Det finns många åsikter och tankar om Facebook. Jag älskar den sajten! Hur ball är det inte då, att hitta vänner från “förr i tiden”, som man inte har sett eller knappt ens tänkt på under alla år. Och så plötsligt dyker namnet och ett ansikte upp på Facebook! Det är så roligt! Det finns många som inte håller med mig, men jag älskar det! Jag tycker det är skitcoolt att “nästan alla” finns där.

Läs den här artikeln då, om tjejen som fann sin biologiska mamma på Facebook!

Jag fick reklam från Lindex idag i min mail. Jättebra! Ifall det finns något snyggt som man vill ha. Men, jag blev helt förskräckt när jag såg fotona på modellen som hade kläderna på sig. Nog för att modeller “tydligen” ska vara magra och helst stöpta i en och samma form. Men, fy fan!!! Titta på dessa foton här nedan. Kolla tjejens händer, underarmar, armbågar, överarmar, ben, midja??? Det borde verkligen förbjudas!

Foto: Lindex

---

Foto: Lindex

---

Våra tonåringar och andra med för den delen ser dessa modeller och får en totalt skev bild av hur man ska se ut. Tycker jag! Det är sjukt! Benrangel, modellen som ser ut som skelett med skinn på. Det är vidrigt! Det är verkligen inte konstigt att tonårstjejer skaffar sig anorexia, och slutar äta för att de tycker att de är tjocka. Det är fan alarmerande! Jag blir förbannad, kvinnor som jobbar som modeller tvingas svälta sig för att de är inte “snygga = smala nog”, och de slutar med att benpiporna sticker ut genom skinnet på dem. Det är INTE ok! Size zero är helt hysteriskt! Och “one size”… eller hur… ?!

!?????!!!!!

Det här börjar låta sundare, men jag kan inte påstå att jag tycker att hon är mullig… Hur fan har kroppsidealen blivit så här galna? Jag skulle aldrig vilja vara “benrangelmager”, men inte heller som jag är nu. Jag väger tresiffrigt, och alldeles för mycket, men inte tusan vill jag se ut som ett skelett. Hellre lite för mycket i vikt än åt andra hållet.

Imorse kl. 8.00, halvt i sömnen, ringde jag till Skövde sjukhus. Jag frågade hur det ser ut, om jag kommer att få någon tid i höst till ett möte för att prata om att jag vill göra en GBP; Gastric ByPass-operation. Jag har nu stått i kö i ca 1 år & 3 månader sen remissen skickades iväg. Väntelistan är lång, och det visst jag ju. Men, hon kollade var jag stod, och jag stod långt upp.

Jamen, sa jag, kan jag inte få en tid bokad då, så jag vet?! Och så räknade hon, och kollade igen, och sa att det är ett möte om ett tag, men det är fullt, men den 12 november så kan jag komma med. Jag frågade om det var helt säkert att det var bokat nu, och då sa hon att hon ska skicka ut en skriftlig kallelse till mig.

JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!!!! Äntligen!!!! :thumbsup: Gissa om jag har väntat och längtat efter det beskedet! En tid! Jag finns på listan över dem som fått en tid, och jag har plötsligt blivit ett namn för dem, och inte bara en person av alla, som står i en oändlig kö. Underbart! Det är 11 mil härifrån till Skövde, och mötet tar en halvtimme, men det skiter jag i! Jag har fått ett datum! Jag ska dit!

Nu gäller det “bara” att hålla tummarna att jag får göra den där operationen oxå. Att läkaren godkänner mig. Det får väl ta den tiden det tar, bara jag får ett JA!

Min goa goa morfar dog idag vid fyratiden. Jag fick ett sms av brorsan på kvällen. Mamma hade ringt honom och berättat. Älskade morfar. Det var långt mellan gångerna vi träffades, men varje gång vi har varit upp till Dalarna har vi varit även hos honom.

Min mormor gick bort för några år sen i cancer, och det var jobbigt, såklart. Vi har alltid haft kontakt genom att skriva brev till varandra, ända sen jag var liten flicka. När hon försvann, försvann även kontakten med morfar, tyvärr. Vi har ju aldrig brevväxlat, utan det var genom mormor vi fick veta hur det var med oss. Men jag älskar min morfar. Han var en mysig gubbe som man bara inte kunde låta bli att tycka om.

Han blev 89 år, och det är ju inte helt ungt såklart… Han var dement och hade för inte så länge sedan flyttat till ett demensboende. Kroppen orkade väl inte mer… Lilla morfar… Det känns som att det var “den sista” åldringen i min släkt som försvann. Jag har en pappa, en mamma och en farfar. Ja, ett par farbröder finns det någonstans oxå. Men, det är ingen av dem jag har, eller vill ha någon kontakt med.

Så, min släkt som jag “känner & träffar ibland” är inte så stor… det är jag och mina två barn, min bror och hans son och min kusin med två barn uppe i Dalarna. Min kusin har en bror oxå, men honom har jag inte sett sen jag var liten.

Men, jag har ju blivit ingift i en stor släkt där alla tycker om varann och träffas minst en gång om året, och det är helt underbart.

Vila i frid morfar…

På bröllopet hade vi bingo i bröllopsprogrammet, och där skulle man bla. ställa sig upp och säga vad jag gör först av allt på morgonen. Jag går och kissar! Vaknar alltid och är katastrofalt kissnödig! Sen sätter jag mig vid datorn. Och där är jag nu… Jag måste ju kolla mina mail, facebook och ifall någon har skrivit någon kommentar i min blogg. Det är så roligt att läsa när folk skriver.

Min älskling mår inte så bra, hon mår illa och är förkyld. Det har hon gjort sen veckan innan bröllopet, och inte tror jag det blev bättre av lätt klädsel, fylla och hångel på möhippan. Men, vad tusan, vi ska bara gifta oss en gång! Jobbigt bara att hon inte får må bra. Hon ska dessutom byta medicin igen mot sin panikångest. Något hon inte ser fram emot, med tanke på hur hon har mått av alla andra mediciner hon har provat.

Nu har hon ätit Xanor depot en gång/dag i någon månad, och det har fått henne att må lite bättre. Inga biverkningar, mer än enorm trötthet i början. Men, nu vill läkaren att hon ska gå över till “Venlafaxin Actavis” och ta vanliga Xanor endast vid behov. Jag hoppas så innerligt att hon mår bra av den nya medicinen, så hon orkar leva “på riktigt” igen. Är det någon som har nån erfarenhet av Venlafaxin?

Nu är det dax för frukost!