Det hela började med att TV hittade min blogg, och kontaktade mig med anledning av att jag hade skrivit om Emetofobi/Spyfobi. De frågade om jag kunde tänka mig att medverka i ett TV-program som heter Outsiders, och det lät både roligt, intressant och spännande. Plus att det är viktigt att dolda fobier och hinder som tex Emetofobi kommer upp till ytan och att människor får veta att det finns samt hur det kan fungera.

Jag fick veta att programmet skulle sändas på femman den 25:e oktober, endast tre veckor efter vår första kontakt, så det var snabba ryck.
Programmet kan du titta på här via Kanal 5 Play.

Söndag

Söndag samma vecka, ringde det på dörren, och där stod Masse och Erik. Masse är ljudtekniker och Erik inslagsproducent. De filmade mig under en intervju angående min Emetofobi. Jag fick berätta hur jag tror att det började, hur det känns, varför, hur osv. Om du vill läsa om min emetofobi, så kan du göra det här.

Min emetofobi plus panikångest i en salig blandning har bland annat gjort att jag aldrig vågat kliva ombord på ett flygplan. Jag har aldrig i hela mitt liv flugit. I den situationen har jag verkligen haft den malande tanken i skallen; -”Tänk om jag mår dåligt, tänk om jag mår illa”. Och därmed har det aldrig ens blivit tal om att flyga.

Självklart tyckte TV-folket att detta programmet var ett ypperligt tillfälle att flyga för första gången. Och, jag VILL ju… Så jag sa ja.

^ Masse & Erik på Oleary´s

Efter intervjun åkte vi ner på stan. Vi var på Oleary’s och käkade lunch. Lite filmande blev det när jag åt. Sen var vi på Ica Matmor i affärshuset Oden i stan. Där filmades det när jag gick och handlade lite. Sen dissade jag en korvkiosk, jag äter ogärna korv ute på stan. Jag har fått magsjuka två ggr av just korv köpt i korvkiosk.

Väl hemma igen så lagade jag och frugan mat. Masse och Erik filmade och intervjuade Anna och Alexander om hur de upplever min emetofobi.

Måndag

Jag fick samtal från hypnosterapeuten Daniel. Vi bestämde att han skulle ringa mig på tisdagen och ha ett 1,5 timmar långt förberedande samtal dels inför flygresan, och dels inför onsdagens hypnossession hos Daniel.

Tisdag

På em ringde Daniel. Vi pratade och han ville prata med mitt undermedvetna, för att få bort mina tankar om att “Tänk om jag mår dåligt”. Jag visualiserade känslan och såg en boll framför mig. Den är de dåliga tankarna som inte längre behövs. Jag såg bollen framför mig, hur den rullade iväg och försvann i horisonten.

Faktum är att jag har redan kommit väldigt långt i mina egna tankar, så jag är redan klar med hur jag ska tänka osv. Jag har ätit medicin, Cymbalta i ett par år nu, och de har verkligen hjälp mig jättemycket. Jag mår bra och jag kan hantera alla sorters situationer. Jag vill göra så mycket i mitt liv, och jag är trött på alla jäkla begränsningar jag haft med min emetofobi och panikångest.

Jag älskar att leva och jag samlar på erfarenhet, vill uppleva ALLT!

Onsdag

Masse och Erik kom 07 på morgonen. Jag och Anna körde ett sista snack framför kameran inför flygresan Trollhättan-Stockholm. Sen bar det av i taxi till Malöga, Trollhättans lilla miniflygplats. Pirr i magen var bara förnamnet! Pirr och förväntan!

^ Min första flygbiljett, EVER!

^ Jag sitter på Malöga, Trollhättans lilla flygplats och inväntar flygturen.

^ Anna på Malöga

^ Masse & Erik på Malöga

^ Masse & Erik på Malöga

^ Det pyttelilla, supersöta flygplanet,
(propellerplanet) som vi åkte med till Stockholm.

^ Masse filmar…

^ Planet är GALET litet och gulligt!

Flyget gick till Bromma flygplats, och flygresan gick hur bra som helst. Det var ett pyttelitet flygplan, ena raden hade en stol i bredd, och på andra sidan den supersmala gången hade raden dubbla säten. Jag satt längst fram på ett ensamt säte, eftersom de filmade mig. Anna satt på andra sidan gången.

^ Anna på flygplanet

^ Jag på flygplanet.

