Idag har jag varit vaken sen 8… eller 6 egentligen. Jennifer har sovit på soffan tre meter från vår säng i natt, eftersom målaren skulle in i hennes rum och spackla idag. Så jag vaknade när hennes mobil ringde kl. 6. Jag sa till henne att det var dax att gå upp, för hon har en förmåga att somna om. Jaaaaaa, svarade hon tjurigt… och somnade tydligen om… för när jag vaknade till efter tio minuter så sov hon igen.

Jag bad henne IGEN att kliva upp. Ett ännu tjurigare jaaaa…

Jag somnade om… och vaknade när kl. var sju. Då låg Jennifer fortfarande kvar i sängen! Jag sa för tredje ggn till henne att nu FAN får hon gå upp! Och då gick hon upp. Tonåringar säger jag bara… Hon är fan hopplös! Hon kommer ofta försent till skolan, och vi har haft diskussioner om det otaliga ggr. Jag väcker henne, hon äter, och sen ska hon stå framför spegeln i TIMMAR!

Även denna morgon… jag somnade om igen när hon gick upp… för att vakna igen vid 8.15. Och då hör jag Jennifer i hallen. Jag blir TOKIG!!!! Hon börjar 8.20 och har ca 15-20 minuters gångväg till skolan. Vad fan gör man? Inget verkar hjälpa. Jag kan ju inte putta ut henne genom dörren lixom. Men, nu sa jag till henne att en försovning till den här månaden, så blir det ingen månadspeng i mars. NOLL, zero, nada. Nu får det fan vara bra.

Alexander har oxå en förmåga att komma för sent, eller skita i att lämna in det som ska in i skolan. Diskussioner med rektor och lärare flera ggr, samtal hem, precis som från Jennifers skola… Så den här månaden drog jag in ALLA hans pengar. Inte en krona kommer han att få. Nu måste det börja få svida lite. Båda ungarna fixar sig, behöver hårspray, foundation, puder, fylla på mobilen osv. och det kostar… men, de får väl helt enkelt skita i såna saker tills de sköter skolan och får pengar igen.

Jennifer har fått ett par välbehövliga jeans den här månaden för 200 spänn, och ett par skor för 225 (så hon slipper låna sina vänners), plus sin månadspeng. Plus att hon ska på Tokio Hotel på deras spelning i Göteborg på fredag och den biljetten gick loss på 425 kr, fast det var hennes egna pengar. Alexander behöver oxå ett par skor den här månaden, det är utanför hans månadspeng så det kommer han få såklart.

Hur gör ni med era ungar? Mina får månadspeng till “privata” grejer. Sen betalar vi kläder de verkligen behöver utöver det. Och om de vill gå på nån dyrare konsert så brukar vi betala det oxå. Eller iaf en del av det. Vi är ju inte så rika direkt, men det är klart att vi vill att ungarna ska ha det bra, och kunna göra kul saker. Fast, de ÄR väldigt förstående när det handlar om pengar.

De är verkligen inte giriga. Och Jennifer tittar alltid efter billiga kläder… sötunge. Alexander har ju sin EMO-stil, och vill gärna ha kläder från lite häftigare affärer, och de kostar ju en hel del mer oxå. Shock, Grottica osv…

Har ni några bra knep för att få dem att lyssna? Dela med er tack! :twisted:

Varje kväll när vi går och lägger oss ligger vi och tittar på stjärnorna på himlen. Det är jättemysigt! Vi har ju ett takfönster precis ovanför vår säng i snedtaket. Snedtaket går genom hela rummet, och rummet är bara en säng (2 meter från fot till huvud?) + 30 cm i djup. Och bredden på rummet är nog ung. två dubbelsängar stlk 180 cm. Alldeles lagom för vår dubbelsäng, en byrå, ett databord och en fåtölj. Vi har inte fått riktigt ordning än, det tar sin lilla tid. Men, sen kommer foton!

Det enda är att… det där mysiga stjärnhimmelfönstret… har ju naturligtvis inga persienner efter som det i princip sitter vågrätt… Så, på morgonen är det inte lika mysigt att ha ett fönster över sängen… Det känns som att vakna -citerar Lars Winnerbäck- “…med solen i ögonen”. Och solen i ögonen betyder ont i mina känsliga ögon, och HUVUDVÄRK!

Vi ska klura ut hur vi på ett snyggt sätt kan täcka fönstret med en rullgardin eller ett tyg. Det är ju schysst om det går att rulla bort tyget/gardinen på dagtid, så vi får in lite ljus när vi har stigit upp.

