Jag har en liten undran… Det här med spikmatta, jag har ju fattat att det är en bra grej. Men, det finns ju massa olika att välja mellan. Såna som kostar bortåt 1000 kr, och såna som kostar 99. Nu undrar jag, vad är skillnaden i piggarna? Vad är skillnaden i hållbarhet? ÄR det någon skillnad? Och vad är skillanden på att de har olika utformning på piggarna?

Jag skulle behöva veta, för jag funderar allvarligt på att införskaffa mig en, eller två. En till frugan och en till mig. Jag har ständigt ont i ryggen, och Anna har väldigt ofta ångest och kryp i benen. Jag har hört och läst att en spikmatta ska vara otroligt avslappnande, och att det hjälper mot mycket.

Mitt ryggskott har inte gett med sig än. Jag har ont i hela ländryggen och ut mot sidorna. Jag har inte lika ont som första veckan, men det börjar bli jävligt tröttsamt nu. Två veckor och jag kan inte röra mig obehindrat utan att det skär i hela jäkla ryggen. Jag har provat med ALLT tror jag, men icke sa Nicke. Inte ett skvatt bättre.

Snart ska vi flytta, och jag kommer inte att kunna bära någonting. Jag lär ju få hålla till i lägenheten och plocka upp saker i den mån min JÄVLA rygg pallar. Jag önskar att vi var rika, då skulle jag gå raka vägen till en kiropraktor. Men 300 kr x gud vet hur många ggr. Det är totalt uteslutet. Speciellt nu när jag kommer att få ca 3500 kr ut den här månaden, och med Annas ca 5000 gör det oss inte direkt rika. Blä!!!! Hur kan någon ens komma på tanken att någon ska kunna överleva på 3500 kr på en månad? Sjukt.

Jag önskar mig en riktig spikmatta!

Paus i Robinson igen… Jag älskar det programmet. Och nu är det inte långt kvar. Jag hoppas att Sanna, Anders, Fredrik och Jimmy är i final. Hoppas att Sanna vinner allt. Men det är ok med vem som helst av de fyra… Eller nja… Kanske sist Jimmy… Ja, vi får se hur det går.

Idag har jag varit jättedepp och allt har varit jobbigt. Gråtit och haft ångest för operation. Eller inte för den i sig, utan för livet efter. Men det kommer att gå bra. Jag inser ju att det bara känns extra jobbigt för att jag inte har ätit på så länge.

Idag gav jag efter för mitt sug. Jag åt tre st snabbmakaroner och en korvbit på 0,5×0,5 cm. Det var helt underbart med matsmak i munnen. Jag säger som Sanna sa på Robinson när de fick mat för första ggn på länge. Det känns som att det knullar i munnen. Nu är reklampausen slut.

Emetofobi är en överdriven rädsla för att spy. Det finns ingen statistik över emetofoberna, men det sägs att fler kvinnor än män lider av denna fobi. Jag är en av dem. Den här fobin kretsar runt hela mitt liv, och det är minst sagt jobbigt. Jag tänkte här förklara vad emetofobi är, hur det fungerar och hur jag tänker i olika situationer. Det kanske är bra att läsa för att förstå mig. Det här begränsar verkligen mitt liv.

Något som många emetofober tycks ha gemensamt är att de har svårt att spy. De flesta har inte spytt på många år, trots att de genomgått både magsjuka med diarré istället och graviditeter med endast illamående. Om det är fobin som sätter en psykisk spärr så man inte kan spy eller om fobin har utvecklats pga att man inte har spytt kan endast spekuleras i.

I vilket fall som helst kan man tala om en ond cirkel. Om emetofober spydde oftare skulle troligen rädslan försvinna. Men vilken emetofob VILL börja spy ofta – även om det innebär att fobin försvinner? För mig spelar det inte någon roll hur många ggr jag spyr, jag är lika rädd iallafall.

En fobi skiljer sig från en vanlig rädsla genom den irrationella och överdrivna ångest, orsakad av stimuli som är indivudell för varje fobiker. Så, hundra miljoner människor kanske är rädda för att spy, men de förändrar inte sitt vardagsliv pga det, så som många emetofober gör.

