På väg hem från Karlskoga. Trött som fan.

Stannade till här…

Måste ha nåt så jag inte somnar vid ratten.

         

Vi blev kvar i Karlskoga en natt till. Anna kom på att vi kan stanna över tills imorn, eftersom vi inte börjar jobba förrän fyra. Perfekt. Vi kunde pyssla en dag/kväll till och jag slapp köra i mörkret ikväll. Det är synd att helgerna man får tillfälle att pyssla och umgås med långväga vännern går så fort.

Jag har varit väldigt kreativ den här helgen. Jag målade motiven på fem kort som det bara var motiven kvar på. Jag gjorde klart ett kort som var halvfärdigt, plus att jag gjorde sex helt nya kort. Jag provade ett nytt sätt att måla, med ljusare stämplat motiv. Anna gjorde fyra layouter och ett kort.

Det har varit varierande antal tjejer här nere i källaren under tre dagar. En del har varit med hela helgen och en del har i princip bytt av varandra. Jag längtar till nästa träff vi kan vara med på här.

         

Det känns alltid som om man ska FLYTTA in.

Då var vi här igen, hos Mikaela i Karlskoga. Mysigt! En hel helg, nere i en källare med goa tjejer, mackor, fryst micromat, frukt, CAPPUCCINO, iPhone och pysselsaker. Underbart! Jag är så nöjd med livet. Jag mår så bra, och det är så härligt att kunna åka iväg så här en hel helg.

Idag har jag målat motiven till fem kort som jag gjorde hemma hos Eva i veckan. Jag har gjort ett kort utöver det. Att pyssla tar sin lilla tid, men det är skönt för själen och kreativiteten. Inspirationen och idéer bara sprudlar.

Nu är kl tre på natten och jag ska spela lite Wordfeud- “MiloLilja” -innan jag somnar. Frugan har redan sovit ett par timmar.

         

Jag vill ha sommar! Sol och värme! Inte kyla, snö, blött och mörkt. Usch. Nu ska jag åka till Maria med Eva och sen bär det av hemåt från Skövde. Men först ska jag skotta av bilen, för här är det MASSOR av äcklig snö. Hu!

         

Jag är i Skövde hos Eva och pysslar som ni vet. Maria har kommit hit och vi har precis ätit kycklingwook. Nu sitter vi i soffan och pratar. Så mysigt. Snart ska vi ge oss på pysslandet igen.

         

Jag kröp ner i en säng hemma hos Eva igår och började skriva blogg, men som vanligt somnade jag med iphonen i handen, och får nu redigera inlägget så det står i dåtid. Kroppen var trött och ögonen var ännu tröttare. Jag har jobbat hela helgen, och direkt efter jobbet igår, så åkte jag till Eva. I Skövde.

Jag åkte direkt från Lödöse där jag har mitt jobb. Jag ställde in GPS’en i min iPhone på rätt adress i Skövde, och hamnade… Rätt ut i skogen! Åt vad som kändes åt helt fel håll.

Jag åkte genom en lång tät skog, på en slingrig väg, uppför backar och runt krön. Helt plötsligt tar skogsvägen slut, och jag kommer ut i… GRÄFSNÄS!? Jahaja. En halvmil från Sollebrunn. Det var ganska intressant att följa GPS’en, och lita på den. Men jag måste nog erkänna att tanken slog mig ett par ggr, att det kanske var helt åt helvete fel håll.

När jag åkte genom Sollebrunn, St Mellby och Gendalen så var det många minnen som dök upp. Jag hade ju ett liv där i några år när jag var 17-20 år. Jag var tillsammans med en kille som heter Fredrik, “Freppe” och flyttade dit. Det är han som dog i cancer när han var 26. Dagen före min son föddes, 1992.

Jag bodde i både Sollebrunn på ett par ställen, i St Mellby och slutligen i Magra innan jag flyttade tillbaka till Trollhättan. Alexanders pappa bor där ute i obygden någonstans. Vi har ingen kontakt, och tyvärr har han till Alexanders sorg, valt att inte ha något med Alexander att göra.

