be om autografer. Ta kort ihop med någon känns även det lite fånigt, men jag var liksom bara tvungen.

Vi var på konserten på Brewhouse i Göteborg med Maria och Marie. Härliga brudar, och fulla blev de… Det var verkligen inte lätt att kordinera tre fulla brudar in i samma bil på natten efter konserten… Men till slut så… Jag och Anna var hemma och kom i säng vid… 04 ungefär…

Det var ett förband som jag dessvärre inte kommer ihåg namnet på. De var lite… annorlunda… och det gillar ju jag. Jag älskar när folk inte är som det förväntas, och när folk utmärker sig. Underbart! Det var ingen musik som tilltalade mig dock, men det var skoj att se. Tjejen spelade även på en såg en stund.

Sisters of Mercy då, med min gud Andrew Eldritch i täten… Vad gammal han har blivit! Men, de var underbara. När röken pumpades ut, och man fattade att nu är de snart på G… när man hörde första tonerna… när det dunkade i bröstet av basen… då mådde jag så sjukt jävla bra. De körde en blandad repertoar, och låtar som Vision Thing, Temple of Love, Mother Russia, First and last and always, Marian… osv… Jag bara njöt. I fulla drag. Jag var alldeles varm i kroppen, lyckoruset fyllde min kropp med adrenalin.

Jag stod längst fram vid scenen under hela konserten, och det var tur, för Anna som flyttade bak efter ett tag, såg ingenting där bak. Sisters är kända för att ha en hel del rök på scenen. Mystiskt och good feeling… men förbannat tråkigt när man vill fotografera. Jag tog några hundra kort, och två blev rätt ok… De blå stora ni ser här. Resten blev… skit!

Efter konserten blev vi kvar rätt länge utanför Brewhouse. Som sagt… tre fulla brudar som sprang åt varsitt håll… Men, det är jag glad över, för vem kommer inte utknallandes genom entredörren, om inte självaste Andrew! Först visste jag inte om jag kunde med att ens fråga om att ta kort, men sen tänkte jag att, Va fan! Jag skulle ångra ihjäl mig om jag INTE gjorde det.

         

Som jag har längtat! Idag ska vi till Brewhouse i Göteborg och njuta av mitt absoluta favoritband sen tonåren.

SISTERS OF MERCY

Jag älskar dem, älskar musiken, älskar Andrews röst… Hoppas det blir en bra spelning. Snart snart… Jag räknar minuterna…

         

Henric de la Cour är en svensk sångare, musiker och kompositör från Eskilstuna. Han var tidigare medlem i gruppen Yvonne.

Jag såg och hörde honom live på TV idag, på morgonprogrammet. Det lät jävligt bra! Det kändes som att han var influerad av 80-talets synthpop. Jag tyckte att soundet påminde lite om Depeche Mode, som de lät när det begav sig, just på 80-talet.

Gillar du den typen av musik bör du lyssna på den här mannen. Underbart bra!

         

Underbar röst, otrolig karisma, vacker som få, alldeles lagom manlig med en touch av kvinnlighet. Eller på ren jävla svenska; så grymt snygg! Vem skriver jag om? Ola Salo i The Ark förstås.

Jag vet inte varför, men jag har av någon anledning alltid dragits lite extra till män som antingen är riktigt manliga, ni vet med fyrkantig haka, sexig alldeles lagom skäggstubb, hår på bröstet, busig men snygg kalufs och hela kitet. Eller så ska de bejaka sin kvinnliga sida lite extra, de ska ha den där feminina touchen som gör dem lite speciella och utstickande ur mängden.

Självklart tilltalar mäns utseende och utstrålning mig även om de är ett mellanting oxå, jag älskar till exempel män vars ansikte vittnar om att de levt ett hårt liv, sletna, lite ärriga, men de förstnämnda två varianterna är verkligen varandras ytterligheter rent utseendemässigt.

När det gäller kvinnor så har jag alltid haft lite förkärlek till de lite mer androgyna, även kallade manhaftiga variant light. Det är sexigt med kvinnor som vet vad de vill, som har en kaxig attityd och som har ett kroppsspråk som inte är tåtrippande-benen-i-kors-varianten.

Min fru är alldeles lagom, hon är inte superkvinnlig, passar faktiskt inte ens i klädesplagg som klänning, tunika eller tights tex, men hon är inte heller värsta “truckflatan”. Helt perfekt stil med snygga jeans från Jack & Jones, skjortor eller coola t-shirts. Lagom.