Det finns en konstant mental stress av oro när någon kommer spy härnäst. Det är en tyngd som aldrig tas bort i en fobikers tankar. Det är fantastiskt att någon som inte har spytt på 20 år kan vara oförmögen att njuta av en måltid för att de är rädda för att spy. Det sägs att de flesta emetofober avundas de som spyr utan ångest.

De flesta fobiker lider av hemska panikattacker när de mår illa eller tror att de mår illa. Dessa panikattacker är mycket värre för dem än det är för en vanlig människa att spy. Ändå förblir akten inget alternativ. Rädslan tar väldigt mycket tid, för de flesta emetofober är den värsta rädslan att spy och inget annat. Många fobiker säger att de hellre skulle dö än spy. Det är ingen överdrift att ångesten för att spy förstör nästan hela dagen för många fobiker. Jag tänker på det dagligen, och det är verkligen skitjobbigt.

Om jag är på något ställe, på stan, restaurang, affär etc, så måste jag alltid ha stenkoll på var det finns toaletter. Ifall jag skulle må illa. Jag vill helst få platsen längst ut om jag är på platser med mycket folk, så jag kan komma därifrån fort.

En del säger att emetofober vill ha maximal kontroll över deras kroppar. Emetofober är antagligen hälsosammare, i genomsnitt, tack vare det stora engagemang de lägger i att förebygga spyende. Många emetofober är rätt försiktiga när det kommer till användandet av alkohol och väldigt få ligger i riskzonen för att någonsin bli alkoholister. Jag vågar inte dricka mig full, eller ens dricka en öl eftersom jag är rädd för att det ska få mig att må illa. Jag har inte varit berusad sen i övre tonåren.

Eftersom matförgiftning oftast är orsakad av osanitära preparationer och inte fläckig mat så är ofta fobiker skrupellösa hygieniska kockar. Jag är väldigt noga med var jag äter, och äter gärna där jag vet att jag mått bra av maten innan. Det är inte ovanligt att emetofober har flera speciella kriterier för att äta ute. En del undviker restauranger helt.

Att gå på en helt ny restaurang är riktigt jobbigt, eftersom jag är rädd för att maten kanske ska ge mig magsjuka. Jag skulle aldrig våga äta massa roliga maträtter om jag reste utomlands tex. Jag är väldigt noga med att jag eller den som lagar mat, precis har tvättat händerna.

I mataffären, är det vanligt att emetofoben sträcker sig längst bak i frysen för att få de “kallaste” varorna och kollar datum på alla varor. Jag kollar allt jag stoppar i varukorgen. Datum, om det är fräscht och tar ogärna en förpackning som står längst fram, utan gräver alltid längst bak om det så gäller mjölkpaket eller kött. När jag var liten så handlade vi mat i en lanthandel och där hände det flertalet ggr att maten var gammal, mask i mjölet, en råtta i en folierulle, sur mjölk. Till och med att någon matförpackning var öppnad och påbörjad. Inte så trevligt…

De flesta fobiker håller sig undan från mat som någonsin har orsakat dem illamående. En del uppmärksammar till och med mat som de åt och sen spydde upp även om de tror att maten inte var orsaken. Jag minns än idag att jag åt stekt potatis och korv den dagen jag hade magsjuka när jag var 19 år, och att jag sist jag hade magsjuka hade ätit gröna oliver. Stekt potatis och korv äter jag nu, men inte oliver.

Många emetofober undviker resande, speciellt till andra länder. Nästan alla emetofober undviker vattentransporter, en del vägrar även att flyga och en del undviker till och med landtransporter. Andra insisterar på att köra. Detta har sin förklaring, eftersom det är nästan omöjligt för en förare att bli åksjuk. Självklart är det väldigt få emetofober som åker karuseller och sånt. Många emetofober avstår från sociala aktiviteter. Fobin påverkar utbildningar, karriärer, äktenskap och familjerelationer.

Jag är livrädd för att resa, åka något fordon vare sig det är i luften, på marken eller på vattnet. Jag är så rädd för att spy så jag undviker dessa situationer in i det sista. Jag älskar att resa, men rädslan för att bli illamående och spy, gör att jag undviker det.

Jag undviker in i det sista många situationer, till exempel att ta medicin eller göra läkarundersökningar som kan ge upphov till illamående eller kräkningar. Det är vanligt att en emetofob reagerar på detta sätt.

