Vi är nu på Landvetter. Klockan är 07.44 och vi har checkat in. Snälla söta Pirkko körde oss hit. TACK!

Vi har precis gått ombord på flygplanet som ska ta oss till Teneriffa. Det är trångt! Som fan! Jag har långa ben och jag har knäna en bit in i sätet framför. Obekvämt. Ska ta en Sifrol, så kanske jag förhoppningsvis slipper myrkrypningar i benen. Ska ju sitta så här i FEM timmar.

Jag hoppas att jag kan uppdatera bloggen lite under resan utan att det kostar en förmögenhet, men annars hörs vi om en vecka! Nu ska vi ha SEMESTER!!! :]

Idag blev jag uppringd av en trevlig kvinna på SVT som frågade om jag ville vara med i ett debattprogram på ettan, som publik med åsikter. Ämnet som skulle diskuteras är det “nya” ordet HEN. Kvinnan från SVT hade sett en kommentar jag gjort på ett ställe ang. just detta.

Det jag kommenterade -inne hos Lady Dahmer- handlade om att ordet “HEN” inte hade kommit med i Språkrådets nyordslista för 2011. Listan presenteras varje år och uppmärksammar ord som är nya i det svenska språket eller som har ökat i användning under året som gått.

Min kommentar löd som följer:

“Ordet hen har jag stor förståelse för om det INTE kommer med. Antingen är man för tusan hon eller han. Ta en titt mellan benen! Jag kommer aldrig någonsin definiera varken mig själv eller någon annan som hen. Om man letar kläder som är könsneutrala, ska man gå till hen-avdelningen då eller? Kvinnor och män har olika kroppsbyggnader. Sen håller jag med om att det är galet med färger efter kön eller att tjejkläder är mindre i stlk osv.”

Jag fick en kommentar på min blogg om detta, och det fick mig att tänka till… igen… och igen… och fortfarande… Jag tror dock inte att det är så som “kommentaren” säger, att det endast är vid dessa tillfällen det används. Hade det varit så, så hade jag nog köpt det rakt av, efter lite bollande med mig själv.

Den kommentaren löd som följer:

Såg din kommentar på LadyDahmers blogg och ville bara förstärka att ordet Hen är menat att användas när vi inte vet könet/det inte spelar någon roll. Idag använder vi ju ibland uttrycket “han eller hon” när vi berättar något, när vi istället skulle kunna använda det korta och praktiska Hen.
Har aldrig hört någon använda Hen på en person som de vet könet på.
Sigrid Drakhjärta

Hen är ett könsneutralt personligt pronomen som används istället för hon eller han om det finns ett behov av att benämna någon i ett sammanhang där personens kön är okänt eller ovidkommande. Hen böjs hen-henom-hens som går att jämföra med hon-henne-hennes.

Jag tycker att man alltid ska behandla människor som individer och inte kön, men sen kommer man ALDRIG undan att man är född med ett specifikt kön. Antingen föds man med fitta, eller så föds man med kuk. Ja, självklart finns det undantag, men ni förstår vad jag menar.

Jag hade en vän för många år sedan som var född med det manliga könet, men ville byta kön eftersom hon kände att det rätta könet för henne var just det kvinnliga. Jag kallade henne för hon. Det kändes helt naturligt, jag visste ju att det var så hon ville ha det.

När jag var liten så fanns det ett hus uppe i byn där det bodde en kvinna. Denna kvinna kallades av bybornas “hon-han” eller “hohan”. Fruktansvärt fula ihopsättningar av ord tycker jag. Det låter som skällsord, och det var negativ klang i hur det sades. Man fick höra saker som att “-man vet ju inte om det är en hon eller han”. “-…och där brukar vara en tjej till”.

Så här i efterhand, lite mer upplyst om hur saker och ting ligger till, så kan jag tänka mig att det var en flata som bodde där. Att det var en kvinna som troligen valde att klä sig mer åt det “maskulina” hållet. Jag kan idag känna ilska mot hur folk i kvinnans omgivning pratade och behandlade henne bakom hennes rygg.