Ett annat jävligt bra exempel är Shane i L Word. Satan i gatan vad hon är SNYGG och sexig. Damned!

Men, jag tycker även om att titta på vackra kvinnliga kvinnor, och föredrar då att vila ögonen på den mörka sensuella varianten.

Det är ganska intressant hur detta blogginlägget utvecklades. Jag skulle ju bara skriva om hur snygg jag tycker att Ola Salo är, och hur bra jag tycker att han sjunger.

Vad har du för smak beträffande män och/eller kvinnor?

         

Det ska bli så sjukt roligt att få se Sisters of Mercy live igen. Jag längtar!!! Extra roligt är att de spelar på ett sånt litet ställe, en sån liten scen som Brewhouse. Det blir en helt annan sak, mycket mer intimt och mer “på riktigt” på nåt sätt.

Det är klart att jag gillar att se liveband på stora scener oxå, men det blir aldrig samma känsla att stå i ett publikhav på tex Arvikafestivalen, som att stå i en trång liten lokal där man i princip kan ta på artisten, om man nu har något nöje av det.

Det kan inte bli 18 november nog fort känns det som!

         

27 år blev den otroligt vackra omtalade sångerskan Amy Winehouse. Hon hittades idag i sitt hem i Camden, norra London. Drogerna tar hårt, och det är inte alla som lyckas överleva det hårda klimatet som är bland kändisar. Frågan är exakt vad som tog hennes unga liv. Det kan ju faktiskt ha varit något annat än drogerna, även om jag tyvärr är fördomsfull och skeptisk.

Jag gillar Amy Winehouse’s musik, och älskar hennes röst, men där rök chansen att få se henne live. Jävla skit! Stackars anhöriga!

         

Mitt absoluta favoritband ever, heter The Sisters of Mercy. Jag har lyssnat, hatat, älskat, njutit… Ja, allt man kan tänka sig, till tonerna av detta underbara gothband. Första gången jag hörde dem, på kassettband, när jag var 15 år, så undrade jag vad det var för skitmusik.

Sen hörde jag en låt jag gillade, och jag fick låna hem ett kassettband med detta mörkrockande band. Jag lärde mig ganska snabbt att älska Andrew Eldritch sköna röst och tonerna av den musiken som följt mig ända sedan 15-års ålder, och som har byggt grunden till min smak när det gäller musik.

Jag har genom åren sett Sisters of Mercy tre gånger, en gång i Hultsfred och två gånger på Arvikafestivalen. Senast de spelade i Sverige var mars 2009 i Stockholm. Då missade jag dem tyvärr. Jag hörde dock att jag inte missat nåt, för de var katastrof.

De var inte vad de en gång varit. Tråkigt att höra, men nu kommer de åter igen till Sverige, till Brewhouse i Göreborg. Jag hoppas på en riktigt bra och skön konsert, för DIT SKA VI!!! Anna hittade denna konsert. Och sötnosen har BOKAT BILJETTER till oss!!!

Tyvärr har folk som sett dem på sista spelningarna sagt att de inte alls är bra längre. Att de kör nya låtar som man inte hört innan eftersom de inte ger ut några skivor. DET är ju tragiskt kan jag tycka. Det är inte roligt om det blir en besvikelse. Jag hoppas på lite gamla låtar. Sisters är dock alltid Sisters för mig.

Brittiska The Sisters of Mercy är ett rockband i independent-genren och det som då kallades postpunk, och bildades i Leeds, England 1980 av Andrew Eldritch och Gary Marx. De två spelade in en singel då de ville höra sig själva på radio. Året efter började de spela live och efter tillfälliga inspel av andra musiker blev Craig Adams på bas och Ben Gunn på gitarr medlemmar.

Efter experimenterande på den första singeln koncentrerade sig Marx senare på gitarr och Eldritch på sång. En trummaskin införskaffades och gavs namnet Doktor Avalanche och namnet har använts på alla av bandet använda trummaskiner sedan dess och har ständigt uppgivits som bandmedlem. Eldritch ansvarade för programmeringen av trummaskinen och produktion.