Många minnen…

När jag väl kom fram till Eva i Skövde så åt vi lite mackor, och babblade en massa. Så himla go tjej. Sen pysslade vi fram till natten.

Idag kommer även Maria hit och pysslar. Myyys! Underbara tjejer!

         

I fredags kväll var det äntligen dags. Anna köpte biljetterna redan i juli, så i fyra månader har jag väntat på denna kväll, på denna konsert, med mina största idoler: Sisters of Mercy. Det finns få band som berör mig på ett sådant sätt som de. De och Thåström är mina gudar.

Här står jag och mannen jag beundrat i ungefär 25 år och håller om varann. Mannen vars mörka sköna röst får mig att rysa av välbehag. Mannen jag älskar att höra skrika ut sina texter ur mina högtalare. ANDREW ELDRITCH him self. Det här är STORT för mig, jag tror inte ni anar hur häftigt det känns att faktiskt ha fått en kram av min stora idol.

Och… jag måste bara fråga… är vi inte lite lika??!! Det tycker jag iaf… över munnen och hakan?

Jag är verkligen inte en människa som bryr mig om kändisar överhuvudtaget. De är inte mer än människor, så att skrika, svimma och bli alldeles till mig är inte riktigt min grej. Jag tycker till och med att det är pinsamt att be om autografer. Ta kort ihop med någon känns även det lite fånigt, men jag var liksom bara tvungen.

Vi var på konserten på Brewhouse i Göteborg med Maria och Marie. Härliga brudar, och fulla blev de… Det var verkligen inte lätt att kordinera tre fulla brudar in i samma bil på natten efter konserten… Men till slut så… Jag och Anna var hemma och kom i säng vid… 04 ungefär…

Det var ett förband som jag dessvärre inte kommer ihåg namnet på. De var lite… annorlunda… och det gillar ju jag. Jag älskar när folk inte är som det förväntas, och när folk utmärker sig. Underbart! Det var ingen musik som tilltalade mig dock, men det var skoj att se. Tjejen spelade även på en såg en stund.

Sisters of Mercy då, med min gud Andrew Eldritch i täten… Vad gammal han har blivit! Men, de var underbara. När röken pumpades ut, och man fattade att nu är de snart på G… när man hörde första tonerna… när det dunkade i bröstet av basen… då mådde jag så sjukt jävla bra. De körde en blandad repertoar, och låtar som Vision Thing, Temple of Love, Mother Russia, First and last and always, Marian… osv… Jag bara njöt. I fulla drag. Jag var alldeles varm i kroppen, lyckoruset fyllde min kropp med adrenalin.

Jag stod längst fram vid scenen under hela konserten, och det var tur, för Anna som flyttade bak efter ett tag, såg ingenting där bak. Sisters är kända för att ha en hel del rök på scenen. Mystiskt och good feeling… men förbannat tråkigt när man vill fotografera. Jag tog några hundra kort, och två blev rätt ok… De blå stora ni ser här. Resten blev… skit!

Efter konserten blev vi kvar rätt länge utanför Brewhouse. Som sagt… tre fulla brudar som sprang åt varsitt håll… Men, det är jag glad över, för vem kommer inte utknallandes genom entredörren, om inte självaste Andrew! Först visste jag inte om jag kunde med att ens fråga om att ta kort, men sen tänkte jag att, Va fan! Jag skulle ångra ihjäl mig om jag INTE gjorde det.

         

I måndags var jag och frugan i Uddevalla för att handla lite akvarellpapper och pärmar på Clas Olsson. Efteråt gick vi till Mc Donalds för att käka lite, och väl sittandes där kommer det fram en tjej på… 14-15? år och frågar om det var jag som var med på Outsiders. Ja, svarade jag, varpå hon skriker

“Oh my god!! Oh my god!! Oh my god!!”
Hennes kompis skriker, inte lika högt, men samma sak;
“Oh my god!” Sen går de igen.

