Sitter på bussen till Alingsås för att hämta Pucks bil. Har grus i ögonen och är skithungrig. Jag kan ju som sagt inte äta så mycket på morgonen utan att dumpa. Men jag har en god Frökuse i väskan som bara väntar på att bli uppäten. Det är ett galet gott bröd med solrosfrön både ovanpå och inuti. Mums.

Idag är stora dagen FLYTT! Äntligen! Det ska bli underbart att sova i huset i natt. Katterna undrar nog vad som är på gång med alla lådor. Men fatta vad skönt för dem att ha två våningar att busa runt på sen. Plus att vi har investerat i en kattställning som går från golv till tak.

Lyssnar på Marianne Faithful i lurarna, och låten The ballad of Lucy Jordan. Sååå bra! Och nu blev det Dia Psalma och låten Balladen om lilla Elsa. Mycket ballader i min bussmix tydligen.

Äntligen! Det här är den absolut sista natten i den här lägenheten. Vi slipper sova i de här jävla avgaserna mer. Så underbart skönt. Och jag kom på att jag har ju inte ens lagt upp några foton på hur vi har bott nu i åtta månader. Så här kommer lite kort, såhär sista dagen.

Jag kan lova att så här ser det då rakt inte ut nu. Nu är det lådor överallt och ett enda kaos. Men håll till godo. Korten föreställer vårt sovrum med megavalvet där vi har haft ett draperi. Privatliv? Går det att äta? Det ska bli väldigt skönt att få ett sovrum med dörr.

Pysseldelen av TV-rummet är oxå med på bild, likaså hallen och köket. Jag ska se om jag kan stoppa in foto på den mest idiotiska platsen där vi har spis och diskho. Vi har ingen bänk bredvid spisen här, och det är jobbigare än man kan tro när man ska laga mat.

Bokhyllan har vi annonserat ut lite här och där, att vi skänker bort den. Men det är nog helt ute med bokhyllor nu så idag ringde jag till Verdandi. De ska komma och hämta den. Perfekt! Då blir vi av med den.

Idag har hela familjen packat hela dan fram till halv fyra. Då åkte jag och Anna till Uddevalla till Creativica. Det är Scrapbooking-butiken där Anna praktiserar. Hon skulle hålla en kurs idag, men mådde inte så bra, så jag åkte med som stöd. Kursen var jätterolig och jag fick gjort ett kort.

När vi kom hem igen så hade tonåringarna packat ner resten och fixat med allt, så nu är det i princip bara pysselbordet och pysselhyllorna med pysselsakerna kvar. Lådorna är slut, så vi måste se om vi hittar fler imorn, eller tömma kökslådorna så vi kan återanvända dem med en gång.

Herre jävlar vilken intressant blogg jag har va… Haha! Är det roligt att läsa om hur vi packar och sånt? Ja, jisses… Nu får jag nog sluta babbla om flyttbestyren lite och sova istället. Imorn ska vi upp tidigt och åka buss till Alingsås där vi ska hämta Pucks bil. Sen blir det till att FLYTTA!!! Och sova i huset imorn!!!

Wihoooo!!!

Jag saknar mitt långa hår. Som fan! Jag skiter i att det var långt och trååååkigt, för jag älskade det. Jag vill inte ha lika långt hår, men längre än jag har nu. Jag har sagt det hundra ggr förut, men det tål att sägas igen. Den här ggn måste jag bara ge fan i att klippa mig kort igen. Och jag måste ju säga att jag ser verkligen MYCKET äldre ut nu, fyra år efter att dessa foton togs. September 2006, ganska exakt fyra år sen till och med. En 34 år gammal Milo.

   

Jag måste rekommendera boken “Pojken som kallades Det” av Dave Pelzer. Det är en mycket gripande och hemsk bok om författarens barndom upp till tonåren. Dave Pelzer är en helt vanlig pojke som bor med sina föräldrar och yngre syskon i Dala City, Kalifornien. Tills han var fyra år levde de i en harmonisk miljö, och han hade det lika bra som vilket annat barn som helst. Men så en dag blev plötsligt hans mamma psykiskt sjuk, och efter att hela tiden trappa upp sitt alkoholdrickande blir hon även med tiden gravt alkoholiserad. Hon blir som förbytt och hennes kärlek till Dave vänds till hat, men hans syskon var fortfarande lika älskade.