Flygvärdinnan frågade om jag ville gå fram och titta i cockpiten. Klart jag ville! Vilken chans! Det erbjudandet lär jag väl aldrig någonsin mer få, så hon frågade piloterna om det var ok. Det var det, så jag gick dit. Jävlar vad knappar och spakar!!

^ Vy från cockpiten!

^ Ena piloten…

^ Andra piloten…

Jag pratade lite med piloterna, och de berättade att när vi var uppe på rätt höjd så åkte vi i 520 km/h. Det märktes verkligen inte. Det kändes som om planet stod stilla där uppe i luften. Det var en häftig känsla att se ut över hela landskapet.

^ Utsikt från planet… Häftigt ju!

^ Golden Air

Det var inte ens lite läskigt att flyga. Bara roligt! Fatta vilket steg i mitt liv! Fatta vilken seger! Jag är så jätteglad att jag fick den här möjligheten. Nu vill jag flyga igen, och igen…

Vi käkade lite mat på flygplatsen i Bromma medan Erik ringde och fixade med lite tider och tågbiljetter så vi skulle komma hem sen igen. Efter maten tog vi en taxi till Solna. Där åkte vi en tunnelbana fram och tillbaka mellan ett par stationer. Tunnelbana = under jord och utan toaletter. Det har oxå varit lite ångestladdat.

När vi kom till Daniel, hypnoskillen, så presenterade han sig och sitt arbete. Det kallades inte hypnos direkt utan NLP.

Daniel Johansson är unik genom sin kunskap och erfarenhet inom NLP. Han är idag en av Sveriges mest kända och anlitade NLP- Coacher. Varje form av mentalt problem hos vanliga människor som finns går att lösa med NLP. Det handlar bara om att programmera om de tankebanor som ställer till det för Dig.

Neuro Linguistc Programming (NLP) har sin utgångspunkt i hur vi människor kommunicerar med oss själva och andra, samt hur vi filtrerar utomstående information. Genom NLP’n har vi människor möjlighet att ta kontroll över hur vi påverkar och påverkas av vår omgivning. Och detta är ovärderligt då våra tankar i förlängningen avgör hur vi känner oss, de avgör dessutom vilka beslut vi fattar och hur vi beter oss.

Plockat från Daniel Johanssons hemsida

Jag fick sitta i en sån där skön fåtölj med tillhörande fotpall. Daniel satt i en stol framför mig. Jag skulle blunda, och sen skulle han prata med mitt undermedvetna. Jag var skeptisk till sån här “behandling” och även om det är intressant så måste jag nog säga att jag även efter vår session är minst lika skeptisk.

Det är klart att han gav mig andra sätt att tänka på och att jag var i viloläge = kroppsligt trött. Men, jag kan inte påstå att jag känner någon skillnad överhuvudtaget. MEN! Det kan ju bero på att jag faktiskt mår såpass bra nu, och att jag redan har jobbat med mig själv och mitt mående så många år.

Vi tog en sväng till tunnelbanan där jag skulle prova om hans session hade gjort någon nytta. Men, som sagt, jag mår såpass bra nu, och det kändes ingen skillnad från åkturen tidigare på dagen. Jag ville däremot visa hur det KAN vara, och hur det var för mig innan jag började må bättre.

^ Micken ska sättas fast på Daniel
och fungera är det tänkt…

^ Daniel Johansson

För ett par år sen hade jag lidit på riktigt av att åka tunnelbana. Jag hade haft ångest och varit livrädd för hur jag skulle må, om jag skulle må illa eller kräkas. Jag hade troligen inte ens ställt upp i TV-programmet om jag hade blivit tillfrågad när jag mådde som sämst. Men, som sagt. Det är otroligt viktigt att människor får se hur det kan vara och att det är ett hinder i livet. Ett stort jobbigt hinder som är skitjobbigt.

När vi satt på tunnelbanan gjordes sista intervjun och filmningen, och sen hoppade Erik, Masse och Daniel av för att åka tillbaka. Det blev ett jättesnabbt hejdå, lite kramar och sen var de ute. Det kändes nästan lite vemodigt när vi såg dem stå och filma oss genom fönstret på tunnelbanetåget och sen bara försvinna bort när vi åkte iväg.

^ Min älskade fru, som oxå var med till Stockholm…

^ Och så jag…

Jag och Anna åkte vidare till T-centralen för att ta tåget hem. Vi käkade på Mc Donalds innan tiden var inne. Jag var så galet trött, men kunde inte sova på tåget för att jag satt så obekvämt. Vi åkte buss i två timmar från Skövde, och inte heller på den gick det att sova.

