Jag älskar väskor och köper en ny så fort jag ser nåt jag gillar. Ja, det är klart att jag letar. Är man väsknörd så är man. På Teneriffa tex köpte jag ju två väskor.

Väskan här nedan är helt galet snygg. Jag vill vill vill ha den. Men, det är en Dieselväska och de kostar… Pengar. Men dregla lite kan man ju. :]

Nu har jag redigerat en massa foton från Teneriffa. Jag har börjat lägga upp dem. Än så länge ligger bara dag #1 uppe. Ni hittar resans länk(ar) under fotot på mig till höger, högst upp bland kategorierna. Imorn kommer troligen fler klara dagar. :]

Nu ska jag sova. Jag har jobbat hela helgen. Imorn ska jag på första mötet i min utredning om jag har nån släng av ADHD. Nervöst. Nattinatti

Jag fick en chock när Ranelid gick vidare i Melodifestivalen igår kväll. VA?! Vem fan har röstat på honom? Han är pinsam! Patetisk! Låten var usel, hans babbel var töntigt, det kändes som om de gjorde någon usel kopia på någon annans låt. Nä, fy fan rent ut sagt! Jag är mycket förvånad, då jag var helt övertygad om att han skulle åka ut först.

Melodifestivalen? Det där programmet blir bara sämre och sämre. Hade jag varit artist så skulle jag ALDRIG sätta min fot där. Det känns som att programmet skämmer ut de artister som faktiskt ÄR helt ok. Melodifestivalen känns som en sandlåda. Det finns inget seriöst kvar.

När jag ändå är i farten, så kan jag lika gärna tala om att jag tycker att mellanakterna är lika usla. VAR har de hittat dem! Utreade på nån sajt vid namn: Ingen annan anlitar oss, så nu är det extra billigt? Jag rodnar när jag tittar.

Jo, något bra! Jag tycker programvärdarna sköter sig snyggt, utefter vad de har att bita i. Ja, om man bortser från Helena Bergströms påhittade figurer då. Nä, Melodifestivalen är inget för mig, och det där förkortade namnet “Mello”… Eh… va!?

Jag tänkte tipsa om världens bästa isskrapa! Den är flytande och finns att köpa på bensinstationer för runt 70-80 kr. Den finns även på Clas Olsson för en billigare slant; 49 kr! Det finns lite olika varianter, men de två olika jag har provat har fungerat väldigt tillfredsställde.

Imorse hade alla rutor blivit isiga, sån där härlig is ni vet, som knappt går att skrapa bort. Jag vill bara flytta till sydligare nejder när jag kommer ut till en sån bil. Speciellt om man har bråttom. Men, så tog jag min sprayflaska med flytande isskrapa, sprayade överallt på alla fönster, och vips så var isen borta. Helt borta!

Jag behövde inte dra ett enda drag ned vanliga isskrapan. Perfekt! Eller jo… Lite på insidan, för där får man inte använda sprayen.

Det stod en kvinna vid en bil på parkeringen och kämpade med sina rutor. Jag såg att det inte hände något hur mycket hon än skrapade, så jag knallade dit och tipsade henne om sprayen. Hon fick låna till sina rutor och sa sen att en sån måste hon ha i bilen. Hon blev jätteglad. Det är så härligt att kunna glädja någon.

Anna är en helt underbar människa. Jag blev upp över öronen kär i henne när vi träffades för drygt tre år sedan. Hon har gjort mig lycklig sedan dess, och hon har fått mig att må bra. Men, även solen (vårt liv tillsammans) har fläckar.

Som de flesta par bråkar vi då och då. Det har gått lite i perioder och ibland har det varit mer, ibland mindre. Det är aldrig roligt att bråka, och det tär på känslor och förhållande som fan.

Igår hände saker som blev toppen på ett isberg. Jag kände att jag inte orkade mer. Att det fick bli ett slut på det vi har. Det kändes som om det enda rätta just då var att gå isär. Vi var nog ganska överens om att det var lika bra tror tag. Även om det gjorde ont som fan.

Jag var på jobbet och Anna var hemma. Jag jobbade vaken natt, och det var inte en rolig natt. Mycket tankar som snurrade. Jag önskar att jag kunde sovit bort den natten istället, men det var bara att gilla läget.

Efter jobbet var jag på vårdcentralen och fick penicillin och en stelkrampspruta, Mowgli har råkat bita mig i tummen. Det kommer sårvätska och är ömt där, så jag tyckte det var lika bra att låta en doktor titta på det.

Väl hemma så väckte jag Anna. Vi har pratat och pratat och gråtit och pratat hela morgonen. Vi har vänt ut och in på oss och vridit på saker som vi funderar över. Gårdagens bryt kändes inte helt rätt. Vi vill leva tillsammans, vi vill kämpa och alla känslor som jag tryckt undan för att det varit jobbigt måste plockas fram igen. Det känns bara tråkigt att ge upp allt vi har tillsammans.

