Jag har pratat med min dietist igen, från Skövde sjukhus. Jag har fått ytterligare lite tips på saker som jag kan äta under dagen. Jag har jättesvårt att få till det med alla mål som ska ätas. VAD som ska ätas. Det är nog det absolut jobbigaste med den här operationen Gastric Bypass.

Jag har fått tips bla. om att göra smoothies på frysta hallon och fil. Lådvis med frysta hallon och några A-fil har inhandlats. Igår rotade jag fram den lilla söta maskinen jag har fått av snälla Pirkko för massa år sedan. Den är sååå bra, och den är jättebra att skiva, hacka, blanda och krossa saker med.

Min hallon-fil-smoothie var JÄTTEGOD! Något syrlig, men jag älskar ju när det är syrligt. Jag klurar på att prova med lite vaniljfil någon gång, för att få lite sötma i. Men, det funkar kanon med vanlig A-fil också. Rekommenderas! Och inte är det speciellt onyttigt heller.

Ge gärna förslag på vad DU äter som “mellanmål” eller ja, under dagen. Vare sig du är opererad eller inte så kanske du har kanontips!

Min vikt har ju som ni vet stått i princip stilla sedan början på 2011. Jag har varit nere på 119,6. Dock har jag stått på ca 122 väldigt länge. Inte ett kilo varken åt det ena eller andra hållet. Idag ställde jag mig på vågen, kvällstid bör väl nämnas, med kläder på, så ett par kg kan ju dras bort. Men, vågen stannade på 125,6.

Inte alls underligt att jag har gått upp 5-6 kg, men verkligen tråkigt. Jag blev nog lite ledsen. Jag är rädd på riktigt, att jag ska gå upp alla kilon igen. Att operationen är gjord i onödan. Jag önskar att det hade varit bättre uppföljning och information samt möten
med andra i samma situation efter operationen. Då kanske det hade varit lättare att fortsätta på den “rätta vägen” när det gäller maten.

Det ringer en varningsklocka när jag ser att vikten ökat. Jag borde/måste ta tag i detta nu. Innan det går för långt. Innan det inte går att stoppa, för ett dåligt ätbeteende kommer lätt tillbaka. Jag fattar inte varför min motivation aldrig infinner sig, ens när det är på väg att bli katastrofala följder.

Jag är definitivt inte någon förespråkare för NÅGON av alla dessa bantnings/viktnedgång-kurerna. Snarare tvärtom faktiskt. Jag tror inte på någon av dem i ett långsiktigt perspektiv. Före min viktoperation så genomled jag ett gäng varianter, tex. Viktväktarna, Nutrilett, Helsingörpiller, Xenical, depression, olycklig kärlek osv.

Jag gick ner i vikt, rätt mycket i omgångar, ja faktiskt 20 kg under ett par månader. Det var efter separationen med mitt ex, då jag blev deprimerad. Jag åt i princip en macka om dagen, och drack bara vatten. Inget att rekommendera, kroppen sa ifrån till slut, jag hade inga salter och mineraler kvar och mina njurar pajade. Men jag KUNDE INTE äta. Då var jag nere på 118 kg.

Idag väger jag ca 122 kg, jag har gått upp ett par kg sista månaderna. Jag började som ni vet på 157 kg innan operationen. Jag är livrädd för att gå upp mer i vikt, men det är nog rätt troligt att jag gör det eftersom jag kan äta som vanligt igen. Jag märker “knappt” av att jag är opererad. Tyvärr. Hade det funkat, så hade jag velat göra operationen igen.

Jag tror inte att det finns några genvägar om man vill gå ner i vikt. Man måste lägga om hela sitt liv. Sin kost, sin motion osv. Jag är totalt usel på motion, och även på vad jag ska äta. Jag är verkligen inte ett bra exempel på hur det ska vara efter en Gastric Bypass. Jag är ett USELT exempel. Jag gick ner mina kg första fyra-fem månaderna efter operationen, sen har jag stått helt stilla. I ett par år. Det SUGER!

