Pallaskatt, eller manul som den även kallas, är ett litet fridlyst kattdjur som förekommer i Centralasien. Pallaskatten är den äldsta nu levande arten av en grupp kattdjur som utvecklades för ca tolv miljoner år sedan. Katten, som är den enda arten i sitt släkte; Otocolobus, har fått sitt namn efter den tyske naturforskaren Peter Simon Pallas. Han beskrev arten först år 1776.

Detta lugna kattdjur är något större än tamkatter. De har korta ben, lågt sittande öron och mycket tjock päls. Pälsen är gulaktig och har mörka strimmor, som inte alltid är tydligt synliga. Färgskillnader finns även mellan de tre underarterna. Precis som vår tamkatt, så äter den mindre däggdjur som smågnagare och fåglar.

På grund av hänsynslös jakt har arten minskat och försvunnit från stora delar av sin utbredning. Tiotusentals pallaskatter dödades för att pälsen skulle användas till ryska pälsmössor.

Jag, som älskar ALLA typer av kattdjur, tyckte den här ovanliga katten var en riktig sötnos. Katter är verkligen faschinerande djur. Häftiga! Vackra! Och sen tycker jag om att de är så självständiga och att de har en egen vilja.

         

Nu har min bebis krupit ihop i min famn med tassen över min arm och sitt söta lilla katthuvud inborrat i min hand. Visst är Tindra alldeles bedårande söt!!!

         

Jag skrev tidigare idag om huruvida jag inte är så förtjust i bebisar/småbarn. Det verkar som att det är tabu att prata/skriva om att man inte älskar ungar. Jag står för min åsikt, och jag kan verkligen inte hjälpa att jag känner som jag gör. Och, jag är långt ifrån ensam om mina åsikter. Men, det verkar inte vara något “man pratar om”, eller ens FÅR prata om.

Jag respekterar er som älskar ungar och deras dofter. Men, det är inte en naturlig instinkt hos alla människor att man som kvinna ska vilja ha massa barn, eller att man ska tycka att bebisar är det sötaste som finns. Det är FÅ bebisar som ÄR sötast i hela världen. Som jag skrev tidigare idag, katter är mycket sötare, roligare och mysigare än bebisar.

Jag har hellre massa katthår och tömmer en kattlåda på piss och skit, än att ha en bebis/liten unge som ska ha uppmärksamhet 24/7 och som behöver torkas i rumpan tills den klarar av det själv.

Jag tror ärligt talat att jag är på tok för egoistisk nu oxå för att skaffa en unge till. Jag kräver alldeles för mycket tid för mig själv och jag skulle verkligen inte ha tålamod att ha ett litet barn hängandes i benen. Guuud vad tråkigt mitt liv skulle kännas och vad låst/instängd jag skulle känna mig av att inte kunna göra vad jag vill när jag vill.

Men, så har jag två barn, som jag älskar över allt annat. Jag har redan GJORT den där biten med bebisar och småbarn, och det räcker med det. De är tonåringar och i princip självgående nu, även om jag alltid finns som stöttepelare i deras liv. För tusan, min son bli 20 nästa år! Och min dotter blir 17! Skulle jag börja om från början med blöjbyten, vakna nätter och uppfostran? Nä tack! Aldrig i livet!

Nu är det min tur! Jag fick barn tidigt, när jag var 19,5 och nu är jag 39. Jag måste väl oxå få vara vuxen och slippa tänka på barnpassning. Jag vill göra massor i mitt liv, och de drömmarna innefattar INTE fler barn, det kan jag lova.

Däremot, så skulle jag kunna tänka mig att arbeta med ungdomar, de där stackarna som hamnat snett i livet, som behöver extra stöd och hjälp och någon som ger dem en värmande kram när de är ledsna. DET är något jag skulle tycka var otroligt givande.

Berätta gärna vad DU tycker i den här intressanta diskussionen. Läs även förra blogginlägget och kommentarerna där.

         

Jag är inte nämnvärt förtjust i bebisar/småbarn. Jag förstår inte alls den där förtjusningen över huuuur sööööta de små liven är. Hu! När bebisföräldrar frågar om man vill hålla den där nyfödda klumpen som doftar såååå gott, så undrar jag bara; VARFÖR? Jag ser ingen rimlig anledning alls till att jag ska bära runt på någons unge som troligen inte ens vill vara i min okända famn. Som troligen lika lite som jag förstår varför de ska tvinga ihop oss.