Många fall av emetofobi startade med en speciellt traumatisk episod av spyende som hände mellan 6 och 10 års ålder. De flesta av dessa incidenter kom oväntat. Efter den skrämmande händelsen undvek de flesta fobikerna att spy. Om de över huvud taget upplevde det så var det med otrolig rädsla och ångest. De flesta barn spyr någorlunda regelbundet genom barndomen, de inser att det praktiskt taget är en rutin som händer dem och de flesta människor. Det gör inte emetofoben.

Många undviker mat för att de associerar den med någon episod av spyende från barndomen. Jag minns två situationer från när jag var liten när jag spydde, som är jobbiga. Ena gången var när jag var mätt, och inte ville ha mer köttsoppa, men då tvingade min styvfar mig att äta, så till slut gick jag på toa och spydde.

Den andra ggn var när jag skulle till skolan en morgon. Jag sa till mamma i bilen att jag mådde illa. Hon sa att det var nog ingen fara. I skolan ett par timmar senare så mådde jag så illa så jag fick gå på toa och spy. De händelserna sitter etsade i min skalle, och jag tänker alltid på att om jag säger att jag mår illa, så kanske jag spyr.

Det mest överraskande faktumet är att de flesta emetofober sällan, om någonsin, spyr. De flesta fobiker kan räkna antalet gånger de har spytt på ena handen. Många vuxna emetofober har inte spytt på 10, 20 eller fler år. Fobiker som har spytt efter händelsen som utlöste detta säger ofta att de insåg att det inte var så farligt att spy, men senare återkom fobin – ofta redan samma dag. Många emetofober säger “peppar peppar” när de berättar hur länge det var sen de senast spydde. En del fobiker är motvilliga att prata om att spy eftersom de är vidskepliga och tror att om de pratar om det så händer det.

Även fast de inte är vana att spy, kan emetofober stressa sig själva till en sån ångest eller verkligt illamående bara genom att umgås med människor med magproblem. Så fort någon i samma rum klagar på maginfluensa får emetofoben panik. De letar symptom som ofta kommer psykosomatiskt. Det blir en snöbollseffekt eftersom panikattacken blir värre när fobikern upplever verkligt eller “påhittat” illamående.

En del verkar vara mer oroliga över någons potentiella illamående än det verkliga tillståndet. Jag får alltid panik om någon verkar må illa. Då fokuserar jag direkt på om personen behöver spy. Jag tycker det är jättejobbigt när någon spyr. Och speciellt om det är fulla människor som inte har någon koll på sin kropp och sina kroppsvätskor.

Alla uppfattar illamående på olika sätt. En del människor som får maginfluensa eller matförgiftning spyr. Andra med samma smitta får bara diarré. Emetofober faller nästan alltid i den senare klassen. Emetofober är generellt inte rädda för diarré, förutom dess association med spyor. Det finns även fobiker som försökt spy men inte kunnat. Jag har försökt spy någongång när jag mått riktigt riktigt dåligt, till och med stoppat fingrarna i halsen, men det har inte fungerat.

Spy-akten kontrolleras av hjärnan. Det finns ett spy-center placerat i medulla oblongata, den förlängda märgen. Att spy är en av de mest primitiva funktioner i hjärnan. En del fobiker tror att som resultat av flera år av rädsla och dagligt funderande har deras medvetna del av hjärnan har tagit över spy-centrat. Så, om något händer som vanligen skulle resultera i att spy, ignorerar hjärnan det. Dessa fobiker ser detta som en förklaring på varför de andas samma virus och äter samma mat som alla andra men aldrig spyr.

Många fobiker får panik- eller ångestattacker när de får minsta lilla tecken på att de kanske kan spy. Dessa attacker kan vara ganska allvarliga. Allt detta kan leda till andra fobier, såsom agorafobi och social fobi. Detta beror ofta på att några emetofober tycker att den enda säkra platsen att spy på, skydda sig mot att spy, och den enda säkra platsen att vara på om man inte kan låta bli att spy, är hemma.

Denna känsla kan leda till isolation eller till och med agorafobi. Jag är verkligen en människa som föredrar att vara hemma i trygg miljö, eftersom jag är rädd för att bli illamående.