Jävla fördomsfulla människor. Inklusive min egen mor och styvfar. Okunskap! Rädsla! :[ Frågan är om det i det läget hade varit praktiskt att kunna säga hen. Fast, jag tycker nog inte det, för man "visste" ju trots allt att det var en kvinna.

Och det är HÄR jag har lite svårt i mina tankebanor.

Så här tycker JAG: Om man VET någons kön, och med kön menar jag då helt krasst det vi har mellan benen, så ÄR det för MIG en man eller kvinna beroende av könet. Om man däremot INTE vet könet, exempelvis om man ska få barn, om man ska till en läkare som man inte vet könet på, osv... DÅ kan jag faktiskt tycka att det är helt ok med ett ord som HEN. Jag har bråkat med mig själv lite om detta, och vänt och vridit på det. Och ja, så här långt har jag kommit i tanken. Ett litet steg framåt...

Jag vet inte om jag någonsin kommer att känna inför mig själv att någon är en hen, när jag vet att det är en man eller kvinna. På grund av att jag inte förstår anledningen. Jag förstår om man känner att man är i fel kropp... och jag försöker verkligen vara så fördomsfri som möjligt, tror att jag är det oxå, men jag behöver ibland hjälp i tanken. Hjälp att få höra olika vinklar, och hjälp genom att diskutera fram och tillbaka.

Jag har alltid skrivit h*n om jag inte vet, men det är ju rätt svårt att uttala. Om man tex är född i "fel" kropp, och inte är opererad till det andra könet, om det nu är det andra könet man känner tillhörighet till, så hade jag nog "velat" säga det könet som människan VILL vara. Om någon vill bli kallad hen, så får jag ju bara acceptera och respektera det, även om JAG kan ha svårt att få in i skallen att någon inte vill vara han eller hon. Jag skulle GÄRNA vilja veta VARFÖR? Varför i hela världen man lixom inte vill "ha något kön alls".

Jag kan acceptera att man inte vill att någon ska se en för att man är ett specifikt kön. Absolut! Men... alltså... varför? Vad har det för betydelse? Jag är nyfiken och jätteintresserad av att få svar på detta, gärna av människor som själva ÄR där. Av människor som kallar sig för HEN. Även teorier från alla er andra såklart. Jag vet ju liksom inte!

Sen vore det ju rätt tråkigt om ett könsneutralt pronomen leder till att vi suddar ut femint och maskulint. För att haka upp mig lite på det yttre, jag GILLAR ju det där manliga utseendet; fyrkantiga hakor, hår på bröstet, skäggstubb, snygg fräsch frisyr och ett hårt kön. Lika mycket som jag gillar det kvinnliga; mjuka former, brösten, ett vått kön osv. Jag tycker väldigt mycket om tjejer som ser ut lite åt det maskulina "butchiga" hållet, och killar som är lite lagom feminina.

Jag gillar ytterligheter, jag gillar när folk sticker ut, jag gillar när man vågar gå emot massan. Jag gillar när man vågar stå för vem man är, och när man står för sina åsikter. Jag älskar människor. Jag är otroligt nyfiken på hur människor tänker och hur man agerar i olika situationer. Jag är jävligt nyfiken. Och jag vill acceptera alla grupper, ja så länge det inte handlar om att någon far illa.

Det har nu givits ut en bok som heter "Kiwi och Monsterhunden (bilden)" , skriven av Jesper Lundqvist. Jag vet ju inte vad den handlar om, eller hur den är skriven mer än om Kiwi och Monsterhunden. Jag är nyfiken på den, för jag vill veta. Det finns även böcker för barn som handlar om att två av samma kön är kära. DET gillar jag verkligen, det är fan på tiden!

Det här är bara mina åsikter, inget som är "rätt eller fel", det är bara man själv som bestämmer hur man väljer att definiera sig själv. Jag är en kvinna. Anledning? Jag har en fitta mellan benen. Sen kan jag tycka att jag inte alltid är den kvinnligaste kvinnan i många situationer. Men, det skulle bli en hel roman till. ;]

Ah, debattprogrammet i TV 1? Ja, jag åker ju till Teneriffa imorgon, och det skulle vara direktsändning imorgon torsdag, så jag kan inte deltaga hur gärna jag än hade velat. Men, missa inte programmet! Jag vet inte vad det heter, men som sagt, ettan imorgon torsdag 26 januari. Runt 22.00 tror jag? Jag ska försöka komma ihåg att se det när jag kommer hem på SVT Play. Påminn mig gärna! ;]

Hans Karlgren föreslog i en artikel 1994 att ordet hen ska användas istället för hon/han i svenskan, men egentligen är förslaget ännu äldre. 1966 introducerades det av Rolf Dunås i Upsala Nya Tidning. I det här förslaget används “hen” i subjektsform precis som hon/han och henom i objektsform precis som henne/honom.