Doftar gott? Jag tycker nog inte att bebisdoft är en av de godaste dofterna, och ofta så luktar de mest surt av en mjölkspya eller bajs. Det som däremot ÄR faschinerande med bebisar är att de är så små MÄNNISKOR. Att de kommer ut ur mamman, helt färdiga små varelser som har miniatyrhänder, fötter och att de faktiskt kan andas och har ögon. Men, den faschinationen lägger sig rätt snabbt, för trots allt har man ju sett ett antal…

Jag älskar självklart båda mina barn, och jag har aldrig ångrat dem ens för en sekund. De är världens finaste och bästa ungar, men aldrig att jag skulle skaffa fler. Det finns ju en anledning till att jag efter Jennifer gjorde en abort för att sen sterilisera mig vid 25 års ålder. Det var då jag kände mig färdig med det beslutet och gjorde något åt saken.

Jag är ju inte elak mot barn, jag hatar dem inte. Men, om de går att undvika så gör jag gärna det. Det är inte med glädje jag suttit barnvakt de ggr jag gjort det, men ibland får man lixom bara finna sig i att göra saker som inte är 100% roliga. Jag har jättesvårt för att gå ner på en “gullegull-nivå” och prata bebisspråk.

Enda ggn jag ändrar rösten och gullegullar är när jag pratar/gosar med djur, katter i synnerhet. DE är söta, bedårande och dem skulle jag kunna sitta och bara titta på i timtal utan att tröttna. Jag ler så fort en katt gör något gulligt, trots att den gjort exakt samma gulliga grej tusen ggr. Men, det är nåt extra varje gång.

Och guuuudars vad mysigt det är att borra in näsan, ja hela ansiktet i pälsen på dem. Trots att man får varje öppet hål i ansiktet fullt av kittlande katthår. Det är värt varenda hårstrå.

Självklart vet mina vänner om denna icke-avgudan till små barn. Så när Pirkko och Gabriella kom hem från sin Smögenresa häromdagen, så fick jag och Anna en present. En väckarklocka… Ni ser den på foto här ovan. Ni kan ju själva lista ut hur den låter när det är dags att stiga upp… Bebisskrik!!! Hysteriskt bebisskrik!!! Till saken hör att Anna är otroligt morgontrött och sällan kommer upp så hon kan ta det lugnt på morgonen. Så givetvis var detta en klockren present till oss.

         

Mitt absoluta favoritband ever, heter The Sisters of Mercy. Jag har lyssnat, hatat, älskat, njutit… Ja, allt man kan tänka sig, till tonerna av detta underbara gothband. Första gången jag hörde dem, på kassettband, när jag var 15 år, så undrade jag vad det var för skitmusik.

Sen hörde jag en låt jag gillade, och jag fick låna hem ett kassettband med detta mörkrockande band. Jag lärde mig ganska snabbt att älska Andrew Eldritch sköna röst och tonerna av den musiken som följt mig ända sedan 15-års ålder, och som har byggt grunden till min smak när det gäller musik.

Jag har genom åren sett Sisters of Mercy tre gånger, en gång i Hultsfred och två gånger på Arvikafestivalen. Senast de spelade i Sverige var mars 2009 i Stockholm. Då missade jag dem tyvärr. Jag hörde dock att jag inte missat nåt, för de var katastrof.

De var inte vad de en gång varit. Tråkigt att höra, men nu kommer de åter igen till Sverige, till Brewhouse i Göreborg. Jag hoppas på en riktigt bra och skön konsert, för DIT SKA VI!!! Anna hittade denna konsert. Och sötnosen har BOKAT BILJETTER till oss!!!

Tyvärr har folk som sett dem på sista spelningarna sagt att de inte alls är bra längre. Att de kör nya låtar som man inte hört innan eftersom de inte ger ut några skivor. DET är ju tragiskt kan jag tycka. Det är inte roligt om det blir en besvikelse. Jag hoppas på lite gamla låtar. Sisters är dock alltid Sisters för mig.

Brittiska The Sisters of Mercy är ett rockband i independent-genren och det som då kallades postpunk, och bildades i Leeds, England 1980 av Andrew Eldritch och Gary Marx. De två spelade in en singel då de ville höra sig själva på radio. Året efter började de spela live och efter tillfälliga inspel av andra musiker blev Craig Adams på bas och Ben Gunn på gitarr medlemmar.