Det var helt underbart att komma hem och få krypa ner i sängen tiiidigt och sova. Men, jag hade nog fan hellre åkt flyget hem oxå. En timmes resa istället för fem. En ny värld har öppnat sig för mig, den ovan molnen. Tack

^ Anna igen <3

         

         

Jojomensan! Så är det. Klockan 20.00 på femman kan ni se mig. Jag är med i programmet Outsiders. Det ska bli galet spännande att se hur de har fått ihop programmet. Jag är nyfiken så jag spricker. Och, jag måste bara säga, att det är ett otroligt VIKTIGT ämne som tas upp!

Imorn efter att programmet är sänt, kan ni även kolla in här på min blogg. 21.00 kommer jag att lägga upp min blogg med foton från inspelningen av programmet. Så… välkomna tillbaka!

Och, ni missar väl inte att man kan följa min blogg via BlogLovin!

         

Jag kom på att jag har ju inte berättat hur det har gått efter hyvlingen av min livmoder. Det gick någon/ett par månader innan det kändes fräscht “down there”, ungefär samma känsla som efter man fött barn. Äckligt avslag osv. Hu!

Men, jag måste säga att jag är väldigt nöjd med ingreppet de gjorde i min livmoder, för min mens är helt borta. Underbart! Jag slipper allt jäkla blödande, och jag får behålla mitt dyrbara blod. Jag har däremot inte kollat varken hb eller järnvärde efter att jag fyllde på järnet med hjälp av injektioner sist. Så det är dax.

Det känns lite i kroppen som om det är lågt igen, jag blir trött och matt fortare och jag har börjat få myrkrypningar i benen vid några enstaka tillfällen igen. Det är ett tydligt tecken. Så, jag ska ta mig tid att åka till vårdcentralen och kolla mina värden snarast. Jag orkar verkligen inte bli så blodfattig som sist så jag är tvungen att få blod igen.

         

Jag läste ett blogginlägg hos Prinsessan Nadia där hon ifrågasätter varför man vill ha 1000 vänner på Facebook.

Jag har drygt 1100 vänner, och nej jag “känner” inte alla. Och jag är verkligen inte ute efter bekräftelse. Många är riktiga vänner såklart, en del är bekanta, en del är gamla vänner, en del är scrapvänner via vår fd scrapblogg fruarnalilja.se, min nya scrapblogg milolilja.net, en del är “nätvänner” som man pratar med via bloggar och hemsidor, en och annan är från olika Scrapbutikers designgäng där jag är/har varit designer. Jag är ju en officiell person tex inom scrapvärlden. Det är många som vet vem jag är. Det är såklart jätteroligt att jag gjort mig ett namn med min stil både i Sverige och utomlands.

Jag blir däremot inte vän med någon jag inte har en aning om vem det är, bara för att bli vän. Då frågar jag vem det är. Men, jag har ärligt talat svårt att förstå negativiteten kring att man “har många vänner på Facebook”? Vad är problemet liksom?

Sen är det väl klart att det är upp till var och en hur man gör med sina vänner, vem man lägger till och vem man tar bort osv. Men det är en sån “stor grej”.

Många verkar tycka att det är “fel” att vara vän med folk man inte känner… Varför? Allvarligt, innan hängde man ju på sajter som Lunarstorm, Skunk, Sylvester, QX, Helgon och massa andra… och inte fan kände man alla man var vän med där, inte jag iallafall, men det är skoj att tjöta skit med folk.

Det är ju så man BLIR vänner, det är ju så man LÄR KÄNNA folk, och jag tycker inte att det är något fel med det.

Jag har träffat många av mina allra bästa vänner via internet. Tänk om vi inte hade börjat prata, maila, läst hos varandra, blivit vänner. Då hade jag gått miste om dessa underbara människor. Jag ÄLSKAR MÄNNISKOR och att läsa om deras liv osv. Jag är inte vän med alla jag följer på Twitter, jag är inte heller vän med alla vars bloggar jag följer, men jag är nyfiken på människan bakom.

Jag tycker personligen inte att siffran på antal vänner är så intressant. Faktiskt så är den i mina ögon totalt ointressant. Av de drygt 1100 jag är vän med på Facebook, så tror jag att jag på iallafall två händer kan räkna dem jag inte har en aning alls om vem de är. Sen är ju som sagt många från scrapvärlden där jag hela tiden lär känna nya underbara vänner. Både irl och online.