Källa: Wikipedia

Jag har snyggat till mig så nu är jag redo att åka till Teneriffa.

• Färgat håret-svart, alltid svart
• Noppat ögonbrynen
• Rakat benen
• Badat med skum och olja
• Lagt ansiktsmask, som man drar av
• Klippt tånaglarna
• Filat fötterna

Snart… Torsdag åker vi! En dag kvar! Härligt!

Det är tur vi åker flyg, tar bara fem timmar… ;]

Igår tittade vi på filmen Skotten i Knutby. Vi köpte den för någon månad sen och nu dök den upp när vi skulle välja film att se på ikväll.

Den var intressant. Men fasen vad sjukt egentligen med att folk kan bli så hjärntvättade att de begår handlingar utifrån sin tro. Och att de i blindo lyder en ledare. Jag tycker det är grymt intressant med sekter av alla de slag. Jag skulle vilja se en dokumentär från varje sekt, bara för att jag är så nyfiken. Jag vill VETA, hur de funkar, hur de tänker och framförallt varför. Människor är intressanta varelser.

Jag har jävligt svårt att tro att jag skulle vara en person som blev indragen i någon sekt. Jag skulle för det första inte klara av att ha någon annan som står över mig, som bestämmer hur och vad jag ska göra när. Jag har jättesvårt för grupper där det finns en hierarki, eftersom jag är av åsikten att alla är lika mycket värda, och jag vill att alla ska ha samma rättigheter. Jag skulle ALDRIG gå med på att vara underordnad någon, ej heller att stå över någon, så länge det inte handlar om ett arbete där man har positionerna chef och arbetare.

Jag har alldeles för starka åsikter, och är alldeles för misstänksam och realistisk. Jag kan inte komma på någon anledning till att någon skulle kunna “locka in” mig i en sekt av något slag. Jag tror, nu kommer mina fördomar… att de som hamnar i sekter är människor som är lite osäkra, som letar efter att bli ledda av någon. Där de kan känna en samhörighet med någon. De kanske rentuav mår lite dåligt och ser ett ljus i att tillhöra en grupp där man troligen inte känner något utanförskap, utan automatiskt ingår in något så man blir “sedd”.

Vad tror du? Lufta gärna dina åsikter om sekter!

Jag älskar verkligen att se mig omkring. Att uppleva nya saker, att upptäcka och att skaffa nya erfarenheter är kickboosters as hell.

Jag och Pirkko pratade idag om att åka till London. Vi har pratat om det ett tag, men jag vet inte när vi skulle ha råd. Jag vill vara ekonomiskt oberoende och resan överallt. Jag vill åka dit och turista runt. Jag vill se kända byggnader, besöka häftiga ställen och så vill jag se Highgate cemetery. Pirkko tipsade om denna häftiga gamla kyrkogård i London. Jag älskar ju sånt här! Vill vill vill!

Kolla bara in de helt underbara fotona jag snott på Google. Jag vill kremeras och spridas i vinden ner för Kopparklinten i Trollhättan. Där jag och Anna gifte oss. Men, om jag hade fått bli begravd på den här kyrkogården så vette tusan om jag inte hade valt det istället!

Jag antar att ingen som läser här inne har missat att jag älskar djur otroligt mycket. Jag mår riktigt riktigt illa och det gör ont i hela hjärtat om ett djur far illa, om det ligger ett dött djur intill vägkanten eller bara om jag ser ett djur ute, ensamt. Tankarna sätter igång att snurra och jag vill bara hem till våra tre pälsklingar och gosa in mig i deras pälsar. Och visa/tala om för dem hur mycket jag älskar dem och hur mycket de betyder för mig. De är mina bebisar.