Jag tror att det går jättebra när man håller sig till en diet, som text LCHF. Lite kalorier mycket fett. MEN jag tror inte att det är bra för kroppen i långa loppet. Säkert under en kortsiktig period, och det är jätteroligt för alla er som använder detta och tycker att det funkar. Men, ska ni leva på detta resten av livet? Jag tror inte att det är nyttigt att stoppa i sig en massa fett. På sikt. Javisst jag förstår att man kanske inte “överdriver”, men ändå. Jag tror att kroppen behöver lite av ALLT. Även av kalorier, kolhydrater, fett, salt osv.

Jag tror inte man ska ta bort något, utan minska lite på allt, och äta lite mindre portioner, mer frukt och grönt, dricka mer vatten och röra på sig. Det finns inga bra genvägar.

Anledningen till att jag tänkte köra lite Nutrilett är att jag tänkte såhär: Eftersom jag är GBP-opererad, så kanske jag minskar “magsäcken/tarmen?” lite, och att jag förhoppningsvis efter en Nutrilettkur börjar dumpa igen när jag äter fel. Ingen annan anledning. Jag vill krympa det som finns inuti mig, jag skulle som sagt gärna göra en GBP igen, och ta bort ytterligare en bit av min tunntarm. Jag vill gå ner mer i vikt, minst 40 kg.

Så, om ni har några andra bra tips, så är jag idel öra. Om ni kanske vet någon annan GBP-opererad som stannat i vikt/börjat gå UPP i vikt igen, som kanske fått hjälp på något sätt, så hojta gärna till! Jag behöver HJÄLP! Jag har telefontid inbokad med “min sköterska” på Skövde sjukhus där jag blev opererad, i mitten på februari. Då ska jag fråga henne vad jag ska ta mig till. För jag är på väg åt helt jävla fel håll.

Jag gjorde en Gastric Bypass i februari för två år sedan. Jag gick ner ca 35 kg på ett halvår, helt underbart för både kropp och själ. Men, sen var det bomstopp. Det innebär att jag har stått helt stilla i 1,5 år, och det suger verkligen. Jag är ca 175 långt, väger runt 120 kg och har minst 40 kg till som jag önskar att jag kunde gå ner.

Jag har verkligen inte kämpat, jag har knappt rört på mig och sista året har jag smockat i mig godis och skit. Jag har blivit helt beroende av choklad. Måste ha choklad, annars blir jag sur och grinig. Men, nu får det fan vara bra. Jag gjorde inte den här operationen för att äta mig tjock igen.

Jag har dock stått stilla, jag har kanske rört mig i vikt två kg upp och ner runt 120 kg, men jag vill NER. Jag mår tusen ggr bättre i kroppen när det gäller andning, ork och smidighet. Men, jag behöver ner mer, och jag SKA ner mer, för jag är långt ifrån nöjd när jag ser mig i spegeln.

Jag vill operera mina hängiga tungs bröst mindre och sätta fast dem där de ska sitta. Jag vill få bort låren, magen och mer på armarna. Jag vill känna mig lagom i kroppen, och inte alltid känna att jag är störst och tar mest plats.

Idag köpte jag en paket Nutrilett. Den stod där när jag var på väg ut från Ica, och bara skrek; KÖP MIG! Perfekt! Jag kommer inte att byta ut alla mål, men många. För nu får det vara bra.

Jag vet, jag har mig själv att skylla och jag kunde gett fan i att börja äta choklad efter min Gastric Bypass-operation. Men det är lätt att vara efterklok. Givetvis skulle jag ha tänkt efter och tagit hand om min chans att få operationen. Men, den har hjälpt mig mycket, den har definitivt gett mig mitt liv tillbaka genom de ca 35 kilona som runnit av mig.

Men, tyvärr sägs det att det är lätt att fastna i ett beroende efter operationen, fattar nog inte varför egentligen. Jag har fastnat med choklad och det går inte att låta bli. Jag har ALDRIG i hela mitt liv stoppat i mig så här mycket choklad som nu.

Suget är så galet stort och jag KAN utan problem äta choklad. Så länge jag inte stoppar i mig massa bitar på en gång, utan en bit då och då. Jag dumpar inte ens på choklad längre. Men det där “då och då” är fan dygnet runt. Vaknar jag på natten så äter jag choklad. Går jag förbi kylen så äter jag choklad.

