Jag får ibland frågan om jag saknar min mamma. Jag bad henne dra åt helvete för ganska exakt fyra år sedan. Här kan du se lite länkar som handlar om min mamma och mig/mitt liv om du inte har läst min blogg så länge.

Relaterade länkar:

Sätta gränser
Ertappade i köket
Bitter
Ikaros
Svinalängorna gjorde ont

På frågan om jag saknar henne, så kan jag helt ärligt svara nej. NEJ, jag saknar inte min mamma som person, men jag kan ibland sakna att “ha en mamma”. Jag saknar att ha någon som känt mig hela mitt liv, och som jag kan ringa till när som helst och vara glad eller ledsen, eller bara prata lite. Men, jag sörjer inte heller att jag är utan den personen. Jag klarar mig fint utan och jag har inte något “behov” av att ha en mamma. Tanken dyker upp ibland, men jag känner mig tillfreds med att hon inte finns i mitt liv.

Jag har hela mitt liv fått ta hand om mig själv, och ibland även fått finnas för min mamma och agera mogen när hon brustit. Jag menar… man säger inte till sina små barn att man ska gå ut i skogen och hänga sig… Man ringer inte sina barn stupfull och beklagar sig över sin situation när man inte ens försöker göra något åt den.

Så här är det. Så här blir det.

Däremot har jag mer och mer börjat sakna min far. Vi ses inte allt för ofta, då även han bor uppe i Dalarna. Det har blivit någon gång om året, om ens det. Men, jag tycker om honom. Han känns genuin, det känns som att sakerna han säger är sanning. Jag tror (eller vill tro) att han har saknat mig, och att min mamma har varit en stor anledning till att jag och pappa inte har någon bra relation. Självklart har väl även pappa en del i det, men det är ändå hos mamma jag har bott. Jag har mest fått höra skitsnack om min fars sida.

Pappa är inte jättegammal, men han är rätt så skruttig och sjuk och man vet aldrig hur länge en människa lever. Han har varje gång jag varit där frågat efter mina barn. Jag vill så gärna att de ska få träffas innan han dör. De har inte träffats på 17 år (?), då jag flyttade tillbaka till Trollhättan från Insjön.

Jag vill åka dit i sommar, med mina barn och min fru, men jag vet inte om det blir någon resa dit i år. Jag vill ju även träffa min “bonussyster”. Vi är inte biologisk släkt, men hennes mamma och min pappa har levt ihop sedan jag var tre år. Vi har pratat lite på Facebook, och bestämt att vi ska ses när jag åker upp, men tiden och pengarna känns för lite just nu. Hoppas kan man ju dock.

Jaja, livet är som det är. På något sätt känns det som att “allt har en mening”, och att det som händer händer. Ta hand om varandra, visa respekt och tala om för dem ni älskar hur viktiga de är, oavsett om ni är släkt eller inte.

En dag kan det vara försent.

Och som jag skrev i överskriften, blod är tjockare än vatten men kärlek är tjockare än blod.

Det är många delade åsikter om hur länge man som mamma ska/bör amma sina barn. Personligen tycker jag det ser äckligt ut när ett barn som springer runt och är över en viss ålder, ska suga på sin mammas bröst. Det känns inte helt ok. Det snackas om att det är “bra att amma sina barn länge”, och att det ger en speciell närhet osv. Men, jag ser iallafall inte någon som helst anledning till att ett så här stort barn behöver bröstmjölk.

OM man nu av någon anledning ändå vill att ens barn ska få i sig bröstmjölken när barnet är stort nog att själv knalla runt och dessutom kan äta mat, dricka ur flaska eller glas, så varför inte pumpa ur mjölken. Jag skulle aldrig vilja ha mina barn hängandes i brösten när de själva kan gå och bara ta för sig. Jag må vara fördomsfull, men det ser helt sjukt ut.

Jag ammade min son fullt ut tills han var 5 månader, och delvis tills han var 7 månader. Jag hade mjölk så jag hade kunnat ge ytterligare ett eller två barn fulla mjölkmåltider. Min dotter ammade jag tills hon var dryga 2 månader, sen hade mjölken sinat, så den räckte inte. Istället för att hålla på och truga med bröstet och försöka amma ett missnöjt barn, så började jag med ersättning. Vi slapp gnäll, slapp att hon blev ledsen, jag slapp tycka att det var frustrerande, och det blev en mysig stund med flaskan istället.