Varje dag när jag åker till och från jobbet så åker jag förbi inte mindre än två djurkyrkogårdar. En här i stan och en nästan i Lilla Edet. Jag har skrivit om den en gång tidigare. Varje dag när jag åker förbi där, så måste jag titta om det är några lyktor tända. Det har nästan blivit en tvångstanke. Varje gång jag ser det lysa, för det gör det, vilken tid på dygnet jag än passerat, så vandrar mina tankar vidare till tidigare djur jag haft.

Jag minns dem med värme, kärlek och även ångest. Det finns katter som har ryckts ifrån mig utan att jag fått säga hej då. En hittades på en väg i Sollebrunn då jag bodde där. Död. En annan försvann, och kom aldrig mer tillbaka. DET är riktigt jobbigt. Fortfarande, trots att det är över 20 år sedan. Jag blir fortfarande ledsen när jag funderar på vilket öde som gick honom till mötes. Var han blev av, om han plågades… Osv.

Idag när jag åkte förbi djurkyrkogården i Lilla Edet så for tankarna iväg till filmen jag såg förra året. Hachiko – A Dog’s Story. Jag borde ha slagit bort tankarna. Det är inte så svårt egentligen. Men, icke. Jag tvingade? mig själv att tänka på filmens slut. På den stackars underbara hunden. Hur ensam han var och hur mycket han saknade och längtade efter sin husse som bara försvann. Hur han väntade på husse varje dag i nio år.

Nio ÅR! Fattar ni hur lång tid det är!

Jag har tänkt på filmen hela kvällen. Just nu ligger jag och gråter, letade efter en bild att lägga in här, och då kom tårarna. Kanske var det dem jag var ute efter. Kanske behövde jag gråta. Jävligt konstigt sätt att få fram det på kan jag tycka, men det hjälpte ju. Till slut.

Jag känner mig sådär eländig som man kan göra ibland. Så där ensam och skör. Sårbar ända intill själen. Egentligen vet jag inte varför, jag borde vara lycklig och må bra. Jag mår bra. Egentligen. Troligen är det mina hormoner som spökar. Jag har ju fått tillbaka min mens efter hyvlingen av livmodern. Och det suger. Jag hatar att vara så här känslig, hela min kropp spelar mig ett spratt. Ingenting stämmer.

Jag har ALDRIG gråtit så mycket till en film som när vi såg denna. Så sorglig och så vacker på samma gång.

Läs inte texten nedan om du har tänkt se filmen.

Hachiko – En vän för livet (A Dog’s Story)

År 1924 förenades Hachi med sin ägare Hidesabur? Ueno, som arbetade som professor på Tokyos universitet. Varje dag lämnade Hachi sin ägare vid järnvägsstationen och mötte honom sedan vid samma plats vid arbetsdagens slut.

Denna dagliga ritual fortsatte fram till en dag i maj år 1925 då professorn en kväll inte dök upp vid tåget. Professor Ueno hade, vid universitetet samma dag, drabbats av en stroke som ledde till hans bortgång, därför återvände han aldrig till järnvägsstationen där Hachi väntade.

Efter sin ägares död fick Hachi ett nytt hem, som han ständigt rymde ifrån för att bege sig till järnvägsstationen. I 9 år väntade Hachi vid stationen precis vid den tid, då tåget hans husse åkt med skulle anlända, men husse återvände aldrig.

Hachis närvaro vid stationen uppmärksammades av andra pendlare och många mindes, hur Hachi hade väntat varje dag där på professor Ueno. De började ta med mat och godsaker till Hachi.

Professor Uenos före detta student återvände ofta för att besöka Hachi och genom åren skrev han flera artiklar om hans otroliga lojalitet. År 1932 publicerades en av artiklarna i Tokyos största tidning och Hachi blev känd över hela landet.

Hans trofasthet mot sin husse imponerade på folket i Japan och ansågs representera en familjelojalitet som alla borde sträva efter. Lärare och föräldrar använde berättelsen om Hachik? som ett exempel för sina barn och elever. En känd japansk konstnär skapade en skulptur av hunden och hela Japans medvetande om rasen Akita växte.