När jag köper choklad så blir det bara större och större paket. Jag och Anna köpte en Paradisask att dela på. Jodu, vem var det som glufsade i sig det mesta av den? Jag! Och till slut åt jag till och med de äckliga romrussinbitarna. Jag köpte i förrgår en ny Paradisask VAR till mig och Anna. Min ask är nästan slut.

Jag vet fan inte ens hur jag ska bli av med detta beroende. Det är ju helt sjukt! Jag kommer äta mig tjock igen, och det är verkligen det sista jag vill. Men, jag har NOLL karaktär, jag bara smockar i mig.

Finns det på riktigt någon hjälp att få för detta? Jag inser ju att det kommer att få en ände med förskräckelse. Jag KAN INTE LÅTA BLI. Jag trodde inte/hoppades inte att man kunde vänja kroppen vid socker på det här sättet efter en GBP-operation. Men se upp! Det kan man.

Jag dumpar inte på något nästan längre. Illa. Och det är ju ingen ide att resonera kring varför jag varit så jävla korkad och ställt till det så här. Mitt beroende är ett faktum, och nu vill jag ur det. Men hur!?

Besöket gick bra. På hemvägen åkte vi till Ikea i Bäckebol, och där köpte jag en fyrafacks-Expedit-bokhylla. Väl hemma skruvade jag ihop hyllan.

Nathalie funderar på var vi ska gå.

Janina & Nathalie. Snygg stil på fötterna Nathalie! ;]

Nathalie i hennes drömkök på IKEA.

Man kan även använda IKEAs soffor till att slumra en stund i, tydligen. Det tyckte den här mannen iaf. Tror ni hans fru vandrar runt och han blev lite trött i fötterna?

Jag har fortfarande en massa kg att gå ner efter gastric bypass-operationen, ca 30 kg sådär. Och det kan ju hända att jag får operation sen för att ta bort överflödigt skinn, men jag vill ha bort den NU! Alla tröjor sitter fult pga den där magen. Och just nu är det nog det jag tycker är mest jobbigt med min kropp.

Är det någon som har erfarenhet av fettreducering med Cavi-Lipo-behandling så berätta gärna.

Cavi-Lipo

Med den här behandlingen kan man alltså “skulptera” kroppen, dvs. man kan ta bort mest fett där man minst önskar ha det.

Cavi-Lipo är en ny teknik som använder ultraljud för att helt förstöra fettceller. Det som gör just Cavi-Lipo så effektiv är att den har en patenterad lösning som gör att ultraljudet distribueras in i kroppen vinkelrätt och att man då får interferens och således uppnår en mycket effektiv kaviation i behandlingsområdet utan att behöva använda onödigt mycke effekt. vilket gör det lättare att komma åt fettceller. Cavi-Lipo är marknadens enda maskin som arbetar med 25kHz.

Ultraljudsvågorna är effektiva ned till 15 mm under huden, där de kan lösa upp fettceller, medan andra typer av celler – exempelvis hud och blodkärl – endast påverkas genom ökad cirkulation. Med andra ord, en smärtfri och helt ofarlig teknik.

Kavitation
För att förklara kavitation behöver man förstå fettcellen. Enkelt beskrivet har alla celler ett skal som kallas membran. Fettcellen är fylld med vätska som till största delen består av fettsyror och glukos. Kavitation uppstår när t.ex. en vätska inte hinner fylla upp ett hålrum i samma takt som hålrummet skapas.

I Cavi-Lipons fall kommer fettcellen att vibrera i takt med ultraljudet, i en hastighet som är för hög för att cellen ska hinna med. Därigenom uppstår kavitation; det bildas en vakuumbubbla i fettcellen. Bubblan gnids mot vätskan i fettcellen och det uppstår friktionsvärme. Det tar Cavi-Lipon omkring 100 sekunder att få vakuumbubblan att bli så varm att den spränger fettcellens ytterhölje. Men andra ord är kavitation det fenomen som förstör fettcellen helt.