Efter experimenterande på den första singeln koncentrerade sig Marx senare på gitarr och Eldritch på sång. En trummaskin införskaffades och gavs namnet Doktor Avalanche och namnet har använts på alla av bandet använda trummaskiner sedan dess och har ständigt uppgivits som bandmedlem. Eldritch ansvarade för programmeringen av trummaskinen och produktion.

Efter en rad singlar “Body Electric”, “Alice”, “Anaconda”, “The Reptile House EP” och “Temple of Love” och intensivt turnerande under flera år lämnade Ben Gunn 1983 bandet då han ansåg att det började bli ett av de seriösa rock ‘n’ roll-band de ursprungligen parodierat. Meningsskiljaktigheter med Eldritch uppgavs även som motiv.

I slutet av 1983 skrev bandet på ett skivkontrakt med bolaget WEA. Wayne Hussey ersatte Gunn som gitarrist . Efter singlarna “Body and Soul”, “Walk Away” samt “No Time to Cry” gavs ett album “First and Last and Always” ut i mars 1985. Slitningar mellan Eldritch och Marx hade börjat uppstå och under den efterföljande turnén lämnade Marx bandet och gick vidare för att bilda Gothbandet Ghost Dance. The Sisters avslutningskonsert på Royal Albert Hall (18 juni 1985) gavs ut på video under titeln Wake – Choruses From under the Rock.

Adams och Hussey lämnade senare under 1985 bandet och Eldritch flyttade till Hamburg. Hussey och Adams bildade bandet The Sisterhood. Innan de hann ge ut någon skiva släppte dock Eldritch en egen skiva under samma bandnamn, och tvingade därmed Hussey och Adams att byta bandnamn till The Mission.

Efter The Sisterhood återupptog Eldritch namnet The Sisters of Mercy med en av de medverkande på skivan med “The Sisterhood”, Patricia Morrison (bas och sång). De två var med trummaskinen Doktor Avalanche var bandets enda medlemmar på nästa album, Floodland (november 1987) helt och hållet skriven av Eldritch. Med denna sammansättning gjorde gruppen inga liveframträdanden.

Patricia Morrison lämnade 1989 bandet och istället anslöt Andreas Bruhn (gitarr), Tony James (bas, före detta Sigue Sigue Sputnik) och Tim Bricheno (gitarr, före detta All About Eve). Albumet “Vision Thing” släpptes 1990. Flera långa turnéer följde. En av dem i Nordamerika tillsammans med Public Enemy fick avbrytas då flera städer vägrade låta banden spela på samma scen då bråk mellan konsertbesökare med olika hudfärg befarades. Bruhn, James och Bricheno lämnade åren efter Vision Thing bandet.

Samlingsalbumet Some Girls Wander By Mistake släpptes 1992 och innehöll singlarna från åren 1980-1984. Som villkor för att släppa denna skiva krävde skivbolaget nyinspelningar av de gamla sångerna “Temple of Love” och “Alice”. Till samlingsskivan spelades en ny version av singeln “Temple of Love” in med Ofra Haza.

1993 gavs samlingalbumet A Slight Case of Overbombing ut. Albumet föregicks av singeln Under the gun, som innehöll en nyinspelningen av Alice som b-sida.

Eldritch sägs ha varit inblandad i produktioner med andra band i egenskap av låtskrivare och producent. Att spåra dessa är inte helt enkelt då Andrew uppträdde under pseudonym och kommenterar ej dessa samarbeten. Vad man vet är att Eldritch var tänkt att mixa ett spår på svenska Never Mind´s album “Absolutely Sane” men projektet blev aldrig av.

På grund av stort missnöje med skivbolaget, vilket bandet anklagade för inkompetens och att inte betala royalties har bandet sedan 1993 endast fungerat som liveband. I ett försök att bli av med sitt skivkontrakt mixade Eldritch om vänners technomusik, tog bort alla trummor och lade till viskande läsning av nonsenstexter som substitut för sång.

Resultatet beskrivs av de flesta som i det närmaste olyssningsbart (i samma anda som Lou Reeds Metal machine music). Taktiken lyckades: skivbolaget kastade ut bandet ur sitt stall och skivan är än idag officiellt outgiven, men finns dock som bootleg under namnet SSV som skall uttydas Screw Shareholder Value.