Hon skiljer ut Dave från de andra syskonen och han utsätts dagligen för systematiskt misshandel och vanvård. Han blir isolerad både från sina syskon och sin pappa. Man får läsa om hur hans mamma häller i honom klorin, och hur hon tvingar honom till de mest absurda saker. Hon slår honom, kletar in broderns bajsblöja i ansiktet på honom, och han får vara hemmets slav. Dave har sin sovplats nere på ett källargolv, och han får inte dela någonting med sina syskon. Han får inte sova när han själv vill, utan får stå upprätt tills mamman har bestämt sig att han kan lägga sig ned på det kalla golvet. Han behandlas sämre än en hund.

Han får ingen mat hemma, och resultatet av det blir att han stjäl mat av sina vänner i skolan. Dave var duktig i skolan, men med tiden tog hans kamp om att överleva och bristen på mat över, så han orkade inte med sitt skolarbete. Hans vänner tog avstånd ifrån honom. Trots att han kom till skolan med trasiga kläder och blåmärken över hela kroppen, var det ingen som reagerade. Tills en dag, då hans lärare tog tag i Daves öde, och gjorde en anmälan. Dave blir som tolvåring tvångsomhändertagen av myndigheterna och placeras i fosterhem. Då är tiden mars 1975.

Boken är väldigt lättläst. Det är ett bra upplägg och lagom stor text. Jag sträckläste den, och grät stundom floder. Det knöt sig i magen för varje sida jag lade bakom mig. Det är ofattbart att en människa kan ha genomlidit något så här fruktansvärt, och sedan leva ett normalt liv som vuxen. Det är beundransvärt att Pelzer överhuvudtaget överlevde sin barndom. Han måste ha varit stark, och haft en stor portion livslust bakom den lilla späda kroppen som utsattes för de mest sjuka behandlingar. Genom en inre styrka har han lyckats vända skammen till stolthet, och han vägrade låta sin mamma vinna spelet av förnedring. Det mest tragiska är att omgivningen inte reagerade förrän efter så många år. Med beundransvärt mod lyckades han inte bara överleva sin fasansfulla barndom utan också skapa sig ett tryggt och meningsfullt liv.

Dave Pelzer har skrivit den här boken om sitt liv för att han vill hjälpa andra i liknade situationer. Han föreläser om frågor som rör barnmisshandel och familjer i kris och han är mycket omtyckt. Han har tilldelats flera priser både i USA och på andra håll i världen, för sitt enorma arbete med att försöka förebygga övergrepp på barn. Boken “Pojken som kallades Det” är den första boken av tre, som speglar Pelzers liv. Den andra boken handlar om hans liv som tonåring, upp till vuxen ålder, och den tredje handlar om hans vuxna liv. Han har även skrivit en bok om självhjälp.

Just av den anledningen att boken tar upp ett utlämnat barns liv så exakt, och hans sätt att berätta på, gör att boken borde läsas av fler. Man får sig en tankeställare, och vill om möjligt ännu mer se till att ens egna barn har det bra. En människa ska inte behöva stå ut med något sånt som Dave Pelzer gjorde. En människa ska inte behöva försvara sitt eget liv varje dag.

Det är viktigt att man visar och talar om för sina barn hur mycket de betyder och hur mycket man älskar dem. En dag kan det vara för sent att visa dem sin kärlek, och då skulle man nog ångra sig livet ut om man inte tog vara på den underbara tiden man hade tillsammans när man kunde.

Den här bokrecensionen skrev jag den i mars 2002. Jag hittade den nu i en mapp med sånt som jag ska gå igenom. Jag skulle även vilja läsa boken som hans bror har skrivit.

I natt kunde jag verkligen inte somna. Jag låg vaken en stund, jag var otroligt rastlös, och så blev jag så sugen på att fixa med en sak i datorn. Så jag klev upp igen. Jag fick fixat massor, gick igenom alla mail, la in nya designers hos Vildastamps och lite annat smått och gott. Jag la även in mina nya texter som jag gjort till VildaStamps, se här ovan. Det är roligt att sitta och leka i Photoshop, och ännu roligare när det blir något mer av det än “bara” bilder…

Anna låg och sov så sött, och pratade i sömnen. *fniss* Hon låg och sparkade i sängen, så jag frågade vad hon gjorde, varpå jag fick svaret:
“-Ja, jag försöker få fort alla hårtussar”…
“-Jaha, från vad” frågade jag…
“-Från korten”, svarade Anna… och sen blev det tyst igen…
*skrattar lite* Hon är söt hon… Undrar egentligen varför man drömmer som man gör… Helt sjuka sammansättningar blir det ju ibland…

Idag på kvällen har Pirkko varit här en sväng. Jag och Anna har pysslat lite. På dan var vi på utvecklingssamtal på Jennifers skola. Hon får så mycket beröm hela tiden, och det är riktigt roligt. Hon klarar målen i princip alla ämnen nu, och är till och med på väg till eller är på VG i flera ämnen. MVG känns inte heller så långt bort. Hon verkar ta igen allt hon missat med stormsteg, och hon verkar dessutom tycka att det är roligt! Jag kan säga att det var verkligen ett lyft för henne att byta skola, lärare och klasskompisar. Modigt av henne att själv välja att börja i en ny klass och ny skola; Världsklass.

