Jag har aldrig tidigare i mitt liv tittat på serier på det här sättet som jag gör nu. Helt plötsligt har jag sett jättemånga serier. Just nu kollar vi på One tree hill, och det är verkligen skitbra. Man kan inte sluta. Vi har precis sett tre avsnitt, och insåg att klockan snart är halv fem på morgonen.
Vi har packat och rensat hela kvällen, eller vi… Anna har lyft och flyttat saker i och ur lådor, och jag har legat på sängen och sagt vad som ska va kvar, och vad som ska kastas eller säljas på Tradera. Min rygg är bättre, så jag kan röra mig lite mer, och gå nästan rak i ryggen. Men jag måste stödja mig mot något, sänggaveln tex, när jag reser mig upp. Annars kommer jag inte upp för min rygg bär mig inte. Det gör ONT som fan. Det bara låser sig. Jag hatar att vara handikappad.
Just nu är jag hungrig som fan. Det skriker och suger i hela magen. Men jag orkar inte äta nåt nu. Det är ju snart dax att stiga upp. Jag kan trösta mig med att det har gått halva tiden med flytande föda nu iaf. 1,5 vecka till operation. Det känns lite skrämmande.
Samtidigt som det känns bra, och jag är helt hundra på att det är detta jag vill, på skriker en liten del av mig att jag inte ska. Och det är den lilla delen som säger att jag aldrig mer kan äta en hel tallrik med mat, jag kan aldrig gå och ta ett par goda mackor med massa gott pålägg, och jag kan aldrig någonsin mer sticka ner ett par nävar i en chipspåse och bara njuta av den goda smaken. DEN biten känns pest. Verkligen. Men jag vill inte må som jag gör heller. Och det är tusen gånger viktigare. Jag hoppas innerligt att jag efter operationen aldrig mer blir sugen på ostbågar och chips.