En stund senare kommer tjejerna in på McDonalds igen, och vi är då på väg därifrån. Vi går in i trapphuset för att åka upp till P-huset där bilen väntar. Då kommer tjejen springandes, och ber om ursäkt, men frågar om hon får ta kort på oss. Självklart! När hon hade tagit kort, så frågar hon om hon får vara med på ett kort, och det är väl klart hon får, så vi tar ett par kort på oss alla tre.

Jag tyckte det var lite sött! Det måste ju vara dagens variant av autograf, att bli fotograferad med mobilkameran. Och isåfall är det första “autografen” jag delar ut. Det kändes lite fånigt, men tjejen blev ju lycklig iaf, och det är väl huvudsaken!

         

Det har inte blivit så värst mycket skrivet i den här bloggen sista tiden. Jag har haft galet mycket att göra. Antingen så jobbar jag, eller så pysslar jag, eller så är jag iväg någonstans och umgås med människor. Och det är så galet roligt! Jag älskar att ha tusen järn i elden.

För någon helg sedan åkte jag och Anna till Karlskoga och besökte Mikaela som har scrapbutiken Mikaela Scrap In. Hon och några vänner till henne bokar in en pysselhelg varje månad, och det var jätteroligt att bli inbjudna. Sååå mysiga människor! Jag längtar tills vi ska dit igen, och tills de kommer HIT.

Vi pysslade hela helgen, sov i lokalen på en bäddsoffa och jag drack en helsikes massa Cappucino. Jag fick gjort ett gäng nya kort, och Anna fick gjort ett par layouter och ett kort. En produktiv helg med andra ord. Härligt!

Nästa helg ska vi till Ullared med Pirkko på fredagen, till Falköping och pyssla på lördagen. På kvällen ska vi på fest hos Marlene. På söndagen ska vi till Göteborg på en scrapbookingmässa och demonstrera stämplar och dies (stansplattor) för Vilda Stamps.

Sen är det en jobb-helg.

Efter det ska vi på Sisters of Mercy i Göteborg fredagen den 18:e nov. Lördagen är det pyssel i Skövde och söndagen är det pyssel i Vårgårda.

Jobb-helg igen.

Fredagen 2:a dec kommer Maria TH hit och pysslar, på kvällen håller hon i ett ljusparty hos Bella. Lördag är det scrapträff på Etage, ena affärshuset ute på Överby. Det ska bli skitskoj verkligen.

Sen är det jobba…

17-18-19 december är jag leeeedig en hel helg, som det ser ut nu. Men, det hinner nog bli fullbokat där med tids nog.

Jag tänkte lägga upp lite foton här från Karlskogaträffen.

Så här såg det ut när vi kom…

…och så här såg det ut när alla hade kommit.

Frugan…

Mikaela och Lina.
De två sista tappra scrapparna innan
vi packade ihop och åkte hem.

På den här bäddsoffan tillbringade vi nätterna.

Min snygga fru

Ä L S K A R

         

Det hela började med att TV hittade min blogg, och kontaktade mig med anledning av att jag hade skrivit om Emetofobi/Spyfobi. De frågade om jag kunde tänka mig att medverka i ett TV-program som heter Outsiders, och det lät både roligt, intressant och spännande. Plus att det är viktigt att dolda fobier och hinder som tex Emetofobi kommer upp till ytan och att människor får veta att det finns samt hur det kan fungera.

Jag fick veta att programmet skulle sändas på femman den 25:e oktober, endast tre veckor efter vår första kontakt, så det var snabba ryck.
Programmet kan du titta på här via Kanal 5 Play.

Söndag

Söndag samma vecka, ringde det på dörren, och där stod Masse och Erik. Masse är ljudtekniker och Erik inslagsproducent. De filmade mig under en intervju angående min Emetofobi. Jag fick berätta hur jag tror att det började, hur det känns, varför, hur osv. Om du vill läsa om min emetofobi, så kan du göra det här.

Min emetofobi plus panikångest i en salig blandning har bland annat gjort att jag aldrig vågat kliva ombord på ett flygplan. Jag har aldrig i hela mitt liv flugit. I den situationen har jag verkligen haft den malande tanken i skallen; -”Tänk om jag mår dåligt, tänk om jag mår illa”. Och därmed har det aldrig ens blivit tal om att flyga.