Efter en rad singlar “Body Electric”, “Alice”, “Anaconda”, “The Reptile House EP” och “Temple of Love” och intensivt turnerande under flera år lämnade Ben Gunn 1983 bandet då han ansåg att det började bli ett av de seriösa rock ‘n’ roll-band de ursprungligen parodierat. Meningsskiljaktigheter med Eldritch uppgavs även som motiv.

I slutet av 1983 skrev bandet på ett skivkontrakt med bolaget WEA. Wayne Hussey ersatte Gunn som gitarrist . Efter singlarna “Body and Soul”, “Walk Away” samt “No Time to Cry” gavs ett album “First and Last and Always” ut i mars 1985. Slitningar mellan Eldritch och Marx hade börjat uppstå och under den efterföljande turnén lämnade Marx bandet och gick vidare för att bilda Gothbandet Ghost Dance. The Sisters avslutningskonsert på Royal Albert Hall (18 juni 1985) gavs ut på video under titeln Wake – Choruses From under the Rock.

Adams och Hussey lämnade senare under 1985 bandet och Eldritch flyttade till Hamburg. Hussey och Adams bildade bandet The Sisterhood. Innan de hann ge ut någon skiva släppte dock Eldritch en egen skiva under samma bandnamn, och tvingade därmed Hussey och Adams att byta bandnamn till The Mission.

Efter The Sisterhood återupptog Eldritch namnet The Sisters of Mercy med en av de medverkande på skivan med “The Sisterhood”, Patricia Morrison (bas och sång). De två var med trummaskinen Doktor Avalanche var bandets enda medlemmar på nästa album, Floodland (november 1987) helt och hållet skriven av Eldritch. Med denna sammansättning gjorde gruppen inga liveframträdanden.

Patricia Morrison lämnade 1989 bandet och istället anslöt Andreas Bruhn (gitarr), Tony James (bas, före detta Sigue Sigue Sputnik) och Tim Bricheno (gitarr, före detta All About Eve). Albumet “Vision Thing” släpptes 1990. Flera långa turnéer följde. En av dem i Nordamerika tillsammans med Public Enemy fick avbrytas då flera städer vägrade låta banden spela på samma scen då bråk mellan konsertbesökare med olika hudfärg befarades. Bruhn, James och Bricheno lämnade åren efter Vision Thing bandet.

Samlingsalbumet Some Girls Wander By Mistake släpptes 1992 och innehöll singlarna från åren 1980-1984. Som villkor för att släppa denna skiva krävde skivbolaget nyinspelningar av de gamla sångerna “Temple of Love” och “Alice”. Till samlingsskivan spelades en ny version av singeln “Temple of Love” in med Ofra Haza.

1993 gavs samlingalbumet A Slight Case of Overbombing ut. Albumet föregicks av singeln Under the gun, som innehöll en nyinspelningen av Alice som b-sida.

Eldritch sägs ha varit inblandad i produktioner med andra band i egenskap av låtskrivare och producent. Att spåra dessa är inte helt enkelt då Andrew uppträdde under pseudonym och kommenterar ej dessa samarbeten. Vad man vet är att Eldritch var tänkt att mixa ett spår på svenska Never Mind´s album “Absolutely Sane” men projektet blev aldrig av.

På grund av stort missnöje med skivbolaget, vilket bandet anklagade för inkompetens och att inte betala royalties har bandet sedan 1993 endast fungerat som liveband. I ett försök att bli av med sitt skivkontrakt mixade Eldritch om vänners technomusik, tog bort alla trummor och lade till viskande läsning av nonsenstexter som substitut för sång.

Resultatet beskrivs av de flesta som i det närmaste olyssningsbart (i samma anda som Lou Reeds Metal machine music). Taktiken lyckades: skivbolaget kastade ut bandet ur sitt stall och skivan är än idag officiellt outgiven, men finns dock som bootleg under namnet SSV som skall uttydas Screw Shareholder Value.

I slutet av 90-talet offentliggjorde bandet att de planerade att släppa singeln Summer, en låt som spelats live flitigt. Den har fortfarande inte kommit men en liveverision av låten “(We Are The Same) Susanne” finns att ladda ner från bandets webbplats. Enligt sajten är ett nytt album “på gång”. Men det har sagts under snart tio år.

De har turnerat årligen sedan 1996 med untantag av 2004. Sedan 2005 består bandet av Andrew Eldritch, Doctor Avalance och de två gitarristerna Chris May och Ben Christo.

[ Källa: Wikipedia ]