Den 25 februari är det två år sen jag gjorde min Gastric Bypass-operation. När jag började min viktresa nedåt stod vågen på 157 kg. Helt galet mycket till mina 178 cm. Eller 174 cm? som polisens måttstock hamnade på när jag fixade pass i januari.

Min vikt har ju som ni vet stått i princip stilla sedan början på 2011. Jag har varit nere på 119,6. Dock har jag stått på ca 122 väldigt länge. Inte ett kilo varken åt det ena eller andra hållet. Idag ställde jag mig på vågen, kvällstid bör väl nämnas, med kläder på, så ett par kg kan ju dras bort. Men, vågen stannade på 125,6.

Inte alls underligt att jag har gått upp 5-6 kg, men verkligen tråkigt. Jag blev nog lite ledsen. Jag är rädd på riktigt, att jag ska gå upp alla kilon igen. Att operationen är gjord i onödan. Jag önskar att det hade varit bättre uppföljning och information samt möten
med andra i samma situation efter operationen. Då kanske det hade varit lättare att fortsätta på den “rätta vägen” när det gäller maten.

Det ringer en varningsklocka när jag ser att vikten ökat. Jag borde/måste ta tag i detta nu. Innan det går för långt. Innan det inte går att stoppa, för ett dåligt ätbeteende kommer lätt tillbaka. Jag fattar inte varför min motivation aldrig infinner sig, ens när det är på väg att bli katastrofala följder.

Anna ringde för någon timme sedan och hade en väldigt rolig nyhet att berätta. Hon är hos sina föräldrar i Östersund, har varit där i 1,5 vecka, för att ta färdigt sitt körkort. Båda hennes föräldrar har gått den där kursen man måste gå för att vara övningslärare.

Teoriprovet skrev hon förra veckan och klarade det för andra gången. Ett teoriprov håller bara i två månader så det hon skrev i somras hade gått ut.

Idag på morgonen körde Anna upp. Och hon klarade uppkörningen, så nu har hon äntligen körkort!! Sååå roligt!!

Det finns gott om sjuka människor i vår värld, och att ha 73 katter, samt två hundar, överhuvudtaget, vare sig det är i en trerummare eller ett hus på 400 kvm, är inte ok. Jag finner inget syfte överhuvudtaget. Tyvärr har katter alldeles för låg status, och folk tror att man kan behandla dem hur man vill. Att man kan lämna dem vind för våg, och att man kan ha vilka som helst tillsammans var som helst.

73 katter. Sjuttiotre. Vi har tre… 73 är 70 fler. SJUTTIO! Man kan inte ge KÄRLEK, MAT, OMSORG och RENHET till så många katter. Inte en person. Då måste man vara många, det måste vara organiserat, det måste finnas UTRYMME för alla katterna att kunna få sig en frizon att känna sig trygg i.

Våra tre katter slåss titt som tätt, jag kan ju bara ana hur 73 katter agerar tillsammans. Dessutom på en sån liten yta som tre rum. SJUTTIOTRE katter. Det är helt galet! Jag kan inte ens förstå hur människan bakom detta tänker. Det är knappast en djurvän. En djurvän fattar att detta inte går.

Jag vill ha minst tio katter, och alla ska helt ligga på och runt mig i sängen när jag sover, för det är så mysigt med gosiga katter. Men, nä! Det fattar jag väl att det inte är realistiskt. Det går inte! Vi har tre och det är nästan en för mycket.

Sen har vi den här kategorin som tex har stall där det samlas katter som får ungar… som får ungar… som får ungar… och helt plötsligt kryllar det av katter som är halvvilda, som inte får tillräckligt med mat, som aldrig får komma in i värmen, som knappt eller aldrig får kärlek eller beröm. DET ÄR INTE OK!

Det är så jävla oansvarigt! Har man djur ska man ta hand om dem. En katt är ett djur som behöver kärlek och omtanke likväl som en hund. Dessa stallmänniskor behöver få in i sina skallar att katter inte är “bara katter”. De skulle aldrig behandla en hund eller en häst på det sättet. För de har högre status i samhället.

Sång här gör mig så JÄVLA förbannad! Jag går verkligen igång när djur far illa.

Oj! Jag blev helt paff när jag läste det! Whitney Houston blev 48 år, född 9 augusti 1963 i Newark, död 11 februari 2012. Det är ingen ålder. Men, hon har ett hårt leverne bakom sig, som så många andra artister, och det är inte allas kroppar som pallar det.

Hon var otroligt vacker en gång i tiden…