Självklart tyckte TV-folket att detta programmet var ett ypperligt tillfälle att flyga för första gången. Och, jag VILL ju… Så jag sa ja.

^ Masse & Erik på Oleary´s

Efter intervjun åkte vi ner på stan. Vi var på Oleary’s och käkade lunch. Lite filmande blev det när jag åt. Sen var vi på Ica Matmor i affärshuset Oden i stan. Där filmades det när jag gick och handlade lite. Sen dissade jag en korvkiosk, jag äter ogärna korv ute på stan. Jag har fått magsjuka två ggr av just korv köpt i korvkiosk.

Väl hemma igen så lagade jag och frugan mat. Masse och Erik filmade och intervjuade Anna och Alexander om hur de upplever min emetofobi.

Måndag

Jag fick samtal från hypnosterapeuten Daniel. Vi bestämde att han skulle ringa mig på tisdagen och ha ett 1,5 timmar långt förberedande samtal dels inför flygresan, och dels inför onsdagens hypnossession hos Daniel.

Tisdag

På em ringde Daniel. Vi pratade och han ville prata med mitt undermedvetna, för att få bort mina tankar om att “Tänk om jag mår dåligt”. Jag visualiserade känslan och såg en boll framför mig. Den är de dåliga tankarna som inte längre behövs. Jag såg bollen framför mig, hur den rullade iväg och försvann i horisonten.

Faktum är att jag har redan kommit väldigt långt i mina egna tankar, så jag är redan klar med hur jag ska tänka osv. Jag har ätit medicin, Cymbalta i ett par år nu, och de har verkligen hjälp mig jättemycket. Jag mår bra och jag kan hantera alla sorters situationer. Jag vill göra så mycket i mitt liv, och jag är trött på alla jäkla begränsningar jag haft med min emetofobi och panikångest.

Jag älskar att leva och jag samlar på erfarenhet, vill uppleva ALLT!

Onsdag

Masse och Erik kom 07 på morgonen. Jag och Anna körde ett sista snack framför kameran inför flygresan Trollhättan-Stockholm. Sen bar det av i taxi till Malöga, Trollhättans lilla miniflygplats. Pirr i magen var bara förnamnet! Pirr och förväntan!

^ Min första flygbiljett, EVER!

^ Jag sitter på Malöga, Trollhättans lilla flygplats och inväntar flygturen.

^ Anna på Malöga

^ Masse & Erik på Malöga

^ Masse & Erik på Malöga

^ Det pyttelilla, supersöta flygplanet,
(propellerplanet) som vi åkte med till Stockholm.

^ Masse filmar…

^ Planet är GALET litet och gulligt!

Flyget gick till Bromma flygplats, och flygresan gick hur bra som helst. Det var ett pyttelitet flygplan, ena raden hade en stol i bredd, och på andra sidan den supersmala gången hade raden dubbla säten. Jag satt längst fram på ett ensamt säte, eftersom de filmade mig. Anna satt på andra sidan gången.

^ Anna på flygplanet

^ Jag på flygplanet.

Flygvärdinnan frågade om jag ville gå fram och titta i cockpiten. Klart jag ville! Vilken chans! Det erbjudandet lär jag väl aldrig någonsin mer få, så hon frågade piloterna om det var ok. Det var det, så jag gick dit. Jävlar vad knappar och spakar!!

^ Vy från cockpiten!

^ Ena piloten…

^ Andra piloten…

Jag pratade lite med piloterna, och de berättade att när vi var uppe på rätt höjd så åkte vi i 520 km/h. Det märktes verkligen inte. Det kändes som om planet stod stilla där uppe i luften. Det var en häftig känsla att se ut över hela landskapet.

^ Utsikt från planet… Häftigt ju!