Källa: Tappade bort den…

När jag är på jobbet så äter jag nästan bara mackor, mannafrutti och ibland en matlåda. Om jag jobbar mellan 7.00-16.15 så ser min mat-dag ut så här:

• 07.00: En macka och en cappuccino
• 9.30: En macka och en cappuccino eller mannafrutti
• 12.00: Matlåda
• 15.00: Macka och cappuccino

Slutar jobbet 16.15…

• 17.30: middag eller oftast mackor och cappuccino
• 22.00: mackor och cappuccino eller mannafrutti

Om jag jobbar em, mellan 16.00-22.15 så ser mina mattider ut så här:

• 10.00: En macka och cappuccino
• 13.00: En macka och cappuccino

Börjar jobbet 16.00…

• 16.30: En macka och cappuccino
• 19.00: En macka och cappuccino eller matlåda
• 22.00: En macka och cappuccino

Det är ju inte världens bästa mat, det inser jag ju… Brödet jag äter varierar, och oftast äter jag med ost på, ibland skinka, ibland med makrill i tomatsås. Jag måste verkligen ta tag i detta… det är katastrof! I know! PLUS att jag har blivit en jävla godisråtta. Jag har aldrig i hela mitt liv varit så här torsk på choklad. Helt galet. :[

Jag har pratat med min dietist om detta och hon säger att det är ok att jag äter mackor, men jag antar att hon inte menar hela tiden. Och vi har även diskuterat mitt cappuccino-intag. Det är nästan den enda drycken jag dricker på dan (oxå helt katastrof) och det är Gevalias färdiga pås-cappuccino som jag blandar med vatten och lite mjölk. Ingen godis-smak eller nåt.

Dumpar, gör jag “aldrig”. Det känns som att jag kan äta allt, vad som helst, när som helst så länge jag håller mig till rätt små mängder. Ibland önskar jag att jag dumpade lite då och då, så jag fick en knäpp på näsan, och inser att nu är det bra. Men, inte då.

Men… Jag ska ta tag i detta. Jag har telefontid på fredag med min dietist. För nu har jag stått stilla länge nog, 1,5 år… och jag har trettio kilo till jag vill ha bort. Jag vill operera mina bröst mindre och sätta fast dem där de ska vara och inte en kilometer ner på magen. Jag MÅR BRA i min kropp, jag kan röra mig obehindrat, jag kan göra allt jag vill, men jag vill ändå få bort de här onödiga kilona, eftersom det ÄR för mycket.

Det är ingen större ide att någon annan säger till mig vad jag ska göra och inte, och att jag äter fel, för det VET jag redan. Jag har helt enkelt hamnat i detta och nu kan jag inte riktigt ta mig ur. Jag behöver hjälp av min fru, men hon är en sockerberoende godis-knarkare, så det finns i princip alltid godis och dricka hemma. Vilket gör det åt helvete svårt att låta bli. Jag kan inte skylla på någon annan, det är jag som stoppar det i munnen, men nog fan hade det varit lättare att låta bli, om det inte finns mitt framför näsan.

Plus att jag själv måste ta mig i kragen och faktiskt se till att få i mig RIKTIGT mat oftare. Så, nu vet ni hur det är här på vikt- och mat-fronten. = KASS!

Jag fick veta att programmet skulle sändas på femman den 25:e oktober, endast tre veckor efter vår första kontakt, så det var snabba ryck.
Programmet kan du titta på här via Kanal 5 Play.

Söndag

Söndag samma vecka, ringde det på dörren, och där stod Masse och Erik. Masse är ljudtekniker och Erik inslagsproducent. De filmade mig under en intervju angående min Emetofobi. Jag fick berätta hur jag tror att det började, hur det känns, varför, hur osv. Om du vill läsa om min emetofobi, så kan du göra det här.

Min emetofobi plus panikångest i en salig blandning har bland annat gjort att jag aldrig vågat kliva ombord på ett flygplan. Jag har aldrig i hela mitt liv flugit. I den situationen har jag verkligen haft den malande tanken i skallen; -”Tänk om jag mår dåligt, tänk om jag mår illa”. Och därmed har det aldrig ens blivit tal om att flyga.

Självklart tyckte TV-folket att detta programmet var ett ypperligt tillfälle att flyga för första gången. Och, jag VILL ju… Så jag sa ja.

^ Masse & Erik på Oleary´s

Efter intervjun åkte vi ner på stan. Vi var på Oleary’s och käkade lunch. Lite filmande blev det när jag åt. Sen var vi på Ica Matmor i affärshuset Oden i stan. Där filmades det när jag gick och handlade lite. Sen dissade jag en korvkiosk, jag äter ogärna korv ute på stan. Jag har fått magsjuka två ggr av just korv köpt i korvkiosk.