Så småningom blev Hachis legendariska trofasthet en nationell symbol för lojalitet. I april år 1934 restes en bronsstaty av honom på stationen, där han väntade varje dag och Hachi var själv närvarande vid avtäckningen. Under åren så började man hedra Hachi med att säga ‘Hachik?’, eftersom ‘k?’ är ett hederstitel.

Hachik? dog den 8 mars år 1935. Han hittades på en gata och man fann att han hade hjärtmask och tre-fyra Yakitori-pinnar (en sorts grillspett med kyckling) hittades i hans mage. Han finns idag uppstoppad på National Science Museum of Japan i Ueno, Tokyo.

Källa: Wikipedia

Jag har varit såå glad över att slippa den där blöta massan från himlen. Men idag var det dags, med råge! Jävlar vad det har snöat hela em, och det har lagt sig redigt mycket oxå. Vill inte!!! Detta innebär att jag måste skotta av bilen ikväll när jag slutar jobba, OCH troligen imorgon när jag ska till jobbet. Plus att det är förbannat halt och moddigt att köra. Gött onödigt!

Nämnde jag att jag avskyr snö? Och vinter? Och kyla?

Ja det är väl ingen som tvivlar på att det längst bak är det nya. Jisses vad gammal jag ser ut, men min söta fru sa att det är ju massa röda streck i körkortet som förvillar. *skratt* Jojo, gulligt sagt, men nog ser jag betydligt äldre ut. På det gamla körkortet har jag ju lite mer “babyhull” i fejset oxå, plus att man var tvungen att visa örat på den tiden.

Jaja, jag är nöjd med fotot. Det får gå, kunde varit värre. Men, på passfotot ser jag ytterligare annorlunda ut trots att det bara skiljer en vecka mellan körkortets och passets foton, men där hade jag ju haft tid att sminka mig lite oxå.

Nu är jag up to date med mitt körkort, så nu ska väl inte någon gnälla iallafall. ;] Det tog som sagt bara tre år efter att jag bytte bort Jenny mot Milo och flyttade bak Marie-Louise till andranamn. Så man kan väl egentligen säga att NU JÄKLAR heter jag MILO på riktigt.

Och… bara så ni vet… Lapparna på baksidan av passet kan man ta bort och kasta. Vi funderade på detta ett tag, då Anna blev halvt hysterisk när jag drog bort dem. De var ju fula! Dock hittade jag på polisens egen sida att de icke fyller någon som helst funktion efter att passet är uthämtat. Jo, det stod att de skulle sitta kvar, för att passet kunde gå sönder om man rev bort dem… men våra satt så löst… De är ju helt nya.

Frågorna hittar du på en sida som heter SNACKET! Hoppa över dit och svara på frågorna du oxå vettja!

TV

1. Vad för typ av program ser du helst på TV?
Jag tycker om att titta på bra filmer, bra serier, tatueringsprogram, djurprogram, musikprogram och dokumentärer eller såpor som handlar om människors liv.

2. Följer du någon TV-serie, vilken??
Nja, inte på TV, men på DVD… Just nu följer vi Desperate Housewives, One Tree Hill, The Real L Word, Solsidan, Andra Avenyn, Greys Anatomy.

3. Finns det någon kanal du klarar dig utan, varför?
Alla egentligen, kollar i princip aldrig på TV, men ok… alla sportkanaler. Jag har dödligt uttråkad av att titta på sport. Så ointressant. Sen kan jag väl inte påstå att jag kollar särskilt ofta på ettan och tvåan heller.

4. Finns det någon kanal du inte klarar dig utan, varför?
Animal Planet gillar jag att titta på när jag väl se på TV. Trean, fyran och femman har ju en del bra filmer eller program ibland.

5. Har du platt-TV eller tjock-TV?
Vi har en platt-TV i TV-rummet och en tjock-TV i gästrummet. Alexander kollar filmer i sin dator, och samma med Jennifer. De har valt att inte ha någon av de tjock-TV-apparaterna vi har. Jag vill ha en platt i sovrummet på väggen, så man kan se filmer även där. Men, i TV-rummet har vi surroundsystem.