^ Golden Air

Det var inte ens lite läskigt att flyga. Bara roligt! Fatta vilket steg i mitt liv! Fatta vilken seger! Jag är så jätteglad att jag fick den här möjligheten. Nu vill jag flyga igen, och igen…

Vi käkade lite mat på flygplatsen i Bromma medan Erik ringde och fixade med lite tider och tågbiljetter så vi skulle komma hem sen igen. Efter maten tog vi en taxi till Solna. Där åkte vi en tunnelbana fram och tillbaka mellan ett par stationer. Tunnelbana = under jord och utan toaletter. Det har oxå varit lite ångestladdat.

När vi kom till Daniel, hypnoskillen, så presenterade han sig och sitt arbete. Det kallades inte hypnos direkt utan NLP.

Daniel Johansson är unik genom sin kunskap och erfarenhet inom NLP. Han är idag en av Sveriges mest kända och anlitade NLP- Coacher. Varje form av mentalt problem hos vanliga människor som finns går att lösa med NLP. Det handlar bara om att programmera om de tankebanor som ställer till det för Dig.

Neuro Linguistc Programming (NLP) har sin utgångspunkt i hur vi människor kommunicerar med oss själva och andra, samt hur vi filtrerar utomstående information. Genom NLP’n har vi människor möjlighet att ta kontroll över hur vi påverkar och påverkas av vår omgivning. Och detta är ovärderligt då våra tankar i förlängningen avgör hur vi känner oss, de avgör dessutom vilka beslut vi fattar och hur vi beter oss.

Plockat från Daniel Johanssons hemsida

Jag fick sitta i en sån där skön fåtölj med tillhörande fotpall. Daniel satt i en stol framför mig. Jag skulle blunda, och sen skulle han prata med mitt undermedvetna. Jag var skeptisk till sån här “behandling” och även om det är intressant så måste jag nog säga att jag även efter vår session är minst lika skeptisk.

Det är klart att han gav mig andra sätt att tänka på och att jag var i viloläge = kroppsligt trött. Men, jag kan inte påstå att jag känner någon skillnad överhuvudtaget. MEN! Det kan ju bero på att jag faktiskt mår såpass bra nu, och att jag redan har jobbat med mig själv och mitt mående så många år.

Vi tog en sväng till tunnelbanan där jag skulle prova om hans session hade gjort någon nytta. Men, som sagt, jag mår såpass bra nu, och det kändes ingen skillnad från åkturen tidigare på dagen. Jag ville däremot visa hur det KAN vara, och hur det var för mig innan jag började må bättre.

^ Micken ska sättas fast på Daniel
och fungera är det tänkt…

^ Daniel Johansson

För ett par år sen hade jag lidit på riktigt av att åka tunnelbana. Jag hade haft ångest och varit livrädd för hur jag skulle må, om jag skulle må illa eller kräkas. Jag hade troligen inte ens ställt upp i TV-programmet om jag hade blivit tillfrågad när jag mådde som sämst. Men, som sagt. Det är otroligt viktigt att människor får se hur det kan vara och att det är ett hinder i livet. Ett stort jobbigt hinder som är skitjobbigt.

När vi satt på tunnelbanan gjordes sista intervjun och filmningen, och sen hoppade Erik, Masse och Daniel av för att åka tillbaka. Det blev ett jättesnabbt hejdå, lite kramar och sen var de ute. Det kändes nästan lite vemodigt när vi såg dem stå och filma oss genom fönstret på tunnelbanetåget och sen bara försvinna bort när vi åkte iväg.

^ Min älskade fru, som oxå var med till Stockholm…

^ Och så jag…

Jag och Anna åkte vidare till T-centralen för att ta tåget hem. Vi käkade på Mc Donalds innan tiden var inne. Jag var så galet trött, men kunde inte sova på tåget för att jag satt så obekvämt. Vi åkte buss i två timmar från Skövde, och inte heller på den gick det att sova.

Det var helt underbart att komma hem och få krypa ner i sängen tiiidigt och sova. Men, jag hade nog fan hellre åkt flyget hem oxå. En timmes resa istället för fem. En ny värld har öppnat sig för mig, den ovan molnen. Tack

^ Anna igen <3