Väl hemma igen så lagade jag och frugan mat. Masse och Erik filmade och intervjuade Anna och Alexander om hur de upplever min emetofobi.

Måndag

Jag fick samtal från hypnosterapeuten Daniel. Vi bestämde att han skulle ringa mig på tisdagen och ha ett 1,5 timmar långt förberedande samtal dels inför flygresan, och dels inför onsdagens hypnossession hos Daniel.

Tisdag

På em ringde Daniel. Vi pratade och han ville prata med mitt undermedvetna, för att få bort mina tankar om att “Tänk om jag mår dåligt”. Jag visualiserade känslan och såg en boll framför mig. Den är de dåliga tankarna som inte längre behövs. Jag såg bollen framför mig, hur den rullade iväg och försvann i horisonten.

Faktum är att jag har redan kommit väldigt långt i mina egna tankar, så jag är redan klar med hur jag ska tänka osv. Jag har ätit medicin, Cymbalta i ett par år nu, och de har verkligen hjälp mig jättemycket. Jag mår bra och jag kan hantera alla sorters situationer. Jag vill göra så mycket i mitt liv, och jag är trött på alla jäkla begränsningar jag haft med min emetofobi och panikångest.

Jag älskar att leva och jag samlar på erfarenhet, vill uppleva ALLT!

Onsdag

Masse och Erik kom 07 på morgonen. Jag och Anna körde ett sista snack framför kameran inför flygresan Trollhättan-Stockholm. Sen bar det av i taxi till Malöga, Trollhättans lilla miniflygplats. Pirr i magen var bara förnamnet! Pirr och förväntan!

^ Min första flygbiljett, EVER!

^ Jag sitter på Malöga, Trollhättans lilla flygplats och inväntar flygturen.

^ Anna på Malöga

^ Masse & Erik på Malöga

^ Masse & Erik på Malöga

^ Det pyttelilla, supersöta flygplanet,
(propellerplanet) som vi åkte med till Stockholm.

^ Masse filmar…

^ Planet är GALET litet och gulligt!

Flyget gick till Bromma flygplats, och flygresan gick hur bra som helst. Det var ett pyttelitet flygplan, ena raden hade en stol i bredd, och på andra sidan den supersmala gången hade raden dubbla säten. Jag satt längst fram på ett ensamt säte, eftersom de filmade mig. Anna satt på andra sidan gången.

^ Anna på flygplanet

^ Jag på flygplanet.

Flygvärdinnan frågade om jag ville gå fram och titta i cockpiten. Klart jag ville! Vilken chans! Det erbjudandet lär jag väl aldrig någonsin mer få, så hon frågade piloterna om det var ok. Det var det, så jag gick dit. Jävlar vad knappar och spakar!!

^ Vy från cockpiten!

^ Ena piloten…

^ Andra piloten…

^ Utsikt från planet… Häftigt ju!

^ Golden Air

Det var inte ens lite läskigt att flyga. Bara roligt! Fatta vilket steg i mitt liv! Fatta vilken seger! Jag är så jätteglad att jag fick den här möjligheten. Nu vill jag flyga igen, och igen…

Vi käkade lite mat på flygplatsen i Bromma medan Erik ringde och fixade med lite tider och tågbiljetter så vi skulle komma hem sen igen. Efter maten tog vi en taxi till Solna. Där åkte vi en tunnelbana fram och tillbaka mellan ett par stationer. Tunnelbana = under jord och utan toaletter. Det har oxå varit lite ångestladdat.

När vi kom till Daniel, hypnoskillen, så presenterade han sig och sitt arbete. Det kallades inte hypnos direkt utan NLP.

Daniel Johansson är unik genom sin kunskap och erfarenhet inom NLP. Han är idag en av Sveriges mest kända och anlitade NLP- Coacher. Varje form av mentalt problem hos vanliga människor som finns går att lösa med NLP. Det handlar bara om att programmera om de tankebanor som ställer till det för Dig.