Jag kollar alltid min mobil innan jag lägger mig, vad som står i den dagen efter. Det kan ju vara bra ifall något viktigt har fallit ur minnet. Och det hade det denna kväll. Eller, egentligen inte… för det är klart att vi har stenkoll på att vi ska till soc. den 3 mars kl. 10.00. Men, det hade trillat in ett litet hål i hjärnbalken så det hade gömt sig.

FAN! PANIK! Jaja, det var mitt i natten & Anna hade redan somnat, så det var bara att följa hennes exempel, och se till att vakna en stund innan besöket. På morgonen blev det verkligen panik. Vi har koll på vilka 2-3-4-5 högar våra viktiga papper och räkningar kan vara i, så det blev till att rota och kolla igenom vilka soc. godkänner. Fack, el, sjukvård osv… Sen måste man fylla i en lapp om inkomster och utgifter 3 månader tillbaka i tiden. Plussa ihop, dra ifrån, lägga till, leta papper, kolla banken, skriva ut kontoutdrag för tre månader.

Anna hade dessutom inte hittat sin internetdosa än efter flytten. Den är ju inte så stor… och hon har letat kan jag lova. Men, denna morgon tömdes den packade lådan som det står “VIKTIGT ANNAS SÄNGSKÅP” ut över halva sängen. Och där i ligger ALLT. Och då menar jag verkligen ALLT! De sänglådorna med tillhörande underskåp vi har är stora. Men… där, mitt i högen låg hennes internetdosa! Underbart!

Jag är ju som ni alla vet vid det här laget nyopererad, och jag har knappt varit utanför dörren än för att jag är så matt och orkeslös. Så det fanns inte ens en tanke på att jag skulle ta mig härifrån till soc-kontoret. Så, Anna fick ensam ge sig iväg, trots att hon inte heller mår helt hundra, och lyckades nog vara där ett par minuter över utsatt tid.

Jag ringde soc. för att meddela att hon kom ett par min. försent. Förra året fick vi låna pengar till en månad, och sen har vi haft för lite inkomst för att kunna betala tillbaka det. Då, förra året ringde en kille därifrån, och jag ber om ursäkt för min antydan om att han inte är svensk, (jag är verkligen inte rasist) men vi vet alla hur en icke-svensk man kan låta när han är lite brysk och det låter som om det är hans egna sista pengar vi har fått låna. Han talade hårt, han var otrevlig, han pratade i 180 och han nästan hotade.

Den här mannen ringde imorse, för att vi har fått uppskov tills nu med vår skuld. Och han frågade om vi skulle betala den nu. Anna talade om att vi hade en tid idag… och då skulle han meddela vår soc-tjej det. Den här mannen svarade när jag ringde nu för en stund sen för att meddela Annas lilla försening. Grrr… Han låter så otrevlig. Det känns nästan som att de har anställt värsta indrivaren/gestapo. Ilska föder ilska… inte konstigt om man blir irriterad när man hör hans röst. Jag vill nästan ****.

Katter! Det är söta varelser det. Vi har tre såna varelser. När de är hungriga så har de sina små knep för att vi ska uppmärksamma dem. Tindra hoppar upp i sängen och gosar, trampar på magen och spinner HÖGT. Zpiky tuggar på blommor eller annat spännande som kan irritera eller åtminstone väcka sina mattar. Mowgli kör race genom hela lägenheten, och hoppar upp i sängen och hugger oss i tårna så vi vaknar. Eller så letar han upp något som ligger på ett bord och putter med vilje ner det i golvet.

Zpiky har idag tuggat lite på de prydnadsspröten vi har i en vasliknande sak i smide på golvet, men nu ligger han och sover. Mowgli har hittat någon penna, han är penn-fetischist, och tuggat på, men han ligger oxå och sover nu.

Tindra har lyckats tugga i sig någon blomma under morgonen, så hon kräktes för en stund sen. Sen har hon hoppat upp och ner i sängen, hon är den gosiga av dem. Kelar och buffar och spinner. Och nyss stod hon och tänkte tugga i sig en blombit till, och då lyfte jag en kudde som för att kasta den på henne, då hoppade hon ner. Då har hon en stund kört den “bråkiga” taktiken till att få mat. Och nu kommer hon och ställer sig mellan mina ben, och tittar älskvärt på mig, spinner och ställer sig på baktassarna för att buffa till mina händer & kelar järnet. Det är den gosiga taktiken.

Visst är de helt bedårande, de små pälsklingarna!