Båda mina barn är friska och har nästan aldrig varit sjuka, och närheten till mig har de ändå, utan att ha sugit på mina bröst i flera år.

Köttfärspaj med sufflétak

Min älskade fru blev ju överfallen och oralt våldtagen i oktober förra året. Här kan du läsa om det:

Rubricerat våldtäkt och frihetsberövande.
Knivhot och sexuellt ofredande på krogtoalett.
Äcklet som våldtog henne.

Tack vare den jävla idioten så mår Anna skit än. Det har gått lite i vågor, och tyvärr har ångesten över händelsen eskalerat. Anna vaknar ofta på nätterna av mardrömmar, hon väcker till och med mig som är jättesvårväckt, med sina skrik och sitt gnyende när hon sover.

På grund av dessa återkommande drömmar, så beslutade sig Anna i samråd med sin psykolog, att ta tag i den där händelsen en gång för alla. Så just nu är Anna sjukskriven, går hos sin psykolog två ggr/vecka och hon kämpar verkligen med ångesten och tankarna dagligen.

Psykologen ger henne “läxor” som hon ska jobba med från gång till gång. Anna tycker såklart att det är jobbigt, så jag försöker stötta henne så gott jag kan. Härom dagen sa jag till henne när tankarna anföll henne, att hon skulle skriva ner alla tankar i en bok.

Alla tankar som kommer upp när hon får ångest, varför hon tror att hon känner som hon gör, och även vad de realistiska tankarna säger och vad det är för känslor som stoppar att hon kan tänka som hon “vet” att hon “borde”. Sen skrev jag ner några rader i hennes bok.

Jag skrev bland annat att det kan ALDRIG bli hennes fel att han gjorde det han gjorde. Det spelar ingen roll om hon så dansade naken framför honom, han har ingen som helst rätt att ta för sig av henne ändå. Och även om hon var trevlig mot honom, så var det inte det som gjorde att han valde just henne. Han visste inte hur hon är när han valde ut henne som offer.

Jag hoppas verkligen att den här psykologterapin hjälper henne, för just nu när hon är mitt i allt känns det mest som om allt är hundra ggr värre än när hon blev överfallen. Men det är väl sån där posttraumatisk stress och ångest som kommer när man minst anar det. Såklart är det jobbigare just nu oxå, eftersom hon river upp det extra mycket minst två dagar varje vecka.

Anna har fått insomningstabletter så hon ska få lite vila i sin kropp. De hjälper lite, men tyvärr inte så mycket som man skulle önska. Hon äter ju även sina lyckopiller; Sertralin, men frågan är om hon skulle behöva nån annan sort. Sertralin är mer ångestdämpande, och just nu tror jag Anna även är inne i någon slags depression.

Livet blir jobbigt för oss båda, och det är tufft att försöka hitta varandra i den här tunga vardagen. Men vi älskar verkligen varandra och vi kämpar på. Vi finns för varandra, och vi pratar väldigt mycket. Det tycker jag är viktigt.

Jag jobbar, och Anna är världens sötaste “hemmafru” de dagar hon orkar. Igår gjorde hon äpplepaj, och idag har hon gjort supergod köttfärspaj med sufflétak, se bilden. Riktigt smarrigt. Hon packar lite lådor emellanåt när hon orkar. Igår och idag fixade hon mina mackor i matlådan till jobbet. Sötnosen!

När min dotter var liten, och även min son för den delen, så fick jag ta hur mycket kort som helst på dem. Troligen mättade jag deras linslushet, för nuförtiden får jag ALDRIG ta kort på dem.

Jennifer har Instagram, och där brukar jag stjäla foton då och då. Alexander har dessvärre varken Instagram eller Facebook, så på honom finns det aldrig några foton att sno. Illa.

Hur är det med dina barn? Vill de vara med på foto?

Hur söt var inte den här då! Helt underbar. Våra katter hade älskat den. De, som troligen de flesta andra katter, älskar att ligga inuti saker.

Nu när vi håller på och packar och det står tomma bananlådor lite här och var, kastar sig pälsklingarna runt och dyker ner i var och annan låda. Rätt vad det är så sticker det upp ett litet katthuvud ur en låda, eller en tass från ett hål på sidan.