Neuro Linguistc Programming (NLP) har sin utgångspunkt i hur vi människor kommunicerar med oss själva och andra, samt hur vi filtrerar utomstående information. Genom NLP’n har vi människor möjlighet att ta kontroll över hur vi påverkar och påverkas av vår omgivning. Och detta är ovärderligt då våra tankar i förlängningen avgör hur vi känner oss, de avgör dessutom vilka beslut vi fattar och hur vi beter oss.

Plockat från Daniel Johanssons hemsida

Jag fick sitta i en sån där skön fåtölj med tillhörande fotpall. Daniel satt i en stol framför mig. Jag skulle blunda, och sen skulle han prata med mitt undermedvetna. Jag var skeptisk till sån här “behandling” och även om det är intressant så måste jag nog säga att jag även efter vår session är minst lika skeptisk.

Det är klart att han gav mig andra sätt att tänka på och att jag var i viloläge = kroppsligt trött. Men, jag kan inte påstå att jag känner någon skillnad överhuvudtaget. MEN! Det kan ju bero på att jag faktiskt mår såpass bra nu, och att jag redan har jobbat med mig själv och mitt mående så många år.

Vi tog en sväng till tunnelbanan där jag skulle prova om hans session hade gjort någon nytta. Men, som sagt, jag mår såpass bra nu, och det kändes ingen skillnad från åkturen tidigare på dagen. Jag ville däremot visa hur det KAN vara, och hur det var för mig innan jag började må bättre.

^ Micken ska sättas fast på Daniel
och fungera är det tänkt…

^ Daniel Johansson

För ett par år sen hade jag lidit på riktigt av att åka tunnelbana. Jag hade haft ångest och varit livrädd för hur jag skulle må, om jag skulle må illa eller kräkas. Jag hade troligen inte ens ställt upp i TV-programmet om jag hade blivit tillfrågad när jag mådde som sämst. Men, som sagt. Det är otroligt viktigt att människor får se hur det kan vara och att det är ett hinder i livet. Ett stort jobbigt hinder som är skitjobbigt.

När vi satt på tunnelbanan gjordes sista intervjun och filmningen, och sen hoppade Erik, Masse och Daniel av för att åka tillbaka. Det blev ett jättesnabbt hejdå, lite kramar och sen var de ute. Det kändes nästan lite vemodigt när vi såg dem stå och filma oss genom fönstret på tunnelbanetåget och sen bara försvinna bort när vi åkte iväg.

^ Min älskade fru, som oxå var med till Stockholm…

^ Och så jag…

Jag och Anna åkte vidare till T-centralen för att ta tåget hem. Vi käkade på Mc Donalds innan tiden var inne. Jag var så galet trött, men kunde inte sova på tåget för att jag satt så obekvämt. Vi åkte buss i två timmar från Skövde, och inte heller på den gick det att sova.

Det var helt underbart att komma hem och få krypa ner i sängen tiiidigt och sova. Men, jag hade nog fan hellre åkt flyget hem oxå. En timmes resa istället för fem. En ny värld har öppnat sig för mig, den ovan molnen. Tack

^ Anna igen <3

Gårdagens kvällsmat; A-fil, Kellogs K-special och färska jordgubbar. Har jag sagt att jag är beroende av jordgubbar?

Mitt dagliga pillerintag. Usch, det låter verkligen inte bra. Men, det här är en stor kalktablett som ska tuggas, en rosa B12-tablett och Cymbalta i två olika styrkor, äter 90 mg/dag för att slippa min panikångest. Jag är lycklig över att de hjälper, att jag åter igen kan leva ett normalt liv utan att få panikångestattacker.

Kalk och B12 behöver jag äta resten av livet efter att jag gjorde Gastric Bypass-operationen. Jag ska egentligen äta en multivitamintablett oxå, men har helt glömt bort att köpa det sen de tog slut. Check!

Cymbalta tänker jag äta resten av livet oxå, bara jag slipper att få tillbaka panikångesten. Jag vill inte hamna där igen. ALDRIG! Och jag vill inte behöva äta lugnande medicin heller, och det slipper jag om jag äter Cymbalta. Bra!

Pizzabulle från Arena pizzeria på hemkörning med fetaost, tomater, sallad, rödlök och jordnötter plus vitlökssås. God! Det var bacon på oxå, men de åkte i soporna. Jag klarar inte av när de inte är knaperstekta, och dessa var rosa och sladdriga. Hu!