Även den här morgonen vaknade jag med huvudvärk, och värk i mina ögon. Stressen och paniken gjorde inte saken bättre. Jag har fått i mig lite youghurt med smak av äpple, vanilj och kanel. SJUKT GOD! Jag ska ta en halv naproxen, och ösa i lite kortison i mina ögon, och vila lite.

God morgon!

Hela dan har jag legat på soffan. Jag har försökt göra saker, plocka lite i lådor och sånt, men det går inte. Jag är totalt orkeslös. Jag är såå matt och urlakad. Det känns som om jag har haft världens magsjuka och spytt inälvorna ur mig i minst ett par veckor.

Jag är kroniskt törstig. SÅ JÄVLA TÖRSTIG! Jag vill bara svepa ett par glas iskallt vatten. Känna hur det fyller upp hela munnen, för att rinna ner i klunkar genom halsen. Som jag skrivit förut, så är det faktiskt det som riktigt jobbigt. Jag älskar att dricka kallt vanligt vatten. Och jag antar att jag aldrig någonsin mer kan klunka i mig något på det sättet. Så, det är väl bara att gilla läget… men det är skitsvårt att acceptera.

Jag tog en dusch förut, och jag kan säga att jag är jävligt glad att jag tog med mig pallen in i duschen, för jag orkade inte stå upp speciellt länge. Jag fick snällt slå mig ner och duscha sittande. När jag kom ut ur duschen så svimmade jag nästan på soffan. Totalt utmattad! Tårarna rann och Anna tröstade… Fy fan för att må så här. Men, det ska väl vara värt det säger de som vet.

Fast, när man är mitt uppe i det, så känns det inte som att det är värt det. Jag vill bara kunna ORKA och kunna DRICKA. Åtminstone orka stå upp längre än fem minuter utan att falla ihop i en trött orkeslös hög. Hur lång tid ska det ta innan man orkar? Tell me! Ge mig lite kraft!

Jag ligger här vid datorn och dricker en äcklig nutrilett. De andra sitter i köket och äter en god frukost. Men, det är mitt eget val, så det är bara att bita ihop. Nu är det två dagar kvar till operation. På onsdag den 24 februari bär det av till Skövde. Längtar! Fast, mest längtar jag till ett par veckor efter operationen, så jag kan börja tugga och äta lite smått igen.

När vi vaknade och stack näsan och armarna utanför täcket höll vi seriöst på att frysa ihjäl. Det är SÅÅ kallt i vår lägenhet. Det var inte precis så vi ville stiga upp och sätta ner fötterna på det ännu kallare trägolvet. Men, det var bara att bita ihop, upp och ta på sig de iskalla kläderna som hängde på stolen, och så på jakt efter ett par strumpor. Jag tycker inte om att ha på mig strumpor egentligen, går ju till och med barfota i skorna på vintern, men jag kan lova, att till och med jag frös om fötterna. SOM FAN!

Igår kväll satt hela familjen, och då menar jag HELA, och kollade på Bröllopsfotografen. Det var jag och Anna, Alexander och Jenny samt Jennifer och Samuel. Mysigt! Redan då var det jättekallt, så alla “par” låg under varsitt täcke och kurade. Elementen var helt iskalla, trots att de stod på högsta värme.

Jag har smsat vår nya hyresvärd att vi fryser… de måste komma hit och fixa det. Sen droppar vattenkranen i köket, och elementet i köket låter som om det rinner bort snart. Det måste nog luftas… FAN vad jag fryser!!! Jag sitter med fleecetröja på mig och huttrar. Jag sitter i sängen, och det är en smidessäng, så ni kan ju tänka er hur kall den sängramen är. Det blir ju nästan som frysklampar och kyler säkert ner ännu mer.

Nu ska jag gå och knacka på hos grannarna och kolla om de har det lika kallt.

Jag har en liten undran… Det här med spikmatta, jag har ju fattat att det är en bra grej. Men, det finns ju massa olika att välja mellan. Såna som kostar bortåt 1000 kr, och såna som kostar 99. Nu undrar jag, vad är skillnaden i piggarna? Vad är skillnaden i hållbarhet? ÄR det någon skillnad? Och vad är skillanden på att de har olika utformning på piggarna?

Jag skulle behöva veta, för jag funderar allvarligt på att införskaffa mig en, eller två. En till frugan och en till mig. Jag har ständigt ont i ryggen, och Anna har väldigt ofta ångest och kryp i benen. Jag har hört och läst att en spikmatta ska vara otroligt avslappnande, och att det hjälper mot mycket.