Idag är det måndag, och det innebär näst sista natten här i den här lägenheten. Wihooo! Längtar sjukt mycket tills på onsdag. Vi ska ta bussen till Alingsås och hämta bilen vi ska få låna, och sen ska vi kolla efter fler lådor på vägen hem, hämta nyckeln till huset och börja lassa in i bilen! Morgondagen, tisdag, går åt till att packa det sista. Ja, det vi har lådor till. Får nog börja med kökssakerna, så kan jag packa upp dem på torsdag när Anna är iväg. Då blir ju de lådorna tomma igen oxå, vilket är bra. Fan, vi behöver många fler lådor, men det får bara lösa sig. Nån som har som vill bli av med, eller låna ut?

Imorgon på kvällen ska jag åka till Uddevalla och gå en kurs som Anna håller i, på Creativica. Det ska bli roligt. Men, anledningen till att jag egentligen ska med, är för att hon inte mådde så bra idag. Hon fick ångest över kursen och det kändes jobbigt, så jag vill åka dit och vara lite stöttande. Då kan jag ju lika gärna deltaga i kursen. Jag kan redan det som ska göras, men det är ändå roligare att sitta där än hemma, och så har Anna mig nära.

Idag fick vi besked om sista hyran här i lägenheten. Vi har ju egentligen en månad kvar att betala, men vi slipper sista hyran. *TACK TACK TACK till HSB* Jag vet inte riktigt var vi skulle hittat de pengarna, så jag är överlycklig. Vi kan bara se framåt och koncentrera oss till 100% på vårt nya hem. Lovely!

Klockan börjar dra sig mot två på natten. Anna sover, och jag ska snart göra detsamma. Men, jag drack cappuccino efter kvällsmaten, och det gör mig inte så trött. Jag är mest trött i skallen. Jag vill sova, så tiden går fortare.

Fy fan vad man samlar på sig mycket saker. Det är helt galet. När man börjar packa så tänker man att det inte är så mycket. Men när man har lådor i hela lägenheten OCH förrådet och det finns mer att packa så inser man att man har väääldigt mycket saker.

Vi har rensat och framför allt Anna har rensat ute i förrådet. Det som är kvar att packa nu är allt pyssel, kökssaker, badrumssaker, kläder och alla gardiner plus hyllor som sitter kvar uppe. Det är sånt där som av förklarliga skäl har fått vänta till sist.

På lördag får vi besök mitt i flytten, av Hanna, en vän från Umeå. Hon skulle neråt i landet och ska bo hos oss mellan lördag och tisdag. Det ska bli jätteroligt att träffa henne igen. Jag har bara träffat henne en gång, och det var på mitt och Annas bröllop förra året i september.

Och på fredag om 1,5 vecka kommer min underbara svärmor ner hit från Krokom vid Östersund och hälsar på. Hon stannar fre-sön. Det ska oxå bli sååå roligt. Det är tråkigt att ha Annas underbara familj så långt bort, det hade varit mysigt att kunna träffa dem oftare. Bara kunna ta en fika eller så. Jag tror Anna hade mått bra av att ha dem närmre oxå.

Båda Annas föräldrar ska komma ner i mitten på december och fira lilla julafton med oss. Och på julafton kommer troligen min älskade bror med frugan Theresia och söte lille Jon. Jag hoppas att Pirkko har tid att komma oxå. Det ska bli roligt att kunna bjuda hem folk till ett “riktigt” hem. Jag har som sagt aldrig trivts speciellt bra här, och då känns det inte roligt att bjuda hem någon heller.

Imorgon ska jag ringa runt till alla ställen som måste kontaktas för flytten. Adressändringen är klar, men elen, bredbandet, tvn och telefon måste flyttas. Sen måste vi lämna in papper till Försäkringskassan så de kan räkna ut vårt bostadsbidrag med alla nya uppgifter. Det är verkligen inte en sak att tänka på.

Åh, jag längtar efter att få göra ordning i vårt scrap-rum. Det känns verkligen lyxigt att ha ett helt eget rum till vår hobby. Men så är den ju en väldigt stor del av våra liv oxå. Jag lägger in foton på det rummet som kommer att bli scraprummet. De som bodde där innan hade det som sovrum.