Var stödjande. Försök förstå rädslan, men försök inte att resonera en fobiker ut ur fobin. Det är bättre att stå ut med deras egenheter än att tvinga dem att göra saker på ditt sätt. De har haft denna rädsla länge. De kanske bestämmer sig för att de trivs mer med fobin än med dig i sitt liv.

Jag har hittat informationen om Emetofobi online, minns tyvärr inte var, och sen har jag lagt till mina egna reflektioner. Ni hittar även den här sidan i menyn till vänster.

På bröllopet hade vi bingo i bröllopsprogrammet, och där skulle man bla. ställa sig upp och säga vad jag gör först av allt på morgonen. Jag går och kissar! Vaknar alltid och är katastrofalt kissnödig! Sen sätter jag mig vid datorn. Och där är jag nu… Jag måste ju kolla mina mail, facebook och ifall någon har skrivit någon kommentar i min blogg. Det är så roligt att läsa när folk skriver.

Min älskling mår inte så bra, hon mår illa och är förkyld. Det har hon gjort sen veckan innan bröllopet, och inte tror jag det blev bättre av lätt klädsel, fylla och hångel på möhippan. Men, vad tusan, vi ska bara gifta oss en gång! Jobbigt bara att hon inte får må bra. Hon ska dessutom byta medicin igen mot sin panikångest. Något hon inte ser fram emot, med tanke på hur hon har mått av alla andra mediciner hon har provat.

Nu har hon ätit Xanor depot en gång/dag i någon månad, och det har fått henne att må lite bättre. Inga biverkningar, mer än enorm trötthet i början. Men, nu vill läkaren att hon ska gå över till “Venlafaxin Actavis” och ta vanliga Xanor endast vid behov. Jag hoppas så innerligt att hon mår bra av den nya medicinen, så hon orkar leva “på riktigt” igen. Är det någon som har nån erfarenhet av Venlafaxin?

Nu är det dax för frukost!

Igår kväll bestämdes att Annas goa mormor med gubbe skulle komma förbi här på uppvägen till Jämtland. De har varit i Göteborg över helgen, och det är ju bara 7 mil till oss därifrån. De skulle komma förbi kl. åtta imorse. Jag sa till Anna, att äldre människor brukar komma tidigare än de säger, så det är nog bäst att stiga upp.

Och jodå… kvart över sju var de här! Vi bjöd på lite kaffe och en pratstund, och sen åkte de vidare. De hade över 100 mil att åka uppöver i vårt avlånga land. Lär ju ta några timmar… *pust*

Anna och jag käkade lite frukost, och sen satte vi oss med bröllopsprogrammet igen. Hela dan, från ca åtta imorse till fem på em, har vi skrivit i programmet om våra gäster. Det är roligt, men jobbigt och jättesvårt att komma på bra grejer att skriva. Men, nu är vi bannemig klara med det. Vi ska bara skriva ihop menyn snyggt, och sen är programmet helt färdigt för korrekturläsning.

På kvällen kom Maria hit en sväng med sina gäster som precis anlänt med tåg från Sthlm. De satt här i nån timme, innan de skulle åka iväg igen. När de hade åkt kröp jag och Anna ner i sängen. Båda var svintrötta efter den tidiga morgonen, plus att Anna har ätit dubbel dos (2 st x 0,5 mg) Xanor depot i några dagar nu, mot sin panikångest, så hon har varit extra trött, och synbart påverkad av tabletterna. Det har inte blivit någon skillnad ur ångestsynpunkt, så från imorgon ska hon sänka till 0,5 mg igen.

Jag fick lite myror i kroppen när vi kollade på Desperate Housewifes, så jag valde att istället blogga lite. Vi har bestämt oss för att ha en gemensam blogg där vi bara kommer att lägga upp våra scrappingalster, så att man kan gå in där och få inspiration. Men, jag kommer ändå att lägga in allt jag tillverkar här i den här bloggen oxå. Jag vill ha allt mitt på samma ställe. Så kan man välja om man vill ha allt jag skriver om OCH scrappingsakerna, eller BARA scrappingsakerna.

Vi har skapat ett domännamn till vår gemensamma blogg, men den kommer inte att bli klar än. Troligen inte förrän efter bröllopet. Men, nu är namnet bokat iaf.

Nu blöder mina ögon… så ha en skön natt.