Ni hänger väl på snacket, fem frågor varje söndag. Den här veckan är det frågor som handlar om äckliga saker. Mina svar kommer här.

1. Vad gör du om du hittar någon annans hårstrå i maten?
Jag plockar bort det, fortsätter äta, och hoppas att det inte var alltför smutsigt. Det är så liten pryl som legat i maten så det kan ju knappast hoppat några löss ner i maten. Troligen har jag fått i mig mängder av hårstrån av misstag och jag lever ju än. Men, jodå, liiite äckelkänsla dyker allt upp, trots att jag intalar mig själv ovanstående argument.

2. Om du äter något och det plötsligt dyker upp ett djur i maten, larv, mask, fluga etc, vad gör du då?
Då slutar jag definitivt äta. Jag hoppas på att jag inte redan råkat äta upp något djur, och har jag mat i munnen så spottar jag ut det. Usch!

Detta har hänt mig vid ett par tillfällen, en gång på Mc Donalds då det låg en larv i salladen. Jag fick värdecheckar, för nån mer mat ville jag då rakt inte ha där den dagen.

Senast var hemma för några dagar sen. Jag åt popcorn ur en skål dagen efter jag poppade dem, och när jag hade stoppat in de sista i munnen så såg jag att det var nåt litet svart som rörde sig. Hu! En pytteliten svart larv låg på botten, den var ca 0,5 cm lång och 2 mm tjock. Jag spottade ut det jag hade i munnen och tänkte att värre saker har folk ätit. Usch och fy!

3. Nämn tre saker som du tycker är riktigt äckligt? (ej samma som nr 1 & 2)
1. När folk pussas med sina hundar och hunden slickar dem i både ansiktet och in i munnen. Fy fan rent ut sagt, vad äckligt! Vem vet var den tungan var senast… I rumpan kanske… Blä!

2. När folk inte tvättar händerna efter toabesök eller före matlagning. Snuskigt!

3. Jag tycker det är äckligt att sitta på en gräsmatta, där jag inte vet om någon spottat, kastat fimpar eller hundar kissat/bajsat. Det är något som kommit på senare år, och det är jättejobbigt. Det äcklar mig verkligen.

4. Nämn något som andra tycker är äckligt, men som inte bekommer dig?

Att gå på en smutsig toalett tex. Det bekommer mig inte så länge ringen är ren. Torkar själv av den ibland innan jag slår mig ner. Men om det är äckligt runt om spelar mig absolut ingen roll.

Jag älskar att titta på när folk tex hänger i krokar, och då menar jag genom huden. Jag tycker det är otroligt fascinerande och älskar att kolla på såna udda scener.

Jag kan prata om vad som helst när jag äter mat.

5. Går du på offentliga toaletter?

Ja absolut. Behöver man så behöver man. Jag lägger inte så stor vikt vid det.

Jag och frugan hade en scrapträff i helgen, och vi blev 41 personer till slut. JÄTTESKOJ! Vi var i Åsaka bygdegård, i dagarna två; lördag och söndag. Det har varit en helt underbar helg, men många skratt, mycket prat och en hel del pyssel så klart.

Jag har haft jättemysigt och det är så skoj när man får chansen att pyssla med så många på en och samma gång. Även om man inte sitter på samma ställe som alla, så går man ju runt och kollar lite vad de andra gör, och man pratar lite och insuper en massa ny inspiration.

Jag älskar såna här pysselträffar!

Jag fick gjort en fågelbur på en låda, ett gitarrkort, en ask i form av en prinsesskrona och ett kort med sjöhästar. Lite blandade teman, men det var skoj. Vi hade fyra utmaningar med jättefina vinster. Mikaela Scrap In och Vilda Stamps var på plats med sina butiker.

Jag vill hålla i en sån här träff snart igen! Och det var så riktigt roligt att så många ville komma! Jag längtar till nästa träff. Om två veckor ska vi åka till Karlskoga igen och pyssla med Mikaela och tjejerna där.

Jag tog några foton under helgen, så när de är redigerade så ska jag lägga upp ett par här på bloggen. Men NU, mina vänner… ska jag gå en trappa upp och lägga mig bredvid min fru och STENSOVA! För nu är jag så trött så jag sitter upp och somnar hela tiden!