Jag vill ha riktigt fint och mysigt där inne, trots att det kommer att bli lite som ett stort kontor med plats för ett extrabord så vi kan sitta ett gäng där. Jag måste klura ut hur jag ska hänga upp min samling med band tex. Nu har jag inte brytt mig så mycket, så jag har bara spikat upp stora spikar rakt in i väggen. Men jag måste ha nåt snyggare sätt.

De måste hänga så jag inte behöver bläddra och flytta ringarna så mycket, som de sitter i. Jag blir helt galen om det är krångligt eller jobbigt att få tag på något. Det måste vara ett smidigt system, med alla saker. Lättåtkomligt men ändå snyggt och inte se stökigt ut. Nån som har bra tips på upphängning? Ni kan se på fotot hur fult de hänger nu…

Åh, höll ju på att glömma! Idag har jag fixat en blogg till Jennifer. Och Alexander har ju haft en ett tag.

Vårt blivande scraprum.

Andra änden av det blivande scraprummet.

Veckans frågor. Läs mer om vad TJEJ&KILLSNACK är/hitta alla frågor här.
Mina svar kan du läsa längst ner i detta inlägget.

Familjeband

1. Hur viktig är familjen för dig?
2. Vad har du för visioner om hur en familj ska se ut?
3. Hur stor är din familj?
4. Vad är det bästa med att ha familj?
5. Vad är det sämsta med att ha familj?

Har du förslag på egna frågor eller ämnen, skriv in dem här. TACK!

För att andra ska hitta hit/till dig

Glöm inte länka till “http://mlilja.net/tjejkillsnack” i ditt inlägg, och glöm inte skriva ditt namn och DIREKTLÄNK till din veckans Tjej&Killsnack-sida nedan i kommentarsfältet

Mina svar på veckans frågor:

1. Hur viktig är familjen för dig?
Min familj betyder allt för mig; trygghet, kärlek, närhet…

2. Vad har du för visioner om hur en familj ska se ut?
Jag har nog egentligen inte någon “vision”, en familj kan vara allt från två personer till hur många som helst. Och det spelar ingen roll om det är två kvinnor, två män eller en av varje som lever tillsammans med eller utan barn. Många har åsikter ang. att alla barn behöver förebilder i form av både män och kvinnor, och även om de har ett samkönat föräldrapar (som mina barn) så finns det förebilder från, i det här fallet män, i hela samhället. Jag tycker inte det är viktigt att de måste ha det just hemma i familjen. Dessutom så lever otroligt många föräldrar som singlar, utan någon kontakt med den andre föräldern. Det viktiga är att bli älskad!

3. Hur stor är din familj?
Min familj här hemma är jag, Anna och mina två tonåringar på 15 och 18 år. Men, sen räknar jag min bror med fru och son som en del av min familj. Så, vi är väl sju stycken då… och allt som allt med hela släkten som jag har kontakt med, så är vi åtta… Min kusin Lisa oxå.

4. Vad är det bästa med att ha familj?
Att man alltid har någon som finns där för en, att man alltid känner sig älskad, att ha någon runt sig som bryr sig om en.

5. Vad är det sämsta med att ha familj?
Att man behöver ta hänsyn hela tiden. Vad det än gäller så måste man tänka på vad de tycker… fast, jag brukar inte bry mig något nämnvärt ändå… De enda jag tänker på ur den aspekten är mina barn… De andra får helt enkelt stå ut… *hehe*

Jag måste bara dela med mig av en helt underbar låt med en helt otroligt bra sångerska. Lyssna och njut! Hela skivan Time Flies är kanonbra!

Idag har det blivit en del pysslande, som alla dagar. Men det är galet roligt. Jag gjorde bl.a. en sko. Inte en platt utan den ser ut som em sko. Rätt häftig faktiskt. Jag har några miljoner idéer.

Nu har vi planerat in en scrapping-inflyttningsfest och en vanlig Inflyttningsfest för goa vänner. Och en helg blir det s.k “symöte” hemma hos oss, med goa tjejer som brukar ses då och då över en bit mat och umgänge. Jag och Anna blev inbjudna i detta goa gäng sist de hade symöte. Roligt att få vara med så det tackar vi för.

Har jag förresten talat om att jag vill flytta NU?

Fotona föreställer vårt blivande sovrum. Det blir snyggt där sen, med vår svarta stålrörssäng med svirlar i gavlarna. Bruna trämasker kommer det att bli på väggarna och annat som sätter lite prägel på vårt blivande hem.

Jag har gjort en såg. Det är roligt som tusan att prova nya former på korten.