Mitt ryggskott har inte gett med sig än. Jag har ont i hela ländryggen och ut mot sidorna. Jag har inte lika ont som första veckan, men det börjar bli jävligt tröttsamt nu. Två veckor och jag kan inte röra mig obehindrat utan att det skär i hela jäkla ryggen. Jag har provat med ALLT tror jag, men icke sa Nicke. Inte ett skvatt bättre.

Snart ska vi flytta, och jag kommer inte att kunna bära någonting. Jag lär ju få hålla till i lägenheten och plocka upp saker i den mån min JÄVLA rygg pallar. Jag önskar att vi var rika, då skulle jag gå raka vägen till en kiropraktor. Men 300 kr x gud vet hur många ggr. Det är totalt uteslutet. Speciellt nu när jag kommer att få ca 3500 kr ut den här månaden, och med Annas ca 5000 gör det oss inte direkt rika. Blä!!!! Hur kan någon ens komma på tanken att någon ska kunna överleva på 3500 kr på en månad? Sjukt.

Jag önskar mig en riktig spikmatta!

Jag skrev ett jättelångt inlägg från mobilen nu, men det bara försvann. Suck… Får nog ta och sova istället.

Det är rätt kusligt egentligen vad naturen själv kan ställa till med. Läste precis det här om kaoset i Egypten, och man blir nästan mörkrädd. Man kan ju aldrig någonsin veta när, var eller hur det händer. Det gäller att inte vara på fel plats vid fel tillfälle. Tänk bara på Tsunamin och alla offer där… usch…

Anna är iväg och jag borde pyssla, men fastnade här nu och letade musik på Spotify! Det är nog det bästa som kunde gjorts, programmet Spotify! Det är sååå roligt att sitta där och leta musik. Ny musik, nostalgi och massa annat gött.

Nu kom min son in hit, och tipsade mig om lite bra musik. Vi har definitivt samma musiksmak. Det här är ett band som jag aldrig hade hört innan, och det lät såååååå bra! I love it! Helt i min smak! Videon nedan är oxå dunderbra med ett annant bra band.

PSYCLON NINE med Parasitic

DULCE LIQUIDO med Antichristianos

Igår tidigt som fan var jag och frugan i Uddevalla med vår lille sötis Mowgli. Det var dax att plocka bort kulorna på honom. Tiden var 07.45. Och sen skulle vi hämta honom först vid halv elva. Vi tyckte det var onödigt att åka hem igen den stunden, det är iaf några mil tur och retur. Så, vi beslutade oss för att försöka sova lite i bilen.

Vi hade lånat Pirkkos bil, som är en LITEN bil. Det var inte det lättaste att sova i den, men vi fällde sätena och försökte somna på varsitt säte. Det gick sådär bra… efter ett timme ca var det dessutom KALLT som satan. Så vi åkte en sväng till Torp istället. Sen hämtade vi vår lille drogade katt-älskling. Han var helt väck. Kulorna var borta och han hade fått en tatuering i örat.

Genom djurskyddet i Bohuslän så fick vi en rabattkupong på kastrering och öronmärkning på 500 kr. *tack och bock* Så, vi betalade 150 pengar själva. Nu har ju vi en innekatt, så vi tycker väl eg. inte det är helt nödvändigt med öronmärkning, men det ingick, och jag antar att det var mycket därför de betalade 500 kr. Att man ska ta sitt ansvar som kattägare och se till att det inte blir oönskade kattungar och att katterna springer vind för våg utan att någon vet vem de tillhör.

Det skulle ALDRIG hända med våra katter iof, för här har vi ta mig tusan koll! Alla tre katter, en hona och två hanar är kastrerade. Och inte fasen skulle vi släppa ut dem mitt i stan heller. Det är djurplågeri i mina ögon. Det är vägar och bilar överallt där vi bor, och jag tycker inte att det är ok att katterna ska springa runt i det kaoset. Det de inte vet har de inte ont av, och jag tror inte att de mår dåligt av att vara innekatter.

Idag är min älskade dotter i Göteborg. Hon och hennes kompis åkte dit efter skolan, och skulle komma hem på kvällen. Jag kan lita på henne, för hon ringer hem, och hon berättar hela tiden var hon är, var än hon befinner sig. Hon säger tex om det är fest, om folk har druckit osv. Jag uppskattar verkligen att hon är ärlig.

På kvällen idag, ringde hon hem, och lät jätteledsen på rösten, jag hörde med en gång att något hade hänt. Hon berättade att de var hemma hos en kille, och att det hade varit lite folk där. Hon sa att hennes väska hade blivit stulen. Den, en väska till och 500 kr från han som hade lägenheten. Och det var bara folk där som killen kände.