Men, vi har bestämt att vi ska leta efter en lägenhet inne i stan igen. Vi vill inte bo kvar här, eftersom vi nu är trötta på att inte veta hur länge vi får bo kvar, eller inte kan renovera som vi vill. Vi vill ha våra färger och känna att det är vårt hem så länge vi själva vill. Så sitter du med en FYRA med stort TV-rum eller mindre FEMMA i bakfickan, så pip till. Men, MAX-hyra ca 7000 kr. Gärna billigare. Här betalar vi 7150 kr.

Den 25 februari är det två år sen jag gjorde min Gastric Bypass-operation. När jag började min viktresa nedåt stod vågen på 157 kg. Helt galet mycket till mina 178 cm. Eller 174 cm? som polisens måttstock hamnade på när jag fixade pass i januari.

Min vikt har ju som ni vet stått i princip stilla sedan början på 2011. Jag har varit nere på 119,6. Dock har jag stått på ca 122 väldigt länge. Inte ett kilo varken åt det ena eller andra hållet. Idag ställde jag mig på vågen, kvällstid bör väl nämnas, med kläder på, så ett par kg kan ju dras bort. Men, vågen stannade på 125,6.

Inte alls underligt att jag har gått upp 5-6 kg, men verkligen tråkigt. Jag blev nog lite ledsen. Jag är rädd på riktigt, att jag ska gå upp alla kilon igen. Att operationen är gjord i onödan. Jag önskar att det hade varit bättre uppföljning och information samt möten
med andra i samma situation efter operationen. Då kanske det hade varit lättare att fortsätta på den “rätta vägen” när det gäller maten.

Det ringer en varningsklocka när jag ser att vikten ökat. Jag borde/måste ta tag i detta nu. Innan det går för långt. Innan det inte går att stoppa, för ett dåligt ätbeteende kommer lätt tillbaka. Jag fattar inte varför min motivation aldrig infinner sig, ens när det är på väg att bli katastrofala följder.

Anna ringde för någon timme sedan och hade en väldigt rolig nyhet att berätta. Hon är hos sina föräldrar i Östersund, har varit där i 1,5 vecka, för att ta färdigt sitt körkort. Båda hennes föräldrar har gått den där kursen man måste gå för att vara övningslärare.

Teoriprovet skrev hon förra veckan och klarade det för andra gången. Ett teoriprov håller bara i två månader så det hon skrev i somras hade gått ut.

Idag på morgonen körde Anna upp. Och hon klarade uppkörningen, så nu har hon äntligen körkort!! Sååå roligt!!

Det finns gott om sjuka människor i vår värld, och att ha 73 katter, samt två hundar, överhuvudtaget, vare sig det är i en trerummare eller ett hus på 400 kvm, är inte ok. Jag finner inget syfte överhuvudtaget. Tyvärr har katter alldeles för låg status, och folk tror att man kan behandla dem hur man vill. Att man kan lämna dem vind för våg, och att man kan ha vilka som helst tillsammans var som helst.

73 katter. Sjuttiotre. Vi har tre… 73 är 70 fler. SJUTTIO! Man kan inte ge KÄRLEK, MAT, OMSORG och RENHET till så många katter. Inte en person. Då måste man vara många, det måste vara organiserat, det måste finnas UTRYMME för alla katterna att kunna få sig en frizon att känna sig trygg i.

Våra tre katter slåss titt som tätt, jag kan ju bara ana hur 73 katter agerar tillsammans. Dessutom på en sån liten yta som tre rum. SJUTTIOTRE katter. Det är helt galet! Jag kan inte ens förstå hur människan bakom detta tänker. Det är knappast en djurvän. En djurvän fattar att detta inte går.

Jag vill ha minst tio katter, och alla ska helt ligga på och runt mig i sängen när jag sover, för det är så mysigt med gosiga katter. Men, nä! Det fattar jag väl att det inte är realistiskt. Det går inte! Vi har tre och det är nästan en för mycket.

Sen har vi den här kategorin som tex har stall där det samlas katter som får ungar… som får ungar… som får ungar… och helt plötsligt kryllar det av katter som är halvvilda, som inte får tillräckligt med mat, som aldrig får komma in i värmen, som knappt eller aldrig får kärlek eller beröm. DET ÄR INTE OK!

Det är så jävla oansvarigt! Har man djur ska man ta hand om dem. En katt är ett djur som behöver kärlek och omtanke likväl som en hund. Dessa stallmänniskor behöver få in i sina skallar att katter inte är “bara katter”. De skulle aldrig behandla en hund eller en häst på det sättet. För de har högre status i samhället.

Sång här gör mig så JÄVLA förbannad! Jag går verkligen igång när djur far illa.

Oj! Jag blev helt paff när jag läste det! Whitney Houston blev 48 år, född 9 augusti 1963 i Newark, död 11 februari 2012. Det är ingen ålder. Men, hon har ett hårt leverne bakom sig, som så många andra artister, och det är inte allas kroppar som pallar det.

Hon var otroligt vacker en gång i tiden…

Jag älskar allt som ser gammalt och gärna lite slitet ut. Speciellt gamla böcker, möbler, bruksföremål mm.

Detta iPhonefodralet som Pirkko hittat, är lätt det snyggaste jag sett. Det är så klockrent “jag”. Jag bara älskar det och måste ha det.

Hur skulle ditt drömfodral/skal se ut till din mobil/iPhone?