I slutet av 90-talet offentliggjorde bandet att de planerade att släppa singeln Summer, en låt som spelats live flitigt. Den har fortfarande inte kommit men en liveverision av låten “(We Are The Same) Susanne” finns att ladda ner från bandets webbplats. Enligt sajten är ett nytt album “på gång”. Men det har sagts under snart tio år.

De har turnerat årligen sedan 1996 med untantag av 2004. Sedan 2005 består bandet av Andrew Eldritch, Doctor Avalance och de två gitarristerna Chris May och Ben Christo.

[ Källa: Wikipedia ]

         

Ja, det är tydligen så jag och min dotter ser ut. Det är den stora likheten mellan oss. Visst låter det otroligt snyggt! Fräknar är ju visserligen rätt sött, även om de sitter lite här och var på kroppen. Vad sägs om axlar, händer, nedanför halsen, armar, skuldror, knän (påstår dotra, men jag hävdar att det bara är några stackars minileverfläckar.) Ja, och så i ansiktet då förstås.

Jag har ganska stora öron, och det har Jennifer ärvt. Hon vill till och med operera dem så de blir “mindre utstående” som hon säger. För hon tycker att hon inte kan ha tofs tex utan att hon skäms. Och visst får hon det om hon väl bestämmer sig för att ta tag i det.

Jag har en gång i mitt liv fått höra att jag har utstående öron, och det var i högstadiet. Men, det är faktiskt inte något jag har brytt mig så mycket om. Det är klart att jag inte trivs/passar så bra i tofs, men spela roll? Orka bry sig.

Hårstråna på armarna är tack och lov ljusa, så de syns knappt. Men nog är de rätt långa. Men, jag skulle aldrig vara så fåfäng att jag skulle raka bort dem. Jag brukar säga att jag kan permanenta dem om jag vill.

Vad har du för mer specifika saker som dina barn (tyvärr?) fått ärva?

Fräkniga överarmar…

Fräkniga och bleka armar. Ser ni att Gollum har fått fräknar!

Pälsiga armar, syns dock inte så mycket. Fan vad mina armar är sönderkörda med tatueringsnålar då… Helt buckliga.

Stora öron… Men ni fattar ju vad mycket smycken det får plats!!

         

Fallens dagar innebär en massa marknadsknallar på stan. Jag köpte mig en ny väska; 100 kr, en plånbok i mjukt kalvskinn; 100 kr och ett par foppatofflor i brunt; 70 kr, som dessvärre inte var så sköna. De var ganska stela och väldigt hårda i materialet. Jag hoppas de mjukar till sig.

Jag får ont i tårna av dem. Illa. Helst vill jag ha ett par oliv/militärgrön/bruna enfärgade, och ett par rost/mörkorange/röda. Vet du om det finns i de färgerna, i storlek 41, så skrik till!

Väskan är i sån grön färg, vet dock inte om datorn återger färgen så bra… Och plånboken är brun.

         

         

Alla säger att mina barn är lika mig, speciellt Jennifer. Att hon är lik mig kan jag se, men jag ser även hennes pappa i hennes ögon till exempel.

Alexander har jag inte sett så mycket utseendemässig likhet med, förrän vi poserade tillsammans, bredvid varandra i fredags. Shit!!! Han är ju jättelik mig ju! Kolla själva på fotot ovanför.

Vi har många gånger konstaterat att vi är otroligt lika på många andra sätt. Vårt beteende, vår smak och hur vi tycker i många olika situationer. Det är ganska häftigt.

Är dina barn lika dig på något sätt? Berätta!

         

Annas fina föräldrar.

Gräsfesten där jag bodde förut, på Sågaregatan nere i stan.

Gräsfesten.

Gräsfesten.

Martin, ?, Maria.

Elinore.

Liselott med Martin i bakgrunden.

Liselott och Jimmy.

Majsan, Ica och Ann.

Vi tog båten över kanalen till Spikön. Skönt att slippa gå dit då det är en bit. Båten slutade dock gå 22.00, så då fick vi snällt gå tillbaka när vi ville hem.

På Spikön spelade ett “mycket” 70-talsinfluerat band. Vi lyssnade på ett par låtar innan vi gick tillbaka till stan. Vi tog en taxi hem och hemma satt vi och babblade innan det var sovadax.