Lunarstorm och Helgon var mycket mer öppet på nåt sätt, där la jag till helt okända folk. Snygga killar, tjejer, men oxå folk med samma musiksmak, intressen osv. Och man babblade på en chat osv för att få ett ragg. Pratar på chattar gör jag däremot aldrig längre. Jag tycker det är tråkigt och det tar tid. Det ger mig inget och jag har det jag vill ha hemma.

Hur ser du på att bara gå in på en chat och prata med okända människor?

         

Henric de la Cour är en svensk sångare, musiker och kompositör från Eskilstuna. Han var tidigare medlem i gruppen Yvonne.

Jag såg och hörde honom live på TV idag, på morgonprogrammet. Det lät jävligt bra! Det kändes som att han var influerad av 80-talets synthpop. Jag tyckte att soundet påminde lite om Depeche Mode, som de lät när det begav sig, just på 80-talet.

Gillar du den typen av musik bör du lyssna på den här mannen. Underbart bra!

         

Nu är det officiellt! Nästa tisdag, den 25:e oktober ska jag vara med på tv. Kanal fem, klockan åtta. Programmet heter Outsiders. Spännande värre!

         

Är det någon/några som är intresserade av att komma på en seans hos mig och frugan med Anette Jönsson Assarsson? Kostar 250 kr. Behöver veta om intresse finns innan jag bokar. 6-10 personer behövs.

Ett datum är på förslag då Anette är i Trollhättan då, och det är den 10:e november. Jag antar att det är på kvällen folk kan.

Är du intresserad eller vet någon som är, så hör av dig så snart som möjligt så jag kan boka Anette.

         

Det lackar mot jul… Och snabbt går det. Idag är det 67 dagar kvar och på morgonteven dricker de… Glögg! Tycker du om glögg? Vanlig, med nån smak, alkoholfri eller starkvinsglögg? Jag vill ha vanlig saftglögg som smakar endast vanlig glögg.

Skickar du julkort? Jag är lite emot julkort egentligen, tycker att det är roligare att skicka ett kort till någon när jag vill. Det blir både personligare och roligare att få när man får ett kort som är till MIG, för att någon tänker på MIG. Inte bara för att det är jul och man “ska” skicka kort.

Det absolut jobbigaste med att skicka julkort är att jag tycker det är svårt att välja vem man ska skicka till. Skickar man till den så måste man skicka till den och tillslut har man en lista på femtio kort som ska skickas. OCH GÖRAS. För jag skulle ALDRIG köpa ett massproducerat kort att ge bort. Ska jag skicka ett kort ska det vara speciellt med mer tanke bakom än ett kort på Ica.

50 kort x 6 kr i porto blir genast 300 kr. Om det nu stoppar med 50 kort vill säga. Jag brukar, om jag ens hinner göra, skicka ca tre-fem kort. Så får du ett julkort av mig så är du verkligen speciell. Haha.

Skickar du mycket julkort? Om du vill ha ett speciellt kort till någon, så kan du köpa ett personligt handgjort kort av mig för en 50-lapp. Då kan du få med namn, välja typ av motiv, färger etc. Men, glöm inte att beställa SNART, det brukar vara uppskattade kort, så jag hinner med. Du kan maila här!

Här nedan kan du se exempel på lite kort, och inne på min andra blogg finns massor av handgjorda alster som du kan få idéer av. Självklart kan du beställa vilken typ av kort som helst. Jag gör kort, askar, adressböcker och annat till alla tillfällen.

         

I lördags var jag hos Maria och Anna på sexparty. En tjej var där från ett företag som heter Husmusen och sålde sexrelaterade artiklar. Det är rätt kul att gå på partyn oavsett vad som säljs. Tyvärr, eller bra för den som har partyt, så har jag ju en förmåga att alltid hitta något jag vill köpa. Den här månaden har det varit både ljusparty och sexparty. Och sen ska jag till Skövde på Tupperwareparty 15 november. Så det blir ju delat på två löner iallafall.

Men jag har för en gångs skull lyckats begränsa mig till runt 500 kr per party, och DET är inte illa för att vara mig. Jag misstänker att det blir mer än så på Tupperware, för deras saker gillar jag verkligen. Sen är det mycket som går att köpa billigare på andra ställen, men jag gillar kvaliteten plus att det är vissa saker som är ett måste.

Maria och Anna

Nathalie och Janina