Det var flera som hade åkt därifrån tidigare, och tydligen tyckt att det var ok att ta med sig andras väskor. *muttrar* Det finns inga spärrar hos ungdomarna längre. Fast, det har det väl aldrig funnits å andra sidan. Hon hade sån tur var mobilen i fickan. Men, det är fördjävligt! Hon blev av med sitt fritidskort, bankkort, en tröja, allt sitt smink, sin stickning som hon håller på med, cykelnyckel, hemnyckel och skåpsnyckel till skolan. Plus en filt i jättemjukt material som hon bara älskar, och som hon har med sig precis överallt.

Allt går att ersätta även om det kostar pengar. Fritidskortet är registrerat, så det får hon ett nytt. Hoppas bara att hon kan få ett nytt på plats i Göteborg, för annars kommer hon inte hem. Sen får vi väl försöka ta oss råd till att köpa henne nya nycklar, nytt smink och ny filt. Bankkortet är ju bara att spärra, så får hon ett nytt. Hon får nog ta och lägga sina saker hemma istället för att bära på en jäkla kappsäck.

Nu blev Jennifer kvar i Göteborg över natten. Han vars bror, som hade lägenheten, körde iväg alla andra utom Jennifer och F som får sova där, tack och lov. Imorn ska de åka runt till folk som var där, och kolla efter väskorna. Hoppas verkligen att de kommer fram. Jag kommer göra en polisanmälan annars.

Jag bläddrade igenom dagens TT Ela, och där stod en av mina bästa grannar med… i en dödsannons. En äldre man som var ganska så sjuk det sista. Han dog för ca en vecka sedan stod det i annonsen…

Han och hans helt underbara fru har bott här så länge jag har bott här (drygt tio år) och ännu längre. Vi bodde i samma trapp som dem innan, under dem. Så goa människor. Tanten sa till oss när vi flyttade härifrån för 4 år sen att de skulle sakna oss. När vi flyttade tillbaka efter 4 månader så tyckte de att det var tråkigt att vi inte flyttade in under dem igen. Det blev trappen bredvid istället.

De har alltid kommit ut och pratat när man suttit på gräset. De har varit med när det har varit fest och ja, de är lixom bara “en del av den här gården”.

Det fanns även med en Till Minnes-annons för en gammal Folkhögskole-vän till mig. Det var han jag fick min förre katt Zeke av, som nu bor hos min kusin i Dalarna.

Livet är verkligen tragiskt… Det enda man vet är att en dag finns man inte mer…

Vaknade imorse och steg upp. Fixade till mig för att vandra ner till jobbet. Men, halsen är inte vad den borde vara plus att jag är helt kallsvettig. Febrig och ont i hela kroppen. Känns som influensa, men vette tusan. Usch, jag hatar verkligen och ringa till jobbet och sjukskriva mig, men det var det enda att göra. Det är pestjobbigt. :sad: Jag älskar verkligen att jobba nere på Silverblomman med Charlotta. Jaja… det är bara att inse att det är inte alltid en själv som bestämmer över kroppen, men jag får kass samvete över att jag är hemma. Varför är det så?

Jag har snurrat runt på nätet och läst info om svininfluensan. Inte för att jag själv är sjuk, utan för att ta ställning till om vi ska vaccinera oss. Den där jävla influensan ger mig gåshud. Jag får ångest över att behöva ta beslutet om att ta vaccin eller inte. Ena stunden känns det självklart. Nästa sekund känns det som att hela kroppen skriker NEEEJ! Jag har ju bara en njure, kanske det är en risk…

Jennifers fröken ringde igår och de behöver veta om Jennifer ska ta sprutan i skolan. Hmm… Ja du. Hon fick helt enkelt skriva osäker på mig. Jag vet ju inte. Hur ska jag veta? Men, i går kväll ringde Anna och pratade med sin mamma. Det kändes väldigt bra faktiskt. Så tack svärmor för dina kloka ord… Nu har jag, tror jag… bestämt mig. Det får bli så. Vaccinet gör väl förhoppningsvis ingen skada. Jag är lite rädd för biverkningar, som med allt annat som ska stoppas i kroppen.

Hur tänker DU ang. svininfluensan? Berätta gärna! Har du vaccinerat dig? Varför? Vad fick du för biverkningar? Ska du vaccinera dig? Varför/varför inte? Är du rädd? Varför? Dela med dig, så jag vet om jag är ensam om min osäkerhet…